Ukraina, sett från öster. Del 1.

President Zelenskij framför sin back-up, den ukrainsk-israeliske oligarken Kolomovskij

Normal nyfikenhet gör att flertalet som har ett mynt i handen som man aldrig sett förr, vänder på det för att se hur det ser ut på andra sidan. För ett mynt har två helt olika sidor. När det gäller Ukraina saknas tydligen den nyfikenheten, eftersom väldigt få vänder på myntet. Men det skall vi göra här och nu !

OLIGARKERNA

Vid Sovjetunionens upplösning 1991 stod en handfull oligarker redo att inte bara ta över alla de statliga företag som nu saknade ledning och kontroll, utan även att ta över den politiska makten i det nya Ryssland som skulle ersätta Sovjetimperiet. Med enorma kapitalresurser kunde man muta till sig praktiskt taget vad som helst, de partimedlemmar som länge levt ett påvert liv, trots sina ledarpositioner, hade svårt att värja sig mot de ekonomiska belöningar som väntade efter visad ”samarbetsvilja”.

Men som gubben ur lådan dök Putin upp och lyckades stämma i bäcken, både ekonomiskt och politiskt. De oligarker som trott att Putin var en liten patetisk marionett misstog sig gruvligt. med hjälp av gripanden, rättegångar och utvisningar återställdes ordningen hjälpligt. Kvar fanns en rimlig grund för att bygga upp det nya Ryssland.

De judiska oligarkerna sökte stöd hos Soros i USA, men Soros vågade inte riskera sitt kapital innan horisonten hade klarnat. Följden blev att flertalet tog vad de hade hunnit komma över och flydde till London eller Israel. Några stannade kvar och lovade Putin sin lojalitet. Andra, som Khodorkovsky, som trodde sig inte bara kunna ta över oljeindustrin utan även den politiska makten, tog strid i tron att pengar skulle kunna få Putin på fall. Det kostade honom tio års fängelse.

Putins budskap till dessa oligarker var följande: Jag inser att ni kan göra nytta för Ryssland genom att starta företag, sanera de gamla och tillföra kapital för landets ekonomiska tillväxt. Men betänk att Rysslands intressen måste respekteras. Den som försöker röra den politiska makten kommer saklöst att ställas inför domstol och interneras eller utvisas.

Detta är den avgörande definitionen av vad som är globalism eller nationalism. I det senare fallet styr staten med hjälp av polis, krigsmakt och domstolar över såväl storföretag som privatpersoner, i det förra styr storföretagen över staten med hjälp av politiker som bara är marionetter i vad de själva kallar Shareholder Capitalism. Där har demokratin upphört att existera.

Putins symbios med oligarkerna har fungerat hjälpligt i 30 år, även om oligarkernas växande rikedom är en nagel i ögat för många. En av dem är den judiske Roman Abramovich (privatiseringen av ryska oljebolag), som anses vara en av världens rikaste män och näst rikast i Israel. Två andra är de likaledes judiska bröderna Boris Rotenberg (Rysslands största byggkoncern) och Igor Rotenberg (oljeborrning och fastigheter). Nämnas kan också Mikhail Fridman (Rysslands största privatbank Alfa Bank), som också är kopplad till Russian Jewish Congress och via Genesis Philantropy Group öser bidrag över Israel. Så långt Putins balansgång med de judiska oligarkerna.

Hur ser det då ut i Ukraina?

Samma strategi användes i Ukraina under den då Rysslandsvänliga presidenten Poroshenko. Men Ukraina sågs av oligarkerna som det första steget på vägen mot ett möjligt övertagande av det betydligt mer lukrativa Ryssland och strategin skulle vara att med EU:s och NATO:s hjälp ge oligarkerna det militära och ekonomiska skydd som de ansåg sig behöva. Bakom ridån väntade de amerikanska bundsförvanterna. Poroshenkos motdrag 2016 blev att nationalisera den ukrainska PrivatBank, ägd av de judiska oligarkerna Kolomoyskyi och Gennadyi Bogolyibov. Bakgrunden var Kolomovskyis (United Jewish Community) ambition att gå in i politiken i syfte att vrida Ukraina mot väster. Kolomovskyi, en av Ukrainas rikaste, bedrev vidlyftiga affärer i USA, där stora summor från banken investerades i amerikanska stålverk och fastigheter. Efter konkurser, penningtvätt och illegal utförsel av medel från Ukraine Bank blev Kolomovskyi eftersökt av FBI och det amerikanska justitiedepartementet.

