Bakom kulisserna…

 

Presentationen av Palme-kommissionen i onsdags, där Stig Engström pekades ut som sannolik mördare har rört upp mer damm än vad dess uppdragsgivare nog tänkte sig. Att fokusera på vem som höll i pistolen, istället för på de underliggande omständigheterna, gjorde hela tillställningen till en fars. Möjligen i Engströms fall en tragedi. Även om han är avliden blir hans namn för evigt ristat i historieböckerna som en mördare som väldigt få indicier bekräftar. Man måste därför fråga sig hur åklagarens instruktioner ser ut. Att Engström även varit moderat kommunpolitiker är ytterligare en omständighet för att misstänka att någon här vridit om strålkastarljuset rejält. En Palme-hatande moderat mördar en socialdemokratisk statsminister, utan annat synligt motiv än sitt politiskt betingade personhat. En idealisk slutsats med konsekvens att utredningen kan läggas ner och begravas för gott.
Vad man åstadkommer med denna löjeväckande utredning är istället att intresset för att söka den väl dolda sanningen ökar lavinartat. Kan det möjligen vara så att motiven finns i den lilla socialdemokratiska klicken runt Palme själv och hans engagemang på den internationella scenen, där han likt en ofärdig primadonna vrickar foten och faller platt till marken? Att piruetterna gick för fort och utan eftertanke? Ve och fasa, hur skall det nu gå med den socialdemokratiska regeringsmakten? I denna länk berättar den amerikanska journalisten Richard Reeves ingående om de vapenaffärer som Palme sanktionerade under pågående konflikter i Mellanöstern och spelet kring Bofors illegala vapenexport. Men hur stod det till på regeringskansliet och med det embryo till Sveriges eget Deep State som höll på att bildas där? För att kunna förstå mordet på Palme måste man först förstå bakgrunden.
Vår guide till denna sammanfattning är min bloggs tidigare flitiga kommentator Mjölner och hans studier i tillgängligt material. Det är en lång artikel, men ta den som sommarläsning när regnet strilar ner. Vi skall följa upp senare med en artikel om Sveriges roll i det Kalla Kriget och balansen mellan NATO och Sovjet.

Peter Krabbe
Därmed över till Mjölner:

 

SVENSKA  SPIONER  ÄVENTYRAR LANDETS NEUTRALITET…

Påståendet och klyschan, ”allt började med Palme” är tyvärr bara halva sanningen när det gäller svenska politikers spionverksamhet. Det är bevisat utan tvivel att spioneri för NKVD/KGB förekom långt tidigare.

Socialdemokraten Hjalmar Brantings son riksdagsman Georg Branting avslöjades genom telefonavlyssning av dåtidens Säpo den 9 maj 1943 som sovjetisk spion med täcknamnet Senator.

I det avlyssnade samtalet mellan två damer verksamma i den s.k. ”Tisdagsklubben”, Amelie Posse och fröken Nordin framkom graverande uppgifter som ledde till avslöjandet. Där nämndes även Östen Undén. I kommentarerna mellan damerna sades angående Undén att honom skall vi vara rädda om och inte kompromettera. Honom kommer vi ha nytta av längre fram. Han blev utrikesminister (1945) i Per-Albin Hanssons socialdemokratiska regering. Damerna diskuterade även de s.k. permittenttågen där tyska soldater och officerare gavs fri lejd genom Sverige. Enbomaffären verkade vara en mytomans försök att imponera på sin omgivning. Efterföljande rättsskandal exemplifierar dåvarande rättsröta.

Östen Undéns prosovjetiska inställning, eftergiftspolitik med försiktighet i ärenden rörande Sovjet, framstår tydligt i den slappa hanteringen av affären Raoul Wallenberg. Wallenberg fängslades av ryssarna i Budapest 1945 och fördes till Lubjankafängelset i Moskva där han troligen avrättades 1947 med en giftinjektion.

Östen Unden satte sin prägel på den svenska utrikes och säkerhetspolitiken som utrikesminister ända in på Erlanders regeringstid från 1946 till 1962. Det var Undén som introducerade den allra första, men föga glamorösa socialdemokratiska kvinnokvartetten Agda Rössel, Ulla Lindström, Alva Myrdal och Inga Thorsson.

