Respektera vår kulturmiljö!

Malmös nya stolthet eller skampåle?

Malmö kommuns stadsbildspris har i dagarna delats ut till Utzons tillbyggnad av det ärevördiga Hamnkontorets s.k. Tornhus från 1910 i Malmö hamn. När jag såg de första skisserna trodde jag att det handlade om ett skämt och avfärdade de frågor jag fick med att detta kommer aldrig att byggas, var inte oroliga!

Men efter hand kunde man förstå av de lyriska kommentarer som Stadsbyggnadskontoret läckte ut att man verkligen tänkte genomföra projektet. Många blev chockade när ställningarna började resa sig och sannolikt ännu mer chockade när resultatet avtäcktes. Dock inte de i projektet själva djupt involverade tjänstemännen på Malmö Stadsbyggnadskontor, som nu kröner sin dådkraft med att tilldela projektet sitt eget stadsbildspris.

Vi arkitekter har för vana att vara lågmälda i vår kritik mot kollegors alster, kanske för att vi är rädda för att bli kritiserade själva. Nu är dock gränsen nådd. Kim Utzons skapelse är den värsta våldtäkt på en kulturmiljö som jag sett någonsin. Denna åsikt förmedlar jag nu oblygt i egenskap av arkitekt och kollega. Visst kan man tänka sig en sådan ”byggnad” som en solitär någonstans i ett urbant landskap, men att visuellt krossa en vacker kulturbyggnad från sekelskiftet på detta sätt är så grovt att de ansvariga borde ha fått sig en rejäl tankeställare i efterhand!

Som arkitekt får man faktiskt tänka på att man inte fritt förfogar över det offentliga rummet i syfte att förverkliga sig själv. Där rör sig också ett stort antal människor som kanske inte självklart delar en arkitekts extrema åsikter om vad som är god arkitektur. De som inte följer den nya vågen av rymdskeppsarkitektur i facktidningarna är säkert oförstående inför vissa  arkitekters övningar i vad de själva bedömer som den högre skolan. All hänsyn till de människors åsikter som faktiskt befolkar och rör sig i staden är som bortblåst, med benäget bistånd av duperade politiker och tjänstemän.

Samma tjänstemän som kan ha synpunkter på en veranda till en kolonistuga lyfter inte ett finger för att bromsa en ödeläggelse av ett kulturhistoriskt stadslandskap. Nej, Malmö kommun, nu har ni gått över gränsen. Tyvärr kommer kommunens invånare att få leva med detta under överskådlig tid. Fy skäms!

Peter Krabbe

Arkitekt SAR/MSA

 

En återblick på Rängbågsbyn….

När vi på Krabbe Arkitekter för 15 år sedan fick uppdraget att rita ett småhusområde utanför Kämpinge i Vellinge ställdes vi inför en svår uppgift. Området skulle omfatta 77 småhus som skulle byggas i fyra etapper, allt sammanhållet av ett strikt arkitektoniskt tema men med stor variation i såväl husutformning som plan. Byggherre var Interoc, under byggtiden representerat av Vellingeprofilen Mikael Ståhlfors.

När jag nu åter vandrar runt i området kan jag konstatera att det har börjat få sin slutliga karaktär. När man ritar ett område av denna storleken kan man bara drömma om allt det som vi inte kan forma med pennan: Människorna, katterna, hundarna, blommorna, buskarna och träden, samtalen över planken och samvaron i grönområdena och på lekplatserna. Nu finns allt det där – också.

Hur skall man då skapa trivsel i ett nybyggt område? Personligen anser jag att facit finns i det äldre byggandet, den tradition som vi burit med oss och utvecklat under tusen år. Mina första tankar går till det medeltida byggandet, där husens proportioner på ett nästan odefinierbart sätt relaterar till oss människor. Smala hus med begränsade spännvidder, bjälklagets hållfasthet styrdes av trädstammens styrka – och lite högre fasader, för stenen vilade tryggt på marken. I Rängbågsbyn är inget hus bredare än 6,5 meter, en gammal skånsk tumregel, medan fasaderna får resa sig upp till 4- 5 meters höjd. Istället får husen vindla sig fram genom vinklar och vrår, varierande höjder och våningstal och utefter de kurviga gatorna forma en bykänsla, där inget hus är det andra likt.

