Fanns det ett Skanörs Gästis före bränderna?

Gästis 1

När frågan uppkom om det fanns en äldre gästgivaregård i Skanör än den nuvarande, som vi konstaterat byggdes år 1913 vid Mellangatan, fick vi anledning att göra en djupdykning i dokumenten. Den centrala delen av Skanör brann ner i en våldsam brand år 1874 och ett decennium senare, år 1885 utplånades i stort sett all kvarvarande bebyggelse genom en ännu större brand, som fick sin näring ur alla halmtak på de tätt liggande husen.

Genom Lars Dufbergs trägna forskningsarbete i församlingsböckerna kan vi ana oss till hur historien ser ut genom att studera yrkestitlar och vem som bodde i husen under tiden före bränderna. Men låt oss börja med en berättelse från Anders Petter Erikson (Calluna 1998), som gjorde en fotvandring till Skanör och Falsterbo år 1879, tiden mitt emellan de två bränderna. På grund av sitt långsamma färdsätt var han i starkt behov av ett övernattningsställe, väl framkommen till Skanör. Vi låter honom själv berätta efter att ha anropat ett par ungdomar, de enda människor som fanns att se i staden:

-”Hvar någonstans är gästgivaregården belägen?” En lång paus följde. Vi upprepade frågan ännu en gång på så god danska vi kunde. ” Der de to store träna staur” upplystes det omsider. Vi gåfvo dem några temligen tydliga vinkar att blifva våra ciceroner, men dertill syntes de icke hafva lust, hvarföre vi på egen hand gjorde en upptäcksresa gatan framåt. Der stodo verkligen två stora trän framför ett långsträckt men ytterst lågt hus. Ingen skylt kunde vi upptäcka i mörkret, men vi klappade ändock på, då dörren befanns vara stängd. Efter en god stunds bultande drogs en bom undan och dörren öppnades af gästgifvaren sjelf. Vi infördes i en rymlig sal med sparrar i taket och i ena hörnet försedd med en stor jernugn….

Under sin vandring i Skanör eller vistelsen på gästgivaregården tar Anders Petter del av en annan historia som berör gästgiveriet. ”För 30 -40 år sedan (c:a 1845) kommo några vandrande lundastudenter till Skanör. De tänkte först och främst på att tillfredsställa de materiella behofven och beställde genast middag. En ganska passabel måltid framdukades. Men lilla supen saknades och kunde tyvärr ej anskaffas.” Efter en diskussion om alternativ ”framsattes några silferhalsade buteljer, hvilka befunnos innehålla champagne af finaste slag.” En försiktig förfrågan om priset besvarades ”Åh, det är väl skamligt att ta betalt för sådant, men vilja herrarna betala 12 skilling, så äro vi tacksamma”. Det visade sig att flaskorna bärgats från ett fartyg som förlist på Falsterbo rev under resa till St Petersburg, lastat med vin för det ryska hovets räkning. Studenterna tog med sig hela lagret till Lund….

På bilden ovan ser vi de två träden på Stora Mellangatan som skuggar det gästgiveri som Anders Petter beskriver. Tomten ligger på ungefär samma ställe som nuvarande Gästis, efter branden rätades gatorna ut och en ny tomtindelning gjordes. I församlingsboken får vi veta att Theodor Olsson flyttade till fastigheten år 1873 och titulerade sig då som gästgivare. Efter honom uppkallades för inte så länge sedan Theodor Krögares gränd  i Skanör.

sit.plan Gästis

Till vänster ser vi på kartan över det nedbrunna Skanör Gästis från tiden 1874- 1885 och till höger det första Gästis från perioden 1820- 1874.

Tio år tidigare besöker Erik Bögh Skanör och ett gästgiveri som beröms för sina förträffliga gåsleverpastejer – kanske inte oväntat i Skanör – och vars gästgiverska visar sig vara en änka. Detta senare stämmer inte med Olssons föräldrar och kan tyda på att gästgiveriet då drevs i en annan byggnad. I församlingsboken kan vi läsa att pigan Greta Matsson får anställning hos gästgivaren Anders Lindh år 1820. Anders hade då en fastighet som låg där Östergatan 4 nu ligger. Den brann ner i den första branden 1874, vilket kan förklara att Theodor Olsson etablerade sig på Mellangatan samma år. Vi kan då också se att år 1860, några år före Erik Böghs avnjutande av gåsleverpastejer, fanns änkan Cecilia Larsson på plats i fastigheten.

Går vi längre tillbaks i tiden till ett besök som Lundaprofessorn Sven Nilsson gjorde i Skanör år 1819 nämns ingenting om en gästgivaregård, utan professorn får övernatta i Räng istället.

Sammanfattningsvis bör Skanör ha fått sin första gästgivaregård efter 1820, då belägen i en fastighet på Östergatan, ett stenkast från Rådhustorget. Efter branden 1974 etablerades en ny gästgivaregård på Mellangatan, i ungefär samma läge som den nuvarande. Efter den andra branden 1885 tycks ingen gästgiveriverksamhet ha förekommit förrän den nuvarande byggnaden uppfördes 1913, säkert som följd av järnvägens tillkomst och den nya strömmen av turister och sommargäster till Näset. Om det finns fler buteljer av den ryske tsarens champagne dolda i Falsterbosanden får väl Gästis nuvarande ägare undersöka…..

Peter Krabbe

Skanörs hamn – inte alltid för fritidsbåtar!

När Skanörs hamn idag diskuteras som tummelplats för fritidsbåtar, campingbilar och butiker av alla de slag tänker inte så många på att hamnens historia under dess första 100 år uteslutande varit fokuserad på fiske och transporter. I vår serie av tillbakablickar skall vi också kasta ett öga på hur hamnen såg ut så sent som på 1950-talet, fångat av min fars kamera ungefär 1954.

Skanörs hamn 1 dubbel

Till vänster står vi på den södra pirarmen och ser in mot hamnplanen, där bara ett fåtal bodar ännu uppförts. Några ensamma fiskebåtar har gott om plats i den då rymliga hamnbassängen.

Hamnen byggdes under perioden 1877- 1881 under svåra umbäranden, den ena stormen avlöste den andra och förstörde mycket av det som redan åstadkommits. Men skam den som ger sig, till sist fanns där en hamn och de storstilade planerna tog fart. Ett rederi bildades för reguljär trafik Skanör – Kullen redan 1881 och hjulångaren Malmöhus beställdes. Hon förliste dock redan på väg till Skanör i Kalmarsund och 15 man följde med ner i djupet. Katastrofen till trots gjordes många försök under resten av 1800-talet att få igång en reguljär passagerartrafik, en naturlig ansträngning med tanke på de närmast obefintliga förbindelserna landvägen över Ljungen.

Första världskriget med mineringen av Öresund satte stopp för hamnens vidare civila utveckling. Tyskarna byggde 1913 en ”cementfabrik” i hamnen, som lär ha varit en del av en tänkt invasionsplanering och invändigt försågs med ett par rejäla kanonfundament för utplacering av de pjäser som tänktes spärra Öresund. Man fick till och med skåningarna att bygga ett järnvägsspår in till Skanörs station, vilket naturligtvis hade varit till stor hjälp vid en invasion med landstigning i hamnen. Detta järnvägsspår byggdes på den banvall, som vi idag promenerar på ner till hamnen. Hela härligheten revs efter kriget, till vår stora tacksamhet.

Skanörs hamn 2 dubbel

Ännu så sent som på 1950-talet var hamnen en sovande idyll med ett mindre antal yrkesfiskare. Till vänster ser vi söderut från bodarna. Observera att de 8 meter höga klitter som idag reser sig vid parkeringsplatsen inte alls fanns på 50-talet!

Efter det andra världskriget, som också genom sina minfält gjorde hamnen obrukbar, låg hamnen länge i dvala. En av kärnfunktionerna var livräddningsverksamheten, vilket vår vackra gamla livräddningsbåt på sin plats i hamnen än idag vittnar om. På våra bilder här ser vi en fiskeriverksamhet i blygsam skala och en hamn utan trängsel på grund av frånvaron av fritidsbåtar.

När kom då fritidsbåtarna? De nya bryggorna som skulle komma att dela upp hamnbassängen och mångdubbla dess kapacitet för att ta emot också nöjestrafiken, byggdes inte förrän 1970 – knappt 45 år sedan. Hamnen hade då i nästan 100 år haft en utveckling som efter en intensiv inledning genom krig och elände snabbt vissnade ner till en döende industrihamn.

Efter 70-talet har utvecklingen istället varit explosiv och vår hamn har en spännande framtid och en ny roll att spela i vår expansiva kommun – så snart som länsstyrelsen överger sina absurda resonemang om riksintressen och havsnivåer och låter oss utveckla hamnen ifred!

PICT1353 bild 3b

Peter Krabbe

 

En av Rådhustorgets pärlor

I vår lilla tillbakablick på det försvunna Skanör har vi redan stiftat bekantskap med Hans Petters-gården vid Rådhustorget, genom Gotthard Carlstens fotografier av gårdslängorna vid tiden strax efter förra sekelskiftet. Gården revs under 1960-talet, men dessförinnan var min egen far, Holger, där med kameran för att föreviga även fasaden mot torget.