Att det fanns interneringsläger i Sverige under krigets 40-tal är väl känt. Att det också fanns koncentrationsläger har tills helt nyligen varit hemligstämplat. Tage Erlander var statssekreterare på Socialdepartementet under samlingsregeringen och hade ansvaret för lägren. Det berör han i sina memoarer men ger där en felaktig bild av verkligheten. De första lägren inrättades i Långmora och Smedsbo i Dalarna 1940. Totalt fanns 14 läger på olika orter där man internerade folk. Inte för vad de gjort utan för vad de hade för åsikter. Nazistkritiker var en kategori som fängslades.

Erlander blev statsminister 1946, Sveriges längsta med 23 år vid makten.

Några kanske kommer ihåg Carl-Gustav Lindstedts alarm som ”gubben i lådan” när Erlander gästade Hylands hörna, –”Lennart! Lennart!! Låt honom inte sätta sig, han går aldrig”!   Jag har också för mig att när Erlander rodde Chrusjtjov i Harpsundsekan försökte Yngve Gamlin borra ekan i sank.

Lubjanka, en skräckens boning, har sedan 1917 varit högkvarter för Tjekan, OGPU, NKVD, MGB, KGB och till nuvarande FSB. I delar av denna gamla 1800-tals byggnad satt oftast oskyldiga människor fångna för att därefter saklöst avrättas. Byggnaden tillhörde ursprungligen försäkringsbolaget Rossija.

Det utsatta läget visavi Sovjet präglade hela åttiotalets utrikespolitik. Det uppstod ett flertal mycket allvarliga situationer där Sverige blev mycket hårt pressat.

Brezjnevdoktrinen upphörde under 1982 men det sovjetiska trycket kvarstod. Svenska diplomater och regeringsföreträdare lade sig i den polska solidaritetskonflikten som bröt ut i augusti 1980. Sovjetiska stridsvagnar stod redo att gå in över den polska gränsen. KGB-chefen Jurij Andropov kräver att polska regeringen fängslar solidaritetsledaren Walesa och hans anhang. Annars kan det gå som i Ungern 1956.

Nato och de skandinaviska länderna föranstaltade om ett flyktingmottagande om polska fartyg skulle anlända. Mobilisering stod för dörren. Sovjet inledde anfall på Afghanistan och protesterna haglade.

En svensk DC-3:a sköts ned över internationellt vatten öster om Gotland när den enligt uppgift spanade på ryska radarstationer.

Först 2002 framkom att det skett i samarbete med Natolandet England och att man spanade på en rysk flottmanöver. Den obeväpnade Catalinan som letade efter den försvunna DC-3:an sköts också ned men besättningen räddades. DC-3:an bärgades 2004 och kvarlevorna av fyra man återfanns.

Den svenska f.d. stridspiloten och författaren Anders Jallai kunde efter intensiva spaningar och efterforskningar lokalisera vraket efter DC:3:an. Ryssarna medgav inte förrän 1991 att de skjutit ned planet. Det har genom åren inträffat ett flertal incidenter gällande både flotta och flyg. Den ryska björnen höll Sverige i ett järngrepp. Förutom nedskjutningarna av DC-3:an och Catalinan (Catalina-affären) bedrev ryssarna intensivt spionage mot det svenska försvaret fram till Berlinmurens fall 1989.

Sovjetunionens politbyrå beslöt 1970 att om anledning uppstod skicka ubåtar och spetsnazförband mot Sverige för att eliminera varje kärnvapenhot mot Sovjet.

Senare känt som RYAN (Raketno YAdernoye Napadenic). En sovjetisk larmoperation med uppgift att varna om kärnvapenanfall. (Se nedan Informationsbyrån.) Den röda kniptången var redo att klämma till om den svenska nationen. Detta framkom vid debriefingen av den avhoppade tjeckiske generalen Jan Sjenja, (eller Senja.) Den tjeckiska spionapparaten i Stockholm benämndes Nordcentrum.  Spionnätets huvuduppgift var att tränga in i SAP (Socialdemokratiska arbetarepartiet) och där genomföra tekniskt spionage samt samla uppgifter om Sveriges militära planer och förmåga.

Här deltog även de polska (SB) och östtyska (MfS kallad STASI) spionorganisationerna parallellt med den tjeckiska (StB). Alla infiltrerade och samlade hemligheter från den naiva socialdemokratiska partitoppen. Stasiromantiken frodas fortfarande i den svenska politiken. Kyrkans, kristendomens och välfärdens nedmontering styrs av detta klientel. Från kaos tror man sig se det kommunistiska paradisets uppståndelse.

