Epilog Olof Palme – brott kan (vill) ej styrkas…

 

Ett utdrag ur SOU 1999:88 5.11 (Statens Offentliga Utredningar) finns nu tillgängligt på nätet. Uppgifterna i denna utredning är självklart offentliga och innehåller vittnesmål och indicier som trots hög trovärdighet tydligen inte ansetts vara av intresse i Palmeutredningen. Man måste fråga sig varför. Som avslutning på min bloggs engagemang i mordet på Palme kan jag inte låta bli att göra en utvärdering av denna SOU:

Utredningen är ju som en öppen bok om Palmemordet, ändå har Palmegruppen bara fokuserat på den stackars Engström. Låt oss se på innehållet i de berättelser som initierade personer lämnat in, kompletterade med lite mer fakta!

Indien: Landet har de senaste 50 åren gjort enorma inköp i syfte att bygga upp sin armé och sina vapensystem. Dessa inköp har lockat suspekta figurer från stora delar av världen att försöka få provisioner och mutor som smulor ur de enorma kontrakten. Därför är tagandet av mutor strikt förbjudet i indisk lagstiftning. Enbart den ”lilla” Boforsaffären omfattade en order om 8,4 miljarder SEK. Ändå är det uppenbart att frestelsen blev för stor inom den styrande klanen Gandhi, som därför skapade nya system för inkrävda mutor för att de olika affärerna skulle godkännas. Detta ledde naturligtvis till ond och bråd död för många inblandade. Den 31 oktober 1984 mördades så premiärministern Indira Gandhi och efterträddes av sonen Rajiv Gandhi, som i sin tur mördades den 21 maj 1991, under slutfasen av pågående korruptionsutredning i Indien om just Boforsaffären.

I detta tidsfönster mördades Olof Palme i februari 1986, efter att ha slutfört avtalen om Bofors leveranser till Indien av haubitsar (mobila kanoner).

I interna kretsar var det bekant att även KGB genom sin dåvarande chef Viktor Chebrikov betalade rundligt för sina affärer med Indien. Dokument från december 1985 (två månader innan Palmemordet) visar godkända utbetalningar från KGB till Rajiv Gandhis Kongressparti. Under denna tid närmade sig Gandhis Indien Sovjetunionen politiskt, något som naturligtvis irriterade västmakterna. Palme hade väskorna packade för att resa till Moskva efter morddagen. Vad stod på dagordningen?

Som bulvan för Rajiv Gandhi dyker då hans svåger, italienaren Ottavio Quattrochi (Q)upp, vars syster var gift med Rajiv sedan 1968 efter tre års tidigare bekantskap. Q öppnar bankkonton i Schweiz, som blir uppsamlingsställe för provisioner. När Boforsaffären senare blir en stor inrikesskandal i Indien flyr Q till Malaysia.

Frankrike: Konkurrent till Bofors om vapenaffären var den franska vapenindustrin SOFMA, som numera heter SOFEMA och har storägare som Renault och Airbus och nära förbindelser till den franska regeringen. Frederique Vergara, som nu sitter i styrelsen sedan 1996, arbetade exempelvis 1986 för det franska försvarsdepartementet.

Under januari 1985 uppstår en fransk spionskandal med koppling till den pågående upphandlingen av haubitsaffären i Indien. Den franske ambassadören och biträdande militärattachén kallas hem till Paris. Carl Lidbom är svensk ambassadör i Paris och knappast ovetande om händelserna. Socialisten Francois Mitterand är president i Frankrike och ledare för Frankrikes socialistparti. Enligt rapporterna från hösten 1985 är affären mellan SOFMA och Gandhi nu färdigförhandlad. En fransk finansman, Glenn S som försökt stoppa Bofors agerande för att ta över Indien-affären mördas i september 1986.

Sverige: Palme tar på begäran av Bofors i januari 1986 direktkontakt med Rajiv Gandhi vid ett besök i Indien, som konstaterar att Bofors ligger 10% över SOFMA, men det går kanske att ordna?

Efter en större prissänkning (?) från Bofors och av staten (Palme) beviljade exportkreditgarantier och valutariskskydd är affären klar med Bofors som leverantör den 14 mars 1986, vilket Rajiv Gandhi meddelar på Palmes begravning!

Konsensus om affären nåddes under ett besök av Palme i Indien under januari 1986, där enligt uppgift Palme och Rajiv Gandhi haft personliga samtal bakom lyckta dörrar och utan protokollsanteckningar. Bofors hade dessförinnan varslat 700 anställda om uppsägning om inte bolagets situation förbättras, vilket förmedlats till Palme.

I ursprungsofferten ingår provisioner om 1.430 miljoner SEK till mellanhänder. 319 miljoner av dessa utbetalas, sannolikt till Q:s bankkonto i Schweiz. Under prutningen har 201 miljoner tagits bort ur budgeten. Vem blev av med sin provision? Palmeutredningen har enligt uppgift inte fått information av den schweiziska banken om kontoinnehavare, men informationen har lämnats till de indiska utredarna, den är fortfarande hemligstämplad eftersom svenskarna inte bemödat sig om att tränga igenom den schweiziska byråkratin för att bryta banksekretessen. Kanske hade man kunnat ta del av de indiska, redan utlämnade uppgifterna istället?

Q har i den efterföljande korruptionsutredningen i Indien arresterats och begärts utlämnad från Malaysia, dit han flydde. Avslutningen per dags dato känner jag inte till.

Allmänt: Rajiv Gandhi begärde av Palme att inga mellanhänder skulle betalas i affären. Om man jämför med händelserna i övrigt framkommer det att en väsentlig del av de ”normala” sovjetiska mutorna till Gandhi gick till kassan i hans socialistiska Kongressparti. Detta kan vara fallet även vad gäller Palme, som tycks ha accepterat denna idé att avsätta provisioner till Gandhis politiska framtid (se mötet ovan). Enligt uppgiftslämnare skulle en del av Bofors provisioner, inbetalade till de schweiziska kontona, ha haft adress Socialistinternationalen. Av de 351 miljoner som ”saknas” kan enligt uppgifterna 51 miljoner ha gått till Gandhis Kongressparti, 23 miljoner till Palmes socialdemokrater och 7 miljoner till budbäraren Q. Det är sannolikt att beloppen skulle varit betydligt högre (det saknas 1,3 miljarder), själva poängen med att eliminera provisioner till mellanhänder var ju att dessa skulle frigöras för politiska ändamål istället. Om dessa uppgifter hade blivit offentliga kan vi lätt förstå Hans Holmérs uttalande att ett avslöjande av omständigheterna kring Palmemordet skulle skaka Sverige i sina grundvalar. Socialdemokraterna hade inte kunnat komma tillbaks till makten under mycket lång tid. Frågan är dock om detta verkligen hade inneburit någon skada?

Indien och Sverige använder här uppenbarligen vapenaffärer för att stärka sina partikassor under bordet. Sovjet behövde knappast bry sig, där fanns knappast några korruptionsutredningar, men i Indien fick familjen Gandhi betala ett högt pris genom två mördade familjemedlemmar.

I Sverige kan vi nog anta att det bara vore en tidsfråga innan affärens komponenter läcktes ut och att Palme inte skulle kunna vara kvar. Om detta ombesörjdes genom att de fransmän som snuvades på affären ville ge igen eller om det fanns andra interna aktörer som ”hjälpte” till går jag inte in på här, det är framför allt motivbilden som jag vill belysa. Om det var en finne, en sydafrikan eller CIA som stod för det praktiska saknar betydelse.

Däremot har det intresse för uppehållandet av den svenska demokratin om personer i ledningen för landet medverkade i ett undanröjande av en politisk skandal av sällan skådat slag.

Vilken var exempelvis Carl Lidboms roll, svensk ambassadör i Paris och säkert utsatt för starka påtryckningar från den franska regeringens vapenhandlare? Diplomatisk kris? Vi vet att han flög omkring i den franska regeringens flygplan, den förmodat blivande SÄPO-chefen… Nu fick Hans Holmér duga istället, därför är läget vad det är.

Någon anmärker kanske att de nämnda morden officiellt hade andra förklaringar. Vad man lätt kan konstatera är att samma mönster går igen överallt där CIA har en fot i röran. När Kennedy mördades försökte man lägga skulden på kubanerna, när Aldo Moro i Italien mördades var det Röda brigaderna trots att CIA avslöjades i påföljande rättegång, när Rajiv Gandhi mördades gömde man sig bakom Tamilska Tigrarna och i fallet Palme var det i brist på annat (kurdspåret misslyckades) en ensam galning. Till det kan läggas CIA:s sponsring av både bin Laden och IS. Så arbetar en mordmaskin som vill styra världen.

Nyckeln till mordet på Palme kan tveklöst sökas i de schweiziska bankkontona. Enligt uppgift tillhörde uppsamlingskontot Gandhis svåger Q som sedan i sin tur fördelade godbitarna till uppgjorda mottagare. Det kan inte uteslutas att det då rörde sig om miljardbelopp. Den hypotetiska processen kan ha tillgått på följande sätt:

Bofors offert översteg Sofmas med c:a en miljard. Enligt överenskommelse mellan parterna skulle Palme ha överfört denna summa från svenska statsmedel till Q:s konto i Schweiz som en dold del av betalningen till Indien. Därefter kunde Indien acceptera den i motsvarande grad sänkta offerten från Bofors. Från Schweiz vidarebetalas beloppet till Kongresspartiet i Indien, Socialdemokraterna i Sverige, möjligen också socialisterna i Frankrike (Mitterand) och Socialistinternationalen för främjande av gemensamma socialistiska intressen. Därutöver mindre belopp som personliga provisioner till de styrande inom respektive organisation, inklusive Palme personligen. Det kan tilläggas att ordförande för socialistinternationalen vid tiden för transaktionen var Tysklands Willy Brandt, som var i blåsväder i en sovjetisk spionskandal, dess generalsekreterare var svensken Berndt Carlsson fram till 1983, därefter finnen Pentti Väänänen.

Ovanstående är inte en bevisad sanning, utan min rekonstruktion med utgångspunkt i de lämnade vittnesmålen i rubricerad SOU. Min fråga är varför den aldrig utreddes av Palmeutredningen eller om så skedde och de hemligstämplades av politiska skäl.

Man kan naturligtvis säga att Palme hade ett gott syfte genom att med hjälp av den svenska staten rädda sysselsättningen vid Bofors, kostnaderna hade ju ändå i slutänden drabbat skattebetalarna. Moralen i samband med internationella vapenaffärer är inte heller särskilt hög.

Misstaget, kanske inte lika lättsmält, var kanske främst att följa den amerikanska modellen att göda partikassorna med frivilliga eller ofrivilliga bidrag från industrin eller statskassan. Detta väcker givetvis inte bara ekonomiska konflikter, utan också rent politiska. Rajiv Gandhi förlorade det indiska valet när Boforsaffären kom upp på löpsedlarna i Indien och växte till den största skandalen under familjen Gandhis tid vid makten och mördades också strax därefter.