Hans Petters framsida

 

 Hans Petters-gården låg där hotell Gässlingen nu ligger, vid torgets norra sida. Fotot är taget 1954, vilket bör vara några år innan gården revs till förmån för familjen Nathorsts stora privatvilla, som uppfördes 1964. Efter 1990-talets fastighetskris byggdes villan om till hotell. Foto Holger Krabbe 1954.

Hans Petters-gården fick sitt namn efter sjökaptenen och fyrmästaren Hans Pettersson, som ägde gården under mitten av 1800-talet. Betydligt mer namnkunniga ägare var släkten Rosenström, som ägde gården från 1883 och under 1900-talet. Rosenströms var Amerikafarare, som återvände med välfylld kassa, sentida släktingar hörde även till min egen tids Skanör, bl.a. genom innehavet av den stora gården Östergatan 29 med sin mytomspunna riddarsal på gården. Mer om detta senare.

Under 1900-talet hyrdes gården ut till många olika nyttjare och underhållet blev allt sämre. Gårdslängornas halmtak störtade till slut in och vid rivningen kan gården gott kallas fallfärdig. Huvudbyggnaden fick halmtaket ersatt med ett papptak och fasaderna slammades med kalk. På äldre fotografier ser man det gula tegel i huvudbyggnadens murning som enligt uppgift hämtades från ett förlist fartyg utanför hamnen.

Detta får mig att tro att huvudbyggnaden efter Hans Petters tid genomgick en större ombyggnad under slutet av 1800-talet, eftersom tegelleveranserna med det gula teglet från Ven började skeppas ner till Skanör efter branden 1885. Den stora gården på Östergatan 29 som uppfördes efter branden, är helt byggd i detta gula tegel. Vi ser här spåren efter Jeppa Rosenströms Amerikaguld.

När mina föräldrar sökte sommarhus att hyra under 40-talet tänkte man på det då tomma huset, men vågade inte gå dit eftersom det kallades ”nazisternas hus”. Kanske bidrog detta till att rivningen snabbt glömdes bort.

Tomten var obebyggd när Ihn ritade sin karta 1751 och ingick då fortfarande i vad man kallade ”Stadens värn”, d.v.s. mark som hört till borgens försvarsområde. Gårdslängorna var äldre än huvudbyggnaden ovan, sannolikt från slutet av 1700-talet, medan huvudbyggnaden bör ha genomgått en större ombyggnad efter branden 1885, då den blev både bredare, högre och fick sin frontespis.

 

Hans Pettersgården

Ladugårdslängan mot Knävångsgatan. Vi ser här det gula teglet i huvudbyggnadens gavel. Foto Gotthard Carlsten 1914.

Hans Pettersson övertog gården efter sonen till kyrkoherden i Skanör och sedermera fyrmästaren Ejlert Ekman. Att Ejlert inte tagit till sig sin kristna uppfostran vittnar komministern Gustav Karlberg bittert om i sin beskrivning av Ejlert: ”Ejlert Ekman var en rå och brutal karl. Hans tal var ständigt bemängt med svordomar och kraftuttryck. Oäkta barn fick han första gången vid 14 års ålder, samma år som han läste sig fram för prästen, och sista gången vid sjuttio år!” Man får nog tänka sig att det var ett ganska stort avstånd på den tiden mellan kyrkans män och verklighetens…

Peter Krabbe

 

 

Lite mer Skanörshistoria!

I vårt sökande efter försvunna Skanörs-miljöer har turen nu kommit till mina egna farföräldrars gård vid Kaptensgatan. Liksom Dykeribolagets hus mitt emot Gästis, som vi såg nyligen på Håkan Carlstens foto, fick gå rivningsdöden till mötes i ganska sen tid blev vår gård på Kaptensgatan offer för fastighetsspekulanter under det tidiga 70-talet.

huvudbyggnaden 1927

Kaptensgatan 11 år 1927. På trappan sitter min farmor med sina barn, gäster på sittbänken och min farfar bakom kameran. Som synes har korna nyligen gått förbi på sin vandring från betesmarkerna på vångarna till sin ladugård i hörnet av Östergatan –Skepparegatan. Där bodde Skanörs sista bonde med djurhållning i stadskärnan, Knut Olsson. Hans ladugård är nu vardagsrum i den ombyggda gården.

Gården såldes i början av 30-talet efter min farfars frånfälle till en pensionerad lantbrukare, som lät den stå i oförändrat skick fram till den dag då han själv avled 1972. Samtidigt pågick arbetet med den nya stadsplanen för centrala Skanör, genom dåvarande stadsarkitekten Erik Månsson som fastställdes 1971. I denna sökte man nya byggrätter överallt och kompletterade rätten att bygga gatuhus i princip efter innerstadsbyggandets slutna kvarterssystem. Bara den äldsta delen av Möen vid Dykerigatans utlopp österut sparades genom särbehandling.

Den 2000 kvm stora trädgårdstomten blev ett lätt byte för denna stadsplan och redan samma år revs alla byggnader där för att ersättas med fyra nya hus på avstyckade tomter – ritade av Erik Månsson! Exploatör var – hör och häpna – Sjöbrings Smålandsstugor!

Tomten var bebyggd dels med ett gatuhus mot Östergatan, inrett till två separata lägenheter, dels huvudbyggnaden mot Kaptensgatan. Den östra delen bestod av en parkliknande trädgård. Inne på gården fanns uthus och utedass. Husen var uppförda efter branden 1885. Enligt muntliga berättelser lär ett tidigare korsvirkeshus på tomten ha räddats och återuppförts på Rådhusgatan 5, där det finns kvar än idag.

flygfoto 1938 copy sv-v

Gården på ett flygfoto från 1938. Kaptensgatan nederst och Östergatan snett till vänster.

Tomten kunde utan problem ha fått kompletterande bebyggelse mot Vånggatan, men rivningen av den befintliga bebyggelsen var knappast motiverad av andra skäl än ekonomisk vinning. Det skulle tyvärr ta ytterligare 25 år innan bevarandeplanen kunde börja gälla….

Peter Krabbe

 

Skanörs äldsta rådhus?

Ett nytt tittskåp in i det förgångna får vi genom de glasplåtar från tiden strax efter förra sekelskiftet som Håkan Carlsten på sistone grävt fram ur sin farfars arkiv, bilder som vi tidigare inte sett. De högupplösta glasplåtarna ger oss nya detaljer. Vi har tidigare sett det ursprungliga Norregård i Falsterbo, som det såg ut innan den stora ”ombyggnaden” förvandlade gården till kursgård och hotell.

Nu har vi fått ta del av den 1921 nedbrunna Söderlindska gården i Skanör, belägen vid Rådhustorget. Genom mina rekonstruktioner av Skanörs gator och stadskvarter för tiden från tidigt 1600-tal och fram till våra dagar, kan man med hjälp av Carlstens fotografier dra några intressanta slutsatser, eller åtminstone hypoteser om Skanörs historia. God hjälp har vi också av en uppmätningsritning av den Söderlindska gården från året innan den brann ner, publicerad i Lars Dufbergs  bok ”Skanörsgårdarna”.

Bakgrunden har vi i äldre kartmaterial (Meyer 1650-talet och Ihn 1751), som visar ett Rådhustorg, då kallat Stora Torget, som breder ut sig från Östergatan ända fram till Mellangatan. Under 1600-talet nådde torget fram till baksidan av Västergatans gårdar.  Torget var del av den plats där medeltidens Skånemarknad haft sina aktiviteter.

Söderlindska gården detalj

Denna del av den Söderlindska gården tjänstgjorde sannolikt som Skanörs rådhus under början av 1700-talet.

En analys av Söderlindska gården visar en bostadsdel som byggnadstekniskt kan hänföras till tidigt 1700-tal eller sent 1600-tal, som under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet byggts ut och kompletterats med ladugård och uthuslängor för att forma det mindre torg som skulle bli det nya Rådhustorget.  Rådhuset byggdes 1777 och samtidigt fick torget en beläggning av kullersten för att matcha det ståtliga rådhuset. Kostnaderna för detta var sannolikt den avgörande orsaken till att man halverade torget i storlek. Något decennium senare flankerades torget på sin västra sida av det också förhållandevis ståtliga Garnisonshuset, som under 1800-talet omvandlades till skolhus.