Ryssland hade god kännedom om de svenska försvarshemligheterna, inte minst genom de gedigna spioninsatserna av Wennerström (kodnamn Örnen) och Bergling.

Wennerström som var militär hade sina spionkontakter med Sovjet via GRU. Hans spioneri pågick från 1948 till det han greps den 20 juni 1963. Även Bergling var GRU-man fast han jobbade på Säpo som förbindelseman med Försvarsstaben. Bergling greps i Israel 1979. De kunskaper som inte dessa två överförde till Sovjet, ombesörjdes av socialdemokraternas IB. Vi återkommer till IB (Informationsbyrån) längre fram.

Expressen skriver i en artikel publicerad 2017 att överste Wennerström skulle ha rapporterat till ryssarna var DC-3:an befann sig strax innan den blev nedskjuten. Han hade en kortvågsradio i sin villa som han använde i kontakterna med GRU. På den tiden kunde alla spioner morsealfabetet. I detta sammanhang kan nämnas att Wennerström, trots att han nått överstes rang, gång på gång förbigicks till tjänsten som flottiljchef. Han var från början en dålig flygare som orsakade några onödiga haverier. Han placerades av den anledningen i Försvarsstabens Underrättelseavdelning FU med diplomatstatus. Han hade när han greps en arvodestjänst på UD.

Genom täta kontakter med en av sovjetiska ambassadens sekreterare, chefen för KGB:s spionage i Skandinavien, (Statskievitj, resident i Stockholm) lämnade socialdemokratiska toppmedlemmar hemlig information till Sovjet. Statskievitj blev sedermera utvisad.

Man försåg en sovjetisk spionchef med svenska hemligheter. Vissa högt uppsatta socialdemokratiska partimedlemmar, diplomater och ministrar var KGB/STASI spioner. Dessa personer i det maktbärande politiska partiet hade till och med kodbeteckningar och hemliga brevlådor.

Säpo var nära att avslöja ett omfattande spioneri. Medlemmar i det socialdemokratiska partiets topp misstänktes ha täta kontakter med KGB. Bland annat avslöjade den förre IB-mannen Svante Winqvist att den tjeckiske spionen (resident i Stockholm) Vladimir Koudelka erhöll uppdatering från Anders Thunborg , Pierre Schori och Aftonbladets chefredaktör Gunnar Fredriksson.

Det är ställt bortom allt tvivel att dessa herrar var knutna till IB (Informationsbyrån) och var nyckelpersoner i det socialdemokratiska partiets kontakter med KGB, IA och andra öststatliga underrättelseorgan. Detta och många andra uppgifter i Säpos arkiv avfärdar Schori kategoriskt i sina memoarer (Minnet och elden ) som lappri. Han går där även till hårt angrepp på byråchef Olof Frånstedt, tidigare verksam inom Säpo.

Schori är fortfarande aktiv i kulisserna. Nu senast på bokmässan i Göteborg hösten 2019.   Genom att tillkalla polis fick han en journalist som ställde besvärliga frågor utkastad. Han åtnjuter tydligen fortfarande ett särskilt polisskydd då polispatrullen infann sig omgående för att verkställa avhysningen.

Ett flertal personer som bedrivit spioneri och försett öststatliga underrättelseorganisationer KGB, GRU, IA, Stasi och Nordcentrum med svenska hemligheter, var kommunismens verktyg vilka tyvärr än i dag sätter sin prägel på svensk politik. KGB och STASI var utomordentligt skickliga infiltratörer och rekryterare. Några intressanta namn i Palmes entourage som drev honom mot KGB-samverkan, eller att rent av underkasta sig ryssarnas strategiska planer för Sverige, var Anders Thunborg, Pierre Schori och inte minst Sverker Åström. Personer i den närmaste kretsen märkte att både Åström och Schori utövade ett stort inflytande på honom. ”De verkar fösa dig framför sig” löd kommentarerna.

Här uppstår frågan, var Palmes agerande och förskjutning från proamerikanskt till vänsterinriktade marxistiska åsikter en produkt av hans ”egna funderingar på kammaren”, eller berodde det på det ständiga knuffandet åt vänster som entouraget bedrev? Väl dokumenterat är hans kontroversiella engagemang i vietnamkonflikten på 60-talet.

