Blir Eurabia det framtida lyckolandet?

En av globalismens hörnstenar är omvandlingen av världen till en totalitärt styrd global organisation, uppdelad på fyra geografiska huvudområden. För oss i Europa är sammanlänkningen med Afrika och arabländerna till vad man tidigare kallade Eurabia den centrala tanken. Om Eurabia har jag tidigare skrivit här och den norske skribenten Jan Hårstad bidrar med en nyskriven artikel här, som är anledningen till att jag tar upp frågan igen.

Eurabia har sin upprinnelse i oljekrisen under1970-talet genom bildandet av EAD (The Euro-Arab Dialogue) 1973, som kort sammanfattat handlade om att byta en garanterad export av olja till Europa mot ett accepterande av spridningen av islam och arabisk kultur till vår kristna kontinent, kombinerat med en generös inställning till ökad invandring från arabländerna till Europa. Detta arbete har pågått oförtrutet under 40 år utan att uppmärksammas nämnvärt av medierna. Många är förvånade över att Islamic Centers och moskéer växer upp överallt i våra länder och förstår inte varför. Flyktingströmmar och annan planerad invandring har på kort tid givit MENA-länderna en befolkningsandel runt 15% i Europa och prognoserna pekar mot en likafördelning om 40 år. Cirka 80% av flyktingarna bedöms sakna asylskäl och kan klassas som ekonomiska flyktingar.

Är detta då tillfälligheter beroende på krig och oroligheter utanför Europa? Naturligtvis inte, scenariot är sedan länge fastställt av EU och dess föregångare i syfte att fullfölja globalismens agenda om blandning av världens befolkningskategorier till en enda, homogen idealmänniska. EAD har efter hand omvandlats till Euromed, därefter Barcelonaprocessen för att sluta som Medelhavsunionen (The Mediterranean Union, UM eller UfM i Frankrike) 2008. Drivande under senare år har varit Frankrike, och dåvarande presidenten Sarkozy.

Anledningen till att Medelhavsunionen nu till slut hamnat i media (ett fåtal) är att nyvalde presidenten Macron, i egenskap av hängiven globalist, under valkampanjen framfört sitt fulla stöd för det fortsatta arbetet med UfM. Eftersom detta är direkt kopplat till planerna för fortsatt och ökad invandring från MENA (Middle East – North Africa) önskade man inte överdriven publicitet i Macron-lägret, något som motståndarna försökte ändra på genom att släppa ut mail på nätet dagarna före valet. Detta mörkades dock snabbt och Macron slapp förklara för fransmännen att Ensemble hade en annan, vidare betydelse än att bara gosa tillsammans inom Frankrikes gränser.

Det paradoxala med Medelhavsunionen är att den egentligen bara är en fortsättning på kolonialismen från tiden före andra världskriget. Dess två främsta förespråkare är Frankrike, som byggde upp sitt välde till att omfatta de flesta länderna i Nordafrika samt området runt Syrien och Libanon, och Tyskland som hade haft nära relationer med Turkiet och dess föregångare, det Ottomanska riket, som omfattade stora delar av arabvärlden. Att Tyskland håller på att få en betydande turkisk befolkning är lika lite en tillfällighet som att de fransktalande nordafrikanerna söker sig till Frankrike. Att det inbördes maktförhållandet mellan Tyskland och Frankrike i framtiden kommer att påverkas av dessas respektive växande befolkningar är givet. Polariseringen innebär också en ökad risk för framtida väpnade konflikter inom EU.

I själva verket handlar det då om att radera ut gränserna mellan kolonialstaten och dess forna kolonier, på samma sätt som Frankrike nu hanterar sina övriga kvarvarande kolonier (Guadeloupe, Martinique, Franska Guyana, Réunion och Mayotte) . Även där föds man med franskt medborgarskap och har fri rörlighet inom EU. Skillnaden idag är att övriga länder i EU får dela en börda som man inte har något historiskt ansvar för. När Macron talar om att det är ”vår” skuld att integrationen innebär problem, bör han tala för sig själv och inte för EU som helhet. För att understryka denna skuldbörda firade Hollande och Macron under veckan avskaffandet av slaveriet med den högtidliga projektstarten för ett slaverimuseum, i likhet med förintelsemuseet i Berlin. Man kan förstå att de forna öststaterna Ungern m.fl. inte känner någon sådan skuld. Har vi i Sverige någon anledning att göra det? Knappast.

Det ryktas i korridorerna att Macron fått ekonomisk hjälp till sin kampanj av Soros, vars organisation Move On översatts direkt till Macrons En Marche. Att dessa två skulle bli EU:s nya radarpar kan skrämma livet ur vem som helst. Enligt säkra källor finansierar Soros också genom NGO:er (civilsamhällesorganisationer) en allt mer utstuderad fartygstrafik i syfte att hämta upp mindre flyktingbåtar utanför Libyens kust för vidare transport till det europeiska fastlandet. Detta ökar naturligtvis flyktingtrafiken avsevärt. Att denna rabiata person i kraft av sin enorma förmögenhet tar sig rätten att styra och ställa över politikernas huvud är upprörande och det är för mig en gåta att Soros inte för länge sedan satts bakom lås och bom.

När globalismen nu tycks stärka sina positioner i Frankrike finns det anledning att vara uppmärksam på just Eurabia-projektet, som om det inte stoppas kommer att förvandla Europa till oigenkännlighet redan under kommande decennier. Det är hög tid att lägga höger-vänsterpolitiken i malpåse och sätta upp nya skyltar med texten Nationalism (demokrati och oberoende) eller Globalism ( världsherravälde och elitstyre) på våra politikers CV, så vi har en chans att välja rätt i nästa val. I Frankrike är det redan för sent.

Peter Krabbe

Fabianismen, del 4. Det muslimska uppvaknandet – fredlig handel eller erövring av världen?

koranen-islam-muslim-tro

I föregående artikel har vi följt utvecklingen fram till det kritiska 1970-talet, då konflikterna mellan Israel och arabvärlden skulle komma att skaka om även resten av världen. Det hjälpte inte att USA och Storbritannien redan 1953 genom en statskupp, beordrad gemensamt av Churchill och Eisenhower, tillsatt en västvänlig regim i landet. Engelsmännen ansåg det oljerika Iran vara deras intresseområde genom Anglo-Iranian Oil Companys (senare ombildat till BP) aktiviteter. Även Kuwait tillhörde detta intresseområde.

Krigen med Israel och följande oljeembargo ledde till bildandet av Organisation of the Islamic Conference (OIC), en organisation från 1972 med uppgiften att bevara Islamiska sociala och ekonomiska värden och att främja solidaritet mellan dess medlemmar. Dess institutioner skulle bli en Islamisk utvecklingsbank, en Islamisk organisation för utbildning, vetenskap och kultur och en internationell Islamisk nyhetsbyrå. I praktiken fick nu många av de länder som hade svårt att finansiera de kraftigt fördyrade oljeköpen låna till sina underskott av säljaren – en förenad arabvärld genom OPEC.

Det femdubblade oljepriset gav oljeländerna enorma inkomster, men framför allt den makt och det inflytande som kunde sprida islam som religion till västvärlden. Byggandet av moskéer i Europa och USA tog fart i form av Islamic Centers, nyhetskanaler som Aljazeera etablerades även i väst med västerländska journalister, avtal tecknades med västerländska universitet och utbildningsanstalter om samarbete och respekt (=spridning) för islamisk kultur. Västerländska politiker ålades att ha en välkomnande och uppskattande attityd till islam och dess företrädare. Invandring från arabländerna skulle stödjas och uppmuntras. Allt detta genomfördes nu under kommande decennier utan att någon utanför de slutna konferensrummen förstod vad som pågick eller varför.

I gengäld utlovade OPEC fortsatta oljeleveranser utan störningar och en stabil prissättning på oljan som kunde ge en god symbios, avsevärda delar av oljeintäkterna skulle ju återinvesteras i västvärldens näringsliv, man hade naturligtvis ingen önskan att skada de företag där man själv hade investerat sitt nyfunna kapital. Investeringarna i industrin avsågs ge utdelning långt efter att oljekällorna eventuellt skulle börja sina. En viktig och logisk följdåtgärd blev att öka invandringen av muslimer till denna västvärld, att besätta strategiska poster i både näringslivet och politiken, det investerade kapitalet måste följas upp och kontrolleras. Att muslimska värderingar och dess kultur skulle spridas i samma omfattning som kapitalet framstod för oljeproducenterna som självklart. Nu kunde världen förändras!

Hur kunde då allt detta hända utan att vi vanliga människor förstod något? Först av allt kan vi konstatera att det inte var meningen att vi skulle förstå. Vi måste ha oljan. Västvärlden var inte den enda potentiella köparen, vilket idag framstår tydligare än någonsin. Hela vårt nu åter uppblossande kalla krig beror på att de asiatiska staterna vill ha del av den högklassiga oljan från Mellanöstern, därmed följer alla statskupper i Mellanöstern i syfte att tillsätta regimer som förstår vem man bör skall sälja till och varför. Inte kan man väl då ha folkomröstning om en så trivial fråga som huruvida vi skall lägga oss på knä i en moské eller i en kyrka? Eller? Islam är ju fredens religion, så det blir nog bra. Dessutom blir de nog snart som vi?

Men låt oss stänga av adrenalinkranen en stund och se på hur det gick till i verkligheten.

1973 tog fransmännen initiativ till ett samtal, som började med Libyens ledare Gaddafi. Detta utvecklades till ett möte i Köpenhamn i november samma år mellan Frankrikes president Pompidou och Tysklands förbundskansler Willy Brandt, där det beslutades att man skulle bilda The Euro-Arab Dialogue (EAD) i syfte att formalisera samarbetet med OIC, som jag beskrivit ovan. Att den arabvänlige Pompidou var först ute är ingen tillfällighet, han hade arbetat i ledningen för Rothschilds franska verksamhet, Rothschild Frères i Paris, innan han blev fransk president. Nordafrika var särskilt viktigt för Frankrike, som hade nära relationer med Algeriet och Tunisien och dessutom såg en möjlighet att stärka socialismen i området i motsats till den växande islamismen.