I den närliggande medeltidsbyn Stora Hammars kyrkobyggnader kunde jag inandas den harmoni som medeltidshusets finstämda måttrelationer utstrålar. Dessa gamla murar lämnar ingen oberörd, så fyllda av själslig frid och mänsklig närhet. Här hade vi vår givna utgångspunkt.

För att skapa mångfald inom ramen för sammanhållning skapade vi tre grundtyper av byggnader i olika höjder, som genom ett sortiment av vinkelbyggnader, takkupor, frontespiser och andra attribut i en gemensam arkitektur möjliggjorde vårt mål – inget av de 77 husen skulle vara identiskt med något annat. De blivande ägarna fick sätta samman sin egen idealkombination av grundtypen, vilket ytterligare accentuerades av en given färgpalett med fyra samstämda färger för fasader respektive snickerier. Ett plank ritades för användning generellt inom området, men häckar och annan vegetation prioriterades som rumsavskiljare.

Området heter Räng Sand, så kallat eftersom det närliggande havet genom våldsamma sandstormar under de gångna århundradena täckte jordbruksmarken med den vita sanden. Som skydd för sanddriften lät den tidigare ägaren, kyrkan, plantera en blandad ek- och tallskog på marken. Detta har nu gett det fyrklöverformade nybyggnadsområdet en unik placering i en uppvuxen miljö, från den omgivande slätten sticker bara ett och annat hustak upp mellan trädkronorna. Att komma in i Rängbågsbyn är att komma in i en annan värld, en värld som blir allt mer unik ju mer tiden går.

Vi tilldelades Vellinge kommuns stadsbildspris år 2001 för arkitektuppdraget.

Som om denna värld inte hade existerat har kommunen ändå i ett senare skede lagt ut ett nytt småhusområde på andra sidan landsvägen som är raka motsatsen till allt som vårt arbete baserats på – lär man sig aldrig?

Peter Krabbe

En kulturmiljö att värna om.

Två av de nybyggnadsprojekt med inriktning på kulturhistoriskt byggande som vi ritat på Krabbe Arkitekter är nu på väg att färdigställas.

I Skanör har jag i bevarandeplanen betonat den särprägel som kvarteret Möen har i förhållande till den i övrigt dominerande bebyggelsen från tiden efter bränderna, 1880- 1900. I Möen finns fortfarande spåren kvar efter 1700-talets Skanör, eftersom detta kvarter undgick båda de förödande bränderna. Dykerigatan fortsatte redan under 1600-talet i sin nuvarande sträckning österut mot Store Wång och var en av de vägar som boskapen använde på sin dagliga tur mellan gårdarna inne i staden och betesmarkerna på vången. Strax utanför bebyggelsen låg en vanning, där korna kunde dricka vid sin passage. Den kallades Nordins vanning, efter ägaren till hörnhuset vid korsningen Vånggatan – Dykerigatan, det blågrå huset från 1880-talet.

Nybyggnaden i korsvirke till höger, till vänster Nordins tegelhus från 1880-talet. Arkitekt Peter Krabbe.

Den nya korsvirkesbyggnaden ersätter med sin västra länga den äldsta ladugården på Nordins tomt och formar med sin förlängning mot Dykerigatan en välkomnande platsbildning för den som idag anländer österifrån. Möen återfår därmed en del av sitt forna sammanhang, som port till Skanör och dess bondgårdar närmast vångamarken. Här lever 1700-talet vidare.

Nybyggnaden mot Dykerigatan, som går igenom Möen med anor från 1600-talet.

Om Nordins boningshus tidigare ingick i en kringbyggd korsvirkesgård eller inte vet vi inte idag. År 1876 fanns bara ladugårdsbyggnaderna, något decennium senare byggdes tegelhuset. Dess belägenhet på en liten kulle kittlar dock fantasin lite, kanske låg istället en av Skanörs medeltida kyrkor här? De låga längor som nu kommer att forma platsen runt det stora tegelhuset ger oss i så fall nu samma stadsbyggnadsvison åter.

 

I fonden av Västervångsvägen i Falsterbo tronar nu en nybyggd fastighet i klassisk tradition, också ritad av Krabbe Arkitekter. Anslaget är skånsk tradition, kryddad med inslag av New England. På så sätt anknyter byggnaden till Falsterbos sammansmältning under början av 1900-talet av det urskånska med influenser från kontinenten, då mest jugendstilens etablering i Skåne, något som bidrog till att förvandla den gamla bondbyn till en fashionabel badort för de bättre bemedlade.