Följande sakuppgifter belyser Åströms status i umgänget med KGB. Sverker Åström, chef för politiska avdelningen i UD 1956-1964, FN-ambassadör 1964-1970, biträdande kabinettsekreterare 1971-1972, med ansvar för EEC-förhandlingarna. Kabinettsekreterare i UD 1972-1977. Således en mäktig och inflytelserik person. Han var den beryktade KGB-spionen ”Getingen” (os på ryska). Detta uppdagades redan på 60-talet av statspolisintendent Georg Thulin och dåvarande chefen för kontraspionaget Otto Danielsson. De stoppade 1963 Sverker Åströms utnämnande till ambassadör i Moskva.. Förre chefen för kontraspionaget på Säpo Olof Frånstedt säger att han förhindrades gripa Åström med tanke på sin egen säkerhet.

Åström var känd som en promiskuös homosexuell, vilket kunde vara den hållhake som ryssarna använde för att pressa honom på information. En intressant konstellation i spionvärlden, Wennerström, Åström, Sohlman. Örnen, Getingen, Solstickan.

Rolf Sohlman var ambassadör i Moskva där både Wennerström och Åstöm hade uppdrag i tidsmässig överensstämmelse. Rolf Sohlman, Sverker Åström, Torsten Tegnér, Albin Johansson och Sigfrid Edström var högriskklassade enlig ett hemligt CIA-dokument och hade troligen inte beviljats inresa till USA. Wennerström var militärattaché och klarade visumfrågan med ett nödrop. Wennerström och Åström umgicks privat och anordnade fester tillsammans.

Det fanns starka misstankar mot Pierre Schori att han hade hemliga KGB-kontakter. Den norske spionen Arne Treholts och Pierre Schoris spioneri för KGB betraktades som parallellfall av den svenska säkerhetstjänsten. Schoris begäran att få ta del av Säpos personakt om honom avslogs.

Ytterligare oegentligheter framkom när IB-affären avslöjades 1973. Någon självkritik eller försök därtill från socialdemokraterna kom aldrig i dagen. Vid ett tillfälle yttrade försvarsministern Sten Andersson med darr och emfas i stämman, angående ubåtskränkningarna på 80-talet, ”Nu skulle den smutsiga byken äntligen tvättas”. Men vad hände då egentligen? Som vanligt ingenting. Per-Göran Näss efterträdde Olof Frånstedt som chef för kontraspionaget vid Säpo.

Han tog ett fast grepp om det svenska kontraspionaget och satte stopp för Palme, Elmér och IB att den vägen lägga sig i Säpos angelägenheter.  

   

INFORMATIONSBYRÅN, SÄPO OCH EN STATSMINISTER…

Den s.k. Informationsbyrån (IB) var en socialdemokratisk olaglig spionorganisation som satte käppar i hjulet för den enligt svensk författning lagliga underrättelsetjänsten.

Chef för IB på 70-talet var Birger Elmér. IB bedrev illegal spionverksamhet vid sidan om den militära underrättelsetjänsten. Inom IB fanns två delar, dels IB Operativa och dels den politiska delen IB 03. Journalisten Peter Bratt avslöjade 1973 den illegala verksamheten.

Elmér styrde och ställde dock som han ville även efter avslöjandet 1973. Sjukhusspionen i Göteborg avslöjades 1975. Försvarets underrättelsetjänst döptes 1994 om till MUST, Militära underrättelsetjänsten. IB löd egentligen under Försvarsstabens underrättelsetjänst FU och ÖB.   Anders Thunborg och Pierre Schori hade IB-nummer 1151 respektive 1152. Man samlade information om svenska medborgare med statsministerns stöd och godkännande. Enligt författningen olagligt ministerstyre.

Det fanns även en organisation inom IB som benämndes Stay Behind. Denna skulle leda motståndsrörelsen i händelse av krig. Grupperna ”Barbro” och ”Lennart”, som skulle varit aktiva på Sveavägen den kvällen Palme sköts, löd också under IB.

När det gäller begreppet ”stay behind ” får IB:s grupp inte blandas med de nuvarande i UD verksamma ”Dirty Dozen”(ca 200 medlemmar) som har ett politiskt ”stay behind”-uppdrag. Gruppen skall oavsett regeringsfärg stanna i UD och påverka makten. Socialdemokratisk infiltration.