Den norsktalande Palmevännen Willy Brandt var socialdemokraternas ledare i Tyskland och engagerad i Socialistinternationalen. Vi får nu en direktkoppling till Rockefellers man i USA, Robert McNamara, tillika presidentrådgivare, medlem i CFR och chef för Världsbanken, som utnämnde Brandt till ordförande för en FN-kommission som skulle få namnet Brandt-kommissionen med förslag om överföring av bistånd från industriländerna till utvecklingsländerna.

Under samma år, 1973, bildades då EAD, Storbritannien gick in i EEC som skulle bli föregångaren till EU, genom FN bildades New International Economic Order (NIEC), genom Rothschilds försorg bildades European Composite Unit (ECU) som skulle bli en föregångare till euron och Brandt-kommissionen sattes i arbete.

Bildandet av EAD löste tillfälligt upp oljekrisen och blev grundstenen för den kommande islamiseringen av Europa, skapandet av ett Eurabia. Europas representanter i samtalen var den socialistiska rörelsen i Europa med Fabianerna i London som drivande. Bakom låg också oljekartellen och finansbolagen, främst representerade av Rothschilds och Rockefellers. Sedan dess har ett otal organisationer och kommissioner inom FN, EU och arabvärlden arbetat med genomförandet, något som skett oförtröttligt fram till våra dagar. ”Vi” i Sverige har deltagit aktivt genom den socialdemokratiska rörelsens framskjutna kontakter i dessa organisationer, Anna Lindh var en av förgrundsfigurerna fram till sin död och hedrades med en stiftelse (Anna Lindh Foundation) som nu är en av de viktigaste aktörerna i islamiseringsprocessen.

Pågående projekt är i första hand det av förre franske presidenten Sarkozy 2007 initierade The Mediterranean Union (UM/UfM), med syfte att uppnå en politisk, kulturell och ekonomisk union mellan Europa och de muslimska länderna i Nordafrika och Mellanöstern. Hela socialiströrelsen som nu fullständigt dominerar EU och finanskartellen i USA stödjer detta projekt, som vi nu ser genomföras inför våra ögon. Det finns ingen återvändo om inte hela socialiströrelsen krossas och oligarkerna utestängs från sina banker, något som självfallet inte ens finns på kartan.

Så, svenska folk, fortsätt att diskutera bilbränder och utanförskapsområden med våra hjärntvättade politiker om ni orkar, de har ingen aning om vad de själva och deras föregångare ställt till med under de senaste 40 åren. Även om de skulle ångra sig finns det ingen återvändo längre. En stilla undran kan vara i vad mån man förutsåg att deras beslut skulle leda till en ren folkvandring eller inte. Den muslimska andelen av befolkningen i Europa närmar sig nu 20 % och kommer att fortsätta öka i framtiden. Finns det en gräns? Jag tror inte att våra politiker anser det.

Peter Krabbe

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 8. Kampen om oljan.

oljetillgångar globalt

Många av de målsättningar som framkommit i samband med inblickarna i Bilderberggruppens möten framstår som märkliga och svårsmälta för oss utomstående iakttagare. En viss bakgrund kan man få genom de utsmugglade dokument som publicerats från deras möten under 2005-08. Ett genomgående tema är då världens oljetillgångar och hur dessa kommer att påverka världsekonomin. Om man vill söka en förklaring till deras till synes galna politik, kan man börja med att söka den här, i kampen om oljan!

Världen klarar sig inte utan olja. Det handlar inte bara om bränsle till elproduktion och transporter, utan också hela den industri som tillverkar plast i olika former. Olja är råmaterial till plast och i morgondagens samhälle kommer det mesta att tillverkas i det materialet. Kontrollen över oljefyndigheterna är därför fundamental för den som vill behärska samhället. ”Omkring 75 % av världens befolkning bor i Eurasien och även den största delen av världens fysiska förmögenhet finns där, både i dess företag och under dess mylla. Eurasien svarar för 60 % av världens BNP och omkring tre fjärdedelar av världens kända energiresurser” (Zbigniew Brzezinski 1997, The Grand Chessboard).

Brzezinski (bilderbergare och nationell säkerhetsrådgivare åt Obama) fortsätter: ”Världens energikonsumtion är på väg att öka ofantligt under de kommande decennierna. Beräkningar gjorda av USA:s Energidepartement förutser att efterfrågan i världen kommer att öka med mer än 50 % fram till 2015, där den mest betydelsefulla ökningen i konsumtion kommer att ske i Fjärran Östern. Styrkan i Asiens ekonomiska utveckling genererar redan ett massivt tryck på utforskningen och exploateringen av nya energikällor”.  Ökningen för perioden 2015 – 2030, som är avstämningspunkt för FN:s agenda kommer att bli ännu mycket större.

Den årliga oljekonsumtionen för en amerikan uppgick 2005 till 25 fat. För motsvarande kines är siffran 1,3 fat. Detta ger lite perspektiv på vad som kommer att hända när asiaterna närmar sig amerikanarnas livsstil, och därmed oljekonsumtion.  Det råder delade meningar om hur stora återstående oljeförekomster är och hur länge de kommer att räcka. Självfallet kommer nya fynd att göras kontinuerligt, men dessa är normalt inte av avgörande storlek. En bedömning är att en kännbar oljebrist kommer att visa sig mycket snart på grund av kapacitetsbrist i utvinningen. ”Om Mellanöstern i allt ökande grad kommer att vara källan till världens olja, är detta ett strategiskt problem för oss och för många andra länder” (James Woolsey, f.d.CIA).

Det har förekommit en omfattande mörkläggning av de oljeproducerande ländernas kvarvarande reserver, eftersom detta är kopplat till deras kreditvärdighet. Enligt bilderbergare försöker man hemlighålla vetskapen om reservernas minskning av rädsla för panik, detta skulle kunna leda till en prisexplosion och en kollaps av världsekonomin. Man önskade inte heller ett oljeprisfall därför att låga oljepriser skulle kunna påskynda implosionen av skuldbubblan.  Önskemålet var en nivå runt 150 dollar per fat. Under 2016 har priset sjunkit från 100-dollarsnivån ner till 40-dollar! Vad detta innebär kommer vi sannolikt snart att få veta.

För USA är situationen allvarlig. Att behålla greppet om Saudiarabiens oljeproduktion är livsnödvändigt samtidigt som BRICS-länderna intar en avvisande attityd. Ryssland tar positioner i Mellanöstern genom samarbete med Syrien och kurderna. USA har tagit Irak och försöker nu få avtal med Iran genom att släppa in kärnkraften. Situationen är dock inte så enkel med tanke på den religiösa konflikten mellan Sunni och Shia, det är svårt att balansera dessa stamkonflikter mot världsekonomiska intressen. Ryssland har dessutom potentiella olje- och gastillgångar i Sibirien och på Nordkalotten som irriterar amerikanarna. Risken är stor att USA, med den största per capita-förbrukningen av olja i världen och utan egen olja förlorar kampen om världens framtida ekonomi – om man inte gör något radikalt. Det är mot denna bakgrund man skall se projektet med en världsregering och upphävda nationella gränser. Med oligarkerna i spetsen skulle då amerikanarna kunna hämta sin olja var som helst i världen och själva sätta priset på den. Men det är bråttom! Om kanske 20 år är det för sent, då har BRICS-länderna slutit sina gränser och inväntar lugnt det finansiella sammanbrottet i västvärlden. Man kan stolpa upp bilderbergarnas agenda efter denna mall:

–          Avskaffa nationsgränserna och införa en världsregering (med fördelning av världens resurser – främst oljan – enligt principen lika till alla)

–          Bromsa tömningen av befintliga oljekällor genom att dra ner på tillväxten till noll. Kontrollera utvinningen genom att avskaffa den nationella suveräniteten i producentländerna, särskilt i Mellanöstern.

–          Ekonomisera tillverkningsindustrin genom att flytta den till låglöneländer och införa storskaliga globala företagsmonopol för maximal lönsamhet

–          Minska världens befolkning i antal i syfte att spara på oljeresurserna

–          Utöka den globala krigsmakten för befolkningskontroll och upprorsbekämpning

–          Införa en global beskattning för att ge världens arbetare en rimlig grundstandard

–          Befästa systemet genom avskaffande av demokratin, världsstyret skall ske genom att de mest kompetenta utser lämpliga befattningshavare. Folket har att foga sig.

För bilderbergarna handlar det om en kapplöpning mot tiden. Hinner man inte genomföra sitt världsstyre-projekt innan oljan börjar tryta närmar sig det finansiella sammanbrottet. USA och Västeuropa blir de stora förlorarna, Eurasien tar över ledningen. Det avgörande problemet som man nu ställts inför är att Ryssland vägrar samarbeta. Putin har inga planer på att låta Ryssland, med sina enorma naturtillgångar, ställas under en amerikansk ”världsregering”. Ryssland får fullt stöd från Kina, som naturligtvis inte heller har någon anledning att släppa in ett främmande styre. Man behöver helt enkelt inte USA i sin framtida ekonomi.

oljekons USA

Vi skall då inte glömma att bilderbergarna består av hela västvärldens finansiella, politiska och industriella elit med NATO som krigsmakt och FN som moralisk back-up. De provokationer som Ryssland nu utsätts för syftar till att tvinga ryssarna till underkastelse och anslutning till NWO-tanken. Kina tror man sig kunna förhandla med i ett senare skede, men Ryssland ger sig inte. Enda lösningen för bilderbergarna riskerar att bli ett militärt angrepp på Ryssland. Detta kan ske söderifrån med utgångspunkt i Turkiet, eller västerifrån med start i Östersjöområdet. Man har helt enkelt inte tid att förhandla längre eller använda ekonomiska manipulationer – som kineserna enkelt motarbetar. Läget är därför allvarligt, för oss i Sverige är det ännu mer allvarligt genom Löfvens omvändelse till NATO efter att ha fått äran att ta Obama i hand och löfte om en plats i Säkerhetsrådet. Alliansens bilderbergare är inte heller oskyldiga. Vi riskerar att hamna i det tredje världskrigets mittpunkt. Är det svårt att förstå?

Situationen i Mellanöstern visar att globalisterna menar allvar. När familjen Bush sålde sina oljebolag i Texas till Saudiarabien (familjen Bin Laden) för en rundlig ersättning var man redan då medveten om att Ryssland och Kina började bli aktiva uppköpare av oljan i Mellanöstern. Saudierna enades med George W Bush om att rensa upp bland de illojala grannländerna genom att proklamera ett krig, på pappret mot terrorismen, i verkligheten mot de oljeländer som sålde oljan fritt till USA:s inbillade fiender.