Men låt oss återvända till Söderlindska gården.  Den äldsta delen med sitt täta band av blyspröjsade 1600-talsfönster visar tydliga tecken på att ha varit en solitär byggnad. Att denna inte har ett ursprung som bostad visas också av byggnadsdetaljer som mängden fönster, den påkostade stengrunden och, inte minst, uppmätningsritningen som på gårdssidan visar en äldre huvudentré med ståtlig homeja över dörren. Dörren är då sedan länge igenmurad men homejan har lämnats kvar. En jämförelse med stadsplanen visar att denna byggnad legat mitt på det Stora Torgets södersida, med entrén vänd mot torget. Även söder om byggnaden fanns ända fram till 1885, när Skanör återuppbyggdes efter branden, en mindre platsbildning. Mycket talar därför för att detta var det äldre rådhuset, som skulle ersättas av det nya, som de la Rose lät bygga 1777 och som nu dominerar Rådhustorget. Bakom de tätt sittande fönstren har vi då sannolikt haft rådstugans möteslokal under en period från slutet av 1600-talet till mitten av 1700-talet.

Skanör torget 1750 copy

Stora Torget var vid mitten av 1700-talet mer än dubbelt så stort som idag. Det gamla rådhuset vänder sig mot prästgården och borgen, som varit okulär huvudaxel för stadsplaneringen sedan Skånemarknaden under medeltiden. Många av gårdarna varvid denna tid mindre än vad kartan visar.

Från 1668 och fram till 1739 innehades borgmästarämbetet växelvis av de sammangifta släkterna Lind och Sörensson/Rasmusson, med början genom Fredrik Gudmunsson Lind. Det var då vanligt att borgmästaren hade skyldighet att hålla rådstuga. Släkten Lind ägde vid denna tid det som senare skulle kallas Söderlindska gården. Det som jag här kallar Skanörs äldsta rådhus benämndes under senare delen av 1700-talet därför Lindagården. Vid 1740 års mantalslängd fick byggnaden för första gången ett gårdsnummer och hade dessförinnan betecknats som ett gatuhus utan tillhörande jord. Detta stämmer väl med släkternas skyldighet att hålla rådstuga fram till 1739, när borgmästarsysslan övergick till Magnus Grijs. Man kan därför på sannolika skäl datera det i den Söderlindska gården inbyggda rådhuset till perioden 1670- 1730, mest troligt till det snävare intervallet 1670-1680 då den förmögne F.G. Lind påbörjade sin ämbetsbana som borgmästare i Skanör.

Skanör torget 1850 copy

Skanörs centrumtorg som det utformades efter de la Roses rådhusbygge, utseende 1870. Det gamla rådhuset ingår nu i det sydvästra hörnet av Söderlindska gården.

När detta gamla rådhus inte behövdes längre förlängdes bostadsdelen österut och de stora korsvirkeslängorna som formade den nya kringbyggda gården byggdes upp. Den gamla marknadsplatsen hade nu blivit ett stadsmässigt torg med fokus på att framhäva stadens nya symbol, det ståtliga nya rådhuset, vilket ytterligare underströks av de två flankerande korsvirkesgårdarna Söderlindska gården och Hammargården. På andra sidan torget låg prästgården, kyrkan, klockarens länga och Hans Pettersongården på rad och strax intill den stora korsvirkesgården Borgmästaregården, uppförd av de la Rose. Utan tvekan ett av Skånes vackraste torg! Saknaden efter denna unika miljö är stor, en miljö där den Söderlindska gården var ett omistligt inslag både ur estetisk och ur historisk synvinkel.

Peter Krabbe

 

Vem tar pengarna från kulturminnesvården?

Möjligen har olika generationer också olika prioriteringar vad gäller hur statens insamlade skattemedel skall användas. Detta är kanske naturligt och bara att acceptera. Ändå har många av oss som levt lite längre svårt att förstå nonchalansen inför och det bristande engagemanget i kulturminnesvården idag. Mitt hjärta blöder när jag tvingas åse kulturminnen försvinna genom vanskötsel, okunskap eller total ignorans från myndigheternas sida. Myndigheterna är nu våra barns generation, med andra prioriteringar. Men försvunna kulturminnen kommer inte tillbaks. Det finns så att säga bara ett original.

Byggnader som berättar vår historia rivs och ersätts av huskroppar med odefinierbara fasaddekorer. Rationellt, funktionellt och ekonomiskt. Stadens årsringar suddas ut. Men även i den lilla skalan, i den ömtåliga och föränderliga naturen, lever kulturminnena farligt. På den fornminnesspäckade Falsterbohalvön finns fortfarande många spår i naturen efter vikingatid och medeltid. Om dessa skall få finnas kvar behövs det arbetsinsatser och någon som bekostar dessa. Gränsdragningen mellan kommun och stat är många gånger oklar. Utan tvekan är det ett kommunalt intresse att bevara och underhålla unika miljöer, men fornminneslagen gör normalt rikstäckande myndigheter till de ansvariga. Som alla vet går statens resurser till andra intresseområden och kommunerna står med bakbundna händer. Är detta något som vi behöver acceptera när våra fornminnen försvinner?

bredeväg dubbelbild

Bilden t.v. är tagen för 20 år sedan, man kan fortfarande urskilja Brede vägs särart och kvarvarande vatten i det återstående diket. T.h. Brede väg idag, träd slår rot i det torra diket och området blir en del av sin omgivning.

– Brede väg är en medeltida vattenled i Skanör som löper söder om Lagmanshejdan. På medeltiden var denna vattenfylld mellan de kraftiga tångvallar som ännu markerar förbindelsen mellan Rostocks fit och Höllviken och trafikerades av pråmar lastade med sill. Idag återstår bara ett dike som nu håller på att växa igen. Rensa och återställ detta fornminne omgående! Hästar och får är billiga kommunalarbetare och nödvändiga medarbetare för att hålla naturområden i skick. De som tidigare gjorde jobbet har tydligen blivit uppätna i likhet med korna på ljungen?

 

vallgraven 1965

Den inre vallgraven vid Skanörs borgruin efter upprensning och renovering år 1965.

vallgrav 3

Vallgravarna vid Skanörs borg idag. Kan någon se ett spår efter den inre vallgraven, mellanliggande vall och den yttre vallgraven? Trädet längst till vänster och den vita gården i bakgrunden är desamma som på bilden ovan från 1965. 50 år av totalt förfall! Fy skäms, Vellinge kommun.

– Vallgravarna runt borgarna i både Skanör och Falsterbo håller på att visuellt försvinna genom tilltagande igenväxning. F.d. landsantikvarien Evald Gustafsson genomdrev 1965 en upprensning och återställande av de då, precis som idag, knappt synliga vallgravarna med hjälp av beredskapsarbeten. Efter renoveringen åtog sig Skanör-Falsterbo stad att i fortsättningen svara för skötseln. Efter kommunsammanslagningen har inte ett grässtrå krökts inom fornminnesområdet, förutom de som fåren betar av sommartid. Hur många i kommunhuset känner idag till detta åtagande? Som självutnämnd kulturmiljödebattör kommer jag att plåga de som är ansvariga för denna vanvård tills bättring sker. Att i en kommundel som lever på turism inte marknadsföra sina unika kulturminnen är ansvarslöst och obegripligt. Ta vänligen fram en handlingsplan omgående!

Flommen 1

Flommarna i Skanör och Falsterbo, en våtmark under uttorkning.

– Flommarna i Skanör och Falsterbo är medeltida vattenområden som använts både som hamn för koggarna och landningsplats för fiskebåtarna under den medeltida Skånemarknaden. Naturområdet är idag naturreservat. Trots klimatalarmisternas upprepade försäkringar att havsnivåerna skall höjas sker i verkligheten det omvända och dessa våtmarker torkar ut allt mer. Det gångna sommarhalvåret med havsnivåer en halv meter under det ”normala” har satt sina spår med utbredd vegetation och minskade vattenflöden. Målsättningen måste rimligen vara att bibehålla kulturmiljön så att den kan berätta om sin historiska bakgrund. Planering sker för byggande av skyddsvallar mot höga havsnivåer när problemet istället är att öka vattentillförseln genom lämpliga åtgärder. En sådan kan vara att återskapa en vattenförbindelse under Hamnvägen för att förbättra vattengenomströmningen från Slusan till Bakdjupet. Åtgärderna är lika naturliga som att rensa reservatet Skanörs ljung från björksly. De betande korna gör vad de kan, men att reglera vattenflöden klarar de inte av på egen hand.

Naturen är Vellinge kommuns varumärke. Här blandas unik natur med kulturminnen på ett sätt som saknar motstycke i landet. Får vi be våra unga kommande politiker att observera detta så att även våra barnbarn får möjlighet att njuta av dessa tillgångar!

Peter Krabbe

 

Nytt ljus över Fotevikens vikingar

Riksantikvarieämbetet har nyligen publicerat en arkeologisk utredning över östra Höllviken, beställd av Vellinge kommun inför arbetet med den fördjupade översiktsplanen. Eftersom utredningen inte fått allmän spridning, gör jag här på min blogg en kort sammanfattning istället.