Den klassiska traditionen sätter sin prägel på Falsterbo, så även i denna nybyggnad. Arkitekt Michel Krabbe.

På tomten fanns tidigare en mindre stuga med verkstad, byggd under 1920-talet. I det äldsta Falsterbo fanns sannolikt en vanning för kreaturen på tomten, som senare fått en omfattande vegetation, kanske tack vare närheten till vanningen. Som på många andra ställen i Skanör och Falsterbo planterades ofta exotiska växter, hemförda av ortens sjömän från världens alla hörn. Här fanns exempelvis ett tulpanträd, som tyvärr fick tas ner på grund av sin enorma storlek. Tulpanträdet når höjder runt 60 meter och har sitt ursprung i östra USA.

Peter Krabbe

 

 

 

Äntligen klart för Ljunghusens nya Spa!

På kvällen torsdagen den 12 februari förrättades den efterlängtade invigningen av Falsterbonäsets Spa i Ljunghusen, i närvaro av de båda tidigare kommunalråden Göran Holm och Lars-Ingvar Ljungman. En glädjestrålande Kristin Ekholst, ägare och initiativtagare, klippte bandet över den 37-gradiga poolen tillsammans med Göran Holm.

Idén att lägga en spaanläggning vid den södra mynningen av Falsterbokanalen, på Ljunghusensidan, där redan en handikappanpassad badplats byggts av kommunen föddes för åtta år sedan, då Kristin Ekholst utan större svårigheter övertygade kommunen om att platsen var idealisk för en mötesplats med mottot själens vederkvickelse. En plats där Ljunghusens vackra stränder, dess naturreservat och orörda klitter kunde möta människans omsorger i form av en estetiskt utformad spaanläggning.

Det senare är vi på Krabbe Arkitekter stolta över att ha bidragit med, byggnaden är ritad av arkitekt SAR/MSA Michel Krabbe med material och färgsättning utformat i symbios med naturen. Det är vår förhoppning att även de som varit tveksamma till projektet nu skall ta det till sina hjärtan och förstå att bebyggelse inte alltid är negativ, att vi människor också behöver nya intryck och impulser för att kunna utvecklas och må bra. Vi önskar därför Kristin lycka till med sitt spännande projekt! Gör gärna ett besök på falsterbonasetsspa.se !

Peter och Michel Krabbe

 

Nytt från arkitektkontoret

Många undrar säkert vad som skall hända eller vad som pågår på de byggplatser där Krabbe Arkitekter är involverade som arkitekter.  Här kommer därför en liten exposé över de objekt vi driver på Falsterbonäset i nuläget.

Nyligen avslutade är två villabyggen i Ljunghusen, där vi gärna använder ett lite modernare formspråk. På Corfitz Beck-Friisvägen har ett tidigare typhus rivits och ersatts med en nybyggnad, huvudsakligen uppförd som en lättbetongkonstruktion:

Den svarta färgen ger en mjukare anpassning till vegetationen. Arkitekt SAR/MSA Michel Krabbe.

Inte så långt därifrån, på Vikensvägen, har vi ritat denna byggnad, också med ett modernt uttryck, också uppförd som ett putsat stenhus:

En mildare grå färg dämpar här kontrasterna mot omgivande bebyggelse. Arkitekt SAR/MSA Michel Krabbe.

I Ljunghusen, vid södra kanalmynningen, växer en annorlunda byggnad fram. Här byggs nu Falsterbonäsets Spa, en spa- och konferensanläggning med 420 kvm i två hela plan. Den uppglasade söderfasaden tar in den vackra naturen tillsammans med en unik utsikt över havet och kanalen.  En verksamhet som många har väntat länge på, men till årsskiftet skall allt vara klart:

Falsterbonäsets Spa, se även tidskriften Galore 2014/06. Arkitekt SA/MSA Michel Krabbe.

I Falsterbo arbetar vi mer traditionellt, en ny byggnad kommer att trona i fonden av Västervångsvägen, där vi blandar den skånska längans vitputsade fasader med lite 1700-talskänsla. Området var platsen för de s.k. Grumbodarna under Skånemarknaden, där man framställde tran av fiskrenset. På tomten fanns tidigare en mindre byggnad från sekelskiftet som sett sina bästa dagar. Kvar finns nu en omfattande vegetation med många träd som blir en fin inramning av den nya byggnaden. Klart under våren 2015:

Västervångsvägen i Falsterbo, pågående bygge. Arkitekt SAR/MSA Michel Krabbe.