Förre byråchef Olof Frånstedt (chef för kontraspionaget på Säpo 1971, den s.k. B-byrån) lämnade 2016 i ett antal intervjuer sensationella uppgifter rörande det svenska IB-spionaget:

Sveriges existens som en fri nation hängde i en skör tråd 1971. (Se ovan, Sovjets politbyrås beslut 1970 om RYAN). Den då 86:årige Frånstedt sade att det  fanns långtgående planer i Sovjet att invadera Sverige och överta makten. Frånstedt  hade vid intervjutillfällena (5 st.) vacklande fysisk hälsa, men ett väl bevarat och skarpt intellekt. Frånstedt avled 2017.

Enligt Frånstedt växte Elmér och Palme upp tillsammans och var som ler och långhalm. Elmér var opportunist och kunde samarbeta med vem som helst. Man (Elmér och Palme) ville vända Sverige bort från CIA/ MI6-samarbetet och plötsligt rikta in detta på KGB, GRU och Sovjet.

Vid ett möte mellan Säpo och IB den 2 februari 1971 framförde Birger Elmér budskapet från Palme: ”Inled samarbete och kontakter med KGB”. Närvarande vid mötet var Elmér och hans andreman Bo Astrin från IB. Från Säpo (dåvarande RPS/säk) chefen Hans Holmér samt byråcheferna Olof Frånstedt och Hans Wemdalen.

Palmes order att samverka med KGB förmedlades genom Elmér som erbjöd sig att introducera Frånstedt hos KGB:s chef i Stockholm. Elmérs gode vän Hans Holmér kom med en liknande propå. Rikspolischefen Carl Persson erhöll samma budskap från Palme. Samarbetet med CIA och MI6 skulle upphöra och samverkan inledas med KGB. Frånstedt lämnar i sin bok Spionjägaren följande kommentar: ”Jag skulle alltså ringa på dörren till Sovjets ambassad och fråga om spionchefen var hemma”.

Det är inte svårt tänka sig att Elmér/Holmér redan hade goda etablerade kontakter med KGB. Palme ville därför få möjlighet att utöva viss kontroll över den operativa avdelningen på Säpo genom duon Elmér/Holmér. Han kunde inte kontrollera den verksamheten utan hjälp inifrån. Holmér var ju chef på Säpo och kunde hjälpa till. På Säpo hade man tidigare jobbat under helt andra premisser än man gjorde på IB.

Detta blockerades på ett eller annat sätt av Frånstedt och Carl Persson som båda föll i onåd hos Palme. ”Den där Frånstedt måste bort” fräste Palme. Birger Elmér som var grov i mun sade, ”Carl Persson är en djävla f-tta, honom skall jag laga att få bort”. Han lyckades dock inte med den föresatsen. Både Carl Persson och Olof Frånstedt var föremål för regeringens missnöje.  Palme var kanske inte spion själv, men ständigt omgiven av sådana. Eller som den avhoppade tjeckiske generalen Sjenja uttryckte saken ”i Palmes entourage fanns sovjetagenter”.

Palmes negativa syn på Säpo bottnade således i att han saknade full kontroll på verksamheten. Han saknade makt över Säpos göranden och låtanden. Misstänksamheten växte med tiden och ledde till beslutet att försöka bromsa den konstitutionella lagliga underrättelsetjänsten. Detta till förmån för det politiskt partibundna spionaget med högkvarter på Sveavägen 68. Bland orsakerna till Palmes ständiga petande i Säpos verksamhet var att bromsklossen Frånstedt skulle bort. Palme var i ungdomsåren verksam på Försvarstaben och fick där god kännedom om rutinerna för underrättelseverksamhet.

Palme blev förste byråsekreterare redan 1953, 26 år gammal och hade från början pro-amerikansk inställning och en positiv inställning till CIA. Men med tiden blev han alltmer kritisk och negativ. Kanske blev han påverkad av det tidigare nämnda anti-Nato entourage som ständigt fanns i hans omgivning.

Frånstedt berättade att Palme allt oftare ville träffa honom och bli uppdaterad om verksamheten inom kontraspionaget. Frånstedt tyckte Palme utövade ett förtäckt ministerstyre. Han hade egentligen inte något med Säpos verksamhet att göra. Frånstedt lämnade därför allt magrare och friserade uppgifter till Palme. Palme märkte Frånstedts ovilja till samarbete och surnade till alltmer. Den där Frånstedt måste bort sade han irriterat. Detta var ingen jämn kamp, en tjänsteman på Säpo mot statsministern.