Utredningsområdet omfattar det i huvudsak obebyggda området från Foteviken, förbi Stora Hammar och ner till Kämpinge. Författaren Kennet Stark belyser den postglaciala utvecklingen, som gav upphov till Falsterbonäsets bildande. För 4000 år sedan var den alltmer sjunkande havsnivån ändå 2,5 meter högre än idag och Näsets sandrevlar började tidvis bli synliga över vattenytan.  Hammarsnäs hade nu uppstått som en revelformation som sträckte sig söderut till nuvarande Kämpinge, med höjdpunkten vid Toppen och bronsåldersgraven Kungshögen, en landformation som då liknade ett Falsterbonäs i miniatyr. Vid vikingatiden, c:a år 800 – 1050 e.Kr. hade havsnivån sjunkit till c:a 1 meter över nuvarande och vi får nu en intressant inblick i vikingatidens topografi.

nivåkarta Höllviken

Den röda linjen markerar utredningsområdet – planläggningen av östra Höllviken. Det gröna området visar landkonturen för 6000 år sedan. De sjunkande havsnivåerna bildar efter hand det nuvarande Falsterbonäset.

Den redan tidigare kända stenspärren vid inseglingen till Foteviken markerade inloppet till en större vikingahamn inne i Foteviken, en vikingatida varvsplats för kungens skepp. Vikens inre del var betydligt större än vad vi kan se idag och hade en vattenled som kan ha varit farbar ända upp till Stora Hammar. Stenspärren var 300 meter lång och kantades av sänkta vikingatida farkoster, varav en har bärgats och undersökts. På landsidan fanns bevakningspunkter genom ringborgarna vid Eskilstorp och Pile ringvall, även vallanläggningen vid Kämpinge och en eventuell ringborg vid Lilla Hammar ingår i detta starkt befästa försvarssystem.  Vi kan här se ett vikingatida kungafäste, som måste ha varit en centralpunkt i 1000-talets Danmark, framvuxet ur en gammal kulturbygd med anor från stenåldern. Slaget vid Foteviken år 1134 har sannolikt sin naturliga bakgrund i att denna viktiga samhällsbildning fanns, med sin strategiska placering vid Skånes sydvästra hörn. Den efterföljande etableringen av kungsgården Skyttsie Hage vid dåvarande kustlinjen väster om Ljunghusen kan vi se som en konsekvens av den fortsatta utvecklingen, som sedan skulle leda vidare till Skånemarknaden i Skanör och Falsterbo, när havet hade fortsatt att sjunka och sandrevlarna blev fast mark.

Intressant i sammanhanget är den djupa vik som under yngre stenåldern skar in från Fredshög vid Östersjökusten, långt in mot Räng Sand och skapade ett smalt näs vid Stora Hammars medeltida kyrka. Hur mycket som återstod av dessa vikar och vattenleder före vikingatid vet vi inte men kan anta att kulturmönstren levde kvar under lång tid, även om vikarna grundades upp. Försvarsanläggningarna vid Kämpinge kan ses som ett skydd för en sydlig ankringsplats, vi kan utgå ifrån att sandrevlarna ut mot Falsterbo redan då var riskfyllda att passera, både för krigsskepp och handelsmän. Hur organisationen såg ut på land vet vi ännu inte så mycket om, men det förefaller troligt att mötesplatsen för de två vikarnas vattenleder, vid Stora Hammars medeltidskyrka, skulle ha varit centrum för bosättningarna, medan kultplats och handelsplats fanns på höjdryggen vid Kungshögen. Under alla förhållanden växer bilden fram av ett vikingatida samhälle som måste ha haft en betydelsefull roll i dåtidens Skåne, kanske det främsta militära maktcentrat öster om Öresund vid sidan om övergången från det hedniska Uppåkra till det kristna Lund. Det finns all anledning att damma av vår historia i detta avseende och lyfta fram de minnesmärken som ännu går att skönja i en allt översvämmande nybebyggelse!

I rapporten berättas också om den katastrofala sandflykten under början av 1600-talet som ödelade odlingsmarken nordost om Kämpinge, samma sandflykt som med stor sannolikhet begravde Falsterbos medeltida samhälle. Under 1800-talet genomfördes en omfattande ”jordvändning” för att få den begravda jorden att byta plats med den överlagrade sanden. Namnet Räng Sand vittnar ännu om den sandöken som då täckte landskapet!

Det finns då anledning att fundera över vad vi står inför, när vi nu börjar ana konturerna av ett starkt vikingafäste vid Foteviken. Sätet för kungamakten har tveklöst vandrat vidare från Uppåkra till Lund under loppet av vikingatiden, men uppstod Foteviken som en kungamaktens örlogshamn, kanske också till följd av ett en sjunkande havsnivå och en allt mer uttorkad Helge å? Eller var det strategiska läget på udden mellan Öresund och Östersjön redan sedan lång tid tillbaks den självklara lokalen för ledungsflottan? Kanske kunde de mindre skeppen snabbt transporteras från Foteviken till Fredshög på den kvarvarande vattenleden vid hotande anfall söderifrån, som genom en forntida Falsterbokanal? Det som vi idag upplever som små bäckar var förr ett väsentligt inslag i Skåneslättens kommunikationssystem. Vilken betydelse hade marknadsplatsen Halör relativt Uppåkra? Frågorna är många, helt klart är att vi ännu bara är i början av utforskningen av en av vikingatidens viktigaste anläggningar i Skåne. Allt ligger där och väntar på att få berätta sin historia – tills vi har begravt den under nya hus!

Peter Krabbe

Historien om den medeltida borgen i Skanör, del 5. Framtiden.

Att bygga en borganläggning vid havsstranden är naturligtvis vanskligt. Man hade redan kunnat konstatera att havsnivån sjunkit med närmare en meter de senaste hundra åren. Om vi utgår ifrån att borgen byggdes som jag tror, under slutet av 1100-talet, såg man ändå en viss stabilisering av havsnivåerna dessförinnan. Man hade säkert också i färskt minne stormfloden år 1146, som översvämmade de danska öarna och kostade tusentals människoliv. Vad man inte visste var att de kommande hundra åren skulle havsnivåerna trots allt fortsätta att sjunka med ytterligare en meter. Rent tekniskt skulle detta komma att innebära att de pålspont man slagit ner för att hålla den konstgjorda kullen samlad, skulle bli liggande i ett likaledes sjunkande grundvatten – en meter under den avsedda vattenlinjen. Eftersom trä ruttnar snabbare när det är exponerat för syre, till skillnad från det som ligger under vatten, blev viktiga bärande trädelar nu snabbare förstörda med följd att borgkullen började vandra utåt, mot vallgraven. Risflätningen mellan pålarna försvann och sand och torv började sippra ut mellan pålarna. Samtidigt blev vallgravarna uppgrundade och förlorade successivt sin försvarsfunktion. Vi kan nog se de desperata försöken att förstärka kajkanten mot denna bakgrund, något som troligen hände under 1300-talet. Sandtransporten från söder mot norr, som vi idag kan iaktta vid stranden söder om Skanörs nuvarande hamn, gick då utefter den befintliga kusten utanför nuvarande Västergatan och förbi borgens mynning mot Bakdjupet. Man måste ha haft samma problem med att muddra framför inloppet till borgens kajer som man har nu att muddra framför hamnens inlopp.

Det bör ha tagit ganska lång tid innan byggnaderna på borgkullen tog allvarlig skada, de låg som sammanhållna klossar i ett gungfly och bör ha följt med i kullens höjdförändringar. Utan tvekan så minskade detta i alla fall komforten i boendet förutom att den militära försvarsförmågan minskade. Detta senare hade nog inte så stor betydelse eftersom borgen redan på 1200-talet var militärt omodern genom förändrad stridsteknik. Redan under 1300-talet förfogade man över kanoner och musköter som krävde ett större försvarssystem runt själva kastellet, yttre murar med flankeringstorn och vidare skyttevinklar blev på modet. Vi kan nog se byggandet av borgen i Falsterbo som en kombination av ett mer ståndsmässigt boende för kungamakten och ett säkrare militärt försvar. Samtidigt bör borgen i Skanör ha haft kvar en roll som handelscentrum, kanske fram mot slutet av 1400-talet då Rostock flyttade sitt fit till Falsterbo och Öresundstullen skrämde bort Nordsjöstäderna från sina fit i Skanör. De danska kungarna bör ändå ha haft ett intresse av att bibehålla borgen i ett någorlunda användbart skick under de följande århundradena, vilket Waghenaers och Meyers kartor visar. Borgen ingick i ett system av försvarsanläggningar runt hela Öresund och var nyttig som observationspost.

När svenskarna övertog Skåne 1658 kan vi utgå ifrån att borgen förlorat all funktion och bara betraktades som ett kungen tillhörigt stenbrott. Förmodligen var då alla byggnader utbrända och stod bara kvar som stenmurar. Den slutliga dödsdomen kom när de la Rose fick tillstånd att använda stenen till bygget av rådhuset och garnisonshuset under slutet av 1700-talet, samtidigt som övrig sten vräktes ut som underlag till vägbyggnader mellan stadskärnan och utmarkerna. Någon naturlig förekomst av sten fanns inte på Näset, så de större stenbumlingar som dyker upp här och där vid grävningar i marken kommer med stor säkerhet från borgen. Större rundade stenar är grundstenar och mer bearbetade kvaderstenar med plan yta kommer från de övre murverken. Det är värt att skänka en tanke till dessa skenbart betydelselösa stenar, eftersom de utgör en högst väsentlig del av vår kulturhistoria. Tänk om de kunde berätta!