Enligt Bushs egna uttalanden skulle Mellanöstern möbleras om rejält, allt enligt den då framlagda planen ”The New American Century”. För att motivera detta krig inför den amerikanska allmänheten iscensattes attacken mot WTC 9/11, där tusentals egna medborgare fick sätta livet till. En kommission tillsattes för att utreda attacken med Henry Kissinger (!) som ordförande (jmf Holmer och Palmemordet). Kissinger hade som säkerhetsrådgivare under president Nixon ansvarat för bl.a. CIA:s verksamhet. Kommissionen kom dock aldrig i arbete efter att Kissinger vägrat avslöja sina nära affärskontakter med de saudiarabiska oljemagnaterna. Planerna avhandlades inom Bilderberggruppen enligt utläckta rapporter och anfallsdatum fastställdes till våren 2003. Engelsmännen lurades att delta, vilket Tony Blair nu fått ta ansvaret för. Vad som därefter har hänt i Mellanöstern är välkänt för alla. Bevisen för denna teori behöver jag inte gå in på här, de har Trump och Putin lovat att offentliggöra under höstens presidentvalskampanj i USA, så låt oss vänta till dess.

Personligen anser jag det vara högst sannolikt att det Saudi-dominerade Arabförbundet framförde ett stort missnöje med att de ingångna avtalen med EU:s företrädare under 1970-talet om spridningen av islam till västvärlden i utbyte mot en stabil oljeproduktion, inte blivit tagna på allvar och därför inte heller genomförts som man avsett. En aktiv krigsinsats enligt Bushs plan skulle då unna initiera den folkförflyttning som man eftersträvade för att islamisera i första hand Europa, i andra hand USA. Det kan noteras att Saudiarabien varit helt opåverkat av de senaste 13 årens krigföring i Mellanöstern, inte ens en enda krigsflykting har hittills satt sin fot i grannlandet Saudiarabien. Det finns idag gott om information om USA:s roll i bildandet och finansieringen av IS, som skulle vara den makt som på allvar fick arabvärldens invånare att ge sig iväg mot en osäker framtid i Europa. Alla avtal var ju redan skrivna och klara, även av våra ”valda” representanter i EU – trots att ingen hittills känt till det….

Som vi sett ovan finns det en tidspress även vad gäller denna spridning av islam, eftersom det trumfkort som oljekällorna innebär riskerar att blekna. James Woolseys’ (CIA) uttalande ovan visar oron för att oljan skall ta slut i Mellanöstern. Världens återstående oljetillgångar kommer då att finnas främst på östra halvklotet och långt bort från både USA:s och Saudis inflytande. Om det verkligen blir så är okänt eller hemligstämplat, eftersom välfyllda oljekällor är garantin för dollarns värde och därmed finansvärldens stabilitet.

Vi skall inte tro att krigsföringen i världen sker spontant och på lösa grunder, den har som främsta syfte att skydda oljeproduktionen – oavsett priset i människoliv. Det är därför synnerligen naivt att tro att vi svenskar skulle vara ett undantag i detta spel. Att överge vår nationella suveränitet som våra politiker nu är på väg att göra genom anslutningen till NATO, är ett ansvarslöst svek mot det svenska folket.

Daniel Estulin / Den sanna historien om Bilderberggruppen, 2010

Andreas von Bülow / CIA och 11 september, 2003

Bat Ye’or/ Eurabia, the Euro-Arab Axis, 2010

Peter Krabbe

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 6. Trilaterala Kommissionen (TC).

Globalization1 TC copy

I detta avsnitt skall vi bekanta oss med Trilaterala Kommissionen, TC (Trilateral Commission), den tredje av de viktigaste styrgrupperna för globalismens genomförande. TC bildades 1973 och sist efter CFR år 1921 och Bilderbergruppen år 1954. Många undrar säkert varför alla dessa grupper behövs, särskilt som de till stor del innehåller samma medlemmar. Men deras uppgifter skiljer sig ändå åt, inom ramen för samma målsättning. CFR var redan från början mer politiskt ideologiskt och hade som främsta målgrupp den amerikanska regeringen och dess dignitärer, dess dominans av Utrikesdepartementet är idag nästan total. Som en följd därav blev CFR också den viktigaste maktfaktorn vid expansionen av globalismen i samband med förenandet av Europa efter andra världskriget. Bilderberggruppen, som bildades därefter, hade som uppgift att sammanföra den styrande eliten, inte bara i regeringskretsar utan också inom det i västvärlden församlade näringslivet, bankväsendet, militären genom NATO och opinionsbildarna genom media och universitet. Genom TC, som bildades 20 år senare, togs ett steg mot ett enande i internationell bemärkelse. Verksamheten skulle baseras på tre regioner – en nordamerikansk, en europeisk och en östasiatisk med bas i Japan och med gemensamma möten, därav namnet. Bilderbergruppen var genom NATOS dominans begränsad till dess militära intresseområde, medan TC kunde gå vidare med en mer civil agenda till andra världsdelar.

Antalet nationer som deltar i TC:s möten växer stadigt och man kan alltmer likna TC vid ett privat FN i miniatyr, men inriktat på global ekonomi och företagsamhet på ett sätt som inte fungerar i FN. Dessutom är den breda demokratiska basen i FN ointressant för TC, som istället hävdar den finansiella maktelitens förtur till den globala beslutsordningen.

David Rockefeller kan ses som grundare och drivande kraft i TC, vilket innebär att kretsen kring honom själv dominerar TC i lika hög grad som CFR och Bilderberggruppen. Ett bra exempel är Peter Sutherland, den europeiska regionens ordförande i TC under många år. Det var Peter Sutherland som efter valet i Sverige klappade Morgan Johansson på huvudet och uppmanade till ökad invandring, vilket Johansson självklart lovade att stå till tjänst med. Vem är då Peter Sutherland? På hans meritlista hittar vi titlar som irländsk general, EU-kommissionär för konkurrensfrågor, FN-kommissionär för migrationsfrågor, styrelseordförande för British Petroleum (BP), styrelseordförande i finansbolaget Goldman Sachs och styrelsemedlem i teknikföretaget ABB (tillsammans med Percy Barnevik) och generaldirektör för WTO. Därutöver naturligtvis medlem i Bilderberggruppen. Helt enkelt, en typisk medlem av den maktelit som gör anspråk på att styra världen, med sina fingrar överallt i smeten.

TC:s möten bevistas av 350 personer från de tre regionerna och man träffas en gång om året, på varierande platser i världen i likhet med Bilderbergarna. TC ger varje år ut rapporter i sin Task Force Reports, som avhandlar de ämnen som ledningen fastställer. Till skillnad från de andra grupperna ger därmed TC möjlighet till en viss insyn, dock utan att de viktigaste målen avslöjas för allmänheten.

En av grundarna, Zbigniew Brzezinski, såg som målsättning ”skapandet av en gemenskap mellan de utvecklade nationerna, som effektivt kan ta itu med de större angelägenheterna som mänskligheten står inför”. Man såg fyra maktpelare som viktiga – ”de politiska, monetära, intellektuella och andliga”, allt under en central världsregering. Skillnaden mot den ideella inriktningen hos FN är här tydlig, TC representerar en existerande elit i avsikt att de facto styra världen, möjligen kan man acceptera FN som ett rådgivande parlament.

Eftersom världens oljekartell har en stor representation i TC kan man inte förbise sammanträffandet mellan bildandet av TC 1973 och den stora oljekrisen i kölvattnet på Suezkrisen och krigshandlingarna i Israel-konflikterna samma år. Oljepriset fyrdubblades på kort tid vilket förde fram till en global ekonomisk kris. Här blev de nationella rörelsernas skadliga inverkan på ekonomin påtaglig, något som särskilt Rockefeller, med sina kombinerade finans- och oljeintressen (Standard Oil) drabbades av. Synen på hur arabländerna framöver borde behandlas genom sin roll som huvudleverantör till världens industriländer blev ett steg framåt för globalismen. Deras växande oberoende och kaxighet var ett problem som måste lösas. Samma år togs planerna på ett Eurabia upp, spridningen av islam till västvärlden i utbyte mot säkrade oljeleveranser och återinvestering av kapital som inte kunde vara produktivt i Mellanöstern. Mer om detta senare.

Senatorn och förre presidentkandidaten Barry Goldwater skrev i sin bok With No Apologies om TC: ”vad trilateralerna verkligen avser är att skapa en världsomspännande ekonomisk makt som står över de politiska regeringarna i de nationalstater som är involverade. I egenskap av förvaltare och skapare av systemet, kommer de att regera över framtiden”. Goldwater som var öppet kritisk till globalismen, möttes av en motkampanj i presidentvalet som snabbt gjorde honom chanslös i kampen om presidentposten. Samma ”omhändertagande” utsattes den redan sittande presidenten Nixon för när han tvingades avgå på grund av Watergateaffären, en affär som konstruerades av medlemmar i CFR och TC i just det syftet. Nixon ville införa lagstiftning i syfte att kontrollera priser och löner för att stoppa inflationen, något som irriterade globalisternas planer att kunna styra räntenivåerna enligt sin egen agenda. Lagen (NEP) avskaffades direkt vid Nixons avgång.

Bättre tur hade Jimmy Carter, som efter att ha blivit utsedd av Rockefeller som lämplig presidentkandidat, kunde vända sitt femprocentiga väljarstöd till en övertygande seger med hjälp av hela CFR/TC-etablissemangets propagandaapparat. Carter blev sedan en lydig president. Samma stöd har satt både George W Bush och Barack Obama på presidentposten, i det senare fallet med John Kerry sam vakthund.

Att både president och utrikesdepartement i USA kan kontrolleras och styras av oligarkernas aktörer är fundamentalt för genomförandet av den globala agendan. Än så länge är USA:s inflytande i den internationella politiken omfattande. Att monopolisera finansmarknaden, råvarumarknaden och näringslivet i övrigt genom globala företag är ett riskprojekt om man inte också har en stark politisk kontroll globalt.