Men nu börjar cirkusen på allvar! Kolomovskyi låter inför presidentvalet 2019 sitt mediabolag (TV-bolag ingår alltid i en oligarks outfit) skriva en TV-såpa (Servant of the People) där hjälten, en historielärare, vinner valet genom att avslöja regeringens korruption. I rollen ser vi skådespelaren Zelenskij! TV-programmet blir naturligtvis en succés med den vinklingen. I det efterföljande riktiga valet lanseras Zelenskij som verklighetens president, den som skall rädda landet, precis som han gjort på filmduken! Trots oro för att det hela skulle vara alltför naivt och lätt att genomskåda vann Zelenskij valet med 75% av rösterna efter en storskalig matchning på TV-kanalen.

Gjorde då Zelenskij vad som förväntades? Nej, knappast. Första åtgärd blev att upphäva Poroshenkos nationalisering av Kolomovskyis bank och återbörda den till honom och hans aktieägare. Ridå.

Under en kort tid med sittande premiärministern Volodymyr Groysman i Ukraina, där den judiska populationen är mindre än 1 % av befolkningen hade landet både en judisk president och en judisk premiärminister, därutöver landets mäktigaste judiska oligark som uppdragsgivare.

I oktober 2021 (Pandora Papers) avslöjades att Zelenskij mottagit 40 miljoner dollar från Kolomovskyis bank, placerade i skatteparadis. Groysman ersattes dock 2020 av Denys Shmyhal, som är nuvarande premiärminister.

Det politiska arbetet sköts av en annan av Ukrainas rikaste och judiska oligarker, Victor Pinchuk, grundare av Victor Pinchuk Foundation (pro-NATO) och Yalta European Strategy (pro-EU). Arbetet här är finansiellt och för lobbyverksamhet mot ett västerländskt Ukraina. Ryssland införde sanktioner mot Pinchuk 2018, eftersom hans verksamhet byggde på att öka det psykologiska motståndet mot Ryssland i Ukraina. Som medlem i Atlantic Council har han även drivit förtalskampanjer mot Putin, något som nu sprider sig över hela västvärlden.

Sammanfattningsvis har då Kolomovskyi och Pinchuk valt att inte följa Putins deklaration om symbios i ländernas utveckling, utan istället försökt driva igenom ett politiskt maktövertagande i Ukraina, vilket inte bara stört och hotat Putins planer för Ryssland, utan också de ryska oligarkernas, de ser nu sina globala tillgångar frysta som en följd av konflikten och de fortsatta ekonomiska konsekvenserna är svåra att överblicka. Sanktionernas verkliga syfte är därför sannolikt att pröva de judiska oligarkernas i Ryssland solidaritet med Putin. Att slå in en kil mellan den statliga makten och oligarkernas ekonomiska är det skarpaste vapnet mot Ryssland. Men vågar Putins oligarker ta risken? Den ryska staten är betydligt starkare än Ukrainas.

MINSK-AVTALET

Jag skrev under vintern 2018 en ingående analys av hela Ukraina-komplexet under rubriken Full Spectrum Dominance, del 1- 4. Den går att läsa i sin helhet på bloggen, men jag tar ut några relevanta avsnitt här för att man skall kunna se utvecklingen bättre.

Historiken nedan leder fram till oroligheterna på Maidantorget 2004 och Poroshenko som president 2014. Poroshenko förlorade valet mot Zelenskij, som jag beskriver ovan. Viktigt att känna till är dock att Poroshenko medverkade tillsammans med Vitryssland, Frankrike och Tyskland till det s.k. Minskavtalet 2015, vars viktigaste innehåll berörde separatistprovinserna Donetsk och Lugansk.

De utlovades självstyre och fria val för att kunna forma sin egen framtid, allt baserat på den stora rysktalande befolkningens önskemål. Ingenting av detta har dock genomförts, istället har den militära aggressionen från Zelenskij-regimen mot dessa regioner ökat genom beskjutning och motsatta krav på införlivande i Ukraina. Detta är orsaken till att Putin erkänt regionernas självständighet i syfte att få avtalet genomfört genom militära påtryckningar.