Även om vi i Sverige inte förstår det, så lekte Palme med elden och fick, även han, ta konsekvenserna av sina steg ut i det hårda internationella samfund som han både älskade och hatade. Detta gällde inte minst hans inblandning i kriget mellan Iran och Irak och – åter igen – den generösa hjälpen till Bofors med otillåten vapenexport. När länder som Iran och Sovjet står som mottagare av svensk vapenteknologi bör en statsminister nog också tänka in vilken reaktionen blir hos CIA.

Vem som höll i pistolen vid mordet på Palme – eller om han nu avlägsnades på annat sätt – blir mot denna bakgrund ganska ointressant. Det kan ha varit vem som helst på ”den andra sidan” som ville sätta stopp för en framväxande korruptionsmodell där statsmedel på sovjetiskt manér finansierar den styrande partiapparaten, en allvarlig urholkning av demokratin som inte förvånar genom Palmes närmande till Sovjet.

Har vi lärt oss något av detta? Jag tror inte det, när vi lämnar över vårt land till globala organisationer som EU och FN så förstår vi inte konsekvenserna när andra synsätt än våra traditionellt svenska tar över. Det är redan sent att börja tänka efter nu…

Peter Krabbe

Bilden: Bofors haubits under arbete i Indien.

Balansgång på slak lina – om konsten att vara neutral.

 

 

Sveriges moderna historia är mycket en fråga om hur man klarat att vara gränsbom mellan världens två stormakter under 1900-talet, USA och Sovjetunionen. I fortsättningen av Mjölners krönika om det kalla kriget skall vi läsa om vad som  hände – och vad vi egentligen visste om det!

När jag själv ser tillbaks på den märkliga situation som uppstod efter det andra världskriget, tänker jag mest på varför ett så globalt omfattande och förödande krig inte med automatik ledde fram till den Stora Världsfreden – Fienden var ju nedkämpad och de allierade som åstadkom det borde väl vara de allra bästa vänner, för evigt förenade av sin gemensamma framgång?

Men det märkliga som hände var istället att de tidigare allierade plötsligt var dödsfiender istället. Väst ansåg att de självklart skulle vara de Goda och Öst de Onda, men i Öst tyckte man tvärtom – efter att ha förlorat 20 miljoner människoliv i kriget. I krigskabinettet i London lade man pannan i djupa veck. Vore det inte bäst att ta steget full ut? Planer utarbetades för att helt enkelt kärnvapenbomba ett tjugotal sovjetiska städer och därefter förklara hela världen tillhörig de Goda. Detta är faktiskt sant.

Planerna avblåstes av president Truman, ryssarna hade ju ändå gjort grovjobbet, så kanske var det mer rimligt att dela Europa i två halvor och ta var sin? Att en tysk diktatur som sågs som ett hot mot världsfreden därmed avlöstes av en sovjetisk diktatur som kunde ses som ett ännu större hot mot samma världsfred, bekymrade ingen i detta läge. Inte heller att de bolsjevikiska revolutionärerna tjugo år tidigare hotat med att sprida den socialistiska revolutionen vidare, även till USA och de Godas territorium, sågs som ett bekymmer. Anledningen till detta skall jag berätta om vid ett annat tillfälle, men vi kan ändå konstatera att det heta krigets helvete nu förvandlades till det KALLA KRIGETS under det kommande seklet. Väst byggde upp sitt NATO och öst byggde upp sin Warszawapakt.

Peter Krabbe

Därmed över till fortsättningen på Mjölners krönika:

 

DET ”ALLIANSFRIA” DUBBELSPELET.

Introduktion

Jag har funderat mycket på vilket samhälle vi skulle haft i dag om makten vilat på endast ärliga, goda, empatiska kvinnor och män. Tanken bakom nedanstående krönika är att i lätt koncentrerad form beskriva ett stycke modern svensk historia från 1949 till början på 2000-talet. Tyngdpunkten ligger på den svenska försvars- och säkerhetspolitiken och omständigheter i anslutning till dubbelspelet med Nato.

Det inbegriper en redogörelse för händelser i underrättelseverksamheten fram till 1989, samt några av de personer som påverkade dessa händelser. Båda ämnena säkerhet och spioneri är för riket ett mycket känsligt kapitel som till stora delar undanhållits allmänheten.

En röd tråd i dubbel bemärkelse är kritiken och uppgörelsen med det under denna tid dominerande maktbärande partiet Socialdemokraterna. De är ytterst ansvariga för det slappa, oansvariga och förljugna agerandet när det gäller svensk försvars- och säkerhetspolitik.  Den under kriget nazistvänliga eftergiftspolitiken, gömd bakom en hemsnickrad neutralitet och alliansfrihet, inriktades i hemlighet till att tjäna en annan herre.  USA/Nato blev det nya alternativet. Makten och härligheten. Håll till godo.

NATO BILDAS FÖR VÄSTVÄRLDENS SEGRARMAKTER

Sveriges engagemang eller eventuella medlemskap i Nato har sedan det första avtalet undertecknades ihärdigt förnekats av det politiska etablissemanget. Det svenska folket har undanhållits praktiskt taget all information om frågor rörande den svenska försvars och säkerhetspolitiken.

Efter andra världskrigets slut bildades Nordatlantiska fördragsorganisationen, Atlantpakten eller Atlantiska alliansen. Detta för att upprätta säkerhetsgarantier för länderna på båda sidorna av Atlanten. Den 4 april 1949 undertecknades överenskommelsen med namnet Atlantpakten.

Lord Ismay som valdes till den förste generalsekreteraren sade ”Natos huvudsakliga uppgift är att hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.

Två år senare bildades Nato (North Atlantic Treaty Organisation). Stalin dog i mars 1953 och en orolig period inleddes i Europa. Västtyskland gick med i Nato 1955. Sovjet svarade samma år med bildandet av Warszawapakten med Albanien, Bulgarien, Ungern, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien och Östtyskland.

Det amerikansk-svenska samarbetet var nödvändigt, framhöll man eftersom de nordiska försvarsförhandlingarna brutit samman 1949. Från svenskt håll ville man att försvarspolitiken helt skulle bygga på neutralitet. De övriga nordiska länderna (Finland undantaget) insåg efter den tyska ockupationen det omöjliga i att vara alliansfria i fredstid och neutrala i krig. Från svenskt håll bet man sig emellertid fast i neutralitetens vågspel utan att analysera skillnaden mellan absolut respektive relativ risk. Det visade sig senare vara si och så med både alliansfriheten och neutraliteten.

NYA POLITISKA BLOCK INLEDER DET KALLA KRIGET

Kunde det kalla kriget undvikits? Den frågan är och förblir ett tvistefrö bland historikerna. Kärnvapenhotet skrämde alla, även stormakterna USA och Sovjet som tävlade mot varandra. Efter andra världskrigets slut lade stormakterna beslag på de tyska atom- och raketforskarna genom operation Paperclip. Kärnvapen- och raketteknologin utvecklades å ömse sidor medan världen höll andan i skräck. Hiroshima , Nagasaki , bilderna av förödelse och död hade etsats in. Östra Europa tvingades in i det slutna sovjetiska imperiet med tvång, ”empire of imposition”. Västra Europa drev på och ville själva komma med i det amerikanska imperiet, ”empire of invitation”.  Händelser kom i strid ström. Stor dramatik när Nordkorea invaderade Sydkorea i juni 1950 med stöd av Stalin. Denna händelse drev fram bildandet av en allians mellan tolv europeiska länder. Man måste samordna sig för att ha en chans att försvara Europa. Nikita Chrusjtjov omvärderade Stalin 1956 och väckte stor uppståndelse. Med all rätt anklagades Stalin för massmord och Chrusjtjovs omvärdering tog all heder och ära av den forna ryske diktatorn.                                                                        Ett europeiskt kommando, Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE), bildades inom NATO i Paris 1951. Den amerikanske generalen Dwight Eisenhower blev Natos första befälhavare för Europa. En stark konventionell upprustning inleddes 1952 då Grekland och Turkiet blev medlemmar.

Den stora rymdkapplöpningen inleddes på 50-talet. Sputnik, hunden Laikas öde, ett amerikanskt spionplan U2 sköts ned av ryssarna. Kriser blommade upp, Ungern, Tjeckoslovakien, Suez och USA anföll Vietnam. De stora världshändelserna är ett kapitel för sig. I denna berättelse beskriver jag de händelser och personer som anknyter direkt eller indirekt till Svensk säkerhetspolitik och spionverksamhet.

SVENSKA KÄRNVAPEN STOD PÅ PROGRAMMET!

Det svenska kärnvapenprogrammet startade redan 1948. Reduktionen inleddes 1967 och avslutades 1972. Tio år efter starten (1957) tog Sveriges krigsmakt upp frågan om anskaffning av kärnvapen. Flygplanet AJ32 Lansen utsågs till vapenbärare i första skedet. Senare tillkom AJ37 Viggen. Även raketrobotar, ubåtar, stridsvagnar och artillerikanoner planerades ingå som kärnvapenbärare.

Det beslöts därefter att Sverige som var neutralt och alliansfritt inte behövde något kärnvapenförsvar. Varför?- undrade gemene man, flera andra nationer pysslade med kärnvapenutveckling. Nej, Sverige skulle av moraliska skäl inte befatta sig med dylika skräckvapen. Minns Hiroshima, Nagasaki! Vi i Sverige kunde kanske sträcka oss till att bygga kärnkraftverk -så får det bli! Den verkliga anledningen till kärnvapenprogrammets slopande var påtryckningar från amerikanskt håll. Nato ville inte ha kärnvapen på svenskt territorium. Kärnvapen och eventuell användning av dessa skulle kontrolleras av Nato, inte av svensk försvarsmakt. Däremot var både England och USA mycket intresserade av Sveriges urantillgångar och framställde propåer om ensamrätt på brytningen.

Från första början var det Sigvard Eklund FOA som driftsatte reaktor R1. Sedan tillkom R2 i Studsvik strax norr om Nyköping i den idylliska sörmländska skärgården. Detta väckte protester från naturrörelsen. Där utvecklades avancerade metoder för beräkning av kärnbränslets förändringar under drift. Det påstås att Sverige sände kärnbränsle uran eller plutonium till USA, men detta kan inte med säkerhet verifieras.

Kärnvapenprogrammet var därmed för Sveriges del dödförklarat. Sverige följde lydigt Onkel Sams anvisningar. Mycket detaljerad fakta om kärnvapenprogrammet finns i flera olika beskrivningar på WikipediA. Där skyller man på politiska skiljaktigheter, provstoppsavtal, oenighet inom försvarsmakten, en ÖB var för och en annan emot, demonstrationer och folkligt motstånd m.m.