Finanspolitiken bygger på principen att skuldsätta nationalstaterna, vilket genom en ofrånkomlig inflation ger den utlånande parten ett ständigt växande inflytande, i utvecklingsländerna behöver man kontinuerligt fortsätta att låna för att klara räntebetalningar varigenom låneskulden ökar i all oändlighet. I slutändan avgör finanskartellen hur landet skall styras (jmf Grekland). Detta i sin tur är avgörande för att säkra råvarutillgångar i utvecklingsländer, särskilt oljan (jmf Venezuela som nu straffas för att inte lyda USA). Genom en monopolsituation i näringslivet kan man genom att lägga ner eller starta upp nya företag styra hög- respektive lågkonjunkturer efter behag, perioder med låg ränta och låg inflation kan användas för att locka till lånefinansierade investeringar som sedan ger en god utdelning för långivaren när trenden vänts till hög inflation och hög ränta.

Nyckeln till allt detta är statlig kontroll, förutsatt att oligarkerna själva kontrollerar staten. När starka nationalstater som Ryssland sätter sig på tvären skramlar man med vapnen, som finns till hands i NATO:s arméer. Målet är att nationalstaterna försvagas och helst försvinner till förmån för ett globalt styre efter samma modell.

I denna agenda ingår då också att förhindra privat verksamhet som kan underminera monopolsituationen, på samma sätt är inskränkandet av individens frihet och yttrandefrihet nödvändigt för att staten, den nationella eller globala, skall kunna upprätthålla full kontroll över sina undersåtar. Det finns anledning för dem som hyllar globalismen att fundera en gång extra över om detta är rätt väg mot framtiden, en annan fråga är i vad mån vi fortfarande har någon möjlighet att stoppa den? Viktigast av allt – förstår våra politiker vilket spel de deltar i, med eller utan ögonbindel?

För den som funderar över denna sista fråga kan det vara intressant att få veta att Carl Bildt – enligt egen uppgift – är medlem i Trilaterala Kommissionen. Det kanske förklarar en del om det senaste decenniets politik även i vårt lilla Sverige…

Peter Krabbe

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation. Del 5. Marshallplanen, vägen till EU.

EU symbol

De som är lite äldre har säkert hört talas om Marshallplanen, den plan som skulle få det krigshärjade Europa på fötter igen efter andra världskriget. Planen har sitt namn efter USA:s utrikesminister 1947, George Marshall och det tal han höll vid Harvard University den 5 juni 1947. Enligt planen skulle USA tillhandahålla bistånd för att förhindra svält i de större krigsområdena, reparera förödelsen och bjuda in europeiska länder att ansluta sig till en samarbetsplan för ekonomisk rekonstruktion.

Men Amerika ansågs också dra nytta av planen genom att utveckla värdefulla handelspartner och pålitliga allierade bland de västeuropeiska nationerna. Man dolde att planen var förenad med villkor. Amerika ställde krav kring handel och produktion i syfte att säkerställa en amerikanisering av Europa, ingen betydande ekonomisk eller politisk utveckling kunde ske utan USA:s godkännande (Richard Greaves/ Who really runs the world). Genom Foreign Assistance Act 1948 säkerställdes administrationen av European Recovery Program, vilket utmynnade i att under åren 1948- 51 kunde 13,3 miljarder dollar betalas ut till 16 västeuropeiska stater.

Ingen kan förneka att detta var viktigt och nödvändigt för ett Europa som låg i ruiner. Ändå rörde det sig inte om allmosor. Churchill kallade planen för ” den mest giriga handlingen i historien” och syftade då på de enorma förtjänsterna för de internationellt inriktade bolag i USA, som starkt stödde planen. General Motors och Ford, som redan var etablerade i Tyskland vid tiden före kriget, gjorde stora vinster genom denna nystart. Genom en hemlig överenskommelse fick dessutom CIA tillgång till 200 miljoner dollar årligen för att bygga upp nätverk i Europa. Flertalet av de som skulle bli högt uppsatta inom denna organisation hade sina rötter i CFR, Council on Foreign Relations. När Bilderberggruppen bildades 1954 var CIA under en rad år finansiär av gruppens verksamhet.

Marshalls plan kom inte ur tomma intet, den hade redan 1939 diskuterats inom CFR och låg 1946 färdig under titeln ” Reconstruction in Western Europe”, författad av bl.a. David Rockefeller. Slutdokumentet fastställdes vid Haagkongressen för europeiskt enande 1948. Haagkongressen krävde ett Förenat Europa och utfärdade sju resolutioner om aspekter på en politisk union. ”Skapandet av ett Förenat Europa måste betraktas som ett avgörande steg mot skapandet av en Förenad Värld” (Dennis Behreandt / The New American).

Marshallplanen ledde 1952 till Kol-och stålgemenskapen, som i sin tur ledde till Europeiska Atomenergigemenskapen och vidare till den Gemensamma Marknaden. År 1961 hade man nått fram till bildandet av OECD. Medlemmar i CFR har varit involverade i varje steg på färden. Tillsammans med CIA var man under 50- och 60-talen den pådrivande kraften för ett enat Europa. Man finansierade och styrde den europeiska federalistiska rörelsen.

År 1993 bildades så den Europeiska Unionen, som idag har 28 medlemsstater, eller som Wikipedia uttrycker det – det mest långtgående överstatliga samarbetet i världen. I sanning ett stort kliv mot genomförandet av globalismen. I förlängningen ligger sammanslagningen med arabvärlden inom ramen för Eurabia-projektet, som pågått sedan 1970-talet.

Vad skall man då säga om denna utveckling? En av grundtankarna på globalismens reklampelare är att undvika nya krig, vilket då förutsätts utspela sig mellan nationalstater. Samtidigt ser vi nu istället våld och terror breda ut sig på ett sätt som skakar våra samhällen i sina grundvalar. Orsaken är en alltför snabb och påtvingad sammanblandning av människor med radikalt olika bakgrund, religiös tro och avvikande traditioner. Nationalstaten grundar sig på en intressegemenskap mellan människor som har samma värderingar och syn på hur samhället skall vara organiserat.
Allt detta leder till frågan om hur långt känslan av nationell tillhörighet kan utsträckas. Till länder som man tidigare haft en historisk gemenskap med? Till en kontinent som Europa? Till flera kontinenter tillsammans? Eller till hela världen?

Frågan ställs på sin spets när nu EU börjar knaka i fogarna. Kanske har den enskilda människans trygghet redan rubbats i så hög grad att protesterna hotar att stoppa hela globaliseringsprojektet? Brexit är utan tvekan en chock för det etablissemang som utan att blinka pressat på för att påskynda globaliseringen. Ändå är London, och har alltid varit, en av världens mest internationella städer i kraft av det brittiska samväldets utsträckning. När kulturer från andra delar av världen tar för stor plats i samhället rubbas också tryggheten för dess ursprungliga invånare. Charmen i att kunna besöka dessa kulturer, ta in deras för- och nackdelar, för att sedan kunna återvända till det för iakttagaren vanliga samhället förbyts i chock när det inte längre finns en sådan möjlighet att undkomma kulturyttringar som enbart blir plågsamma vid en permanent och bestående samlevnad. Globalisterna är väl medvetna om denna effekt, att knyta media till sin propaganda som CFR gjort trots enorma kostnader i form av påtryckningar och uppköp av nyhetsmedia har varit en av grundstenarna för dess verksamhet.

I ”The Art and Science of Psychological Operations” (USA:s armédepartement) står det om försvarsministerns roll “ Ministerns understatssekreterare för internationella säkerhetsfrågor har ett stort ansvar vad gäller psykologiska operationer, psyop”. Sociologen Hadley Cantril förklarar detta på följande sätt: ” Psykopolitiska operationer är propagandakampanjer utformade för att skapa spänningar och för att manipulera olika grupper av människor till att acceptera det specifika opinionsklimat som CFR strävar efter att uppnå i världen” (1967). Ken Adachi följer upp med ” Det som de flesta amerikaner tror är den allmänna opinionen är i själva verket en noggrant skapad och nedskriven propaganda utformad för att framkalla ett önskat svarsbeteende från allmänheten”. Att få människor att bete sig på det sätt man hoppas att de skall bete sig genom att övertyga dem om att det i slutändan ligger i deras intresse att bete sig så, det är att uppnå ett önskat svarsbeteende.

De Rockefeller-finansierade instituten RAND i USA och Tavistock i England har som mål att utveckla metoder för denna form av beteendekontroll. I nätverket ingår Stanford Research Institute med 3300 anställda och en budget om 150 miljoner dollar årligen och försörjer bl.a. CIA med operationer inom sinnekontroll och beteendevetenskap. Dessa operationer används både militärt och i civilsamhället. Psykopolitiska operationer är uppdelade i strategiska psykopolitiska operationer, som fokuserar propaganda mot en liten grupp människor, som exempelvis akademiker eller experter, som i sin tur kan påverka den allmänna opinionen, samt taktiska psykopolitiska operationer som fokuserar på masskommunikationsmedier som tidningar, TV, läroböcker m.m.

Detta är alltså den moderna krigföring som skall få oss att acceptera mångkulturen med alla dess avigsidor och få oss att ställa oss vid gränserna med ”Välkommen”-skyltar, trots att de flesta innerst inne känner obehag och skepsis. Utan denna omvändelse har globalismen små möjligheter att kunna genomföras. Tänk på detta när ni slår upp er dagstidning eller slår på TV:n – är detta verkligen vad jag själv tycker? Speciellt gäller varningen Bonnierkoncernens mediaproduktion, den är ansluten till Sorosfinansierade Project Sydicate med 450 tidningar i 150 länder över hela jordklotet.

Peter Krabbe

Epilog – innan åskvädret bryter ut.

140207-syria-homs-600_7b15a4f780e71342202ef1023e97ec6b  Syrien idag, Europa imorgon?

Jag hade egentligen tänkt sluta skriva om detta ämne efter avsnitt 4, men kan inte få tankarna att sluta snurra. Så det får bli ett avsnitt till, sedan är jag färdig för denna gången.