Det förekommer uppgifter om att Zelenskij istället beordrat en invasion från Ukraina i syfte att inkorporera regionerna i moderlandet. Detta skall ha skett INNAN Ryssland i förebyggande syfte gick in i Ukraina.

Vi får utvärdera dessa dokument när de finns ute för allmän kännedom. Tilläggas kan att inte heller Poroshenko gjorde något för att genomföra Minsk-avtalet, så hela skulden ligger i detta fall inte på Zelenskij. Även Poroshenko avslöjades för att ha fört ut stora belopp i Panama-cirkusen, kanske betalning för att låta Minsk-avtalet ligga i skrivbordslådan. Förhistorien klipper jag in här från bloggen anno 2018:

”Sittande president (2004), Victor Janukovytj, hade tappat gnistan vad gällde att ansluta Ukraina till NATO och EU och skulle avlägsnas. Istället satsades det på att få den USA-trogna Justjenko från Ukrainas centralbank– gift med amerikanskan Kateryna – på plats. Justjenko förlorade valet 2004, men man fabricerade anklagelser om valfusk och provocerade genom oroligheterna fram ett omval, som Justjenko vann med knapp marginal. Mission completed.

Förfarandet var detsamma. USAs man var den amerikanske ambassadören John Herbst, som till sin hjälp fick, förutom av NED, Soros och Freedom House, även av CIAs sammanplock av nynazister, anti-Stalinister och ett georgiskt rockband för att locka ungdomar till Maidan-torget. Herbst budget uppgick till 20 miljoner dollar. Som slogan hade man ”Pora” (det är dags).

Justjenko och hans premiärminister Julia Tymosjenko lyckades dock inte särskilt bra och Ukraina drabbades av ekonomiskt kaos. Som en följd av detta kunde Janukovytj komma tillbaks och vinna valet 2010. Tymosjenko sattes i fängelse efter anklagelser om korruption. Janukovytj försökte nu med ett försiktigt närmande till ett EU, som hade fått kalla fötter med tanke på den ekonomiska belastning som ett medlemskap skulle innebära. Dessutom krävde man att Tymosjenko skulle friges. Istället knöts tätare kontakter med Ryssland, vilket skulle bli upptakten till den andra fasen av den orangea revolutionen, nu var året 2013/2014.

Återigen hamnade Maidan-torget i centrum, i denna revolution var medverkan av senatorn John McCain och Victoria Nuland från det amerikanska utrikesdepartementet ett uppseendeväckande inslag. Båda närvarade på Maidan-torget och uppträdde villigt inför TV-kamerorna från CNN och BBC. ”America stands with you” skrek McCain i mikrofonerna. Jämför detta med den påstådda ryska inblandningen i det amerikanska valet, det är ungefär som om Putin skulle hållit tal utanför Vita Huset…

För att få fart på händelseutvecklingen användes georgisk paramilitär (som svarade för beskjutningen av Maidan-torget, där hundratalet demonstranter och poliser dog) och inte minst en Ukrainsk-judisk trupp under namn Delta, bestående av ett 40-tal soldater anförda av veteraner från IDF (Israel Defense Forces). Denna gången tvingades Janukovytj fly till Ryssland undan mobben. Den nya makten kom att vila hos Arsenij Jatsenjuk, som började sin verksamhet med att resa till Washington för överläggningar och förhandlingar med kongressen om ekonomiskt bistånd.

I det rysktalande Krim försökte man få en grupp judiska tatarer att kräva anslutning, men den rysstrogna majoriteten satte effektivt stopp för detta, dock utan att avlossa ett enda skott! I vad mån Putin behövde medverka eller inte är oklart, men det ryska intresset av att få ha sin största flottbas ifred lär knappast ha ifrågasatts av något annat land. Mer om detta senare.

Det nya i just dessa ”revolutioner” är Israels uppdykande som aktiv part vid sidan om USA/CIA. Jag har tidigare pekat på det sionistiska intresset för denna region, som ju har en historisk bakgrund. Men det handlar också om att skapa en korridor för oljetransporter från Kaspiska Havet till Medelhavet som ligger utanför Rysslands kontroll. De kurdiska områdena i östra och södra Turkiet ingår i denna korridor, vilket är förklaringen till både USAs och Israels kelande med kurderna i norra Syrien. Kampen om oljan är långtifrån avslutad!”

Fortsättning följer.

Peter Krabbe