Inför ett nytt decennium…

 

Julhelgen ger tillfälle till lite eftertanke i lugn och ro. Det känns därför angeläget, eller åtminstone förpliktande, att försöka överblicka det kommande decenniet och allt som kommer att följa i spåren av en tidsepok som definitivt placerar oss i det tjugoförsta århundradet. För att världen kommer att förändras, kanske till oigenkännlighet, under detta decennium tror jag att alla inser.

Kanske vaknar det svenska folket lagom till valet 2022 och känner sig moget att ompröva kulturmarxismen, kanske innebär EU-valet 2024 att globalismen får ge vika för de nationella demokratiernas renässans, kanske får Trump i USA fortsätta sin kamp för America First och släpper sitt järngrepp över resten av världen, kanske tar Kina över rollen som världens ekonomiska motor och kanske inser fler tänkande varelser att klimatagendan är en politisk hoax i avsikt att beskatta samhällen istället för oräkneliga individer och att vi faktiskt kommer att få ett kallare klimat istället som gör många av dagens investeringar bortkastade. När FN döper sin Agenda till 2030 får vi veta att det är under det kommande decenniet som allt skall förändras. Basta! Men kanske försvinner istället FN under decenniet, i likhet med EU?

Karl- Olov Arnstberg funderar i sin krönika Vad du vet och vad du (inte) vill veta över oss människor och vår plats i ett samhälle i förändring. Vi blir prydligt sorterade i tydliga kategorier och känner säkert igen oss där, någonstans. Läs gärna hans tänkvärda krönika. Tyvärr innehåller den ingen kvantifiering, så vi vet inte om vi tillhör en marginell kategori eller en med möjligheter att skapa förändring. Å andra sidan står förhoppningarna just till att det kommande decenniet skall åstadkomma en förändring till det bättre, men vad som är bättre eller sämre överlåter Arnstberg till oss själva att avgöra. Klarar vi det?

Att det vi har framför oss gäller kampen mellan globalismens totalitära ideologi och de nationella demokratierna är uppenbart. De senare representeras av flertalet medborgare och därmed väljare i de ännu existerande nationalstaterna, medan aktörerna bakom globalismen är svårare att sätta fingret på. Arnstberg undviker frågan genom att inflika ” Avsiktligt lämnar jag dem utanför, som bär ansvaret för det pågående kriget mot nationalstaterna ”, och jag förstår honom – om detta får vi inte varken skriva eller tala. Ändå namnger han fyra personer, varav tre är judar. Är vi då alla antisemiter som på goda grunder kan konstatera att globalismen har rötter i den judiska ideologin? Under tre tusen år har judiska ideologer – tillsammans med kristna uttolkare av Moseböckerna i Bibeln – hävdat att judarna är Guds utvalda folk, med den gudomliga uppgiften att styra över resten av världen. Men delar vi andra den tolkningen av vad Gud vill eller anser? Jag tror inte det. Och vi blir inte heller antisemiter bara för att vi ifrågasätter deras tolkning av sina heliga skrifter, däremot kanske vi blir det om samma ideologer försöker realisera sin tolkning på ett för övriga världen totalt nedbrytande sätt, med krig, död och förtryck som följd. Detta är nämligen vad globalismens genomförande kommer att medföra för resten av mänskligheten.

Därmed är det dags för den obligatoriska brasklappen. Jag värderar högt den del av den judiska populationen som förser även vår kristna värld med betydande tillskott inom områdena kultur, vetenskap och intellektuell skärpa. Det är min förhoppning att denna del utgör majoriteten i det judiska samhället, eftersom vi delar västerlandets civilisation, trots olikheter i religiösa tolkningar. Jag har själv åtskilliga judiska grenar på mitt släktträd och är glad för den berikning som detta inneburit för min egen utveckling. Dessa mina släktingar var dock kloka nog att lämna klantänkandet och de religiösa målsättningarna för att ansluta sig till den betydligt mer samarbetsinriktade kristendomen, redan för ett par hundra år sedan. På så sätt får man en utveckling som stimulerar och främjar vårt gemensamma samhälle för allas bästa. Inom familjen Rothschild fråntogs man allt inflytande om man gifte sig med kristna, senare accepterades äktenskap med kristna som hade ett betydande politiskt inflytande eller som gav ingångar till den jordägande kristna aristokratin. Den ideologin förde fram till det i det närmaste totala inflytandet över världens banksystem och finansmarknader som judiska aktörer har idag. Genom att cementera en religiöst baserad klanstruktur har man uppnått en kontroll över samhället som den kristna världen varken kan eller vill förstå behovet av. Vi blir därmed lätta offer för den omvandling av världens styrelseskick som nu går in i sin slutfas och som vi i dagligt tal kallar för globalismen. Den självutnämnda (eller av Gud utsedda?) elitens styre av världens övriga församlade, mindre vetande. Utan att förstå denna bakgrund kan man inte heller förstå det decennium vi har framför oss.