Även i Skanör förtätar vi den kulturhistoriska bebyggelsen med denna korsvirkesbyggnad vid Dykerigatan, som kommer att möta besökare som närmar sig stadskärnan från öster. Möen i Skanör framhävs därmed som Skanörs äldsta kvarvarande område med rötterna i 1700-talets bebyggelse. Byggstart planeras till hösten 2014:

Dykerigatan öster om Vånggatan får en ny korsvirkesbyggnad som komplement till den befintliga kulturmiljön i Möen. Arkitekt SAR/MSA Peter Krabbe.

Som synes blandar vi modernt och traditionellt i vårt ritande, allt i syfte att framhäva varje områdes egenart och byggnadshistoriska bakgrund. Mer om andra spännande nyheter längre fram!

Peter Krabbe

 

Ett gammalt hus berättar sin historia.

Per i Vången på ett vykort från 1960-talet. Tillsammans med gässen en symbol för Skanör!

De Skanörsbor som nu promenerar förbi det gamla korsvirkeshuset Per i Vången stannar förskräckta inför den nya anblick som detta turistmål erbjuder. Vad pågår? Jo, en renovering av fasaderna till detta 1700-talshus utförs och den tunna kalkhuden avslöjar obarmhärtigt de skröpligheter som gömt sig därunder. Samtidigt kan man avläsa mycket av husets historia för första gången under de senaste hundra åren. Flyttning av dörrar och fönster, rester av raserade väggar och skador efter forna översvämningar avslöjas obarmhärtigt. Svaret på många gåtor erbjuds i gengäld.

Detta lilla hus, beläget vid grinden som korna passerade på vägen ut till sina betesmarker, har genom sitt läge på den förr sanka marken någon halvmeter nedanför stadsbebyggelsens torra sandås fått utstå mycket. Huset har sitt namn efter Per Jönsson, som flyttade in 1886. Han hängde sig 1912, så köpet blev kanske inte vad han tänkt sig. Helt klart är att Per hade ett omfattande reparationsarbete framför sig, den stora översvämningen år 1872 tillsammans med flera andra under slutet av 1800-talet innebar stora skador på huset. Vi ser nu de hårt anfrätta korsvirkesstolparna med sina ruttna nederdelar, som uppenbart stått under vatten periodvis. Väggfackens lerfyllningar har också tagit stor skada av vattnet genom att lösas upp och tappa sitt fäste i ekstommen, där de stabiliserande enestörarna skulle varit infästa.  Rötskadorna i stolparna indikerar att en vattennivå 30- 40 cm över marken omgett huset under stormfloderna. Den relativa havsnivån låg då normalt närmare en halv meter över dagens, vilket förklarar husets utsatta läge vid den inre änden av vattendraget Brede väg. Vi kan också se att vissa fyllningar och till och med hela väggpartier rasat helt och senare ersatts med tegelmurningar.

Stolparnas rötskadade nederdelar får genom skickliga snickares hjälp nytt liv.                     

Vissa personer har trott tidigare att huset skulle ha varit del av en kyrko- eller klosterbyggnad. Nu kan vi se att så inte varit fallet, istället framkommer en mycket enkel boning i det då halmtakstäckta klinehuset, där det mesta varit oisolerade förråds- och stallutrymmen.  Förbryllande putsdetaljer visar sig vara inklädda stolphuvuden eller tegelförstärkta klineväggar istället för mystiska murrester.  Efter familjen Tegnérs inköp under slutet av 1950-talet har huset inretts i din helhet. Den östra vinkellängan ritades av Krabbe Arkitekter under 1970-talet. Nu får hela huset nytt liv och kommer om några veckor åter att framstå i all sin glans.

Till vänster syns den ursprungliga konstruktionen med lerkline på enestörar, underdelen lagad många gånger under seklens gång. Tegelfyllningar har efter hand ersatts de sämsta delarna. På gamla korsvirkeshus nära havet ser man ibland stolpar som inte verkar höra hemma i huset – virke från strandade fartygsvrak (t.h)!

Många gamla korsvirkeshus i Skanör och Falsterbo innehåller ekvirke i stolpar och löshult som kan härledas till strandade fartyg. Jakten på strandfynd var en viktig del av det dagliga livet och reven bidrog på så sätt till de boendes levebröd. Kampen var hård mellan invånarna och Tullkontorets ombudsman strandridaren om godset, som enligt lagen tillföll staten. Många bybor fick sitta av en tid i arresten efter att ha blivit ertappade med vrakgods!