KÄRNVAPEN PÅ BESÖK – I SVENSKA VATTEN

När det gäller U-båtskränkningarna finns bara ett säkert bevis för sovjetisk kränkning, U-båt 137:s grundstötning i Karlskrona inom svenskt skyddsområde den 27 oktober 1981. Andra incidenter (Horsfjärden 1982) råder det osäkerhet om. Natobåtarnas kränkningar nämndes knappast aldrig av media. Palme var utled och förbannad över Natos ubåtskränkningar. Det finns en hel bibel om ubåtskränkningar på WikipediA för den som är intresserad.  Vid mätningar kunde konstateras radioaktiv strålning från ubåtens förskepp. Strålningen kom sannolikt från kärnvapen ombord. Naturligtvis har även NATO-ubåtar kärnvapen men det ansågs av någon anledning inte lika farligt.

Svenska marinens sjöbjörnar i Karlskrona hade en grannlaga och delikat uppgift att ta itu med. Ubåten hade grundstött på svenskt skyddsområde och angav som ursäkt fel på navigationsutrustningen. Trots att man satt ordentligt fast och inte kunde ta sig loss för egen maskin, begärde man inte assistans eller hävdade nödläge enligt folkrättslig statsimmunitet.

Den svenska försvarsmakten släppte emellertid ubåten efter förhör och inspektion. Det fanns stor risk att den ryska marinen skulle göra ett fritagningsförsök med oanade konsekvenser. Flera ryska flottenheter patrullerade tätt intill den svenska territorialgränsen i Östersjön. Ryssarna uppträdde tufft men fumlade vid utredning och förhör med sjökort i fel skala. De svenska utredarna kunde inte konstatera några fel på de ryska navigeringsinstrumenten.

Den ryske ambassadören Michail Jakovlev var hånfull, nästan oförskämd vid förhandlingarna om huruvida ubåten skulle beslagtas eller frisläppas. En skarp svensk protestnot sändes till Moskva. En beskrivning av händelseförloppet med en touch av detektivroman finns på WikipediA. Det verkliga förloppet gällande förhandlingarna om frisläppande eller inte finns inte med i den detektivhistorien. Den viktigaste personen (UD:s rättslige rådgivare) som i praktiken författade och filade på protestnoten till Sovjet finns inte ens nämnd i WikipediA.

Fredagen den 6 nov 1981 kl.10.45 kvitterade stabschefen för den sovjetiska Östersjöflottan viceamiral Kalinin mottagandet av ubåt 137 av kommendör Roderick Klintebo. Hade ubåten släppts utan utredningen och förhör enligt folkrättslig statsimmunitet, som inte åberopats från rysk sida, men som en del politiker och militärer propsade på, hade vi blivit utskrattade världen över. Framför allt hade den s.k. ”neutralitetspolitiken” fått en irreparabel knäck.

Vid överlämnandet av ubåten till den ryska marinen utväxlades överdrivna artigheter mellan svenska marinens representant och den ryske befälhavaren som skulle eskortera ubåten till Ryssland. Artigheterna avslutades med de ominösa orden ”på återseende”. Återseende i Horsfjärden oktober 1982, knappt ett år senare med stort frågetecken?  Ubåtsincidenten 1981 hanterades av regeringen Fälldin.

MORD OCH INGA VISOR, PEKAR VI NU MOT ÖST?

Sverige befann sig under stor press från Sovjet och Warszawapakten under större delen av 80-talet. Ett veritabelt skymningsläge uppstod 1986 när Palme mördades. Ingen visste om mordet var ett enskilt dåd eller inledningen på en invasion från främmande makt. I det läget hade krigsspelen som ständigt övades en stor betydelse. Man visste genom spelen vilka olika scenarion som kunde uppstå. När larmet gått skulle man vidta åtgärder att förflytta stabschefen, kungen och regeringen västerut så snabbt som möjligt. Olika alternativa transportmöjligheter fanns ständigt redo. Detta övades även i realtid.

En anledning till Palmes ointresse när det gällde de ubåtskränkningar som retade upp allmänheten och försvaret, troddes bero på nonchalans och likgiltighet. Det blev bl. a. uppror bland marinens officerare. Man ansåg att Palme var provocerande likgiltig gällande ubåtskränkningarna. Man ansåg också att det skulle finnas risk att Palme vid sin resa till Moskva i april skulle sälja ut Sveriges intressen. Med detta avsågs de känsliga och svåra förhandlingarna om den vita zonen öster om Gotland.

Inte nog med det, rykten var i svang att Palme planerade ta med sig delar av västsidans elektronikhemligheter vid Moskvaresan. Palme ansågs inte utan anledning, som tidigare nämnts, vara nonchalant och arrogant. Här finns motiv för den intresserade. Pierre Schori for ensam till Moskva för att förhandla om den vita zonen utan någon folkrättskunnig som medförhandlare. Trots (eller tack vare?) hans privata intervention löstes frågan vid ett senare tillfälle.

Med ovan avslöjande text, som beskriver bland annat den svenska slappheten med rikets säkerhet, vänder man sitt ”oskyldiga” ansikte mot Nato, FN och EU. Samtidigt tillämpas och utvecklas den gamla Stasi-kommunismen, ”halleluja-kommunismen” av de svenska politikerna. Färskt exempel är valet av ärkebiskop, en kvinna som har haft tvivelaktiga kopplingar till den östtyska spionorganisationen STASI. Hon vill inte svara på frågor om sin relation till den östtyska spionen Aleksander Radler von Weil. Aktiv politiker i moderaterna, senare kristdemokraterna.

I nutid åsidosättes grundlag och författning. Det råder åsiktsförtryck, censur, inskränkning av yttrandefriheten. Man bedriver plakatpolitik och förordar planekonomi i blind tro på det kommunistiska himmelriket. Ingen självkritik, ingen konsekvensanalys. Därmed åsidosätts Sveriges och folkets säkerhet och försörjning. Ett säkerhetspolitiskt tomrum har uppstått, ett svart hål.

VEM STYR LYDRIKET SVERIGE?                                                      

Sverige har inte slutat spionera på Ryssland för Natos räkning, om någon tror det. Signalspaning (genom FRA, Försvarets Radioanstalt) pågår alltjämt dygnet runt. Hur det för dagen förhåller sig med flygspaning från svensk sida är osäkert. Det framgår av dagstidningarnas sporadiska intresse att svenskt beredskapsflygs nuvarande uppgift skall vara ”aktivt skyddande eskort” för NATO:s spionflyg. Under dessa flygningar skall en rotemedlem fotografera, den andre vara beredd till skarp insats. Nu på 2000-talet har även Sverige ett modernt multirollflygplan som är Nato-anpassat. JAS39 Gripen (Jakt, Attack, Spaning) som är konstruerad med kombinerad delta- och canardvinge. Detta ger flygplanet överlägsen manöverförmåga. Flygplanet kan placeras på s.k. vägbaser och kan starta och landa på en sträcka av 800 meter.

Sverige har tidigare utövat flygande signalspaning på rysk militär aktivitet med uppdrag från Nato under hela det kalla kriget. DC-3:an var för fräck och blev nedskjuten av ryssarna. Svenska flygvapnet var under 50- och 60- talet mycket starkt. Nummer fyra i världen med över tusen flygplan.

Detta handlar mycket om flyg och flygplan. Orsaken är naturligtvis dels mitt eget intresse, men också att flyg är den snabbaste komponenten försvaret har att initialt och i tid kunna avvärja eller stoppa ett allvarligt hot. Nato har fri tillgång till svenskt luftrum. Enligt tidningarnas rapportering har fler incidenter inträffat då ryskt flyg uppträtt närgånget över Östersjön. En del av dessa incidenter kan även tillskrivas provocerande manövrer från NATO:s sida.

Det ryska trycket mot Sverige har fortsatt även om gemene man tror att det kalla kriget nu skulle vara slut eller lagt i malpåse. Ryssland är nästan helt omringat av Nato och vill visa att de kan försvara sig. Natos expansion österut utgör en nagel i ögat på Ryssland. Man håller sig väl informerade om svensk politik i allmänhet och svensk försvarspolitik i synnerhet. De ryska myndigheterna kan knappast undgå observera svensk medias ihärdiga propaganda för ”rysskräcken” och hatet mot presidenterna Putin och Trump. Några exempel på incidenter och ryska militära markeringar mot Sverige:

Förr:

Januari 1977, ett amerikanskt spionplan är nära kollidera med civilflyg i flygled Grön 24 vid Gotland. Stort rabalder i riksdagen med fråga från C H ”någon djävla ordning” Hermansson, ”Vad tänker den svenska regeringen vidta för åtgärder på grund av incidenten med det amerikanska spionplanet”?

Nutid: 

–          30 mars till 1 april 2013 övade ryska jakt- och bombplan utanför Stockholms skärgård, Gotland och Gotska Sandön. Man övade fingerade kärnvapenanfall mot FRA Lovön och krigsflygbasen Hagshult i Småland. En mycket grov kränkning. Rabalder i riksdagen? Njae!

–          Den 20 april 2013 flög ett ryskt signalspaningsplan i den smala internationella luftkorridoren mellan Öland och Gotland. En stor militärövning ägde rum i Sverige med deltagare från Nato och Finland. Rabalder i riksdagen??

–          Den 17 september 2014 flög två ryska SU-24 i svenskt luftrum söder om Öland.

–          Den 24 mars 2015 identifierades fyra ryska militärplan vid Gotland och Bornholm.  Svensk jakt följde och observerade två bombplan TU-24M och två jaktplan SU-27 som flög i internationellt luftrum utan transponder. Typiskt förfarande av ryskt militärflyg.

–          Ryska jaktplan hotade den 7 april 2015 amerikanskt spaningsplan i luftrummet över södra Östersjön. Några incidenter kan enligt vissa källor ha samband med Rysslands annektering av Krim.

Händelserna utnyttjar media då och då. Hårt vinklade beskrivningar för att skrämma, vilseleda och blåsa upp en obefogad ”rysskräck” hos den hjärntvättade svenska befolkningen. Kommunismen har övervintrat i Sverige mer än i Ryssland eller något annat europeiskt land, sa en f.d. KGB-spion.

Svensk medias samordnade centralstyrda agerande är en kopia av det gamla Sovjets kommunistorgan Pravdas informationsteknik. Det enda sanna är dagens datum och dödsannonserna. Svenskt försvar samverkar och deltar i Natos krigsspel, övningar och manövrer. Det fanns planer att blockera båttrafiken genom Öresund vilket strider mot internationell rätt. Sverige har allt sedan kalla krigets start tittat västerut och sökt hjälp av Nato/USA.

SVENSK VAKSAMHET UNDER NATO

Från kalla krigets 50-tal till mitten på 80-talet fanns en eller två beredskapsrotar, (J29 Tunnan, J35 Draken och J37 Viggen) klara för ”take off” inom några minuter efter att man på radar konstaterat ryskt flyg i luften på väg mot Sverige. Ordern var obligatorisk ”start österut”. Det var viktigt att man med full gas och efterbrännkammare snabbt nådde höjd för att bli synliga på rysk radar. Vi är här, ni är upptäckta. Flygtid från närmaste ryska flygbas med överljudsfart (Mac2 på hög höjd) handlar i nutid om ett antal minuter, inte en halv timme.