 

SEX-SKANDALER OCH FORTSATTA INTRIGER HÖJER TEMPERATUREN…

Rikspolischefen Carl Persson hade en svettig period på 70-talet. Dels med det ovan beskrivna agerandet från Palmes sida och dels bordellskandalen med justitieminister Geijer. Han blev anklagad för tjänstefel men blev efter utredning friad av JO. Carl Persson lät obetänksamt en promemoria om Geijers bordellbesök ligga kvar på skrivbordet när han var på annat håll. En viss kriminolog smög då fram och gluttade i papperen. Han läste där den otroliga nyheten att justitieministern var bordellbesökare och att detta kunde betraktas som en säkerhetsrisk.

Det värsta var inte att kriminologen skvallrade för sin jaktkompis journalisten och att nyheten så småningom kom ut i media. Det värsta var att när promemorian nådde Palme låste han in den i sitt kassaskåp och teg. Anledningen – det var valår och makten skulle räddas. Nu blev det ändå så att borgarna vann valet och Palme blev tvungen att underrätta den nye statsministern (Fälldin) om skandalpromemorian. Sverige hade inte haft en borgerlig regering sedan 1936. Kärnkraftsfrågan avgjorde valet. Både Palme och Fälldin råkade i blåsväder efter att ha dementerat bordellryktena i pressen. DN fälldes och tvingades betala skadestånd till Geijer, samt fick gå ut med en offentlig ursäkt. Palme orerade om kloakråttor med gula tänder och att snus är snus. Bubblan sprack ändå till slut.

Vid ett tillfälle överlämnades en lista på spioner verksamma i Sverige till Palme. Frånstedt och Carl Persson lämnade listan, som innehöll namnen på samtliga i Sverige verksamma spioner – även KGB:s. Palme ögnade snabbt igenom listan, plötsligt ilsknade han till, kastade listan på bordet och sade ”Mötet är avslutat”. Därpå reste han sig och gick ut ur rummet. Det är tydligt att han såg något eller några namn på listan som väckte hans ilska. Frånstedt säger i en kommentar om händelsen ”Jag vet inte vad som kom Palme att reagera på det viset. Kanske inte listan såg ut som han tänkt sig. Eller att jag i texten nämnde professor P som inte var någon obekant person för Palme”.

Tillsättandet av Hans Holmér som chef för Säpo är en typisk åtgärd av socialdemokratiska partiet att skaffa utrymme för politiska hantverkares manipulationer. (Nils Ebbe Knut Carlsson var informationssekreterare på justitiedepartementet hos Lennart Geijer och Carl Lidbom.)  Att sparka Per Gunnar Vinge och sätta in Holmér var en sorglig historia. I grunden handlade detta om det s.k. Palmehatet som resulterade i personlig hämnd från Palmes sida. Det handlande också om att manipulera säkerhetstjänstens inriktning och att söka kontroll.

Vinge var nr. F1 på den berömda 15-listan, personerna bakom den påstådda mordkonspirationen mot Palme.

De i samhället högt uppsatta personerna F1, F4, F7 och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet att Palme måste bort, röjas ur vägen. Listan belades omedelbart med hemligstämpel. Listan lämnades ut men alla namn var maskerade. ”P-G” Näss som var chef för kontraspionaget 1986 (efterträdde Frånstedt 1978) anklagades av Ebbe Carlsson och Carl Lidbom att vara KGB-spion. Han blev då föremål för smutskastning och mediedrev. F.d. journalisten Sven Anér försökte klarlägga omständigheterna, men blev bryskt avvisad av åklagare och utredning. Inga-Britt Ahlenius påtalade kopplingar till CIA. Detta utreddes aldrig. ”P-G” Näss blev senare länspolischef i Uppsala.

Manipulatorn Ebbe Carlsson och Sverker Åström (båda homosexuella) var goda vänner. Trion Carlsson, Åström, Schori lade sig i mordutredningen på olika sätt. När Palmemordet inträffade var Sven-Åke Hjälmroth chef för Säpo.