                 Idyllen Per i Vången under början av 1900-talet, till vänster grinden ut till vångarna.

Skanörs mölla – alltid i blåsväder!

I mina tidigare inlägg om Falsterbonäsets historia har jag kritiserat såväl länsstyrelsens informationsskylt vid möllan som Vellingebostäders tafatta renoveringsförsök av möllan.  På informationsskylten raljerar länsstyrelsen över ”historieförfalskning” med anledning av att årtalet 1215 är inhugget på en bjälke i möllan, som konstaterats vara från 1600-talet. Alla andra vet att möllan som vinddrivet bruksföremål slets hårt och var i behov av kontinuerliga reparationer. Den tidigare landsantikvarien Evald Gustafsson var dock klok nog att förstå att 1600-talets timmermän ville förmedla möllans tidigaste historia när man utförde sin totalrenovering efter 1500-talets stormar. Vid en mindre utgrävning på mölleplatsen 1974 konstaterades också förekomsten av byggnadsrester, lergodsskärvor och mynt från tidigt 1200-tal på platsen, vilket styrker tanken på en mölla här redan vid den tiden. Behovet av en mölla var naturligtvis påtagligt med tanke på borgens bemanning och det stora antalet besökare på Skånemarknaden. Förekomsten av möllor under 1200- och 1300-talen styrks bl.a. av beskrivningar i Roskildes stifts jordebok. Den tidigaste bildframställningen av en större mölla i Skanör finns på Waghenaers sjökort från 1585. Därutöver var många gårdar utrustade med mindre handkvarnar, vars räfflade cirkelrunda kvarnstenar man ofta träffar på än idag i Skanörs jord.

             Möllan under sin glans dagar på 1970-talet, med segel satta och Hembygdsgillets dans runt möllan.

Skanörs mölla är en stubbamölla, vilket är den äldsta typen av möllor i Skåne. Hela möllan var vridbar runt sin ”stubbe” i syfte att ställa in vingarna efter vindriktningen. Vridningen gjordes med hjälp av ”svansträet”, som också fungerar som stege upp till möllans ingång. Att delar ofta togs från ilandflutet virke visar det gamla svansträet som har varit mast på ett segelfartyg och är tillverkat av det tropiska trädslaget S:ta Marias träd. Vid den totalrenovering som dåvarande Skanörs Planterings- och Försköningsförening gjorde under 1970-talet återställdes den då förfallna möllan till fullt funktionsdugligt skick, vingarna försågs med segel och svansträet förankrades med kättingar till någon av de i halvcirkel utplacerade pollarna som passade vald vindriktning. Inne i möllan fanns alla möllarens redskap och till och med säd och mjöl för att visa hur möllan fungerat. På mölleplatsen var de gamla, imponerande men uttjänta drivaxlarna till vingarna utlagda som museiföremål. Hela sommaren var möllan öppen som museum.  Allt detta, inklusive kättingarna, är nu stulet efter att möllan använts som övernattningsplats av ungdomar från Badhyttens festnätter som missat bussen hem till Malmö….

Det var ett mästarprov av högsta klass att få denna stora och tunga byggnad med sina gigantiska kvarnstenar att få en så suverän balans att ett ankarspel kunde vrida den runt utan att den tog skada. Den skulle samtidigt klara hård blåst, som ju var förutsättningen för att den skulle fungera, och tåla de stora påfrestningar som de snurrande vingarna med sin drivaxel överförde till de tunga kvarnstenarna. Bara drivaxeln i massiv ek vägde över 1000 kilo! Som den legendariske kvarnbyggaren Nils Broomé, som var ansvarig för renoveringen, uttryckte det, skulle ” hon stå och vippa med svansaträet som en sädesärla” för att kunna fungera. Vandringen på svansträet upp till ingången var också en gungande upplevelse, ända tills sentida ”experter” låst fast svansen, något som ofrånkomligen lett till att spänningarna i möllans rubbade balans fått vinden att bryta sönder dess rörliga delar, hon ser nu ut som ett vrak och har till och med blivit av med sina vingar genom frånvaron av elasticitet i en konstruktion som bygger på rörelse. Är det inte rimligt att man lär sig vad en mölla är för något innan man tar ansvar för ett byggnadsminne? Med fortsatt ”skötsel” av samma slag kommer möllan att vara en hög bräder på marken om tio år.