I en tid när man söker utvecklingsmöjligheter och projekt som lockar besökare till Näset är det svårt att förstå att ingen vill satsa på så självklara turistmål som borgen skulle kunna bli. Förvisso lägger statsapparaten sin förlamande hand över allt som kan kallas kultur – ingenting får röras för i framtiden kanske man gör det bättre, i institutionernas källare ligger lådvis med fynd och ruttnar eller vittrar sönder utan att någon någonsin får se det och i slutändan har alla glömt att ett fornminne har funnits. Vem vet idag att borgen haft en yttre vallgrav? Gör kommunens tjänstemän och politiker det, de som vill bygga skyddsvallar över borgområdet? Vem får då se den skattkammare som vallgravarna egentligen är, fulla med lösfynd från 1100-talet och framåt. Här slängde man uttjänta krus och nyttoföremål, här hittar man pilspetsar och vapen från alla medeltidens epoker, här hittar man till och med lämningarna efter skjutna knektar och soldater som försvarat borgen i ofredstider. Den sydöstra delen av yttre vallgraven mot kyrkogården är den mest fyndrika.

Kyrkogatan

Västra Kyrkogatan fanns fram till branden 1885 som en förbindelse mellan borgen och Rådhustorget, men fick sedan ge plats åt den nya prästgården. Under medeltiden låg denna förbindelse närmare kyrkan, där den gamla prästgården byggdes under 1600-talet. Kanske dags för församlingen att återskapa förbindelsen, nu när det fortfarande är möjligt?

Förr fanns en väg mellan Rådhustorget och den yttre vallgravens bro, kallad Västra Kyrkogatan. Den hade då flyttats från ett läge närmare kyrkan när den gamla prästgården byggdes i anslutning till kyrkogården. Efter bränderna byggdes den nya prästgården över gatan, som försvann för gott. Idag kan vi se en passage till pastorsexpeditionen, på mark som nu ägs av kyrkan, som går igenom kvarteret ungefär där den äldsta gatan legat under medeltiden. Nu skall prästgården säljas. Varför då inte stycka av denna passage och omvandla den till allmän gatumark för att återupprätta denna urgamla förbindelse mellan borgen och marknadsplatsen?

Eller ännu bättre, låt dessutom bygga om prästgården till ett museum som berättar historien om Skanörs mäktiga medeltidsborg och visar upp något av de tusentals fynd som nu ligger och skräpar i en källare i Lund.

Eller ännu mycket bättre, fortsätt därutöver utgrävningarna, återuppbygg såväl bro som vindbrygga och rekonstruera borgens bevarade grundplan med gator, husmarkeringar och återskapa vallgravarnas, vallarnas och utanverkens verkliga lägen. Jag skall personligen donera sittbänken till fogdehuset, där man kan fortsätta sitta och titta på solnedgången.

Jag kan garantera att tusentals nya fynd kommer fram vid en sådan insats, tillräckligt för att fylla ett par muséer till. Varför är vi då så rädda för att något skall gå till spillo? Vi vet tillräckligt för att kunna presentera historien som den verkligen var och kommer knappast att få veta mer i framtiden. Låt oss då visa upp den innan den glöms bort. Ge oss Skanörs borg tillbaks!

Till att börja med är jag nöjd om vansinnesprojektet att bygga skyddsvallar mot höga havsnivåer tvärs över vallgravar eller utanverk stoppas med omedelbar verkan. Alla som bor på Näset måste få veta att detta är något som kommunfullmäktige faktiskt redan beslutat, hur otroligt det än kan låta. Dåliga rådgivare eller oförstående politiker? Lyckligtvis har vi val om ett år….

skyddsvallar

Kommunens förslag till skyddsvallar (rött), beslutade av kommunstyrelsen 2013. Bra idé? Marken till vänster om den röda linjen kommer att ligga under havets nivå….

Denna lilla historieserie skriver och publicerar jag sommaren år 2013. Om någon får dåligt samvete är det just min avsikt – än finns det tid att göra bot och bättring!

 

Historien om den medeltida borgen i Skanör, del 4. Ett förslag till rekonstruktion av Krabbe Arkitekter.

Frågan om när borgen uppfördes är en viktig utgångspunkt när man skall göra en rekonstruktion. Med tidens byggnadsskick och allmänna kulturella påverkan följer också möjligheten att göra jämförelser med samtida objekt där tänkbara byggherrar mött erfarenheter och sett inspirerande förebilder som alltid ligger till grund för ett nytt byggnadsobjekt. Den traditionella arkeologiska dateringsmetoden genom exempelvis myntfynd av en viss ålder i tidsbestämda lagerföljder är inte alltid tillförlitlig och en dålig metod i detta sammanhanget. Det kan finnas många orsaker till att ett mynt hamnat på ett visst ställe, särskilt för en borg där våldsamma krigsscener utspelat sig.

Borgarnas arkitektoniska utveckling är relativt lätt att följa, med distinkta utvecklingssteg vad gäller både byggnadsteknik och försvarsteknik. Skanörs borg är till sin karaktär helt och hållet en anläggning från slutet av 1100-talet och passar dessutom väl in i sitt historiska sammanhang under denna tiden. Rydbeck söker gärna sina jämförelser i övriga Sverige, trots att Skanör när borgen byggdes var danskt och att Danmark var långt före Sverige i sina kontakter med övriga Europa, särskilt den germanska delen. Kung Valdemar I, som jag gärna ser som upphovsman till borgbygget tillsammans med sin fosterbror biskop Absalon, hade familjerelationer som omfattade i stort sett hela Europa från Ryssland till Frankrike.

Rent byggnadstekniskt var också Valdemar en föregångsman inom tegelbyggnadstekniken, som han var tidig med att omsätta i praktiken. Hans försvarstorn på Sorö i Stora Bält är det första som byggdes i tegel i Skandinavien. Sådana jämförande studier är ofta avgörande när det gäller att hitta lösningar på både tekniska och planmässiga problem, förutsatt att man rör sig i rätt tidsintervall. Jag har därför i inledningen ägnat mycket arbete åt den historiska utvecklingskedjan för att få stöd även för den konkreta problemlösningen i fallet Skanörs borg. Jag placerar därför Skanörs borg i en tidsperiod 50 år före Rydbecks datering.

Stor betydelse har också Waghenaers sjökort från slutet av 1500-talet som ritades medan borgen ännu fanns kvar. Waghenaer bekräftar med stor säkerhet min hypotes att borgen haft ett försvarstorn, vilket Rydbeck inte uppmärksammat. Dels placerar detta borgen i en europeisk utvecklingskedja för just borgar, inte bara ett fogdehus, dels fås en rimlig relation mellan borgens omfattande försvarssystem med dubbla vallgravar och mellanliggande vall och de byggnadsverk som de facto skall försvara det som behöver skyddas på borgkullen, nämligen en väsentlig del av den danske kungens kassakista.

Borgen har använts i åtminstone 400 år och därutöver kanske stått som ruin i ytterligare 200 år. Självklart har förändringar utförts under denna period, inte minst efter angrepp och förstörelse i samband med krigsinsatser, men också på grund av stormar och andra vädrets makter. Brandlager finns i stort sett över hela borgkullen. Reparationerna påverkades av den tidens innovationer och förändrade borgens utseende i enskilda detaljer, men i huvudsak har borgen bibehållit sin ursprungliga karaktär. Det är med sorg i hjärtat man åser de torftiga resterna av detta enastående medeltidsmonument som har så mycket att berätta om Skånes historia. Det är min förhoppning att denna rekonstruktion skall inspirera till en satsning från våra kulturvårdande myndigheter för att återge borgen lite av sin forna värdighet, kanske genom ett återställande åtminstone i markplan med vallar, gravar, bryggor och husgrunder för att visa den rätta omfattningen av Skånemarknadens absoluta centrum. Eller skall vi låta den upprörande vanvården fortsätta tills allt är utplånat?

Nåväl, åter till arbetet.

Vi skall se på den tekniska uppbyggnaden av borgkulle, vallgravar, utanverk och mellanvall och försöka få en sannolik avgränsning av dessa försvarsanordningar, men också göra en trolig planritning över borggården och dess aktiviteter. Sist skall vi försöka återskapa den bild av borgen som uppenbarade sig för medeltidens besökare i Skanör.

Rydbeck gjorde ett antal snitt och djupschakt i borgkullen för att studera sammansättningen där och fick då också samtidigt information om pålningar och stensättningar som skulle hålla samman såväl kullen som vallarna. Det är inte helt lätt att tolka dessa fynd. Tyvärr gjordes ingen bestämning av hur långt ner i marken alla de träpålar som omgav borgkullen och vallarna körts ner i marken, något som hade hjälpt till med att bestämma deras troliga längd även över markytan, i den synliga konstruktionen. Inte heller mättes djupet av fogdehusets grundmurar, trots att ett schakt upptogs en halv meter vid sidan om. Detta hade kunnat ge mer information både om borgkullens uppbyggnad och om antalet våningar i fogdehuset.