Flygplanet J32 Lansen som nämnts ovan är ett särskilt kapitel i svensk flyghistoria. Förutom att vara påtänkt kärnvapenbärare drabbades Lansen av svåra olyckor och haverier. Flygplanet tillverkades i 450 ex. och har i aktiv tjänst orsakat 100 flygares och 7 civilas död.  150 flygplan förstördes. Detta hände under senare hälften av 50-talet till en bit in på 60-talet.  Haveriorsaken var i flertalet fall problem med bränsletillförseln som kunde uppstå utan förvarning och helt överraskande vid olika manövrer.

Motorn stannade och det gick inte att återstarta. I bästa fall kunde piloten överge planet men oftast befann man sig på för låg höjd för att hoppa och följde med till marken. Efter Tjernobyl 1986 användes Lansen för luftmätningar av radioaktiva föroreningar och vulkanaska. Se WikipediA.

Den svenska incidentberedskapen, fram till kalla krigets slut, hanterades av kommandocentralen för Flygvapnets incidentberedskap O 5 någonstans i ett bergrum och täckte Sverige och Östersjön. Där övervakades stormakternas ”spiontrafik” i Östersjön och Sveriges gränser. I dagsläget är det svårt att få fram fakta om verksamheten då sträng sekretess råder. De flesta kränkningarna av svenskt territorium sker dock över Skåne och Västkusten.

HEMLIGHETERNAS HEMLIGA VÄGAR      

Washington har i hemlighet räknat Sverige som Nato:s sjuttonde medlem. Sverige å sin sida förnekar kategoriskt något samröre trots att allt mer fakta om motsatsen framkommit. De svenska kontakterna med Nato under kalla kriget gick mestadels indirekt via Norges, Danmarks och Västtysklands militära organisationer.

Det förekom även ett visst samarbete och utbyte av information med Finland. Finland hade en svår balansgång med ryssarna bokstavligt stående i farstun. Man var av naturliga skäl försiktig när det gällde hemligt informationsutbyte. Finland hade ett icke aggressions- och vänskapsavtal med Sovjet. Trampade man i klaveret kunde vad som helst hända. Nordiska rådet blev då ett andningshål för Finland. Där fanns utrymme att under sekretess utbyta känslig information utan ryssarnas vetskap.

Alla kontakter var strängt hemliga. Militär information gick även från FU och Säpo via MI6 (SIS) Vauxhall Cross, London och CIA Langley Virg. US. Sverige har när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, tvingats visa hänsynstagande till Nato i samtliga beslut. Det övades evakuering av nyckelpersoner i händelse av krig. Hemliga ubåtsleder planlades och provkördes i västerhavet. Evakuering av regering, stridsledning och kungahus måste ske på ett absolut säkert sätt.

De flesta dagliga och operativa kontakterna mellan länderna och internt ägde rum på det personliga planet. De personliga relationerna gjorde att man litade på varandra och det strängt personliga hindrade att uppgifter läckte ut till obehöriga. Officerare reste till varandra. Man utbytte hemligheter vid s.k. bastusamtal. Reseräkningarna brändes av säkerhetstjänsten. Inga synliga spår fick lämnas och man höll käft. En Svensk Tiger.

FÖRNEKELSEN

Militära samarbetsfrågor i de nordiska länderna Sverige, Danmark och Norge diskuterades redan 1945-46. Detta hade skett med regeringarnas goda minne. Man var noga med att inte något skulle läcka ut i offentligheten. Den skandinaviska försvarskommittén förbereddes.

Försvarsberedningen listade 1949 elva områden för samarbete:

1   Samverkan i den militära ledningen.

2   Viss samordnad underrättelsetjänst.

3   Standardisering.

4   Samordning av krigsmaterieltillverkning.

5   Samordning av forskning.

6   Gemensamma övningar.

7   Samordning av luft- och kustbevakning, väderlekstjänst, flygsäkerhetstjänst.

8   Förbättrade signalförbindelser.

9   Förbättrade kommunikationer.

10  Gemensamt utnyttjande av kapaciteten för lufttransporter.

11  Revision för tillträdesbestämmelser för militära fordon i fred.

Detta var den ”Stora lösningen” i försvarsförbundet. Regeringen var väl medveten om hur känslig samordningen med de två Natoländerna var. Östen Undén sade i utrikesnämnden i september 1949 (där allt är sekretessbelagt).  ”-Detta kan inte föras ut över torgen.” Det var dimbildning om Nato redan då vilket innebar att man talade osanning eller teg. Resultatet blev den ”lilla lösningen” som i stora drag inte skiljde sig nämnvärt från den stora. Det var bara detta med neutraliteten och alliansfriheten som Sverige utåt sett inte ville släppa, rysskräcken hade satt sina spår.

Neutralitetspolitik-kommissionen beskrev 1994 förberedelserna för att ta emot bistånd från väst som ett slags återförsäkringspolitik. Det har skrivits en del doktorsavhandlingar som belyser beröringspunkterna mellan Sverige, svensk utrikespolitik och dubbelspelet med Nato.

Forskaren Magnus Petersson kallade det dubbelpolitik. Norske professorn Rolf Tamnes tyckte 2003 att det var en semi-allians. Den stora danska utredningen om Danmark under kalla kriget beskrev 2005 Sveriges politik som en dubbelstrategi. I Sveriges grundlag regeringsformen står i §1 All offentlig makt skall utgå från folket. Det rimmar illa med att centrala delar av säkerhetspolitiken hållits dold för folket, som då fått en felaktig bild av verkligheten. I det internationella perspektivet har bilden däremot ändrats.

En annan forskare Kjell Engelbrekt konstaterade 2003 -”Inget land är så generöst att sprida information om sin utrikes och försvarspolitik som Sverige”.  Man skvallrar gärna internationellt men håller tyst hemma.

Den säkerhetshetspolitiske utredaren Rolf Ekéus, lade i december 2002 fram sin utredning med titeln, -Fred och säkerhet- Svensk säkerhetspolitik 1969-1989 (SOU 2002:108.) Där skrev han bland annat att: -”Nu vet vi att något dubbelspel inte förekom i neutralitetspolitikens bedrivande”…

Diplomaten Ekéus tonar dessutom ner de västförberedelser som en tidigare kommission slagit fast. Flygbaserna med förlängda banor skulle inte ha byggts för allierat bombflyg utan för svenska flygplanet Lansen (J32, 56-97). Natoplan skulle inte kunna landa på svenska baser. Västligt flyg skulle inte få flyga över Sverige utan ta en omväg. Ingen central aktör kritiserades.

Men nyckelpersoner vittnade om att man i Pentagon informerats om att USA inte skulle behöva respektera svenskt luftrum utan kunna ta rakaste vägen över Sverige. Ett amerikanskt dokument från Kennedytiden 1962 som lovade Sverige amerikanskt bistånd i krig gällde fortfarande.

Tiden fram till 1969 kan sägas vara tillfredsställande klarlagd gällande vad som hände i det fördolda. Men vad Sverige gjorde under de sista 15 åren av kalla kriget 1974-1989 har inte blivit klarlagt fullt ut. Det är ett svårlagt puzzel. Alla fem statsministrarna Erlander, Palme, Fälldin, Ullsten och Carlsson var fullt medvetna om att neutralitetspolitiken kunde misslyckas. Vad hade då hänt om kriget kommit? Den etablerade ”sanningen” skulle vara att Sveriges Nato- kontakter efter 50-talet långsamt klingade av. Detta är helt felaktigt. Sverige försökte blåneka till något som helst samröre med Nato, trots fakta och bevis om motsatsen.

DE HEMLIGA AVTALEN 

Sverige och Finland är partnerländer till Nato sedan 1994 genom avtalet Partnerskap  för fred. Sveriges regeringar av samtliga politiska färger har medvetet anpassat det svenska försvaret efter Nato och EU:s militära samarbete. Alla kommer ihåg en före detta statsministers uttalande om särintressen. Svensk säkerhetspolitik befinner sig långt från vad gemene man tror att den är. Sveriges försvar bantades till ett minimum enligt Nato:s och EU:s önskemål. Finland har ett femtiotal hemliga separatavtal med Nato. Sverige hemligstämplar och undanhåller all information rörande Nato.

Sverige har skrivit på det s.k. Värdlandsavtalet, som i stora drag tillåter Nato att landsätta Nato-trupp på svensk mark. Avtalet är bara en bekräftelse på det samarbete svensk försvarsmakt tidigare bedrivit i lönndom. Avtalet är från svensk sida undertecknat av en diplomat anställd på UD. Ingen minister eller annan representant för svensk regering eller riksdag kan kopplas till undertecknandet. Hyckleriet med svensk alliansfrihet kommer i dagen om man läser den s.k. tillträdeskungörelsen SFS 1966:366 beträffande utländsk militär örlogs- och luftfartygs tillträde till svenskt territorium i instruktionen för krigsmakten av den 24 januari 1967(IKFN). Kontinuerlig radarbevakning till trots avvisas inget Nato-ekipage.

På senare tid har den svenska regeringen skrivit på det för svenska folket diskriminerande FN-avtalet Global Compact.  

DEN SÄKERHETSPOLITISKA SVÄNGDÖRREN

Den svenska utrikes- och försvarspolitikens dörr, som borde hållits stängd för yttervärlden, har av allt att döma stått på vid gavel både öster- och västerut under hela kalla kriget och fortsättningsvis. De svenska försvarsministrarna har oavsett partifärg regelbundet nött korridorerna och mattorna i Pentagon och det amerikanska försvarsdepartementet. Under dessa besök har hemliga överenskommelser träffats som hittills aldrig kommit ut i offentlighetens ljus. Även statsministrar och vid tillfället icke ministrar har gjort täta resor över Atlanten.

Under 90-talet reste Bildt och Persson regelbundet till USA i för svenska folket dolda ärenden. Göran Persson träffade i början på nittiotalet George Bush ett flertal gånger. De pratade enligt Persson om atmosfären. -”I dag pratade vi om atmosfären. Lösningen på problemet får vi återkomma till”, sa Persson. Detta uttalande gjorde Persson i en tidningsintervju utan närmare förklaring av vad som diskuterats eller vilka problem som krävde en lösning. Det var under Perssons tid som alla beredskapslager och sjukvårdsresurser började slumpas bort. Det har nu visat sig vara ett fullständigt idiotiskt beslut.

2002 tar byggandet av LOIS/LOFAR-projektet fart. Växjö universitet skall på order av Göran Persson snabbt byggas ut. Den officiella orsaken sades vara rymdforskning och att Växjö låg mitt i södra Sverige på en strategisk breddgrad. Samtidigt ingick planering för 4G med snabb kommunikation av informationsflödet mellan inblandade antenner och stationer. En superdator (Blue GENE) skänkt av IBM installerades på universitetet för styrning och avancerade beräkningar rörande projektet LOIS/LOFAR. (info om datorn finns på WikipediA under Blue Gene). Det mullvadsarbete som pågår omkring 5G projektet kan misstänkas vara påskyndat av militära intressen. Påtryckningar i det fördolda både från utländsk och svensk krigsmakt förekommer. Ett nytt laservapen som med precision kan utplåna ett solitärt mål utan att skada omgivningen har testats. 5G projektet sägs kunna frälsa hela mänskligheten med hittills oanade digitala möjligheter. Det finns misstankar att man tänker låta den civila marknaden betala kostnaderna för installationen, sedan tar militären över. De höga frekvenserna i 5G kan användas att värma upp ett objekt t.ex. skada eller döda en människa.