Säpo är gunås inte någon Sanningens högborg. Ljugandet är tyvärr inget unikt för säkerhetspolisen, även om man där ljuger friskt och frejdigt när andan faller på. Ett exempel är buggningsutredningen i anknytning till Palmemordet som Säpo faktiskt erkänt. Sex höga polischefer, S-Å Hjälmroth, Holmér, P-G Näss, Christer Ekberg, Sture Höglund och förre rikspolischefen Holger Romander åtalades för olaga buggning (täcknamn Källa Mats) av kurder under utredningen av Palmemordet. Man svor och ljög friskt för förundersökningsledaren Jan Danielsson. Helst skulle alltsammans sopas under mattan. Mattsopandet på Säpo spred sig och förekom även på kommissarienivå.

KU-förhöret den 28 juli 1988 finns som video på WikipediA. Det var då Carl Lidbom sade ”trams” ett flertal gånger. Det retade Aders Björck som bad Lidbom ”att veta hut”. Carl Lidbom tillsammans med byråchef Olav Robertsson på Säpo hade i uppgift att ”genomlysa” Säpo. Denne Robertsson var en av Säpos chefer som starkt förordade ”under- mattan” principen. Hur stort värde kunde Lidboms utredning ha med dennes hjälp?

Förutom P G Vinge är de övriga namnen på konspirationslistan tabu. Gissningar fanns som i en del fall torde varit mycket nära sanningen. Mycket finns att läsa på Sven Anérs blogg:

Ebbe Carlsson sprang som barn i huset när Holmér var chef. Säpo var en lekstuga under Hans Holmérs chefskap. Hur kom det sig att Hans Holmér skulle utreda Palmemordet? Han rekommenderade sig själv med regeringens (Ingvar Carlssons)tysta godkännande.

Hans Holmér som var länspolischef i Stockholm hade inga befogenheter att vidta mordutredningar. Detta ansvar vilade på mordkommissionen inom Stockholmspolisen City. Inga protester och inget ifrågasättande framfördes. Det var redan klappat och klart från socialdemokratiska partiet att Holmér var mannen som skulle lösa mordgåtan. De flesta vet hur det slutade.

Palme hade full insyn och kontroll på IB genom Elmér. Det politiska ”kotteriet” inom socialdemokratiska partiet under ledning av statsministern ville ha absolut kontroll på relationerna med den röda björnen. Ett tvivelaktigt ministerstyre av Olof Palme.

I dagbok från UD vol.3 skriver författaren, ”De diplomatiska relationerna med USA frös till is efter Olof Palmes jultal den 23 december 1972. ( USA:s Sverigeambassadör hemkallades).  Varför detta otillåtna olämpliga spel under täcket med de sovjetiska underrättelsetjänsterna? Man blir fullständigt bestört över den aningslöshet, lättsinnighet och rent ut sagt ”sangviniska dumhet” som präglade vänsterfolkets kontakter och samröre med KGB.”

Intervjuerna med Frånstedt gjordes vid fem tillfällen under nära ett års tid. Vid varje sammankomst blev han tillfrågad om han ville ändra eller tillägga något. Svaret blev,

–”Nej, det jag sagt och de uppgifter ni fått står jag för. Jag vill inte ändra på något”.

Detta styrker i viss mån uppgiftslämnarens trovärdighet. Frånstedt tillhörde nog inte Säpos mattsopargarde. Protokoll fördes och undertecknades av deltagarna vid varje intervju.

Palme lämnade dubbla budskap i sin egenmäktiga utrikespolitik. Engagemanget och uttalanden i den för honom allt populärare Socialistinternationalen. Samarbetet med Willy Brandt som tvingades avgå när hans närmaste man avslöjades som sovjetspion. Palmekommissionen, kärnvapenfri zon i Skandinavien. Besök hos Castro, Sydafrika ANC.  Jultalet 1972 som frös relationerna med USA till is. En frostig tid som aldrig förut inträffat i svensk utrikespolitik.

I tidskriften Contra nr 2 1999 publicerades en intervju med förre KGB-mannen Gordievskij.  Där säger han att sovjetkommunismen verkar övervintra i Sverige mer än i Ryssland och andra länder. Vidare säger Oleg Gordievskij till Contra, ”Pierre Schori var KGB:s viktigaste informationskälla i Sverige. Det var den uppgift som KGB:ledningen i Moskva givit oss.” Och vad handlade då Schoris redogörelser om? Om praktiskt taget allt av strategisk värde, politik, politiska ställningar, svensk diplomati, svenskt försvar, Sverige visavis internationella skeenden och de krafter i Sverige som aktivt motarbetade sovjetisk subversion och sovjetiska intressen i allmänhet.