Enklast att beskriva är ändå kullens uppbyggnad.

Ett stort antal pålar är då nedslagna i en oval ring runt borgkullen, ibland i dubbla led och inte med någon större precision. Pålarnas diameter har varit 15- 20 cm, vilket indikerar en begränsad längd. De verkar också ha haft en svag lutning in mot borgkullen. En vallgrav byggdes vid denna tiden normalt 3 meter djup. Kullens pålar måste därför ha haft en längd som åtminstone passerar vallgravens botten + 3 m för vallgravens djup + 3 m för vallens höjd eller sammanlagt 7- 8 meter. Större längder hade man knappast utrustning för att påla. Vi får då se pålningen som en spontning för att hålla de uppbyggda massorna till kulle och vallar på plats och kan anta att pålningen omsluter själva grundplattan till hela anläggningen, kanske förstärkt med en horisontell risflätning eller brädfordring mellan pålarna. Utanför pålningen har sannolikt också en bred kajkant mot vallgravar och öppet vatten i hamnen anlagts, något som också stabiliserade själva pålsponten.

Eftersom sandfyllningen från vallgravarna lagts på den redan befintliga sandreveln har vi nu fått en relativt stabil sandplatå på 2,5 meters höjd över havet. På denna skall borgens överdel byggas och de tyngre byggnadernas grundläggning sker direkt på den skapade platån. Anslutningen mellan pålningen och sandlagret är tätad med grästorv, för att hindra sanden från att rinna ut i vallgraven. Horisontells stråk av torv läggs också in i sandlagret som armering.

Grundmurarna till fogdehuset och barfreden börjar nu byggas, samtidigt som kullens överdel höjs genom lager av grästorv, varvade med sand för att få bättre bärighet. Det uppmätta lagret av grästorv uppger Rydbeck till c:a 1 meter vid borggårdens lägre delar och kanske 1,5 – 2 meter vid högpunkten. Som Rydbeck konstaterar bör torvlagret ha pressats samman under de 800 år som gått sedan borgen byggdes, vilket jag instämmer i och sätter ursprunglig höjd för torvlagret till 2- 3 meter. Överst är torvlagret belagt med kullersten i sand till en borggård som tål belastningen från hästar och kärror. Frågor som vi inte har svaret på är om torvlagren fortsatte utefter kullens kant till en murliknande omfattning eller om det fanns en murad ringmur på krönet, kanske med skyttegluggar. Om en murad ringmur fanns måste denna ha grundlagts på den omslutande kajen eller grässlänten och utgjort en helhet ända till krönet. Den har då legat utanpå pålverket.

snitt borgkulle fogdehus

Rester av murverk finns i en 5- 6 meter bred zon runt borgkullen utanför pålraden, men på en nivå som ligger över vattenytans. Hade detta varit rester av en ringmur så hade de rimligtvis legat på vallgravens botten istället, 3 meter längre ner. Det verkar då som om vi istället ser stenrester efter den nämnda kajpåbyggnaden utanför kullens branta parti. Rydbeck mäter in höjden här till c:a 30 cm över havsnivån, men kompenserar vi för att denna nivå låg 50 cm lägre under 1300-talet än år 1907 får vi en kajkant som då låg 80 cm över vattnets nivå, vilket verkar sannolikt som en bekväm höjd för att lasta sillatunnor på pråmar. De förstärkningsåtgärder som Rydbeck konstaterar har gjorts med bl.a. material från vindbryggan har gjorts utefter denna kajkant på borgens västra sida, söder om vindbryggan.

Om borgkullen hade någon beklädnad på sin branta sida eller ej kan vi inte svara på än, men det verkar vanskligt med tanke på en angripares möjlighet att tända eld på hela kullen om torven skulle ha legat i öppen dager.

Det är sannolikt att borgen omgivits av branta grässlänter från början av försvarsskäl, men att dessa byggts om till kajer efter mitten av 1300-talet när Hansan kontrollerade borgen och den kommersiella funktionen upplevdes som viktigare än den militära. Vi kan också se utanverken med kompanihus och bodar i detta tidsperspektivet.

Den utplattade borgkulle vi ser idag är en följd av att pålverket ovan vattennivån ruttnat med tiden och släppt ut sand och torv från kullen ut i vallgraven, som därmed minskat i både bredd och djup. Även kajerna har då begravts under den utflytande sanden. Kullens kanter var när borgen byggdes i det närmaste vertikala.

Vindbryggans läge kan vi med stor säkerhet fastlägga, genom de regelbundna stolppar som korsar vallgraven i nordväst. 6 stolppar ger en brygglängd om 18 meter och en bredd för vindbryggan om 3,5 meter. Eftersom bryggan ansluter till borgen på c:a 2,5 meters höjd över vattnet (vi använder nu 1907 års höjder) och kan förutsättas vara horisontell med tanke på lyftanordningen, skall motsvarande förhöjning finnas även på vallen. Detta har också Rydbeck konstaterat vid utgrävningen. Med samma kompensation som ovan ansluter vindbryggan väl till mellanvallens beräknade höjd 3 meter. Efter vindbryggans yttre anslutning har Rydbeck mätt in en hamnplan i storleksordningen 20 x 45 meter, på lägre höjd i likhet med kajerna runt borgen. Det är på denna hamnplan som vi nu kan placera in den av Waghenaer tecknade magasinsbyggnaden, i storlek lika omfattande som fogdehuset. Om detta handlar om ett tidigare militärt försvarsverk som nu konverterats till fredliga ändamål vet vi inte, men vi kan utgå ifrån att magasinet hör hemma tidigast i den tyska perioden under slutet av 1300-talet. Falsterbohus hade då byggts och övertagit den militära och administrativa rollen, vilket öppnade för en mer fredlig användning av Skanörsborgen.

Vallgravens bredd under vindbryggan bör ha varit c:a 16 meter fram till kajen, alltså betydligt bredare än vad Rydbeck uppskattat den till. 10- 15 meter gäller för såväl mellanvallen som den yttre vallgraven. Den södra delen av den yttre vallgraven har under åren naggats i kanten av utfyllnader för kyrkogård och bebyggelse. Som jag konstaterat i min tidigare berättelse om Falsterbonäsets historia, vet vi inte så mycket om hur Knävången norr om vallgraven användes, detta på grund av begränsade utgrävningar. Det fördelaktiga läget indikerar dock att detta varit en mycket aktiv plats under medeltiden. En bekräftelse på detta får vi nu genom Waghenaers redovisning av raden av sjöbodar utefter den yttre vallgravens norra strand. Dessa hade sannolikt lastbryggor mot vallgraven och entréerna mot vången, där Nordsjöstäderna hade sina fit. En intressant struktur visar sig då, särskilt om vi väger in den troliga förlängningen av Brede väg fram till borgens vallgravar och den därmed uppkomna vattenvägen från Rostocks fit på Lagmanshejdan till hamnen i Bakdjupet. Vi kan då lätt förstå vilka problem som uppstod för Rostockerborna om Brede väg grundades upp under 1400- och 1500-talen så att förbindelsen till hamnen försvårades för de stora pråmarna. Kanske var det just detta som blev avgörande för tyskarnas flytt till Falsterbo vid denna tiden, ett stort beslut eftersom man lämnade en komplett infrastruktur med gator, kyrka och kyrkogård efter sig.

En andra bro som förband mellanvallen med kyrkan och marknadsplatsen var naturligtvis nödvändig och sannolikt belägen rakt söderut mot blivande Mellangatan. En liten kullerstensbeläggning finns än idag i det förmodade läget på grusvägen som följer den yttre vallgraven i söder. Ett minnesmärke eller det verkliga medeltida brofästet?

plan borgområde

På denna bild ser vi en rekonstruktion av borgområdets organisation, baserad på Waghenaers sjökort och inlagd på Google maps som bakgrund. Flygfotot visar tydliga spår efter såväl forna vattenflöden som landkonturer och styrker rekonstruktionen. Hamnplanens omfattning är dokumenterad genom Rydbecks utgrävning av medeltida pålspont och syns också på fotot. Kyrkogården norr om S:t Olofs kyrka fanns inte under medeltiden. Rekonstruktion Krabbe 2013.