Det som plågar mig mest är den redan explosiva risken för ett nytt världskrig. Det låter oroande, men är tyvärr en realitet om ingenting görs för att avvärja det. De amerikanska oligarkerna är besatta av sina planer på världsherravälde. Det är nu eller aldrig. Hittills har allt gått som på räls, man har fått rätt presidenter på plats i USA och FN har lydigt underordnat sig planerna genom Agenda 2030, det juridiska underlaget för att tvinga in medlemsstaterna i konceptet. Bildandet av EU, som var den svåraste delen av projektet med tanke på den relativt höga intellektuella nivån på ingående nationers företrädare, har genomförts och expansionen från detta embryo har fått fart österut och söderut. Att EU nu börjar knaka i fogarna genom ett eventuellt engelskt utträde och växande reaktioner från de östeuropeiska staterna är en i grunden sund reaktion från människor som börjar genomskåda EU:s roll i NWO. Inför Sveriges anslutning till EU 1995 spekulerade Soros mot svenska kronan 1992 för att skrämma vettet ur befolkningen, räntan steg till 500 % och Sverige kastade sig in i EU ”för säkerhets skull”. Samma strategi prövades mot Ryssland, men Putin ingrep med Rysslands sista resurser för att rädda sitt oberoende. Fortsatta finansattacker riktas sedan dess mot Rysslands närområde, men Putin håller emot. Den USA-styrda retoriken mot Ryssland är lättköpt av NATO-länderna och utgör en klassisk angreppsmotivation. Kanske mognar istället våra brödrafolk i Danmark och Norge och ställer sig utanför NATO till förmån för en nordisk fredsbevarande organisation tillsammans med Sverige och Finland? Valutaspekulationer mot Kinas ekonomi står garanterat på oligarkernas program, men får säkert vänta några år till. För att primärt förverkliga Eurabia, det sammanslagna EU och Arabförbundet, måste först EU tvingas ta in Turkiet, sedan gör de ofantliga och fria flyktingströmmarna från Mellanöstern resten. Islam är garanterat ett avgörande inflytande i Eurabia. Hur påven skall hantera detta återstår att se, hans patetiska försök att hålla mässor tillsammans med mullorna lär inte förändra islams inställning – Rom skall falla som den första brickan i islamiseringen.

Att amerikanska intressen håller krigshärdarna i Mellanöstern vid liv är väl dokumenterat. Den påföljande folkvandringen till Europa är en nödvändig förutsättning för skapandet av Eurabia. Ingen i Europa hade intresserat sig för denna del av projektet om vi inte hade fått en blandad befolkning som tänker annorlunda. Men mångkultur genom massinvandring lär aldrig bli möjligt på fredlig väg. Om man vill ha det så är receptet droppvis under omröring. Att judarnas fristad i Israel kommer att elimineras är en självklarhet i projektet, varför skulle en judisk fristående stat få existera i ett Eurabia som styrs av muslimska intressen? I den nya världen är alla lika, enligt NWO:s profeter. Ingen religion skall få ha en särställning. Israelerna har dock all anledning att se upp. Obama har arbetat medvetet med att kyla ner de amerikanska relationerna till Israel under sin tid som president, en förberedelse för vad som komma skall.

När Ryssland ingriper mot IS i Syrien har det två syften. Det ena är att försvåra genomförandet av ett Eurabia, som med ännu större potens än nuvarande EU kommer att verka för ett införlivande av Ryssland i NWO och samtidigt försvaga den nationellt inriktade ryska ortodoxa kyrkan. Ryssland står redan under ett hårt tryck från sina egna muslimska grupper i gränslanden mot söder. Låt oss vara tacksamma för detta ryska stöd. Det andra, som delvis sammanfaller med det första, är att istället skapa en barriär mot väst genom stärkta allianser mellan Ryssland och arabvärlden i syfte att hålla priset uppe på olja och gas, Rysslands största och viktigaste inkomstkälla. Ryssland vill ha tid för att utveckla sina gemensamma intressen med Kina, den enda konstellation som kan stoppa oligarkerna på Wall Street, åtminstone tillfälligt.

Om och när Turkiet/ NATO/ USA drabbar samman i Syrien mot Ryssland har vi den farligaste situationen sedan andra världskriget. Det är inte ens givet att Israel ställer sig på NATO:s sida i en utökad konflikt som tveklöst kommer att hota det egna landet i förlängningen. USA:s kelande med ärkefienden Iran är en tydlig signal. Israel kan definitivt inte lita på att de judiska oligarkerna är solidariska med landet, de har för länge sedan vänt blicken mot det hägrande världsherraväldet istället. Om något gör oligarkerna rasande så är det att brickorna i deras globala monopolspel får gå i stå på obestämd tid. Putin kommer inte heller att ge sig. Hela hans prestige och position hänger på motståndet mot den från väster framrusande ångvälten. Även om det militära övertaget på pappret för USA/ NATO är förkrossande, kan det inte uteslutas att en global konflikt ställer Kinas militära styrkor på Rysslands sida i en asiatisk allians mot USA:s oligarker.

Vill vi se Sverige i ett NATO med dessa framtidsutsikter? Knappast. Det enda jag kan ge Löfvén rätt i är att hålla Sverige utanför NATO. Påstådda ryska hot mot Sverige och Finland är rent nonsens i syfte att väva in våra neutrala stater i en aggressionspakt mot öster och stänga Östersjön för de ryska flottbaserna. Organisationen är en provokatör i syfte att hålla en militär konflikt så långt borta från det amerikanska fastlandet som möjligt. Vi skall inte ha ett nytt slagfält i Europa bara för att oligarkerna vill tvinga igenom sin globala marknad. Att dessutom ha ett Turkiet med drömmar om ett nytt Ottomanskt rike i en organisation som NATO är komplett vansinne, något som vi ser exempel på idag.

Vi lär inte kunna stoppa utvecklingen i det långa loppet, den ekonomiska makten är oslagbar. Men vi kan hålla emot, få processen att ta tid och hoppas på det bästa i förlängningen. Därför måste vi dra ner invandringen till en nivå som vi kan kontrollera, det går att hjälpa nödställda utan att ge bort våra nationer och vårt självstyre. Vi måste återta vår identitet och främja våra egna intressen. EU måste få ett styre som representerar befolkningens vilja, inte kommunistiska marionetter tillsatta av yttre makter. Kanske kan den, trots allt, pågående välståndsökningen i utvecklingsländerna på sikt göra världen mer rättvis utan inblandning av oligarker. Kanske kan religionerna på sikt försvinna in i den dimma som de en gång kommit ur och ersättas av förnuft och kunskap.

I mina föregående artiklar har jag försökt vara saklig. I denna avslutning berättar jag om min egen, högst personliga syn på världen. Jag kan bara hoppas att den är felaktig och att mina barn och barnbarn i framtiden tycker att det var nog en konstig gubbe, den där farfar! Men kanske får de aldrig veta att allt blev bra just därför att några reagerade?

Peter Krabbe

När molnen tornar upp sig, del 4

Vi har följt det judiska kapitalets vandring under århundraden från Europa till det nya landet Amerika, där det obegränsade handlingsutrymmet uppenbarligen utlöst hybris hos kapitalägarna. Från det hårda förtrycket i Europa med yrkesförbud, förbud att äga mark och stängda gränser var plötsligt allt möjligt. Vi har också sett den judiska identiteten kluven i två filosofier, den kapitalistiska med familjen Rothschild i spetsen och den sekulärt socialistiska med ingen mindre än Karl Marx som initiativtagare. Vi har också sett hur det amerikanska kapitalet försökt sätta tänderna i godbiten Ryssland, men blivit hårdhänt utkastade av en uppdykande Putin. Vad kan vi då lära oss av detta?

Kanske kan man sammanfatta det så här:

Tanken om ett globalt styre för att underlätta för kapitalrörelser utan gränser föddes redan i Europa, som under 1800-talet var strikt uppdelat i nationalstater där återkommande krigshandlingar gjorde fria kapitalrörelser omöjliga. Stränga restriktioner för judarnas verksamheter innebar att det nya och fria Amerika var rena lyckolandet för detta förtryckta folk. Men innebar inte också denna frihet ett ansvar och krav på måttlighet? De judiska familjer som redan grundlagt en förmögenhet i Europa hade nu på andra sidan Atlanten en 150 år lång julafton. När amerikanska presidenter och höga politiker alltmer uttrycker sin oro över en utveckling som de inte längre kan kontrollera, börjar läget bli allvarligt.

I den gamla världen frodas samtidigt socialismen efter judiska initiativ. Likt tvillingstjärnor som roterar runt varandra, både ger och tar dessa ytterligheter impulser från varandra. Det gemensamma intresset och tron på den egna judiska fallenheten för världsstyre motiverar båda parterna. Men kommunismen är gammalmodig, den nya tiden kräver nya lösningar. Dagens stormtrupper finns i det växande civilsamhället – de som inte räds att gå ut på gatorna och demonstrera, störta regeringar och starta revolutioner i strid mot poliser, brandkårer och ämbetsmän, de Goda som kan ta sig rätten att kräva ett Rättvist och Jämlikt Samhälle på hela befolkningens bekostnad. Naturligtvis med stöd av de världsomfattande media som oligarkerna varit snabba att lägga under sig.

demonstranter   Demonstranter i Kiev, Ukraina

Att föda civilsamhällets organisationer är billigt för oligarkerna. Betydligt dyrare är det att sponsra tillsättningen av presidenter och världspolitiker och framför allt FN, vars inriktning ändrat karaktär på kort tid. Det vi är vana att se som en humanitär global biståndsorganisation har nu fått direktiv att utveckla en Agenda som sätter press på de anslutna staterna att arbeta för ett världsstyre med tvingande verkan. Att utveckla socialismen under förevändningen att utrota fattigdomen är lika naivt som att förorda Sovjet eller Maos Kina som lösningen på världens problem. Vi har redan facit. I själva verket handlar det om den utopiska visionen att världens konsumenter skall mångfaldigas genom att de rika länderna skall dela med sig av sina tillgångar till utvecklingsländerna. De ekonomiska styrsystemen är redan globala, nu måste också konsumtionen bli det. För att USA inte skall tappa fotfästet på kuppen måste frihandelsavtalen TTIP och TTP genomföras, annars kommer den degenererade kemi-, livsmedels- och läkemedelsindustrin i USA på undantag. De amerikanska oligarkerna har redan fått FN att samarbeta i denna nya uppgift.