Den numera från Wall Street styrda globalismen skulle enligt deras tidsplan redan ha varit genomförd, men motståndet har dragit ner på takten. Istället har Kina fått tillfälle att lansera sin asiatiska variant av globalism och därmed rest hinder som nu riskerar att leda till en allvarlig kapplöpning om makten. Gemensamt för båda är det totalitära systemet, där demokrati bara är en betydelselös kuliss, en dekoration i syfte att skapa acceptans för systemens krav på underkastelse. Vi tycks då ha att välja mellan en styrning via ett religiöst baserat klansystem, utövat av en till antalet försvinnande minoritet, och en statlig styrning via en moderniserad kommunism från ett av världens folkrikaste länder. Att välja mellan dessa två totalitära system är naturligtvis inte enkelt och förutsätter att vi redan gett upp kampen för våra traditionella demokratier, det system som gett oss kraften och förmågan till utveckling under de senaste två hundra åren. Tyvärr tror jag att den kampen redan är förlorad, de som fortfarande kämpar i Arnstbergs kategori Dissidenterna kommer att vara utplånade under de närmaste åren. Nya lagar som förbjuder kritik och ifrågasättande och gör det till rutin att slänga pensionärer i fängelse för åsiktsbrott får laga kraft utan nämnvärda protester. Var skall vi då hitta kraften till en motståndsrörelse som kan ändra spelplanen?

Den pågående maktkampen i Frankrike illustrerar situationen. Den handlar inte, som våra medier försöker få oss att tro, bara om pensionsförmåner utan om just demokratins kamp mot globalismens förtryck av medborgarnas rätt till åsiktsfrihet och drägliga livsvillkor. Fransmännen har genom en massiv reklamkampanj lurats att välja en president som visat sig komma direkt ur Rothschilds bankpalats. Under mer än ett år har folket stått på gator och torg öga mot öga med kravallutrustad polis, som spyr ut tårgasgranater över folkmassorna. Sedan fyra veckor tillbaks går landet på halvfart genom strejker som lockar ut miljontals fransmän till konfrontationer med ordningsmaktens robotliknande soldater. Faller Macron så kommer sannolikt resten av EU efter Brexit att upplösas under decenniet. Om omvänt Macron lyckas sänka det franska folket till existensminimum så finns det ingenting mer som kan stoppa globalismens framfart i vårt närområde – EU. Det inte fransmännen kan, kommer inte heller vi i Sverige att kunna.

Enligt boken IQ and Global Inequality av Lynn/Vanhanen finns det en väsentlig skillnad i IQ mellan européer och invandrargrupper från MENA-länderna och Centralafrika. Genom betydande invandring från dessa länder sänks då självklart den genomsnittliga intelligensnivån i mottagarländerna. Vi ser detta redan nu i svenska skolor. Effekten av både en ekonomisk utjämning genom överföring av ökade skatter till bidrag för invandrare och en utjämning av befolkningens förmåga till ifrågasättande genom bristfällig kunskapsnivå är inte bara en humanitär fråga, utan i hög grad också ett verktyg för globalismens genomförande. Det är denna kamp vi ser i Frankrike och som vi kommer att få se även i Sverige under det kommande decenniet. Som dåligt pålästa och ekonomiskt utarmade medborgare är vi lättare att styra in i fållan.

Den eviga och aldrig besvarade frågan är varför våra valda politiker går med på att genomföra dessa förändringar, trots att allt fler väljare kräver motåtgärder. När det gäller andra ingående frågor som depopulation, som jag väljer att inte ta upp inför nyårshelgen – jag vill ju inte att ni skall sätta champagnen i vrångstrupen – är det dessutom en fråga om liv eller död för oss alla. Men det kommande året ger säkert möjligheter att återkomma till dessa frågor längre fram.

Jag önskar ändå er alla ett riktigt Gott Nytt År och glöm allt jag har skrivit – åtminstone under nyårsaftonen!

Peter Krabbe