Just nu stiger spänningarna mellan demokratiernas anhängare och ett etablissemang som alltmer ogenerat inför globalismens totalitära system i det EU som nog ändå får kallas för demokratins vagga. Händelserna i Frankrike ställer utvecklingen på sin spets genom den senaste veckans ingripande av presidenten Macron i syfte att genomdriva fundamentala lagändringar i strid mot den folkvalda majoriteten i landets parlament – Nationalförsamlingen.
Pensionsfrågan är bara toppen av ett isberg som fortsatt växa under de sex år som Macron suttit vid makten. Macron blev vald som president efter en mediakupp iscensatt av de oligarkägda rikstidningarna och tv-kanalerna, ett förfarande som blivit allt vanligare i den västvärld som många fortfarande tror att vi själva styr över. Processen var densamma som vi parallellt såg vid valet av Zelensky i Ukraina. Den har utvecklats till direkt valfusk i processen genom manipulering av datorer och hantering av valsedlar efter en modell som tillämpades i USA när Trump ersattes av Biden och som också använts när Macron skulle förnya sitt femåriga mandat i strid mot en överlägsen opposition.
Presidentvalet 2022, då främsta konkurrenten till Macron, Marine Le Pen i ledningen, förlorade två miljoner redan räknade röster under ett entimmes avbrott i sändningen. TV-kommentatorn förstår ingenting, ingen annan heller… Det nya normala?
Den närmaste tiden kommer att visa i vad mån Macron och hans uppdragsgivare klarar att hålla emot de protester och det samhällssabotage som tveklöst blir följden av hans agerande. Fransmännen kan vika ner sig i enskilda frågor, men inte vad gäller demokratins vara eller icke vara. Det är där vi är nu. När en president struntar i den folkvalda församlingens nekande har vi i praktiken infört ett totalitärt system. Om det går i Frankrike är dörrarna öppna för globalismen också i resten av EU, inget annat land har samma kraft att kämpa emot som Frankrike. Omvänt våras det för nationerna och EU i sin nuvarande form kommer att falla samman, vi får se nya konstellationer baserade på nationella intressen.
Medvetandet ökar i snabb takt om hur EU genom dåligt ledarskap blivit ett lydland till USA, vi offrar oss själva och vår välfärd i syfte att rädda den kollapsande amerikanska hegemonin. Varför skulle vi göra det när världens framtid ligger i öster? Den demokrati som vi fortfarande tror är VÅRT system är snart ett minne blott. Varför vill vi inte förstå vad som händer? Det är för sent att reagera när någon redan vridit om nyckeln i låset. Det vet fransmännen och de gör motstånd. Det gör inte vi.
Låt oss därför hoppas att fransmännen gör jobbet åt oss, avsätter sin regering och sin president, lämnar NATO och ombildar EU till en handelsfederation som håller fingrarna borta från allt som har med krig och förmyndarstyre att göra, så kan vi kanske hoppas på en ny och bättre värld.
Innebär vårt uppdrag att leda EU under detta halvåret att viöverger vår nationella demokrati för andra syften?
Man kan lugnt påstå att det politiska etablissemanget är i gungning, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Kanske måste vi börja ifrågasätta vad demokrati egentligen innebär? Den senaste utvecklingen, där vi faktiskt står inför ett hot om ett nytt och förödande världskrig, har satt fokus på vem som bör vara beslutsfattare i en sådan situation och i vad mån väljarna skall ha en vetorätt mot beslut som med stor säkerhet kan innebära död och förintelse inte bara för vårt land, utan för hela vår nuvarande civilisation.
Frågan är naturligtvis aktualiserad av kriget i Ukraina. I fallet Sverige har en ny regering efter bara ett halvår lagt den politik som var grunden för valet i malpåse för att egenmäktigt poppa upp som krigshetsare och USA-lakej i en global konflikt som ligger ljusår från svensk vardagspolitik. NATO-frågan har förvisso funnits på agendan en längre tid och i båda de politiska blocken, men den har på kort tid förvandlats från en teoretisk diskussion till dödlig verklighet. Alla beslut tas nu av ett litet politiskt skikt, fjärran från väljarnas inflytande.
Vi måste fråga oss hur och varför det blivit så. Varför har vi inte fått veta vad som planeras i vårt regeringskansli, trots att allt måste ha varit grundligt förberett och genomtänkt på hög nivå sedan länge? Oroligheterna i Ukraina var välkända redan 2014 när socialdemokraterna tog över makten i Sverige. Det amerikanska intresset att få igång ett krig i Ukraina borde ha varit väl känt av våra politiker, inte minst genom senatorn John McCains och den från Ukraina härstammande biträdande utrikesministern Victoria Nulands uppmärksammade agerande på plats. I Sverige börjar samtidigt arbetet med en NATO-anslutning förberedas genom undertecknandet av Värdlandsavtalet, som var steg nr 1 i inträdet i NATO.