Många undrar kanske vad judar som folkgrupp har med denna utveckling att göra. Handlar det inte bara om människor med tillräckligt med pengar för att kunna styra bankerna? Jag har i dessa avsnitt försökt illustrera dels hur judarna, som ett extremt förtryckt och plågat folk under tusentalet år, nu genom demokratiseringen av våra samhällen fått möjligheten att blomma ut inom sina kärnämnen, dels att det finns en ambition hos ett fåtal att övervärdera sig själva som någon form av skapelsens krona. Vi kan alla njuta av de judiska framgångarna inom konst, musik och vetenskap – men vad driver just vissa judar att lägga hela världsekonomin under sig själva? Oavsett om man anser sig vara sekulär eller inte är sammanhållningen inom den judiska gruppen extrem, ett arv från tiden av förtryck och utanförskap. Denna sammanhållning odlar man intensivt i grupper som Illuminati (de upplysta), Trilaterala kommissionen, Bilderbergruppen, WEF, Frimurarna m.fl. där också kontakterna med andra, utvalda makthavare underhålls. Man kan uppfatta detta som en mänsklig hybris och resultatet av lyckade affärer, men några citat av Soros talar ett tydligare språk: ”Jag ansåg mig dela många egenskaper med Gud i Gamla testamentet, ni vet osynlig, jag var rätt osynlig. Välvillig. Jag var rätt välvillig. Allseende. Jag försökte vara allseende.” Soros berättar att hans mål var att bli världens samvete. ”Jag medger att jag alltid burit med mig en överdriven bild av min egen betydelse, eller rent ut, som en slags Gud eller en ekonomisk reformator…”.

Om man redan förfogar över tre hundra biljoner dollar (Rothschilds), vad får en då att fortsätta om man inte anser sig ha ett högre mål genom världsherravälde? Detta har knappast med den judiska religionen att göra, men kan kanske ses som en ny religion där en liten krets judiska närstående anser sig vara de utvalda att leda världen in i framtiden. Detta är naturligtvis inte acceptabelt och måste stoppas innan det är för sent. En grupp människor kan aldrig tillåtas laborera med andra människors liv och död i ideologiskt syfte. Det kan aldrig vara ett fåtals uppgift att samla in all världens tillgångar för att sedan fördela efter eget behag. Det är vår skyldighet att reagera – eller att få våra folkvalda politiker att förstå.

Världsstyret är tänkt att genomföras med utgångspunkt i FN:s omarbetade Agenda (under inflytande av USA:s oligarker/ klart), sedan att likt brickorna i ett dominospel fälla Europa (genom bildandet av ett kontrollerat EU/ klart), Eurabia (genom det redan beslutade samgåendet mellan EU och Arabförbundet/ pågående), Ryssland (stoppat av Putin), Kina (inte intresserade) och sedan resten av världen (pågående). Trots finansiella attacker mot Ryssland har detta land mot förmodan klarat motståndet briljant. Till oligarkernas förtret försöker man liera sig med Kina och några andra länder i bildandet av BRICS-valutan för att göra sig oberoende av oligarkernas dollarflöde. De gamla kommunistländerna vägrar ansluta sig till världssocialismen!! Nåja, låt oss uttrycka det så att de inte vill se Rothschilds bankpalats vid Röda Torget och Himmelska Fridens Torg – åtminstone inte än på 100 år!

Hur kommer då oligarkerna att hantera Israel- Palestinafrågan i detta sammanhang? Tyvärr tror jag personligen att de sekulära judiska oligarkerna på Wall Street kommer att offra Israel för det övergripande målet – att upprätta ett världsstyre med säte i USA. Man kommer att tvinga in Israel i de redan existerande planerna att retirera från ockuperad mark och öppna sina gränser för arabisk invandring, ett sätt att i praktiken utplåna Israel som judisk nation. Därefter skall Israel ingå i Eurabia tillsammans med övriga EU- och arabländer och stå under ett samordnat FN-relaterat styre. Det judiska folket lär få flytta vidare, ännu en gång! Påven arbetar intensivt för att skapa det nya världsstyrets enda religion – en Gud, ett folk! Känns vansinnet igen? Vad påven inte tycks vara medveten om är att det inte kommer att bli hans katolska kyrka som leder den nya religionen…

Peter Krabbe

När molnen tornar upp sig, del 1.

I föregående artikelserier har jag skrivit om FN: s Agenda 2030 för en ökad globalisering och om den redan för 40 år sedan beslutade islamiseringen av Europa, Eurabia-projektet. Gemensamt för dessa båda är att vi kan se skuggan av en överordnad makt, som tycks dirigera våra politiker och beslutsfattare i en bestämd riktning, dock utan att vi kan se varken dess ansikte eller dess konturer. När FN talar sig varmt för en världsregering kan vi ana att fler än ledamöterna i generalförsamlingen är inblandade, på samma sätt kan vi ana oss till att fler än de valda politikerna i Amerika hörs i djupet av presidentens stämma. När de islamistiska terroristerna bakom 9/11 motiverar sina handlingar är det inte det amerikanska folket man säger sig bekämpa utan just dessa makter.

Låt oss försöka knyta ihop trådarna för att se vart vårt framtida, globala samhälle är på väg! Precis som biskop Brask med sin brasklapp, måste jag då först skriva precis samma sak som den olycklige biskopen – härtill är jag nödd och tvungen. Jag är varken antisemit eller judehatare, tvärtom anser jag det judiska folket vara ett av jordens mest framstående, utan deras insatser inom kultur och vetenskap hade vi idag varit minst 100 år senare i vår utveckling. Lika lite som alla ryssar kan anses vara dåliga på grund av Stalins förehavanden eller alla tyskar detsamma på grund av Hitlers vansinne, kan det judiska folket lastas för de personers tankar och gärningar som vi nu skall granska. Men vi måste tillåta oss att undersöka och försöka förstå det som nu händer i vår värld, annars frånhänder vi oss möjligheten att påverka den framtida utvecklingen. Vi måste helt enkelt ta tillbaks rätten att ifrågasätta vem som skall avgöra vår och våra barns framtid. Tyvärr tror jag att det redan är för sent.

Alla förstår säkert att jag nu tänker på de judiska oligarker som sägs styra det mesta i världens ekonomier. Rätt eller fel? Handlar det om konspirationsteorier eller om ren och skär verklighet? Det kan vara värt några artiklar för att se vad som gömmer sig i materialet.

Förföljelsen av judar har funnits lika länge som våra diversifierade samhällen existerat, d.v.s. från övergången från det rena jordbrukssamhället till samhällen präglade av handel, hantverk och ekonomiskt grundade aktiviteter. Att judarna var skickligare än normalpopulationen inom många av dessa områden behöver vi knappast ifrågasätta, framgångarna medförde avundsjuka och känsla av förlorad kontroll hos invånarna i de europeiska nationalstaterna. Trots tillförseln av kompetens såg man judarnas brist på identifikation med de länder där de valde att bo och arbeta som ett hot mot de strikt nationella intressena. Kunde man lita på judar? Var hörde de egentligen hemma? Eftersom det judiska folket upplevde sig som statslöst och följaktligen var utspritt över hela Europa, följde man en trohetskod som i första hand riktade sig mot det egna folket, i andra hand mot den nation där man levde.

Judarna hade goda skäl för att hålla samman på grund av den fientliga inställning som visades på många håll i Europa. Under medeltiden svarade den katolska kyrkan för återkommande trakasserier och flertalet yrken förbjöds för judar. I Spanien drevs under slutet av 1300-talet en kampanj mot judarna som slutade med 50.000 döda och 100.000 som tvingades konvertera till kristendomen. År 1492 beslöt Spanien att alla judar skulle utvisas ur landet, ett beslut som inte upphävdes formellt förrän 1968! Beslutet medförde en långvarig depressionsperiod för Spanien på grund av kompetensbristen. Även övriga europeiska länder införde kännbara restriktioner, riktade enbart mot judarna. I Tyskland var judarna så sent som under början av 1800-talet förbjudna att äga fast egendom, d.v.s. mark och byggnader. Våra egna skandinaviska länder tillät inte invandring av judar, restriktionerna slopades inte förrän 1774 i Sverige, då den förste juden tilläts vistas i Stockholm. I Frankrike lättade motståndet mot judarna efter franska revolutionen, som skulle garantera lika rättigheter åt alla. Antisemitismen skulle däremot blomma upp igen under 1800-talet när judarna tilläts sätta sin prägel på samhällets ekonomi. För att få tillstånd att köpa fastigheter valde många judar under 1800-talet att konvertera till kristendomen, sin folkgruppstillhörighet släppte man dock aldrig. Att prioritera affärsförbindelser och familjebildning inom den egna gruppen blev ett nödvändigt skydd mot en aggressiv omgivning.

Den familj som framför alla andra framstår som den mest framgångsrika av de judiska är utan tvekan familjen Rothschild, vars inflytande under 1800-talet saknade motstycke i världen. Deras historia finns utförligt beskriven av Niall Ferguson i det 1000-sidiga bokverket The House of Rothschild. Komna ur enkla förhållanden som mynthandlare skapade man under seklet världens mäktigaste bankverksamhet. Jag skall kortfattat beskriva deras mål, metoder och medel för att vi skall förstå speglingen av dessa i dagens, fortsatt pågående, händelser. Som jag konstaterat i tidigare artiklar är ingenting av det vi ser hända nu resultatet av plötsliga förändringar, utan följden av mycket långa förlopp under hundratals år. Möjligen vill vi inte se förändringarna, alternativt blir vi förhindrade att se dem, något vi skall återkomma till.

Waterloo      Slaget vid Waterloo  1815.

Det judehat som blossade upp i Europa under mitten av 1800-talet kan därför främst relateras till klanen Rothschilds framgångar i bankvärlden. Som startpunkt för familjens ekonomiska inflytande brukar man se slaget vid Waterloo 1815, då Napoleon förlorade sitt imperium i kriget mot engelsmännen. Rothschilds hade skapat systemet med statsskuldsväxlar, där nationer kunde låna gigantiska belopp, som alltför ofta användes just i krigsföringen för att utrusta deras arméer. Räntesatser och kurser på dessa obligationer kunde följas på de viktigaste börserna och inbjöd därmed till stora spekulationer. Just spekulationsvinsterna blev Rothschilds stora behållning, medan upplåningen inom ramen för obligationerna skedde genom Europas förmögna överklass. Krigen och deras förväntade utgång blev det som drev kurserna uppåt eller nedåt. I fallet Waterloo sägs Rothschild ha spritt ut falska rykten att Napoleon skulle segra i det avgörande slaget, med stora kursfall på Londonbörsen som följd. Genom att samtidigt köpa billigt och realisera vinsterna efter kursstegringen som kom när det verkliga och motsatta utfallet av slaget blev känt, gjorde Rothschilds enorma vinster som blev grunden för deras kommande affärer. I brist på telegrafer användes brevduvor som skickades hem från slagfälten för att snabbt kunna agera på börsen.