Knävångens roll som fiskeplats och marknadsområde har tidigare varit svår att bedöma och behandlats med skepsis, även av mig själv, i tidigare historieskrivning. Mycket tyder nu på att detta område varit av central betydelse under Skånemarknaden. Ett vallsystem som vi inte tidigare analyserat närmare sträcker sig norrut från området med bodarna, dels utefter stranden, dels längre österut i en än idag synlig, bågformad vall som tunnas ut längre norrut. Lösfynd som gjorts visar spår efter hantverkare med smidesrester och glasskärvor och skulle kunna indikera att här legat en byggnadshytta som används under borgbygget. Vi kan också utgå ifrån att sillen landades här i lika stor omfattning som utefter Västergatans strandrevel. Den bild som jag publicerat under Falsterbonäsets historia och som visar just Skanör sett från norra Bakdjupet, ter sig nu alltmer trovärdig till sitt huvudinnehåll även om vi nog tidigare har tyckt att den är lite överdriven. Jag publicerar den här igen:

marknadsbild 1

             Sillafiske under Skånemarknaden utefter stranden norr om borgen, nuvarande Knävången.

Vi ser där bodar av samma slag som Waghenaer ritar norr om borgen, borgen med sin imponerande barfred, en byggnad som skulle kunna vara kompanihuset och S:t Olofs kyrka tillsammans med Danska kyrkan vid Västergatan. Vem som ursprungligen ritat teckningen och när den gjordes vet jag inte, men konstnären tycks ha haft tillgång till information som vi först nu har möjlighet att utvärdera. Vi kan under alla förhållanden se den som en intressant illustration till vårt arbete. Ilandkörningen av sillen med hästdragna vagnar är också korrekt visad på teckningen.

Vi skall då se på själva borgkullens innehåll. Över den inre vallgraven kommer vi genom en vindbrygga. Den uppfällbara delen bör ha legat på borgsidan och ha varit ansluten till ett porttorn, sammankopplat med ringmuren eller torvvallen som omgav borggården. Innanför porttornet fanns den offentliga delen av borgen, med skattekontoret där redovisning och uppbörd skedde. Fynd av skattemärken bekräftar detta, byggnaden har varit uppförd i korsvirke med lerklining och byggd mot ringmuren. En vinkelbyggnad har omslutit och bildat en mindre plats, där också knektarna hållit till av upphittade speltärningar att döma. Detta kan vi lätt förstå eftersom marknadens kassa förvarades här. Förmodligen fanns en avgränsning genom mur eller träportar mot borgens mer privata och militära delar längre in. Knektarna eller vaktmanskapet var sannolikt förlagda till fogdehusets källarvåning, som hade ingång från norr och stod i nära förbindelse med skattekontoret.

Den kullerstensatta gata som förde från porttornet fortsatte i svag lutning upp mot borgens södra delar, där ekonomibyggnader av olika slag kantade gatan, på samma sätt byggda mot ringmuren. Borgens gatusystem finns fortfarande till stor del bevarat under sanden. Här låg borgens kök, av allt köksavfall att döma och kanske smedjor och stall. Den tyska, numera franska, återuppbyggda borgen Haut Koenigsbourg i Elsass som påbörjades av Fredrik Barbarossa 1147 visar ett identiskt upplägg för borgens förgård som kan illustrera även den betydligt mindre Skanörsborgen.

Königsburg 1

Från porttornet leder borgens ”huvudgata” i svag lutning uppåt mot själva borgbyggnaderna (till höger på bilden), mot ringmuren kantad av ekonomibyggnader i korsvirke. Precis som i Skanör svänger gatan därefter 180 grader för att fortsätta fram till själva borgentrén. Haut Koenigsbourg, återuppförd 1901 efter att ha rivits av svenska trupper 1633.

Väl framme vid barfredens rundade murar vänder gatan 180 grader och leder med fortsatt stigning tillbaks mot det högre belägna fogdehuset, borgens salsbyggnad, där sannolikt nya murar avgränsar den privata gården. Hit in släpptes bara de utvalda. En hög trappa leder upp till byggnadens entré och salen, som då är belägen över knektarnas logi i källarvåningen.

Från fogdens gård fortsätter den stenlagda gatan upp till barfreden, som är belägen på borgens högsta punkt. Ingången till barfreden ligger på första våningen, dit en uppdragbar stege leder. Hur barfredens disposition var har vi visat med exemplet Steinsberg ovan. Brunnen låg i botten av barfreden, ovanpå denna fanns förrådsutrymmen för proviant m.m. och ovanpå dessa låg manskapets utrymme för försvaret. Man sköt med pil och båge från taket, senare under 1200-talet med armborst istället. Barfredens syfte var främst att vara skydd vid belägring och att ge möjlighet att hålla ut så länge som möjligt. Från taket var det också möjligt att genom röksignalering varna Köpenhamn och begära förstärkningar.

I Rydbecks utgrävning finns ett mindre område med murrester på en plats som stämmer väl med ett parti av barfredens cirkulära mur. Jag kan se detta som det ställe där man vid 1700-talets rivning slagit sig in i barfreden för att kunna riva inifrån, något som är betydligt enklare än att angripa murverket utifrån – i alla fall om man vill ha ut så mycket hela stenar som möjligt. Man slapp då också ta ut materialet genom den besvärliga ingången en trappa upp. Om denna teori är riktig kan vi bestämma barfredens diameter till c:a 12 meter och murverkets tjocklek till c:a 2,5 meter, vilket stämmer väl med det samtida tegeltornet på Sorö som hade en diameter om just 12 meter.

Köpmän

Kanske såg det ut så här när Hansans köpmän samlades på borgens förgård för att diskutera skattesatserna med den danske fogden…. Från återinvigningen av borgen Haut Koenigsbourg år 1908.

Låt oss då se på fogdehuset. Den till synes enkla grundplanen som grävts fram är ändå relativt komplicerad att bedöma genom det östra tillägg som bara har fragment av grunden kvar. Vi kan inte vara säkra på om detta verkligen är en del av byggnaden eller ett lägre parti som bara betjänat vaktens intilliggande lokal, kanske ett vapenförråd eller sanitetsutrymme. Som Rydbeck konstaterat är grundmuren på gårdssidan murad i ett stycke, vilket visar att den östra delen är samtida med den västra. Rester av ett lergolv visar att detta utrymme inte använts för bostadsändamål utan haft enklare funktioner.

Fogdens utrymmen började på första våningen, med ingång från borggården, där en kalkstenstrappa utefter fasaden förde upp till entrén, säkert 2,5- 3 meter högre upp. Trappstegen är sannolikt desamma som idag ligger utanför rådhusets entré, men de starkt söndervittrade ovansidorna är nu vända nedåt. Detta blev tydligt när trappan för något år sedan murades om, men ingen ansvarig uppmärksammade förhållandet som annars rimligtvis borde ha föranlett en mer utförlig dokumentation och uppmätning av de vid rådhusbygget på 1700-talet tillkapade, nu 800 år gamla stegen. Rådhusets trappa har dock fått en annan utformning än det gamla fogdehusets. Vi kan nu se uthuggningarna för fästjärnen på de upp och nedvända steghällarna. Måtten säger oss att borgens trappa kan ha varit 173 cm bred och c:a 400 cm lång.

Innanför trappan fanns en borgsal om c:a 6 x 10 meter, där besökande dignitärer kunde tas emot på ett representativt sätt. Om den östra delen fortsatte upp från källarplanet kan vi inte säga med säkerhet, men den tidens salsbyggnader hade ofta den invändiga trappan till det översta våningsplanet inkapslad i murverket, eller om muren inte var tillräckligt tjock, i ett mindre trapptorn. De 85 cm tjocka ytterväggarna som Rydbeck beräknat måttet till, var då inte tillräckligt för att rymma en trappa, så vi kan utgå ifrån att hela den 18 meter långa byggnaden hade samma höjd och var byggd med en parhusplan. Trappan låg då i ett mindre trapptorn i den östra delen och ledde från borgsalen upp till fogdens privata bostadsgemak med sovrummen.

De förhållandevis tunna väggarna vittnar om att fogdehuset aldrig haft någon försvarsfunktion, vilket inte heller behövdes med en barfred på borggården. De få hela rester som finns av murtegel, dekorationstegel, taktegel och kakelugnskakel skall jag försöka analysera vidare i den mån jag får tillgång till dessa, som nu sovit sin hundraårssömn i en låda på Historiska muséet i Lund….

borgplan Krabbe copy

Rekonstruktion av Skanörs borg 2013, Krabbe Arkitekter. A Vindbrygga. B Porttorn. C Förgård för skatteuppbörden. D Skattekontor. E Vaktens lokal i fogdehusets bottenplan. F Vaktens vapenförråd, alt. arrestlokal. G Köksutrymmen. H Fogdens borggård, trappa till borgsalen på första våningen, fogdens gemak på andra våningen. I Övre borggård. J Barfred, borgens försvarstorn. K Brunn. L Stall och smedja. M Skyttegång. N Ringmur av grästorv eller sten. O Övertäckt nedgång till kajen (kajvalv). P Kaj för förtullning av silltunnor till koggarna. Q Grässlänt. R Inre vallgrav. Rekonstruktionen är ritad direkt på Rydbecks uppmätningsritning.

Utgrävningen ger inte så mycket information om hur byggnaderna efter skattekontoret och upp mot barfreden sett ut, men visar att ett aktivitetsområde, huvudsakligen ägnat åt kökssysslor, tagit större delen av denna yta i anspråk. Enstaka fynd av kritstenar, tegel och bruk samt tegelgolv visar att det bör ha rört sig om korsvirkesbyggnader av samma slag som närmare porten.