En starkt befogad fråga -Varför åkte de inte fast? Diplomater och ministrar på hög nivå kom undan utan åtgärd. Olof Frånstedt varnade vid ett besök på UD Sverker Åström för det frimodigt öppna och otvungna umgänget med KGB:s spionchef. Åström uttryckte sig fräckt och trotsigt, ”jag vet att du vet”. Åström åtlydde emellertid varningen och upphörde med de öppna KGB-kontakterna.

Misstankar finns att Schori via UD styrde utredningen av Palmemordet bakom Hans Holmér, med Ebbe Carlsson, Carl Lidbom och Ingvar Carlsson i sufflörsluckan. Vart tog Palmes dagbok vägen? Jo, Thage G Petersson lade beslag på den! Vem bröt sig in på skatteverkets lokaler och avlägsnade Palmes dossier angående skatteärende om föreläsningsarvode i USA?  Dessa personer, alla socialdemokrater, har ett finger med i konspirationen mot Palme. Talesmän för den amerikanska regeringen uttryckte en viss lättnad när Palme nu var undanröjd. Ingvar Carlsson var mindre kontroversiell och betydligt lättare att hantera.

Holmérs ord: ”Om sanningen om mordet kommer fram, kommer det skaka Sverige i dess grundvalar”. Sanningen är enväldigt hemligstämplad av det socialdemokratiska partiet.

Det som gnager och orsakar olust är den mer än mörka misstanken. Var det partitoppen som initierade konspirationen och mordet? Den nötta teorin om en ensam galning är i detta fall helt utesluten. Frågan om vem som höll i revolvern är av underordnad betydelse. Poliserna i gropen (ledningscentralen) på Kungsholmen var, (enligt bröderna Poutiainens beskrivning av händelseförloppet i sin bok Inuti labyrinten) ytterligt tröga att starta spaning efter gärningsmannen. Fördröjningen på tre fyra minuter resulterade i att gärningsmannen kunde springa uppför trapporna till Malmskillnadsgatan och undkomma.

Här avslöjas att socialdemokraternas interna fiffel och skyddande av partibröder, som satte rikets säkerhet på spel, aldrig blev föremål för prövning av rättvisan. Var man socialdemokrat kunde man göra precis vad som helst utan konsekvenser. Man krafsade varandra på ryggen. Frånstedt sade som nämnts ovan, ”Jag var tvungen ta hänsyn till min egen och familjens säkerhet i mitt ställningstagande rörande gripandet av personer nära makten” Gripandet av Åström borde skett redan 1963 och var för Frånstedts del överspelat 1978. Wennerström fälldes, dock inte Åström.

Gemensamma personliga egenskaper för Wennerström, Sverker Åström, Pierre Schori och Palme, som samtliga tillhörde intelligentian, var nonchalans, arrogans och oförmåga att bedöma riskerna med sitt handlande i tron på sin överlägsenhet.

Det är svårt att bland de affärer och skandaler som förekommit ange vilket decennium som var värst. Under åren har man kunnat notera flertalet skandaler och mystiska händelser med kopplingar till Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Från kalla krigets 50-tal har det förekommit en händelsekedja med affärer och incidenter kopplade till partiets politik.

Det har förekommit spion- IB- sex- mord- utrikes- och ubåtsaffärer. Den underbara natten 1983, Ebbe Carlsson och Anna-Greta Leijon, Palmemordet, Estonia, hanteringen av tsunamin i Thailand, en amiral vid MUST omkommer under tunnelbanetåg, CIA:s illegala hämtning av egyptier på Bromma, processen mot Assange, hemliga underskrifter av hemliga avtal, mediedrev mot oliktänkande socialdemokrater mm. mm.

Den smutsiga byken (Sten Anderssons replik) är och förblir otvättad.

Mjölner

Källor:

Den dolda alliansen/ Mikael Holmström, Atlantis

Dagbok från UD/ Bo Theutenberg

Spionjägaren/ Olof Frånstedt

DC-3:an/ Anders Jallai

Inuti labyrinten/ Bröderna Poutiainen