Denna skrupelfria spekulation i krig och andra människors död var huvudorsak till det växande hatet mot judarna. Om detta berättar jag för att läsarna skall kunna förstå de historiska parallellerna till vår tid och ämnet för mina artiklar. Ett litet fåtal judiska familjer orsakade därmed ett judehat som skulle leda fram till den tyska förintelsen av judar 100 år senare. Den goda sidan av saken, vilket inte tillräckligt uppmärksammades, var att mycket kapital, som legat i passiva investeringar under århundraden, nu kom i rörelse och genom att sammanfalla med den industriella utvecklingen kunde användas för att bygga upp Europas industri, infrastruktur och allmänna välfärd. Utbyggnaden av Europas järnvägsnät kan till en avgörande del tillskrivas de judiska investeringarna, liksom kapitalkrävande verksamheter som rederier med allt större fartyg. Försäkringssystemet baserades ofta på de judiska bankirernas förmåga att hålla kapitalreserver.

Det är svårt att se den utveckling som Europa genomgick under industrialismens tid som möjlig utan de judiska oligarkernas medverkan. Samtidigt växte kritiken mot särskilt Rothschilds dominerande inflytande, i de styrande grupperna hade man däremot ett nära och lukrativt samarbete. Man hade hittat en förmåga som snabbt berikade även deras egna bankkonton. Rothschilds var generösa mot dem som bidrog till att hålla nere kritiken och såg snabbt behovet av att kunna styra dagspressen genom att köpa in allt fler tidningar. Frankfurter Allgemeine från den ursprungliga hemstaden, blev det första förvärvet.

Den geografiska spridningen var viktig för Rothschilds. Grundaren av imperiet, Mayer Amschel Rothschild, hade fem söner, Amschel, Salomon, Nathan, Carl, och James. Dessa fick flytta ut från Frankfurt för att bilda nya etableringar i var sitt land och placerades förutom i Frankfurt i London, Paris, Wien och Neapel. Anledningen var indirekt det växande motståndet mot familjen och direkt den enkla tesen att verksamheten omöjligen skulle kunna drabbas i sin helhet om något gick snett. Någonstans skulle en rot kunna växa vidare, även om plantan kapades. Globaliseringstanken var därmed skapad. Att blicken också tidigt riktades mot USA var en del av samma tanke, dessutom fanns där en betydligt bättre grund att bygga vidare på, fri från Europas antijudiska regelverk. Trots att man såg problem med att etablera sig i USA skickades agenten August Belmont ( Schönberg) 1839 dit för att sondera terrängen. Problemen bestod i att man saknade en stark statsbildning med en centralbank att göra affärer med, istället var de skilda delstaterna knappast kreditvärdiga och saknade ekonomisk samordning. Detta skulle senare leda till bildandet av Federal Reserve. Belmont såg ändå möjligheterna och öppnade 1840 ett kontor på Wall Street. Efter växlande framgångar var då ändå Rothschilds etablerade i New York och Belmont kunde komplettera med en politisk karriär till en hög position i det Demokratiska partiet.

Rothschilds verksamhet vände sig aldrig mot privatpersoner, utan direkt mot regeringar och nationer genom sitt system med statsobligationer. Genom sitt växande inflytande på politiken blev målgruppen med automatik det styrande skiktet i de utvalda länderna, främst Tyskland, England och Frankrike. Man kom därmed så nära makten som det var möjligt och med finansiering som vapen fick man ett inflytande utan motstycke. En social integrering genom adelstitlar i utbyte mot tjänster och ingiften med beslutsfattare bidrog till att behålla en ”insiderposition” i världsekonomin. Samtidigt behölls kontrollen strikt inom de manliga arvvingarnas sfär, döttrar som gifte sig utanför kusinkretsen fråntogs såväl arvsrätt som inflytande. Ingenting fick äventyra eller spä ut den genetiska kompetensen i släktens inre kärna. Familjen stod över alla personliga intressen.

Monsieur Rothschild knows Europe prince by prince and the bourse courtier by courtier. He carries all their balances in his head, those of the courtiers as well as those of the kings. He says to one such: Your account will go into the red if you appoint that minister”. (Michelet).

I fortsättningen skall vi följa utvecklingen in på 1900-talet och även se på den komplicerade relationen mellan den gryende socialismen och det judiska tankegodset.

Peter Krabbe

När spåren i sanden suddas ut….del 4. Avslutning.

En huvudfråga för de länder som tar emot invandrare från muslimska länder är i vilken utsträckning dessa kan inordnas i våra samhällen och därmed fås att bli produktiva medborgare med ambitionen att bidra till samhällets kostnader och serviceutbud. För att detta skall lyckas måste invandrarna acceptera vårt existerande rättssystem och moraliska värderingar. Problemet är att människor som levt hela sitt hittillsvarande liv i länder med muslimskt styre saknar flexibiliteten att över en natt kasta sin tidigare uppfostran i sjön och anamma ett för dem främmande samhällssystem. Det finns säkert invandrare som ser positivt på att slippa en religiös tvångströja och kunna leva ett friare liv, men de flesta är under lång tid beroende av sina medhavda värderingar. Den viktigaste frågan i detta sammanhang är synen på Sharialagen, grundstenen för alla muslimska länders rättssystem. Frågan undviks i alla konventioner inom EU och EAD genom att kalla islam en kultur, som skall uppfattas som fristående från värdländernas statsskick. Så är det dock inte. Inom FN anser de 56 muslimska stater som tillhör OIC (Organization of Islamic Conference) att endast Sharialagen är slutligt bindande och också överordnad över FN:s internationella konventioner. Sharialagen är instiftad av Allah och kan inte ersättas av lagar upprättade av människor. Hur hanterar man ett sådant ställningstagande i internationellt samarbete? Det är naturligtvis omöjligt och FN har stora problem med att formulera alla undantag för staterna inom OIC. Den förre FN-kommissionären David Littman uttryckte saken ”Islamismen växer sig allt starkare inom FN”. Detta kan vara värt att tänka på för den som vill se FN som en framtida världsregering.

                                               sharia for America

Även USA står under press för acceptans av sharialag. Som konsekvens har nu Alabama som första stat infört totalförbud för ”lagar” med annat ursprung än den amerikanska konstitutionen.

Det stora officiella erkännandet av grunderna för Eurabia kom genom beslutet i Europaparlamentet 1991, “Parliamentary Assembly of the Council of Europé / forty-third Ordinary Session / Recommendation 1162 / ON THE CONTRIBUTION OF THE ISLAMIC CIVILISATION TO EUROPEAN CULTURE”.

Det mesta av det vi ser hända I Europa idag kan härledas till besluten 1991 i rekommendation 1162. Man hyllar den islamiska civilisationens bidrag till europeisk kultur (?), kräver ökad information om islams värden genom press, tv-media och litteratur, historierevisionism m.m. och kräver spridning av och kunskaper i det arabiska språket. Mottagarländerna skall se till att muslimska behov relaterade till deras tro kan tillgodoses, som helgdagar, bönerum, klädedräkt och mat. I en artikel framför man den obegripliga förhoppningen att beslutet skall bidra till demokratiseringen av den islamiska världen och till att göra de olika formerna av islam kompatibla med det europeiska samhället. Idag vet de flesta européer att demokrati och islam är varandras motsatser, eller som Erdogan uttryckt det ”det finns bara en islam”, hur den ser ut går att läsa om i Koranen. De statsbärande inslagen i islam som sharialagen nämns inte med ett ord i texterna. Fanns inte Koranen översatt till europeiska språk före 1991?

I december 2004 hölls en konferens i Kairo inom ramen för EAD med stöd av Europarådet i syfte att revidera europeiska historieböcker och eliminera negativa attityder rörande den arabisk-islamiska kulturen.

I mars 2005 hölls Arabförbundets möte i Alger, där spanske premiärministern Zapatero presenterade bildandet av Alliance of Civilizations (AOC) för ekonomiskt och politiskt samförstånd, FN uppmanades att bilda en grupp för att utveckla projektet.

I november 2005 hölls på Palma de Mallorca ett möte inom AOC, organiserat av Zapatero och Erdogan för att fördjupa relationerna mellan Västvärlden och Arabisk-muslimska länder. FN:s generalsekreterare Koffi Annan lanserade sin plan för att upprätta ”The World Parliament” i FN:s regi.

I februari 2006 höll AOC ett möte tillsammans med FN i Doha i syfte att cesurera skolböckerna från allt material som kan anses som nedsättande om religion och kultur inom islam.

Bat Ye’or skrev sin bok 2006, sedan dess har utvecklingen accelererat i ett närmast hysteriskt tempo. Ingen förnuftig människa tror idag att alla immigranter är krigsflyktingar. Invandringen består minst av kvinnor och barn och mest av unga män. Dessa unga män är de som bäst hade behövts för att bygga upp sina krigsskadade hemländer. Om deras uppgift är av en annan art, exempelvis som lojala företrädare för mullornas Jihad enligt 1974 års deklarationer, lär vi få veta under det kommande decenniet. Om de istället skulle se möjligheterna i en demokrati istället för att leva under sharia blir nog de styrande i deras muslimska ursprungsländer grymt besvikna. För att undvika detta sätter man ett starkt kollektivt tryck på sina invandrare, bl.a. genom att bilda ”sharia patrols” som patrullerar gator och torg för att kontrollera efterlevnaden av det muslimska regelverket. Det skall dock mycket till för att ta steget ut från islam när man vet att det är förknippat med ett konkret dödshot.