Spridning av nanopartiklar (geoengineering) förekommer över ett flertal länder i Europa utan att befolkningen får veta varför. Små partiklar av strontium barium och aluminium. Livsfarliga partiklar som lätt tar sig in i levande organismer. För svensk del kan konstateras att regering, media och SMHI håller tyst, inget får läcka ut. Locket är ordentligt pålagt. Utan tvivel är det Nato som flyger modifierade passagerarplan på hög höjd och släpper ut vita linjer som inte upplöses som K-strimmor normalt gör. Den uppenbara brådskan med introduktionen av 5G, utan hänsyn till om höga frekvenser skulle skada människor eller ej, beror på hemliga avtal med USA om rymdforskning, geoengineering och styrning av klimatet. Ändamålet helgar medlen.

Ett dokument om rymdforskning och geoengineering finns här.

UD, MYNDIGHET MED EGET LIV?                                                                                                                                                                                                                                                                       Under Wallströms fögderi, men även tidigare (Palme, Åström, Schori) har svenska hemligheter strömmat ur landet i strid ström. Denna gång via IBM och CIA. Ingen reellt ansvarig utom en till synes ovetande GD har ställts till ansvar och fått sparken. Svenskt rättsväsende JO, RÅ, till synes handlingsförlamade, tiger still. Ingen tycks förstå vilken skada detta utflöde av hemliga uppgifter åsamkat landet, allting är en happening, ingen är ansvarig. Ett landsförräderi som politikerna vill att medborgarna skall tro vara ett misstag. Den kompakta förnekelsen och mörkläggningen indikerar snarare motsatsen. Allt tyder på att uppgifterna som flödat ur landet är en beställning av främmande makt som den svenska regeringen villigt utfört. Spioneri och landsförräderi mot det svenska folket. Man bryter mot den lag man själv stiftat, angående olagligt samröre med främmande makt.  Den mycket viktiga strategiska utlandsbevakningen har gradvis nedtrappats och är för närvarande obefintlig.

Redan 1966 konstaterades att kommunistsympatisörer hade nästlat sig in på UD.  Hur hade dessa tagit sig in där? Det handlar här om starkt troende marxist-leninistiska eller maoistiska revolutionärer, med stenhård tro på budskapet. Svaret blir naturligtvis, genom det socialdemokratiska partiets medverkan.

Nutidens regeringar styrs i allt väsentlig grad av det s.k. ”vänsterkotteriet” från 1960-1970 talen, ”the deep state”.Carin Jämtin basar för SIDA som har en s k. ”budget” på ca 52 miljarder som man öser iväg till diverse tveksamma mottagare, bl.a. löner till de palestinska krigarna i Hamas. SIDA använder även våra skattepengar till att driva poddar och tidskrifter med tvivelaktigt innehåll. Den som vill göra karriär inom UD måste känna rätt personer, vara släkt med någon, eller ingift i det gamla vänstersekteristiska ”kotteriet” med nostalgisk ideologi från kalla krigets dagar, vilket bär Olof Palmes kännetecken. Det vänstervridna feministiska kotteriets makt är förödande.

Den 29 oktober 2014 publicerades en utredning av ambassadör Tomas Bertelman  (Fö 2013:B) Försvarspolitiskt samarbete-effektivitet, solidaritet, suveränitet. Den 9 september 2016 överlämnade ambassadör Krister Bringéus betänkande (SOU 2916-57) Säkerhet i ny tid. De båda skrifterna som berörde svensk säkerhets och försvarspolitik stoppades undan i UD:s dammiga arkiv utan åtgärd och ”glömdes bort”.

Man har även från UD:s håll spelat under täcket för att erhålla en plats i FN:s säkerhetsråd. Frågan är huruvida inte de nuvarande läckorna har vållat lika stor skada som Wennerström och Bergling gjorde på sin tid. I varje fall är det en stor skandal att de skyldiga kommer undan utan åtgärd. Detta är signifikativt för en rättsstat i förfall. Ansvaret för det svenska biståndet ligger på UD. Därifrån strömmar miljarderna okontrollerat ut över världen där merparten försvinner i fickorna på suspekta mottagare. Den svenska regeringen föredrar att skänka 8 miljarder till FN:s klimatfond. Sedan beklagar man att det saknas pengar till välfärden, så nu måste vi höja skatterna.

Den svenska regeringen har bundit ris åt egen rygg då man i FN lobbat för en kärnvapenfri zon men inte skrivit på avtalet. Ett beteende som i maktutövandet avslöjat både inkompetens och brist på konsekvensanalys. Man har vikt sig efter påtryckningar från det amerikanska försvarsdepartementet. För att i någon mån försöka dölja dilemmat tillsattes en utredning som skulle bli klar, hör och häpna, till strax efter valet 2018. Interna stridigheter och falangbildningar i de maktbärande partierna har angetts som ursäkter för långbänken.

SLUTORD

Nato eller Atlantpakten som den då kallades kom till 1948.  Warszawapakten bildades 1955.

Sedan kalla krigets slut och Berlinmurens fall har många gamla öststater och forna medlemmar av Warszawapakten anslutit sig till Nato. Nato:s ledning och USA har sedan kalla krigets slut mestadels handlat på ”egen hand” utan att konsultera övriga medlemsstater.

Sverige har, trots att man utåt ihärdigt hävdat neutralitet och alliansfrihet, gått Nato:s och FN:s ärenden i världens alla hörn. Ibland fördolt, ibland öppet skrytsamt. Motiveringarna har skiftat från att skapa världsfred eller att lämna bistånd till projekt som FN eller Nato pekat på. Det förekommer även att Sverige lämnar bistånd till USA:s fiender med svenska skattepengar. Allt i neutralitetens och alliansfrihetens namn. När det gäller vapenexporten har Sverige skapat problem, både för egen del och internationellt, genom mutskandaler och oskicklig hantering.

Socialdemokratin har här med all rätt kritiserats ganska hårt. Partiet saknar självkritik och förmåga att göra upp med sin rödbrunsmetiga historia. Koncentrationslägren, skallmätningar, permittenttågen, baltutlämningen, de suspekta spionaktiviteterna och de politiska bedrägerierna.

Man har tecknat hemliga avtal med muslimska organisationer om inkvotering av muslimer i riksdag och kommunalförvaltning. Islamiseringen pågår i det fördolda utan att hänsyn tas till det svenska folkets protester. MSM tiger och mörkar. De svenska lagarna mot terrorism förhalas eller urvattnas. Imamer står i svenska kyrkor och föreläser om islam. Ovedersägliga bevis för Muslimska Brödraskapets mottagande av bidrag med skattepengar och kopplingar till IS. Den som sitter på potten bidragspengar till palestinier och muslimska organisationer är professor Ulf Bjereld, en gammal KPML(r)-sympatisör och bas för Ship to Ghaza.

EU och Nato har avtal om ömsesidigt agerande vid konflikter. I värsta fall kan vi få påhälsning av Nato-soldater och ockuperas av den blivande världsarmén. Sverige är genom sitt skattesystem och skattetryck ett perfekt land för ekonomisk terror. Bit för bit bäddas för kaos och orättvisor som kan resultera i anarki och inbördeskrig. Många av Europas stater har eller är på god väg inse att kolosserna på lerfötter- FN och EU – befinner sig i kris och hänger i fallrepet. Ingen vet hur utvecklingen kommer att bli efter Brexit.

Efter 11/9 2001 har man definitivt kastat masken. Sedan 2002 har Nato och EU avtal att använda gemensamma resurser vid internationella konflikter. Natos och CIA:s agerande i Ukraina vittnar om vilka ambitioner som döljs i agendan. Samtidigt har vi två spelare på världsarenan, Kina och Ryssland, som för närvarande ingen vågar ge sig på.

Sverige har sålt smöret både till USA/Nato och Sovjetunionen och tappat alla pengarna. FN och EU levererar styrdokument, lagar och tidpunkter när vi skall välsignas med nya globalistiska påbud. Svensk Main Stream Media lobbar för klimatskräck och mobbar Trump och Putin.

Sveriges partnerskap med Nato och den svenska regeringens åsidosättande av regeringsform och konstitution är mycket illavarslande. Reinfeldts överenskommelser med Miljöpartiet om fri invandring är olagliga, kriminella och strider mot både FN-stadgan om mänskliga rättigheter, samt svensk regeringsform och grundlag. Dessa beslut är fattade utan beredning och remissförfarande och olagligt verkställda utan riksdagens godkännande, men troligtvis med hemligt godkännande från EU och FN. Herr Reinfeldt har en del att förklara. Varför lurade han svenska folket?

Genom sitt illegala handlande och hemligstämplande av olika avtal hindras information att komma till allmänhetens kännedom. Utrikesnämnden och andra instanser har blivit rundningsmärken för de svenska makthavarna. Även Riksdagen förbigås. Den underdåniga attityden gentemot FN och EU att frivilligt agera experimentland för folkutbyte är anmärkningsvärd. Den sektliknande klimathysterin som fortgår är mer än anmärkningsvärd. Genom åsidosättande av grundlagar och regeringsform missgynnas och skadas tryggheten för Sveriges befolkning. Detta omöjliggör ett bra liv i frihet och fred.

Det är faktiskt så att Ryssland för närvarande inte har något intresse att invadera Sverige. Det är det officiella förnekandet av alliansen med Nato som bekymrar den ryska regeringen. De svenska försvarsministrarnas spring i Pentagon och US Department of Defence ger fel signaler om den svenska neutralitets och alliansfriheten.

Skrivet av Mjölner.

Källor:

Den dolda alliansen, Mikael Holmström, Atlantis.