Efter 20 år av förfall fanns under 1940-talet inte mycket kvar av den ursprungliga möllan, konstruktion och kvarnstenar låg helt öppna för väder och vind.

Möllan var i bruk sista gången år 1922, då den arrenderades av möllaren Anders Andersson. Därefter förföll möllan under loppet av en tjugoårsperiod, för att i början av 1940-talet mest likna ett träskelett. Efter inköp av friherrinnan Signe Stiernblad initierades en insamling i syfte att rädda och renovera möllan och 1958 såldes hon vidare till nästa mecenat, Birgit de Sivers i Paris, som underhöll möllan fram till stormen 1967, som allvarligt skadade konstruktionen. År 1973 tog Skanörs Planterings- och Försköningsförening initiativet till en ny renovering och möllan donerades till Vellinge kommun, men sköttes under många år av föreningen, som nu hade skapat ett levande museum av möllan, med mölledans på midsommarhelgen och öppna visningar under sommaren.

Även Planterings- och Försköningsföreningen gav till slut under 1990-talet upp sin kamp mot ignoranta politiker och lade ner verksamheten, varefter möllans skötsel övertogs av Vellingebostäder. Resultatet ser vi idag. Ett decennium av förnyat förfall ledde till en ”renovering” som på kort tid kostat möllan både vingar och stabilitet och frågan är väl om hon går att rädda på längre sikt. Skånes och Sveriges äldsta mölla borde vara värd ett bättre öde. Föreningen Skånska Möllor firar Möllans dag varje sommar under juli månad, med möllevisningar och snurrande vingar. Ett 40-tal skånska möllor är medlemmar i föreningen, dock inte Skanörs mölla, den äldsta av dem alla! Som vanligt visar Vellinge kommun upp sig som ett svart hål i kulturlivet. Får vi be om lite skärpning?

Peter Krabbe

Kyrklig miljö i sammanbrott?

Kyrkan har det uppenbarligen svårt idag.  Trots de enorma tillgångar Lunds stift förfogar över genom  mark- och gårdsinnehav, införskaffade som kapitalplaceringar, säljer man nu konsekvent ut ett stort antal prästgårdar. Den tiden när prästgården var byns centrum för kulturella och samhälleliga aktiviter är tydligen förbi, nu skall prästerna bo som alla andra, i lättskötta och ekonomiska bostäder. Det fysiska sammanhanget med kyrka, pastorsexpedition och kyrkogård saknar tydligen relevans, trots att prästgården sedan 1000 år tillbaks varit ett självklart blad på denna ursprungliga fyrklöver.

                Skanörs prästgård, byggt år 1885 efter stadsbränderna, är nu till salu.

En för många självklar kulturmiljö hotas därmed. Man skulle kunna tycka att lönsamheten i att sälja dessa stora byggnader skulle vara dålig genom att spekulanterna inte precis står i kö för att köpa in sig på en plats närmast kyrkogården. Det civila intresset av att blicka ut över kyrkogården står inte precis i paritet med prästens yrkesmässiga dito.

Även i Skanör är nu prästgården till salu, efter att ha legat på i stort sett samma plats sedan urminnes tider. Prästgården skiljer sig från all annan bebyggelse i Skanörs stadskärna genom sin vilja att se ut som just en prästgård, förnämt indragen i sin lummiga trädgård till skillnad från gatuhusen som trängs längs med trottoarerna. Utan tvekan blir den kyrkliga miljön i Skanör hårt drabbad när prästgården inte längre är prästgård utan byggs om till privatbostad med alla sina tillkommande attribut som garage, uteplatser eller kanske en liten swimmingpool?

Man frågar sig om denna åtgärd verkligen är nödvändig. För bara ett par år sedan donerade Gertrud Nilsson sin fastighet på Västergatan 21 till kyrkan, efter att blivit flitigt uppvaktad av dess representanter. Under kuppartade former såldes den direkt vidare till en privatperson från Stockholm för 6.500.000 kronor. Samma belopp står nu på prästgårdens prislapp. Har kyrkan i Skanör verkligen ett underskott om 13 miljoner att täcka? Trots kyrkoskatten?