Man kan koka ner mina fyra hittillsvarande artiklar till följande sammanfattning:

  • Planerna för dagens migration från muslimska länder började ta form redan under 1970-talets första år, de misslyckade anfallskrigen mot Israel fick arabvärlden att inse att man behövde en nära allians med Europa för att kunna driva Palestinafrågan.
  • Med stöd av en socialistisk majoritet i Europa kunde Arabvärlden få gehör för ett bildande av Palestina. Israel skulle tvingas tillbaks till sin omfattning 1948, trots att de ockuperade områdena var en följd av arabländernas förlorade anfallskrig mot Israel, i syfte att utplåna landet.
  • Oljekrisen som följde på krigshandlingarna blev orsaken till att Europa, mot löfte att få sina oljeleveranser garanterade och ett privilegierat handelsutbyte, accepterade en spridning av islam till Europa. Västs teknologi byttes mot en ideologi som ingen tog på allvar.
  • Ett genomgripande samarbete, i praktiken en union av samma slag som planerades för EU, skulle inkludera även Arabländerna och hela Medelhavsområdet. Pådrivande var Frankrike, som varit den ledande kolonialmakten i Medelhavsområdet. Uppgiften tilldelades den nybildade EAD (Euro-Arab Dialogue).
  • Med hjälp av kolonialistisk hybris tog Västeuropa för sig av affärsmöjligheterna i Mellanöstern. Vem behövde bry sig om att några procent muslimer sökte sig till Europa?
  • Europa chockas när islam visar sitt rätta ansikte och kräver att ingångna avtal om spridningen av sin religion skall infrias. Mellanöstern sätts i brand när Jihad skall genomföras och oönskade religioner skall rensas ut. Först nu inser västmakterna att demokrati inte är kompatibelt med islam.
  • En folkvandring påbörjas från de muslimska länderna till Europa. Med sig i bagaget har man Sharialagen. Begreppet kultur får en ny innebörd. Vem är krigsflykting och vem vill bara söka lyckan i en bättre utvecklad ekonomi?
  • En miljon muslimer om året skall nu under överskådlig tid vandra till Europa för att införa muslimska seder och bruk till ett Europa, som står handlingsförlamat och totalt oförstående. Med hjälp av höga födelsetal och västerländsk välfärd beräknas muslimerna vara i majoritet i Europa om 30 år. Muslimerna är unga, ursprungsbefolkningen gammal.
  • Alla folkvalda politiker från Olof Palme och framåt – vad har ni egentligen ställt till med?

Peter Krabbe

När spåren i sanden slätas ut…. del 3.

I föregående avsnitt har vi belyst invandringens bakgrund, sett mot 70-talets oljekris och Europas vilja att häva de ekonomiska konsekvenserna av denna genom förhandlingarna om bildandet av ett Eurabia. Vi fortsätter med Bat Ye’ors hjälp att analysera islams målsättningar.

Under de gångna 40 åren har alla avtal mellan EEC/ EU och Arabförbundet innehållit försäkringar från båda parterna om att Europa skall öppna sina dörrar för den muslimska kulturen, att islam skall kunna spridas över Europa med européernas bifall och understöd. Detta är Europas betalning för det givande ekonomiska samarbetet. Sida upp och sida ner talar om införandet av islam i Europa och mycket har redan gjorts i det tysta. Att denna kulturevolution kräver utökad censur, inskränkt yttrandefrihet och historierevisionism har hittills inte bekymrat våra företrädare. Nu när resultatet börjar bli påtagligt skruvar man på sig och skyller på sina föregångare.

Problemet är att begreppet religion inte alls nämns i protokollen, istället talar man om islamisk kultur. Vem kan invända mot att någon sprider kultur, och mångkultur kan väl inte vara så farligt? Och de där byggnaderna med kupoler och minareter är ju inga moskéer, det kallas numera Islamic Centers istället. Kulturspridare.

Låt oss då tala i klartext. Önskemålet är att islam skall bli den ledande och överordnade religionen i Europa, precis som i de muslimska länderna. Problemet är att våra egna kristna religioner nöjer sig numera med att vara trossamfund i ett sekulärt samhälle, medan islam är ett statssystem som inte bara inbegriper tron på en Gud, utan också omfattar samhällssystemet i sin helhet med lagar och rättsskipning, regler för äktenskap och sexuellt uppträdande, könsapartheid och olikheter i arbetslivet m.m. Sharialagen strider på ett stort antal punkter mot europeiska lagar och rättsuppfattningar. Dess straffsatser med dödsstraff och fysisk lemlästning är oförenligt med vårt västerländska rättssystem. Om det hade varit så enkelt att någon bygger en moské och förlägger sina bönestunder dit, hade nog alla varit glada. Istället handlar det om en konfrontation mellan två vitt skilda civilisationer. Vem skall då ge vika och har våra ledare verkligen utlovat att det är vårt sekulära statsskick som skall ge vika för islam, under täckmantel av acceptans för mångkultur? Dessa skilda uppfattningar om vad som är rätt samhällssystem är väl kända och vi fokuserar därför istället på det politiska förspelet:

Styrkta av sina framgångar formulerades 1981 vid det Tredje Islamiska Toppmötet i dess Mecca-Taif Resolution en ”Declaration of Holy Jihad”, som kan sammanfattas på följande sätt: Det Tredje Islamiska Toppmötet … beslutade att proklamera Heligt Jihad, som en plikt för varje Muslim, man eller kvinna, bestämt genom Sharia och Islams ärorika traditioner, att uppmana alla Muslimer, boende inom eller utom islamiska länder, att uppfylla denna plikt genom att bidra var och en i enlighet med sin förmåga till stöd för Den Allsmäktige Allah, Islamiskt brödraskap och Rättfärdighet.

Man uppmanade också till europeiskt samarbete inom ramen för denna Jihad, respekt för muslimska fatwor, en isolering av Israel i alla sammanhang för att försvaga landet och en skyldighet för islamiska stater att arbeta för en attitydförändring i övriga världen till förmån för islam. I en långtgående antisemitisk programförklaring krävde man också aparta ställningstaganden som förnekelse av förintelsen och utplåning av Israel. Även om Europa i anmärkningsvärt hög grad accepterade stödet för Palestina, PLO och Arafat genom Socialistinternationalen med Olof Palme, Willy Brandt och Bruno Kreisky i spetsen, var man inte beredd att gå så långt i fallet Israel, vilket irriterade arabstaterna. Det är fortfarande obegripligt att EU ändå spelar med i denna makabra antisemitism, som nu genom islam sprider sig allt mer även i Sverige.

                                              france-muslims

Genom att be på gator och torg demonstrerar man sin tro på att islam står över västerländska lagar om krav på ordning och rätt.

Det är lika obegripligt att EU inte reagerat mot skrivningen i deklarationen om Jihad ovan, mot bakgrund av att den legitimerar kraven på Sharialagar i Europa, eller om man så vill det framtida Eurabia. De vanliga människor som idag åser demonstrationer i Europas huvudstäder som kräver införandet av Sharia, förstår i allmänhet inte hur långt processen redan gått och att detta är godkänt av vårt eget EU-styre. Enbart detta är ett fullgott skäl för att omedelbart upplösa EU och bilda nya allianser på för befolkningen godtagbara grunder.

De muslimska extremrörelserna är inte sena att bygga vidare på deklarationen. Så här skriver Sheikh Nasser Al-Najdi i tidningen The Voice of Jihad:

Islam är en allsmäktig religion. Det är en religion för folket och för stater… När tiden är kommen för folket att välja mellan att tro på Islam eller att betala Jizya ( en skatt att betalas av otrogna till muslimer ) är Islam det enda alternativet för världens länder. Därför är det brott som tyrannerna i icke-muslimska länder, som inte styr enligt Allahs lag, en enorm synd…. Och vi är tvungna att bekämpa dem tills de konverterar till islam, eller tills muslimer styr landet …. Detta är de regler som skall gälla för otrogna länder och i ännu högre grad för muslimska länder som styrs av människans upprättade lagar.

Al-Qaedas dignitär Abu Hajjer skrev 2003 om sina målsättningar följande: Må Allah ge oss tid att låta oss omstörta Allahs fiender, döda dem, och hugga dem med svärdet till dess att de antingen ansluter sig till Allahs religion eller tills vi dödat den siste av dem.

Att muslimska ungdomar i Europa frestas av dessa budskap att utföra terrorhandlingar kan knappast förvåna någon som känner till bakgrunden. Avgörande är att våra regeringar i Europa inte sätter ner foten och klart deklarerar att islam skall inte, aldrig någonsin, bli statsreligion i våra länder. Inte heller skall Sharia användas inom vårt rättsväsende. Istället levererar man undanflykter och ger halvkvädna utfästelser om ökat inflytande i vårt samhälle genom kvotering och vår gradvisa underkastelse. Så länge som hoppet för muslimerna finns att konvertera Europa genom en massiv invandring i syfte att ändra befolkningsstrukturen, kommer invandringen också att eskalera. Det vi ser idag är bara början och vårt samhälle är dåligt rustat för att hantera problemen, både de praktiska och de ideologiska.

Den muslimska antisemitismen har i första hand sina rötter i motståndet mot staten Israels bildande genom FN:s försorg. Detta motstånd har, som vi sett, dels religiösa motiv, dels orsak i en oro över att judiska ekonomiska intressen skall ta över utvecklingen i Mellanöstern. Det är en etablerad uppfattning i arabförbundet att USA som helhet styrs av samma judiska, ekonomiska intressen och därför bör motarbetas och hållas på avstånd. Den numera störtade Kaddafi hävdade i intervjuer att judiska grupper kontrollerade Washingtons utrikespolitik, samma åsikt delades av flera franska ministrar. Den islamistiska terrorcellen som iscensatte 9/11 hade som huvudmotiv att judarna kontrollerade Amerika. Om det förhåller sig så eller inte kanske oligarken Soros kan svara på?

Under alla förhållanden ingår antisionismen tillsammans med en antiamerikanism och motståndet mot kristendomen i EAD:s av EU vedertagna program för att få värdländerna i EU att harmonisera sig med immigranterna. Jo, ni läste rätt, det handlade inte om att få immigranterna att integrera sig i värdlandets befolkning utan det omvända. Man ansåg nämligen att den islamiska kulturen var överordnad Europa och den europeiska underordnad islam. Möjligen förklarar detta en del om de attityder som vi möter från många av immigranterna. Hur man ser på detta skall vi undersöka i nästa avsnitt, där vi också skall detaljgranska de resolutioner och avtal som, helt ovetande för de flesta av oss, försatt våra länder i den rådande situationen.

Peter Krabbe

 

%d bloggare gillar detta: