Ett val för USA – eller oss alla?

Presidentvalet i USA närmar sig alltmer. Medan vi i Sverige försöker bearbeta våra egna surdegar Palmemordet och Estoniaförlisningen i en evig kamp mot ett tigande etablissemang, står på andra sidan Atlanten det avgörande slaget om demokratins vara eller icke vara. Invektiven och lögnerna haglar i båda riktningarna, samtidigt som poströstningen är i full gång. Både här och där har vi en situation där 51% av befolkningen kommer att styra resterande 49%. Där har vi demokratins ömma tå. The Winner takes all. Man skulle kunna tycka att en bättre demokrati skulle innebära att parterna försöker hitta långsiktiga samarbetslösningar i det breda mittfältet och att vinnaren sätter sin egen profil i det lite mer marginella ytterområdet. Att man inte genomför större ändringar utan åtminstone två tredjedels majoritet?

Detta resonemang finns tyvärr bara inom försvarspolitiken, av naturliga skäl, ett militärt försvar kan inte minska och öka som en jo-jo i takt med valresultaten. Personal- och materialanskaffning måste vara långsiktiga och visa en oföränderlig målsättning utåt. Av någon märklig anledning inser man inte att invandringspolitiken, polismakten och rättsväsendet måsta ha samma märke, en stabil långsiktig inriktning med en större konsensus än 51%. 

I själva verket är det så att behovet av en majoritet minskar radikalt när de överstatliga styrorganen, EU, FN och i viss mån USA, istället erbjuder den back-up som saknas nationellt.

När Löfvén inte får stöd för sin invandringspolitik här hemma reser han ner till Bryssel istället och kommer hem glad i hågen – där är vi överens om allt! Om Trump mot förmodan skulle bli snuvad på segern genom förväntat valfusk försvinner den broms på utvecklingen som hittills fått vår demokrati att åtminstone finnas på pappret. Att kommunismen – i sin moderna form globalismen – har stöd internationellt kan vi knappast förvåna oss över med tanke på snedfördelningen av välfärden globalt. Men är vi beredda att offra det samhälle i relativ balans som vi själva byggt upp under seklernas gång för att bli en kugge i den internationella kommunismen? Att förlora vår – i internationella sammanhang betydelselösa – välfärd som en ren symbolhandling för att visa solidaritet mot övriga världen?

Kan vi inte istället lyssna på de länder i Östeuropa som levt under kommunism i femtio år och försöka förstå deras dyrköpta erfarenheter? Jag tror att det är svårt för många att förstå att den politik som alltmer sprider sig över vad som vi betraktar som en gediget kapitalistisk västvärld faktiskt är en kommunism, som inte nämnvärt skiljer sig från den politik som vi alltid avskytt som den sovjetiska, totalitära regimen.

I kommunismen har staten monopol över företagsamheten, landets råvaror och folkets vilja. I globalismen har de utvalda globala storföretagen monopol över den gränslösa företagsamheten, jordklotets råvaror och det utvalda folkets vilja. Enda skillnaden är att de globala storföretagen styr även staten, istället för tvärtom. Vem styr då de globala storföretagen? Är det fortfarande någon som inte vet?

Om deras marionett Joe Biden vinner valet i USA lär ni i så fall få veta det snabbare än vad ni anar. Om tio år skall deras projekt vara genomfört globalt. FN blir den enda och överstatliga makten, styrd av ett noggrant urval av lydiga tjänstemän, den nya adeln, med feta magar och tunga plånböcker. Tro inte att ni kan bli en av dem, för de väljer bara varandra och har era åsikter registrerade i sina datorer. Alla allmänna val blir nu avskaffade och eliten vet bäst, både om och hur ni skall leva. I den årliga pandemiutgåvan sorteras de som är svaga och kostnadskrävande bort, så samhället blir lönsamt. Framtiden säkras genom att fostren besiktigas och får sina gener korrigerade och tankejusterande elektronik inopererad. Ni kan ansöka om att få föda barn om ni fullgjort era skyldigheter gentemot samhället och styrkt att ni är till nytta. Äktenskaplig rasblandning blir obligatorisk förstås, rasbegreppet är ju historia numera. Äktenskap med staten är förstås ett alternativ, då kan ni hämta ut ett barn ur den statliga fosterbarnsbanken om ni kan visa att ni är könlös.

Nåja, jag skall inte skylla allt detta på Biden, den stackaren. Alla blir vi ju gamla och lite senildementa, även om flertalet inser sina begränsningar och väljer en lugnare ålderdom än att vara president. Problemet är kanske att det vi kallat Deep State med Biden vid rodret blir Real State, inte bara over there utan överallt.

Finns det då ingenting positivt i kikarsiktet? Jo, naturligtvis de färska nyheterna om att Trump räddats undan Covid 19 genom den nya mirakelmedicinen från Regeneron, REGN-COV2, som med hjälp av syntetiska antikroppar ger ett snabbt tillfrisknande. En euforisk Trump lovar på stående fot samma medicin till alla amerikaner kostnadsfritt, något som skulle kunna slå undan benen på hela den politiska vaccinationsagendan, inkörsporten till var mans hälsotillstånd genom hotet om obligatorisk vaccination och påföljande vackra framtid som jag skisserat ovan. Bill Gates torde vara nära hjärtstillestånd efter beskedet som skulle kunna få hans vaccinationsindustri att sjunka ner till börsernas dyngbotten, investerade miljarder puts väck! Efter den senaste månadens debatt om vacciner lär inte många nappa på erbjudandet om frivillig vaccination.

Trumps läkarteam lär få gå med livvaktsskydd under överskådlig tid. Detsamma gäller säkert för ledningen av Regeneron, i alla fall om de vägrar sälja verksamheten till Gates Foundation för nedläggning och total utplåning…

Spännande dagar återstår därmed fram till valet i USA. Glöm dock inte att vi är inte bara åskådare till en teaterpjäs, det handlar i högsta grad även om vår egen framtid och vårt eget lands politik. Vi har två år kvar till vårt eget val. Blir det sista gången vi kommer att kunna påverka?

Peter Krabbe