Vi är tacksamma för att medel finns för att underhålla vår vackra och unika St: Olofs kyrka, men nog känns det märkligt att prästgården inte längre skall tillhöra den kulturmiljö som vi haft i det närmaste ograverad sedan medeltiden. Kommunen har föregått med dåligt exempel genom att sälja Garnisonshuset, det gamla stadshuset, från 1700-talet till privata intressenter istället för att utveckla det ”medborgerliga vardagsrummet”, de platser vi behöver för fest och traditioner. När är det dags att sälja Skanörs rådhus? Ring mig i så fall så köper jag det….

Peter Krabbe

Kulturhistoria till salu!

Villa Tångvallen på Lybska vägen i Falsterbo.

Ett av Falsterbos ur arkitektonisk synvinkel mest intressanta hus är nu, efter mer än hundra år i oförändrat skick, till salu. Vad är det då som nu bjuds ut på marknaden?

Villa Tångvallen på Lybska vägen ritades år 1907 av den svenske arkitekten Alfred Grenander. Svensk kan vara värt att påpeka, eftersom Grenander hade sin huvudsakliga karriär i Tyskland.  Mest känd är han som arkitekt för Berlins tunnelbana, som byggdes ut under åren 1902 till 1930. Som husbyggnadsarkitekt ritade Grenander, i likhet med de flesta arkitekter på den tiden, ett totalkoncept för huset med inredningar, möbler och specialgjorda byggnadsdetaljer. Unikt för Villa Tångvallen är att många av dessa möbler och fasta inredningar fortfarande finns kvar i originalskick!

Interiör från vardagsrummet med den stora öppna spisen.

Den byggnadsstil som detta rosa hus är uppfört i kan vi förenklat kalla jugend, en stil som i sitt fria och kurviga formspråk med inspiration från naturen och växternas värld kom att ersätta den klassiska stilarkitektur som dominerade under slutet av 1800-talet. Rötterna går dock tillbaks till England och Arts- and Crafts-rörelsen, där arkitekter som Voysey och Morris hade börjat revolutionera villabyggandet med sin fria och böljande kurvatur. Höga takresningar och långa fönsterband med småspröjsade fönster skapade ljusa interiörer, fjärran från det gamla herrgårdsidealet.

Villa Tångvallen är Grenanders mästerverk i denna genre, samtidigt det enda i Falsterbo av sitt slag. Huset byggdes av Grenander för eget bruk, han flyttade dock senare till korsvirkesgården Borgmästaregården  i Skanör, som brann ner 1947. På den norra delen av denna tomt, i början av Knävångsgatan, byggdes 1910 Villa Solglimt i en något mer återhållen stil. Även Villa Solglimt finns kvar idag och Skanör och Falsterbo har därmed blivit belönade med var sitt hus av Grenander.

Det gröna sovrummet med samtida möbler och inredningar.

Unikt med Villa Tångvallen är även den utvändiga och invändiga färgsättningen, något som huvudsakligen kvarstår i originalskick idag. Den rosa fasadputsen var ett ovanligt inslag i stadsbilden vid förra sekelskiftet. Även den djärva koloriten i sovrummen, ett gult, ett blått och ett grönt bröt radikalt mot de traditionellt snusbruna interiörerna. Med jugendstilen utvecklades konceptet med ljusa interiörer och klara färger, en ny och modernare tid hade fått fotfäste!

Villa Tångvallen byggdes som sommarhus och saknar därför annan uppvärmning än den stora, centralt placerade öppna spisen. Det blir ingen lätt uppgift att transformera detta kulturhus till ett boende, anpassat efter dagens krav. Låt oss hoppas att den blivande ägaren förstår husets stora betydelse för Falsterbos arkitekturhistoria och genomför en nödvändig upprustning med varsam hand. Vi har inte råd att förlora detta vackra pionjärarbete av en arkitekt som kanske ännu inte riktigt fått den uppmärksamhet han förtjänar.

Ett jugendhus med rötter i den engelska Arts- and Crafts-rörelsen. Nu ett romantiskt sagohus…

En betraktelse om arkitektur och gatumiljö

Under det senaste decenniet har insikten om att vi faktiskt har omistliga kulturmiljöer vuxit sig allt starkare. Utvecklingen inom byggandet har inte alltid varit positiv. Modetrender inom arkitekturen har ibland lett till att äldre bebyggelse ”moderniserats” för att likna tidens villabyggande. I takt därmed har många sammanhållna kulturmiljöer luckrats upp och förlorat sin identitet.