Under ett riksdagsarbete sedan dess i total mediaskugga ändras svenska lagar så att utländsk militär personal skulle kunna integreras i det svenska samhället genom undantagsbestämmelser rörande skatter, tullar, juridisk immunitet, etablering av baser och utländsk överhöghet över militärt intressanta områden i Sverige. Inte någon gång ifrågasätts denna politik av de folkvalda trots att den helt avviker från vår traditionella alliansfrihet. Vi vet nu genom Angela Merkel i Tyskland att det Minskavtal som undertecknades då främst avsåg att ge Ukraina tid att rusta upp sin armé inför ett anfallskrig mot Ryssland, den tidigare partnern i Sovjetunionen. Allt på beställning av USA och i syfte att krossa motståndet mot ”den liberala världsordningen”, som nu de flesta i världen vet att USA är ett skrämmande exempel på, ett land med en ekonomi i totalt kaos, skuldbelagt långt ovan skorstenen, med sociala problem, utslagning och droger och arbetslöshet bortom räddning.
Om inte våra regeringspolitiker då, efter alla ministermöten inom EU, kände till vad som komma skulle, måste jag ifrågasätta deras kompetens. Omvänt, om man känt till det måste jag ifrågasätta den demokratiska processen. Har vi väljare någon anledning att uppfatta ett Ryssland som ett militärt hot, bara för att man har ett ouppklarat territorialanspråk på Ukraina med rötter i Sovjetunionen? Ett Ryssland som genom sina leveranser av gas och olja till EU har den största förtjänsten av vår tillväxt de senaste tio åren?
Magdalena Anderssons lågmälda och oväntade intresse för NATO innan valet medförde programenligt att de borgerliga fanatikerna kunde ta över NATO-frågan med full kraft efter ett val där den knappast existerade som debattämne. Socialdemokraterna skonades från huvudansvaret och Kristersson blev vår nye Napoleon. Det vi måste fråga oss är om frågan om krig eller fred i vårt land kan tillåtas avgöras av ett parlament som uppenbarligen struntar helt i vad väljarna anser i frågan? Eller vore det inte rimligt att hålla en folkomröstning om vi skall delta i USA:s krigsorganisation eller inte? Kanske någon tycker att det har vi inte tid med nu när det redan råder krig i Ukraina, men som jag skriver ovan har frågan legat på bordet ända sedan 2014 utan att diskuteras offentligt.
Konsekvensen blir att hela det politiska systemet måste ifrågasättas. Partisystemet släpper bara igenom ja-sägare i sitt urval, blivande yrkespolitiker som hellre lyfter en fet lön än kontroversiella frågor. Allmänheten avskärmas från de politiska huvudfrågorna genom mörkläggning och fokus på enkla frågeställningar som valfläsk.
I regeringskretsar är urvalet ännu snävare. Frågor som inte debatterats under valen kan hanteras godtyckligt av ministrar som till stor del är okända för väljarna. Under de numera försvunna tider då vi hade en pressbevakning som följde riksdagsarbetet från olika partipolitiska sympatisörer kunde man få en framtvingad debatt som fungerade som ett styrinstrument för väljarna. Detta är ett minne blott genom att hundratals tidningsägare slagits samman till två samspelta ägare som nu styr opinionen inte bara hos väljarna utan också i regeringskretsar. Mediadrevet är ett dödligt vapen mot den som vågar ha en avvikande åsikt. En växande alternativmedia räcker inte till än på länge och är i slutänden beroende av internets administratörer och finansmarknadens sponsorer, samma aktörer som de opinionsstyrande mediaägarna i papperspressen är lierade med.
Ett fåtal politiker på toppen i vår administration avgör nu själva om vi alla skall leva eller dö, för det är vad det handlar om i nuläget. Deras personliga åsikter om vad som är sant eller falskt i den globala debatten leder till beslut som vi väljare omöjligen kan påverka på annat sätt än att fly landet. Vi har en statsminister, regering och riksdag som inte ens vet vad globalism är eller innebär. Detta är en skrämmande situation. Vem vill åka i en bil som körs av en förare som är blind? Vem vill styras av en statsminister som inte vet vad den kamp om global kontroll av mänskligheten som ha själv deltar i innebär i verkligheten?
Vi har en lång väg att vandra tillbaks till en fungerande demokrati. Den bygger på att politiker lyssnar på sina väljare och att media förmedlar väljarnas åsikter på ett ärligt och konstruktivt sätt. Tyvärr tror jag att den vägen redan är blockerad, demokratin tycks redan vara förpassad till historien.
Peter Krabbe 