De vita linjerna i skyn, Estulin

Haveriet, Flygvapnet och det kalla krigets offer, Ulf Eneroth

WikipediA

Bakom kulisserna…

 

Presentationen av Palme-kommissionen i onsdags, där Stig Engström pekades ut som sannolik mördare har rört upp mer damm än vad dess uppdragsgivare nog tänkte sig. Att fokusera på vem som höll i pistolen, istället för på de underliggande omständigheterna, gjorde hela tillställningen till en fars. Möjligen i Engströms fall en tragedi. Även om han är avliden blir hans namn för evigt ristat i historieböckerna som en mördare som väldigt få indicier bekräftar. Man måste därför fråga sig hur åklagarens instruktioner ser ut. Att Engström även varit moderat kommunpolitiker är ytterligare en omständighet för att misstänka att någon här vridit om strålkastarljuset rejält. En Palme-hatande moderat mördar en socialdemokratisk statsminister, utan annat synligt motiv än sitt politiskt betingade personhat. En idealisk slutsats med konsekvens att utredningen kan läggas ner och begravas för gott.
Vad man åstadkommer med denna löjeväckande utredning är istället att intresset för att söka den väl dolda sanningen ökar lavinartat. Kan det möjligen vara så att motiven finns i den lilla socialdemokratiska klicken runt Palme själv och hans engagemang på den internationella scenen, där han likt en ofärdig primadonna vrickar foten och faller platt till marken? Att piruetterna gick för fort och utan eftertanke? Ve och fasa, hur skall det nu gå med den socialdemokratiska regeringsmakten? I denna länk berättar den amerikanska journalisten Richard Reeves ingående om de vapenaffärer som Palme sanktionerade under pågående konflikter i Mellanöstern och spelet kring Bofors illegala vapenexport. Men hur stod det till på regeringskansliet och med det embryo till Sveriges eget Deep State som höll på att bildas där? För att kunna förstå mordet på Palme måste man först förstå bakgrunden.
Vår guide till denna sammanfattning är min bloggs tidigare flitiga kommentator Mjölner och hans studier i tillgängligt material. Det är en lång artikel, men ta den som sommarläsning när regnet strilar ner. Vi skall följa upp senare med en artikel om Sveriges roll i det Kalla Kriget och balansen mellan NATO och Sovjet.

Peter Krabbe
Därmed över till Mjölner:

 

SVENSKA  SPIONER  ÄVENTYRAR LANDETS NEUTRALITET…

Påståendet och klyschan, ”allt började med Palme” är tyvärr bara halva sanningen när det gäller svenska politikers spionverksamhet. Det är bevisat utan tvivel att spioneri för NKVD/KGB förekom långt tidigare.

Socialdemokraten Hjalmar Brantings son riksdagsman Georg Branting avslöjades genom telefonavlyssning av dåtidens Säpo den 9 maj 1943 som sovjetisk spion med täcknamnet Senator.

I det avlyssnade samtalet mellan två damer verksamma i den s.k. ”Tisdagsklubben”, Amelie Posse och fröken Nordin framkom graverande uppgifter som ledde till avslöjandet. Där nämndes även Östen Undén. I kommentarerna mellan damerna sades angående Undén att honom skall vi vara rädda om och inte kompromettera. Honom kommer vi ha nytta av längre fram. Han blev utrikesminister (1945) i Per-Albin Hanssons socialdemokratiska regering. Damerna diskuterade även de s.k. permittenttågen där tyska soldater och officerare gavs fri lejd genom Sverige. Enbomaffären verkade vara en mytomans försök att imponera på sin omgivning. Efterföljande rättsskandal exemplifierar dåvarande rättsröta.

Östen Undéns prosovjetiska inställning, eftergiftspolitik med försiktighet i ärenden rörande Sovjet, framstår tydligt i den slappa hanteringen av affären Raoul Wallenberg. Wallenberg fängslades av ryssarna i Budapest 1945 och fördes till Lubjankafängelset i Moskva där han troligen avrättades 1947 med en giftinjektion.

Östen Unden satte sin prägel på den svenska utrikes och säkerhetspolitiken som utrikesminister ända in på Erlanders regeringstid från 1946 till 1962. Det var Undén som introducerade den allra första, men föga glamorösa socialdemokratiska kvinnokvartetten Agda Rössel, Ulla Lindström, Alva Myrdal och Inga Thorsson.

Att det fanns interneringsläger i Sverige under krigets 40-tal är väl känt. Att det också fanns koncentrationsläger har tills helt nyligen varit hemligstämplat. Tage Erlander var statssekreterare på Socialdepartementet under samlingsregeringen och hade ansvaret för lägren. Det berör han i sina memoarer men ger där en felaktig bild av verkligheten. De första lägren inrättades i Långmora och Smedsbo i Dalarna 1940. Totalt fanns 14 läger på olika orter där man internerade folk. Inte för vad de gjort utan för vad de hade för åsikter. Nazistkritiker var en kategori som fängslades.

Erlander blev statsminister 1946, Sveriges längsta med 23 år vid makten.

Några kanske kommer ihåg Carl-Gustav Lindstedts alarm som ”gubben i lådan” när Erlander gästade Hylands hörna, –”Lennart! Lennart!! Låt honom inte sätta sig, han går aldrig”!   Jag har också för mig att när Erlander rodde Chrusjtjov i Harpsundsekan försökte Yngve Gamlin borra ekan i sank.

Lubjanka, en skräckens boning, har sedan 1917 varit högkvarter för Tjekan, OGPU, NKVD, MGB, KGB och till nuvarande FSB. I delar av denna gamla 1800-tals byggnad satt oftast oskyldiga människor fångna för att därefter saklöst avrättas. Byggnaden tillhörde ursprungligen försäkringsbolaget Rossija.

Det utsatta läget visavi Sovjet präglade hela åttiotalets utrikespolitik. Det uppstod ett flertal mycket allvarliga situationer där Sverige blev mycket hårt pressat.

Brezjnevdoktrinen upphörde under 1982 men det sovjetiska trycket kvarstod. Svenska diplomater och regeringsföreträdare lade sig i den polska solidaritetskonflikten som bröt ut i augusti 1980. Sovjetiska stridsvagnar stod redo att gå in över den polska gränsen. KGB-chefen Jurij Andropov kräver att polska regeringen fängslar solidaritetsledaren Walesa och hans anhang. Annars kan det gå som i Ungern 1956.

Nato och de skandinaviska länderna föranstaltade om ett flyktingmottagande om polska fartyg skulle anlända. Mobilisering stod för dörren. Sovjet inledde anfall på Afghanistan och protesterna haglade.

En svensk DC-3:a sköts ned över internationellt vatten öster om Gotland när den enligt uppgift spanade på ryska radarstationer.

Först 2002 framkom att det skett i samarbete med Natolandet England och att man spanade på en rysk flottmanöver. Den obeväpnade Catalinan som letade efter den försvunna DC-3:an sköts också ned men besättningen räddades. DC-3:an bärgades 2004 och kvarlevorna av fyra man återfanns.

Den svenska f.d. stridspiloten och författaren Anders Jallai kunde efter intensiva spaningar och efterforskningar lokalisera vraket efter DC:3:an. Ryssarna medgav inte förrän 1991 att de skjutit ned planet. Det har genom åren inträffat ett flertal incidenter gällande både flotta och flyg. Den ryska björnen höll Sverige i ett järngrepp. Förutom nedskjutningarna av DC-3:an och Catalinan (Catalina-affären) bedrev ryssarna intensivt spionage mot det svenska försvaret fram till Berlinmurens fall 1989.

Sovjetunionens politbyrå beslöt 1970 att om anledning uppstod skicka ubåtar och spetsnazförband mot Sverige för att eliminera varje kärnvapenhot mot Sovjet.

Senare känt som RYAN (Raketno YAdernoye Napadenic). En sovjetisk larmoperation med uppgift att varna om kärnvapenanfall. (Se nedan Informationsbyrån.) Den röda kniptången var redo att klämma till om den svenska nationen. Detta framkom vid debriefingen av den avhoppade tjeckiske generalen Jan Sjenja, (eller Senja.) Den tjeckiska spionapparaten i Stockholm benämndes Nordcentrum.  Spionnätets huvuduppgift var att tränga in i SAP (Socialdemokratiska arbetarepartiet) och där genomföra tekniskt spionage samt samla uppgifter om Sveriges militära planer och förmåga.

Här deltog även de polska (SB) och östtyska (MfS kallad STASI) spionorganisationerna parallellt med den tjeckiska (StB). Alla infiltrerade och samlade hemligheter från den naiva socialdemokratiska partitoppen. Stasiromantiken frodas fortfarande i den svenska politiken. Kyrkans, kristendomens och välfärdens nedmontering styrs av detta klientel. Från kaos tror man sig se det kommunistiska paradisets uppståndelse.

Ryssland hade god kännedom om de svenska försvarshemligheterna, inte minst genom de gedigna spioninsatserna av Wennerström (kodnamn Örnen) och Bergling.

Wennerström som var militär hade sina spionkontakter med Sovjet via GRU. Hans spioneri pågick från 1948 till det han greps den 20 juni 1963. Även Bergling var GRU-man fast han jobbade på Säpo som förbindelseman med Försvarsstaben. Bergling greps i Israel 1979. De kunskaper som inte dessa två överförde till Sovjet, ombesörjdes av socialdemokraternas IB. Vi återkommer till IB (Informationsbyrån) längre fram.

Expressen skriver i en artikel publicerad 2017 att överste Wennerström skulle ha rapporterat till ryssarna var DC-3:an befann sig strax innan den blev nedskjuten. Han hade en kortvågsradio i sin villa som han använde i kontakterna med GRU. På den tiden kunde alla spioner morsealfabetet. I detta sammanhang kan nämnas att Wennerström, trots att han nått överstes rang, gång på gång förbigicks till tjänsten som flottiljchef. Han var från början en dålig flygare som orsakade några onödiga haverier. Han placerades av den anledningen i Försvarsstabens Underrättelseavdelning FU med diplomatstatus. Han hade när han greps en arvodestjänst på UD.

Genom täta kontakter med en av sovjetiska ambassadens sekreterare, chefen för KGB:s spionage i Skandinavien, (Statskievitj, resident i Stockholm) lämnade socialdemokratiska toppmedlemmar hemlig information till Sovjet. Statskievitj blev sedermera utvisad.

Man försåg en sovjetisk spionchef med svenska hemligheter. Vissa högt uppsatta socialdemokratiska partimedlemmar, diplomater och ministrar var KGB/STASI spioner. Dessa personer i det maktbärande politiska partiet hade till och med kodbeteckningar och hemliga brevlådor.

Säpo var nära att avslöja ett omfattande spioneri. Medlemmar i det socialdemokratiska partiets topp misstänktes ha täta kontakter med KGB. Bland annat avslöjade den förre IB-mannen Svante Winqvist att den tjeckiske spionen (resident i Stockholm) Vladimir Koudelka erhöll uppdatering från Anders Thunborg , Pierre Schori och Aftonbladets chefredaktör Gunnar Fredriksson.

Det är ställt bortom allt tvivel att dessa herrar var knutna till IB (Informationsbyrån) och var nyckelpersoner i det socialdemokratiska partiets kontakter med KGB, IA och andra öststatliga underrättelseorgan. Detta och många andra uppgifter i Säpos arkiv avfärdar Schori kategoriskt i sina memoarer (Minnet och elden ) som lappri. Han går där även till hårt angrepp på byråchef Olof Frånstedt, tidigare verksam inom Säpo.

Schori är fortfarande aktiv i kulisserna. Nu senast på bokmässan i Göteborg hösten 2019.   Genom att tillkalla polis fick han en journalist som ställde besvärliga frågor utkastad. Han åtnjuter tydligen fortfarande ett särskilt polisskydd då polispatrullen infann sig omgående för att verkställa avhysningen.