Detta var bakgrunden till att bevarandeplanerna för Skanörs och Falsterbos stadskärnor togs fram under det nya seklets första år. Kulturvärdet i den gamla 1800-talsbebyggelsen höll på att sprängas sönder genom bristande respekt för skönhetsvärdena i det traditionella byggandet och kraven på anpassning till nya exploateringsformer med styckning av tomter och alternativa bostadsformer som följd.  Krabbe Arkitekter har engagerat sig aktivt i denna process som planförfattare till båda dessa bevarandeplaner och med uppföljning genom ett 40-tal byggprojekt inom stadskärnorna. Dessa har handlat om allt från enstaka takkupor till nybyggnadsprojekt i en stil som är anpassad till kulturmiljön. Det är vår uppfattning – och jag vet att den delas av många andra – att kulturmiljön nu börjar framträda bättre och därmed blir allt mer attraktiv. Tänk därför på att våra äldre kulturmiljöer inte blir fler – i alla fall inte under vår egen livstid – och att det faktiskt finns andra platser att förverkliga sina drömmar på om dessa har ett annat innehåll än det vedertagna!

Nybyggnader i Skanörs stadskärna, anpassade till gatumiljön. Krabbe arkitekter 2004 resp. 2010.

En annorlunda plats är de stora skogstomterna i Ljunghusen, där vi också ritat många hus och med en helt annan arkitektur. Frånvaron av stadsmiljö gör att vi här kan frossa i modernistiska former och uppglasade väggpartier i syftet att skapa symbios mellan hus och natur. Stadskärnornas tegel kan här ersättas av mjuka träväggar, som slingrar sig mellan tallarna och länkar samman byggnaden med naturtomternas ljungbevuxna friytor. Här kan vi se ett rådjur utanför sovrumsfönstret!

På Ljunghusens stora tomter får träfasaderna bilda symbios med naturen. Krabbe Arkitekter 2010.

Att bygga rätt hus på rätt plats innebär därför att vi berikar vår miljö med positiva upplevelser, där inte bara det enskilda huset utan hela den miljö där det befinner sig får ett bättre innehåll.

Flertalet villaägare bor i områden med grupphus, byggda efter ett ofta genomtänkt och samordnat koncept. Där gäller det att motstå frestelsen att bryta sig ut i syfte att profilera sitt egna revir genom avvikande färgsättning eller annorlunda fönstertyper. Ett föredömligt byggprojekt, långt före sin tid, var Lagmanshejdan i Skanör. Där byggdes redan 1968 ett väl sammanhållet område med närmare 80 hus i skånsk, något moderniserad stil, som ännu idag framstår som en privilegierad miljö, fast förankrad i sin speciella natur på en holme omfluten av 1200-talets Brede väg. Trots att området byggdes för 50 år sedan har förändringarna hållits på en rimlig nivå, vilket gör att miljön som helhet fortfarande är attraktiv.

Lagmanshejdan byggdes av dåvarande Skånska Cementgjuteriet på gammal kulturmark i Skanör. 

Våra egna projekt Rängbågsbyn i Räng Sand i samma storlek och det mindre Prästgårdsområdet i Vellinge är inspirerade av samma tanke – att utveckla den skånska byggnadstraditionen till ett koncept som är anpassat till dagens boendeideal. Samtidigt är respekten för detta arkitektoniska koncept avgörande för områdenas framtid. Till vår glädje finns redan starka krafter bland de boende som arbetar vidare med våra tankar. Kommer vi att lyckas i vår förhoppning att här skapa framtidens kulturmiljöer? Med hjälp av mångfald inom en gemensam yttre ram hoppas vi det.

Rängbågsbyn representerar mångfald inom ett gemensamt arkitektoniskt koncept. Krabbe Arkitekter 1998- 2002.

Prästgårdsområdet i Vellinge har traditionella former och färger i modern tappning. Krabbe Arkitekter 2004- 2006.

Vi hade stora planer på en vidareutveckling av denna skånska arkitektur tillsammans med arkitekturprofessorn Peter Broberg, en eldsjäl i sammanhanget, som tyvärr avled innan våra planer hann förverkligas. Förhoppningsvis lever ändå tanken vidare, att skapa arkitektur med stark lokal förankring i den skånska myllan. Medeltida skånska stenhus är fina förebilder vad gäller skala och materialverkan.

Skanörs Vångar då? Hur har man tänkt där och är det rätt eller fel? I kommande inlägg skall vi se lite närmare på detta också.

Peter Krabbe