Ett flertal personer som bedrivit spioneri och försett öststatliga underrättelseorganisationer KGB, GRU, IA, Stasi och Nordcentrum med svenska hemligheter, var kommunismens verktyg vilka tyvärr än i dag sätter sin prägel på svensk politik. KGB och STASI var utomordentligt skickliga infiltratörer och rekryterare. Några intressanta namn i Palmes entourage som drev honom mot KGB-samverkan, eller att rent av underkasta sig ryssarnas strategiska planer för Sverige, var Anders Thunborg, Pierre Schori och inte minst Sverker Åström. Personer i den närmaste kretsen märkte att både Åström och Schori utövade ett stort inflytande på honom. ”De verkar fösa dig framför sig” löd kommentarerna.

Här uppstår frågan, var Palmes agerande och förskjutning från proamerikanskt till vänsterinriktade marxistiska åsikter en produkt av hans ”egna funderingar på kammaren”, eller berodde det på det ständiga knuffandet åt vänster som entouraget bedrev? Väl dokumenterat är hans kontroversiella engagemang i vietnamkonflikten på 60-talet.

Följande sakuppgifter belyser Åströms status i umgänget med KGB. Sverker Åström, chef för politiska avdelningen i UD 1956-1964, FN-ambassadör 1964-1970, biträdande kabinettsekreterare 1971-1972, med ansvar för EEC-förhandlingarna. Kabinettsekreterare i UD 1972-1977. Således en mäktig och inflytelserik person. Han var den beryktade KGB-spionen ”Getingen” (os på ryska). Detta uppdagades redan på 60-talet av statspolisintendent Georg Thulin och dåvarande chefen för kontraspionaget Otto Danielsson. De stoppade 1963 Sverker Åströms utnämnande till ambassadör i Moskva.. Förre chefen för kontraspionaget på Säpo Olof Frånstedt säger att han förhindrades gripa Åström med tanke på sin egen säkerhet.

Åström var känd som en promiskuös homosexuell, vilket kunde vara den hållhake som ryssarna använde för att pressa honom på information. En intressant konstellation i spionvärlden, Wennerström, Åström, Sohlman. Örnen, Getingen, Solstickan.

Rolf Sohlman var ambassadör i Moskva där både Wennerström och Åstöm hade uppdrag i tidsmässig överensstämmelse. Rolf Sohlman, Sverker Åström, Torsten Tegnér, Albin Johansson och Sigfrid Edström var högriskklassade enlig ett hemligt CIA-dokument och hade troligen inte beviljats inresa till USA. Wennerström var militärattaché och klarade visumfrågan med ett nödrop. Wennerström och Åström umgicks privat och anordnade fester tillsammans.

Det fanns starka misstankar mot Pierre Schori att han hade hemliga KGB-kontakter. Den norske spionen Arne Treholts och Pierre Schoris spioneri för KGB betraktades som parallellfall av den svenska säkerhetstjänsten. Schoris begäran att få ta del av Säpos personakt om honom avslogs.

Ytterligare oegentligheter framkom när IB-affären avslöjades 1973. Någon självkritik eller försök därtill från socialdemokraterna kom aldrig i dagen. Vid ett tillfälle yttrade försvarsministern Sten Andersson med darr och emfas i stämman, angående ubåtskränkningarna på 80-talet, ”Nu skulle den smutsiga byken äntligen tvättas”. Men vad hände då egentligen? Som vanligt ingenting. Per-Göran Näss efterträdde Olof Frånstedt som chef för kontraspionaget vid Säpo.

Han tog ett fast grepp om det svenska kontraspionaget och satte stopp för Palme, Elmér och IB att den vägen lägga sig i Säpos angelägenheter.  

   

INFORMATIONSBYRÅN, SÄPO OCH EN STATSMINISTER…

Den s.k. Informationsbyrån (IB) var en socialdemokratisk olaglig spionorganisation som satte käppar i hjulet för den enligt svensk författning lagliga underrättelsetjänsten.

Chef för IB på 70-talet var Birger Elmér. IB bedrev illegal spionverksamhet vid sidan om den militära underrättelsetjänsten. Inom IB fanns två delar, dels IB Operativa och dels den politiska delen IB 03. Journalisten Peter Bratt avslöjade 1973 den illegala verksamheten.

Elmér styrde och ställde dock som han ville även efter avslöjandet 1973. Sjukhusspionen i Göteborg avslöjades 1975. Försvarets underrättelsetjänst döptes 1994 om till MUST, Militära underrättelsetjänsten. IB löd egentligen under Försvarsstabens underrättelsetjänst FU och ÖB.   Anders Thunborg och Pierre Schori hade IB-nummer 1151 respektive 1152. Man samlade information om svenska medborgare med statsministerns stöd och godkännande. Enligt författningen olagligt ministerstyre.

Det fanns även en organisation inom IB som benämndes Stay Behind. Denna skulle leda motståndsrörelsen i händelse av krig. Grupperna ”Barbro” och ”Lennart”, som skulle varit aktiva på Sveavägen den kvällen Palme sköts, löd också under IB.

När det gäller begreppet ”stay behind ” får IB:s grupp inte blandas med de nuvarande i UD verksamma ”Dirty Dozen”(ca 200 medlemmar) som har ett politiskt ”stay behind”-uppdrag. Gruppen skall oavsett regeringsfärg stanna i UD och påverka makten. Socialdemokratisk infiltration.

Förre byråchef Olof Frånstedt (chef för kontraspionaget på Säpo 1971, den s.k. B-byrån) lämnade 2016 i ett antal intervjuer sensationella uppgifter rörande det svenska IB-spionaget:

Sveriges existens som en fri nation hängde i en skör tråd 1971. (Se ovan, Sovjets politbyrås beslut 1970 om RYAN). Den då 86:årige Frånstedt sade att det  fanns långtgående planer i Sovjet att invadera Sverige och överta makten. Frånstedt  hade vid intervjutillfällena (5 st.) vacklande fysisk hälsa, men ett väl bevarat och skarpt intellekt. Frånstedt avled 2017.

Enligt Frånstedt växte Elmér och Palme upp tillsammans och var som ler och långhalm. Elmér var opportunist och kunde samarbeta med vem som helst. Man (Elmér och Palme) ville vända Sverige bort från CIA/ MI6-samarbetet och plötsligt rikta in detta på KGB, GRU och Sovjet.

Vid ett möte mellan Säpo och IB den 2 februari 1971 framförde Birger Elmér budskapet från Palme: ”Inled samarbete och kontakter med KGB”. Närvarande vid mötet var Elmér och hans andreman Bo Astrin från IB. Från Säpo (dåvarande RPS/säk) chefen Hans Holmér samt byråcheferna Olof Frånstedt och Hans Wemdalen.

Palmes order att samverka med KGB förmedlades genom Elmér som erbjöd sig att introducera Frånstedt hos KGB:s chef i Stockholm. Elmérs gode vän Hans Holmér kom med en liknande propå. Rikspolischefen Carl Persson erhöll samma budskap från Palme. Samarbetet med CIA och MI6 skulle upphöra och samverkan inledas med KGB. Frånstedt lämnar i sin bok Spionjägaren följande kommentar: ”Jag skulle alltså ringa på dörren till Sovjets ambassad och fråga om spionchefen var hemma”.

Det är inte svårt tänka sig att Elmér/Holmér redan hade goda etablerade kontakter med KGB. Palme ville därför få möjlighet att utöva viss kontroll över den operativa avdelningen på Säpo genom duon Elmér/Holmér. Han kunde inte kontrollera den verksamheten utan hjälp inifrån. Holmér var ju chef på Säpo och kunde hjälpa till. På Säpo hade man tidigare jobbat under helt andra premisser än man gjorde på IB.

Detta blockerades på ett eller annat sätt av Frånstedt och Carl Persson som båda föll i onåd hos Palme. ”Den där Frånstedt måste bort” fräste Palme. Birger Elmér som var grov i mun sade, ”Carl Persson är en djävla f-tta, honom skall jag laga att få bort”. Han lyckades dock inte med den föresatsen. Både Carl Persson och Olof Frånstedt var föremål för regeringens missnöje.  Palme var kanske inte spion själv, men ständigt omgiven av sådana. Eller som den avhoppade tjeckiske generalen Sjenja uttryckte saken ”i Palmes entourage fanns sovjetagenter”.

Palmes negativa syn på Säpo bottnade således i att han saknade full kontroll på verksamheten. Han saknade makt över Säpos göranden och låtanden. Misstänksamheten växte med tiden och ledde till beslutet att försöka bromsa den konstitutionella lagliga underrättelsetjänsten. Detta till förmån för det politiskt partibundna spionaget med högkvarter på Sveavägen 68. Bland orsakerna till Palmes ständiga petande i Säpos verksamhet var att bromsklossen Frånstedt skulle bort. Palme var i ungdomsåren verksam på Försvarstaben och fick där god kännedom om rutinerna för underrättelseverksamhet.

Palme blev förste byråsekreterare redan 1953, 26 år gammal och hade från början pro-amerikansk inställning och en positiv inställning till CIA. Men med tiden blev han alltmer kritisk och negativ. Kanske blev han påverkad av det tidigare nämnda anti-Nato entourage som ständigt fanns i hans omgivning.

Frånstedt berättade att Palme allt oftare ville träffa honom och bli uppdaterad om verksamheten inom kontraspionaget. Frånstedt tyckte Palme utövade ett förtäckt ministerstyre. Han hade egentligen inte något med Säpos verksamhet att göra. Frånstedt lämnade därför allt magrare och friserade uppgifter till Palme. Palme märkte Frånstedts ovilja till samarbete och surnade till alltmer. Den där Frånstedt måste bort sade han irriterat. Detta var ingen jämn kamp, en tjänsteman på Säpo mot statsministern.

 

SEX-SKANDALER OCH FORTSATTA INTRIGER HÖJER TEMPERATUREN…

Rikspolischefen Carl Persson hade en svettig period på 70-talet. Dels med det ovan beskrivna agerandet från Palmes sida och dels bordellskandalen med justitieminister Geijer. Han blev anklagad för tjänstefel men blev efter utredning friad av JO. Carl Persson lät obetänksamt en promemoria om Geijers bordellbesök ligga kvar på skrivbordet när han var på annat håll. En viss kriminolog smög då fram och gluttade i papperen. Han läste där den otroliga nyheten att justitieministern var bordellbesökare och att detta kunde betraktas som en säkerhetsrisk.

Det värsta var inte att kriminologen skvallrade för sin jaktkompis journalisten och att nyheten så småningom kom ut i media. Det värsta var att när promemorian nådde Palme låste han in den i sitt kassaskåp och teg. Anledningen – det var valår och makten skulle räddas. Nu blev det ändå så att borgarna vann valet och Palme blev tvungen att underrätta den nye statsministern (Fälldin) om skandalpromemorian. Sverige hade inte haft en borgerlig regering sedan 1936. Kärnkraftsfrågan avgjorde valet. Både Palme och Fälldin råkade i blåsväder efter att ha dementerat bordellryktena i pressen. DN fälldes och tvingades betala skadestånd till Geijer, samt fick gå ut med en offentlig ursäkt. Palme orerade om kloakråttor med gula tänder och att snus är snus. Bubblan sprack ändå till slut.

Vid ett tillfälle överlämnades en lista på spioner verksamma i Sverige till Palme. Frånstedt och Carl Persson lämnade listan, som innehöll namnen på samtliga i Sverige verksamma spioner – även KGB:s. Palme ögnade snabbt igenom listan, plötsligt ilsknade han till, kastade listan på bordet och sade ”Mötet är avslutat”. Därpå reste han sig och gick ut ur rummet. Det är tydligt att han såg något eller några namn på listan som väckte hans ilska. Frånstedt säger i en kommentar om händelsen ”Jag vet inte vad som kom Palme att reagera på det viset. Kanske inte listan såg ut som han tänkt sig. Eller att jag i texten nämnde professor P som inte var någon obekant person för Palme”.

Tillsättandet av Hans Holmér som chef för Säpo är en typisk åtgärd av socialdemokratiska partiet att skaffa utrymme för politiska hantverkares manipulationer. (Nils Ebbe Knut Carlsson var informationssekreterare på justitiedepartementet hos Lennart Geijer och Carl Lidbom.)  Att sparka Per Gunnar Vinge och sätta in Holmér var en sorglig historia. I grunden handlade detta om det s.k. Palmehatet som resulterade i personlig hämnd från Palmes sida. Det handlande också om att manipulera säkerhetstjänstens inriktning och att söka kontroll.

Vinge var nr. F1 på den berömda 15-listan, personerna bakom den påstådda mordkonspirationen mot Palme.

De i samhället högt uppsatta personerna F1, F4, F7 och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet att Palme måste bort, röjas ur vägen. Listan belades omedelbart med hemligstämpel. Listan lämnades ut men alla namn var maskerade. ”P-G” Näss som var chef för kontraspionaget 1986 (efterträdde Frånstedt 1978) anklagades av Ebbe Carlsson och Carl Lidbom att vara KGB-spion. Han blev då föremål för smutskastning och mediedrev. F.d. journalisten Sven Anér försökte klarlägga omständigheterna, men blev bryskt avvisad av åklagare och utredning. Inga-Britt Ahlenius påtalade kopplingar till CIA. Detta utreddes aldrig. ”P-G” Näss blev senare länspolischef i Uppsala.

Manipulatorn Ebbe Carlsson och Sverker Åström (båda homosexuella) var goda vänner. Trion Carlsson, Åström, Schori lade sig i mordutredningen på olika sätt. När Palmemordet inträffade var Sven-Åke Hjälmroth chef för Säpo.

Säpo är gunås inte någon Sanningens högborg. Ljugandet är tyvärr inget unikt för säkerhetspolisen, även om man där ljuger friskt och frejdigt när andan faller på. Ett exempel är buggningsutredningen i anknytning till Palmemordet som Säpo faktiskt erkänt. Sex höga polischefer, S-Å Hjälmroth, Holmér, P-G Näss, Christer Ekberg, Sture Höglund och förre rikspolischefen Holger Romander åtalades för olaga buggning (täcknamn Källa Mats) av kurder under utredningen av Palmemordet. Man svor och ljög friskt för förundersökningsledaren Jan Danielsson. Helst skulle alltsammans sopas under mattan. Mattsopandet på Säpo spred sig och förekom även på kommissarienivå.

KU-förhöret den 28 juli 1988 finns som video på WikipediA. Det var då Carl Lidbom sade ”trams” ett flertal gånger. Det retade Aders Björck som bad Lidbom ”att veta hut”. Carl Lidbom tillsammans med byråchef Olav Robertsson på Säpo hade i uppgift att ”genomlysa” Säpo. Denne Robertsson var en av Säpos chefer som starkt förordade ”under- mattan” principen. Hur stort värde kunde Lidboms utredning ha med dennes hjälp?

Förutom P G Vinge är de övriga namnen på konspirationslistan tabu. Gissningar fanns som i en del fall torde varit mycket nära sanningen. Mycket finns att läsa på Sven Anérs blogg:

Ebbe Carlsson sprang som barn i huset när Holmér var chef. Säpo var en lekstuga under Hans Holmérs chefskap. Hur kom det sig att Hans Holmér skulle utreda Palmemordet? Han rekommenderade sig själv med regeringens (Ingvar Carlssons)tysta godkännande.

Hans Holmér som var länspolischef i Stockholm hade inga befogenheter att vidta mordutredningar. Detta ansvar vilade på mordkommissionen inom Stockholmspolisen City. Inga protester och inget ifrågasättande framfördes. Det var redan klappat och klart från socialdemokratiska partiet att Holmér var mannen som skulle lösa mordgåtan. De flesta vet hur det slutade.

Palme hade full insyn och kontroll på IB genom Elmér. Det politiska ”kotteriet” inom socialdemokratiska partiet under ledning av statsministern ville ha absolut kontroll på relationerna med den röda björnen. Ett tvivelaktigt ministerstyre av Olof Palme.

I dagbok från UD vol.3 skriver författaren, ”De diplomatiska relationerna med USA frös till is efter Olof Palmes jultal den 23 december 1972. ( USA:s Sverigeambassadör hemkallades).  Varför detta otillåtna olämpliga spel under täcket med de sovjetiska underrättelsetjänsterna? Man blir fullständigt bestört över den aningslöshet, lättsinnighet och rent ut sagt ”sangviniska dumhet” som präglade vänsterfolkets kontakter och samröre med KGB.”

Intervjuerna med Frånstedt gjordes vid fem tillfällen under nära ett års tid. Vid varje sammankomst blev han tillfrågad om han ville ändra eller tillägga något. Svaret blev,

–”Nej, det jag sagt och de uppgifter ni fått står jag för. Jag vill inte ändra på något”.

Detta styrker i viss mån uppgiftslämnarens trovärdighet. Frånstedt tillhörde nog inte Säpos mattsopargarde. Protokoll fördes och undertecknades av deltagarna vid varje intervju.

Palme lämnade dubbla budskap i sin egenmäktiga utrikespolitik. Engagemanget och uttalanden i den för honom allt populärare Socialistinternationalen. Samarbetet med Willy Brandt som tvingades avgå när hans närmaste man avslöjades som sovjetspion. Palmekommissionen, kärnvapenfri zon i Skandinavien. Besök hos Castro, Sydafrika ANC.  Jultalet 1972 som frös relationerna med USA till is. En frostig tid som aldrig förut inträffat i svensk utrikespolitik.

I tidskriften Contra nr 2 1999 publicerades en intervju med förre KGB-mannen Gordievskij.  Där säger han att sovjetkommunismen verkar övervintra i Sverige mer än i Ryssland och andra länder. Vidare säger Oleg Gordievskij till Contra, ”Pierre Schori var KGB:s viktigaste informationskälla i Sverige. Det var den uppgift som KGB:ledningen i Moskva givit oss.” Och vad handlade då Schoris redogörelser om? Om praktiskt taget allt av strategisk värde, politik, politiska ställningar, svensk diplomati, svenskt försvar, Sverige visavis internationella skeenden och de krafter i Sverige som aktivt motarbetade sovjetisk subversion och sovjetiska intressen i allmänhet.

En starkt befogad fråga -Varför åkte de inte fast? Diplomater och ministrar på hög nivå kom undan utan åtgärd. Olof Frånstedt varnade vid ett besök på UD Sverker Åström för det frimodigt öppna och otvungna umgänget med KGB:s spionchef. Åström uttryckte sig fräckt och trotsigt, ”jag vet att du vet”. Åström åtlydde emellertid varningen och upphörde med de öppna KGB-kontakterna.

Misstankar finns att Schori via UD styrde utredningen av Palmemordet bakom Hans Holmér, med Ebbe Carlsson, Carl Lidbom och Ingvar Carlsson i sufflörsluckan. Vart tog Palmes dagbok vägen? Jo, Thage G Petersson lade beslag på den! Vem bröt sig in på skatteverkets lokaler och avlägsnade Palmes dossier angående skatteärende om föreläsningsarvode i USA?  Dessa personer, alla socialdemokrater, har ett finger med i konspirationen mot Palme. Talesmän för den amerikanska regeringen uttryckte en viss lättnad när Palme nu var undanröjd. Ingvar Carlsson var mindre kontroversiell och betydligt lättare att hantera.

Holmérs ord: ”Om sanningen om mordet kommer fram, kommer det skaka Sverige i dess grundvalar”. Sanningen är enväldigt hemligstämplad av det socialdemokratiska partiet.

Det som gnager och orsakar olust är den mer än mörka misstanken. Var det partitoppen som initierade konspirationen och mordet? Den nötta teorin om en ensam galning är i detta fall helt utesluten. Frågan om vem som höll i revolvern är av underordnad betydelse. Poliserna i gropen (ledningscentralen) på Kungsholmen var, (enligt bröderna Poutiainens beskrivning av händelseförloppet i sin bok Inuti labyrinten) ytterligt tröga att starta spaning efter gärningsmannen. Fördröjningen på tre fyra minuter resulterade i att gärningsmannen kunde springa uppför trapporna till Malmskillnadsgatan och undkomma.

Här avslöjas att socialdemokraternas interna fiffel och skyddande av partibröder, som satte rikets säkerhet på spel, aldrig blev föremål för prövning av rättvisan. Var man socialdemokrat kunde man göra precis vad som helst utan konsekvenser. Man krafsade varandra på ryggen. Frånstedt sade som nämnts ovan, ”Jag var tvungen ta hänsyn till min egen och familjens säkerhet i mitt ställningstagande rörande gripandet av personer nära makten” Gripandet av Åström borde skett redan 1963 och var för Frånstedts del överspelat 1978. Wennerström fälldes, dock inte Åström.

Gemensamma personliga egenskaper för Wennerström, Sverker Åström, Pierre Schori och Palme, som samtliga tillhörde intelligentian, var nonchalans, arrogans och oförmåga att bedöma riskerna med sitt handlande i tron på sin överlägsenhet.

Det är svårt att bland de affärer och skandaler som förekommit ange vilket decennium som var värst. Under åren har man kunnat notera flertalet skandaler och mystiska händelser med kopplingar till Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Från kalla krigets 50-tal har det förekommit en händelsekedja med affärer och incidenter kopplade till partiets politik.

Det har förekommit spion- IB- sex- mord- utrikes- och ubåtsaffärer. Den underbara natten 1983, Ebbe Carlsson och Anna-Greta Leijon, Palmemordet, Estonia, hanteringen av tsunamin i Thailand, en amiral vid MUST omkommer under tunnelbanetåg, CIA:s illegala hämtning av egyptier på Bromma, processen mot Assange, hemliga underskrifter av hemliga avtal, mediedrev mot oliktänkande socialdemokrater mm. mm.

Den smutsiga byken (Sten Anderssons replik) är och förblir otvättad.

Mjölner

Källor:

Den dolda alliansen/ Mikael Holmström, Atlantis

Dagbok från UD/ Bo Theutenberg

Spionjägaren/ Olof Frånstedt

DC-3:an/ Anders Jallai

Inuti labyrinten/ Bröderna Poutiainen