Några utgrävningar gjordes aldrig på den övre borggården mellan fogdehuset och barfreden, vilket gör det svårt att dra bestämda slutsatser om hur detta område använts. Vi får använda logiken och anta att detta var den mest militära delen av borgen och att den förmodligen innehöll smedjor och stall för den beridna eliten, d.v.s. fogden och hans hird. Det är inte heller svårt att föreställa sig att barfredens ingång varit placerad på dess norra sida, i förlängningen av den stensatta vägen från fogdehuset fram till barfreden. Den löstagbara stege som här ledde upp till barfredens övre våningsplan var den sista reträttmöjligheten för fogden och hans närmaste män vid anfall som inte gick att slå tillbaks.

Waghenaers tecknade siluett av barfreden visar skyttegångar utefter krönet. Dessa kan inte ha varit ursprungliga utan har sannolikt lagts till i samband med reparationerna efter angreppet år 1311, när stora delar av borgen förstördes av den tyska Hansan. De enkla skyttegångarna av trä som byggdes på murverket blev vanliga under slutet av 1200-talet, medan de borgar som byggdes nya under 1300-talet vanligen fick utkragade murkrön av mer permanent karaktär. Med hjälp av dessa kunde man skjuta rakt nedåt och också försvåra att fienden tog sig över krönet med hjälp av stegar.

borgfasad sydväst

Så här skulle Skanörs borg kunnat se ut, sedd från sydväst, ungefär där Västergatan slutar. Borgen var betydligt mer imponerande än vad vi kan föreställa oss idag när vi ser den återstående sandkullen. Härifrån styrdes och administrerades Skånemarknaden med kanske 40.000 besökare, Skanör var då en av de viktigaste orterna i södra Östersjön. Rekonstruktion Krabbe Arkitekter 2013.

Skanörs borg är inte bara en del av vår historia, den har också en egen historia med ombyggnader, tillbyggnader, eldsvådor, belägringar m.m. som naturligtvis medförde att dess utseende varierade under århundradenas lopp. Den period som jag valt att visa i rekonstruktionen motsvarar närmast mitten av 1300-talet, då borgen fått genomgå en större ombyggnad efter Hansans anfall år 1311. Tyskarna hade ett stort inflytande över borgen under hela 1300-talet och administrerade hela Skånemarknaden under pantsättningsperioden 1370- 1385. Den danska funktionen som militärt riksfäste upphörde då och jag ser där en ändrad inriktning mot mer kommersiella funktioner i samband med handeln med fisk. De under medeltiden stadigt sjunkande havsnivåerna innebar tillsammans med uppgrundningen genom sanddrevet av hamnen och anslutande farleder att de allt större koggarna fick problem med angöringen, något som under 1400-talet innebar att marknaden allt mer förflyttades till Falsterbo. Sannolikt fick borgen tillbaks delar av den militära funktionen när Danmark införde Öresundstullen, åtminstone som observationspost. Som försvarsanläggning var då borgen hopplöst föråldrad, ersättningen av bågar och armborst med kanoner och musköter krävde kraftigare ringmurar med flankeringstorn och yttre s.k. Zwingermurar. Som företrädare för den romanska borgbyggartraditionen är dock Skanörs borg ett praktfullt exempel, något som knappast framgår av den existerande borglitteraturen där Skanör är ett i det närmaste okänt begrepp. Är Skånes tidiga, danska historia inte intressant i Sverige?

Vi kan idag beklaga att Rydbeck lämnade väsentliga delar av borgkullen vid sin utgrävning, men samtidigt vet vi att hans intensiva grävande först lång tid därefter analyserades. Säkert gjorde han samma reflektion själv när borgen så småningom började växa fram på pappret och han kunde börja överblicka resultatet. När får vi tillfälle att göra en sådan utgrävning idag, när kulturhistoria saknar värde? I Skanör har vi förutsättningarna att återställa det mest kompletta exemplet i Skandinavien på en medeltida borg från 1100- och 1200-talen, fortfarande fast förankrad i sitt ursprungliga sammanhang och placerad i en miljö som med enkla medel skulle kunna fås att likna den ursprungliga. Här har inga nybyggnader placerats kors och tvärs över grundmurarna, inga containerfartyg och lyftkranar stör friden över Bakdjupets spegelblanka vattenyta, inga asfalterade gator häver sig över vallgravarna. Bara korna och fåren betar sina strandängar som de gjort i snart tusen år och samma frid kan man uppleva under solnedgången från borgkullen, som fogden kanske gjorde när han nöjt räknat Skånemarknadens dagskassa och lutat sig bakåt i sin stol med ett glas Rhenvin i handen. I fjärran tindrar ljusen från Köpenhamn.

Med denna rekonstruktion vill jag visa att vi vet tillräckligt mycket om Skanörs borg för att den skall vara värd ett bättre öde än att försvinna under havsytan eller malplacerade skyddsvallar. Är jag ensam om att förstå detta?  Hjälp mig annars med att kräva ändring!

Historien om den medeltida borgen i Skanör, del 3. Dokumentationen genom Otto Rydbecks utgrävning.

Ingen kritik riktas i detta avsnitt mot professor Rydbecks ambitiösa och noggranna arbete med utgrävningarna under perioden 1907- 09. Dock kan alltid slutsatser ifrågasättas och diskuteras. Vi kan ändå konstatera att utan detta omfattande material hade vi bara varit hänvisade till spekulationer vad gäller mått, konstruktioner och placering av byggnader på borgkullen istället för de exakta inmätningar som nu finns till förfogande. Det som i detta fall kan snedvrida bilden är frånvaron av sten och tegel efter den totala barskrapning av användbart byggnadsmaterial, som dåvarande borgmästaren Leonard de la Rose utkrävde tillstånd för hos riksdagen under 1770-talet för att kunna bygga rådhuset och garnisonshuset, förutom de material som behövdes till omfattande utfyllnader av de sanka vägpartierna mellan stadskärnan och vångarna i öster. Stenplundringen var så omfattande att inte ens stengrunderna fanns kvar efteråt. Ett undantag var fogdehuset, som än idag har en mindre murrest ovan mark. Detta var inte förvånande eftersom även stensättningen av Rådhustorget krävde sin tribut av kullersten i olika storlekar. Allt organiskt material som inte kunde användas på annat sätt blev utfyllnad under vägmark. De spår som arkeologerna traditionellt letar efter saknas därför i stor omfattning och försvårar därmed rekonstruktionen. Det tycks som om det primära stenbrottet utgjorts av försvarstornet, där bara en fördjupning i marken vittnar om att något har hänt.

Det går inte i detta sammanhang att referera i detalj en bok om fler än hundra sidor, jag väljer därför att bryta ut det som har störst intresse för den kommande rekonstruktionen. Där inget annat sägs har faktamaterialet i detta avsnitt sitt ursprung i Otto Rydbecks bok ”Den medeltida borgen i Skanör”, utgiven 1935.

grundplan fogdehus

Plan av fogdehusets bottenvåning, alt. källarvåning, med fundament för en pelare i mitten och en påbyggnad i öster av okänt slag. Mitt på söderväggen förmodligen en eldstad. Uppmätning Rydbeck 1907.

Det som framstår som tydligast i Rydbecks utgrävning är borgens nordvästra del med vindbrygga, borgentré, skattekontor och fogdens salsbyggnad.

Vindbryggan kan fastställas exakt till läge och längd genom bevarade stolpfragment och förband borgkullen med de västra utanverken. Den tycks ha legat på en nivå motsvarande halva borggårdens höjd över omgivande mark och måste ha varit ansluten till någon form av portanordning för att kunna fungera. Från denna kunde besökaren gå vidare till en mindre förgård, där en byggnad, som sannolikt innehöll fogdens skattekontor var belägen. En koncentration av skattemärken av bly i marken vittnar om detta. Mot förgården var fogdens västra husgavel vänd. Bottenvåningen, eller om man så vill, källarvåningen tycks ha haft en dörr utåt och bestod av ett enda rum, delat av en mittpelare som sannolikt efter tidens mode bar upp fyra kryssvalv som i sin tur utgjorde golv i fogdens sal på första våningen.

borgplan Rydb copy

Plan över borgkullen enligt Rydbecks utgrävning. I tvärsnitten som omger kullen kan man se pålsponten som markerar kullens ursprungliga begränsning 5- 10 meter innanför dåvarande vallgraven.

Det ligger nära till hands att anta att källarvåningen inhyste borgens vaktstyrka med tanke på närheten till vindbryggan och skattekontoret och förekomsten av tärningsspel på förgården.

Utefter den svagt uppåtgående uppfarten mot den övre borggården låg på västra sidan en rad byggnader av enklare slag, sannolikt kök och ekonomibyggnader i korsvirkes-konstruktion, ett planmönster som vi känner igen från många kontinentala borgar.

Man kan konstatera att borgen har brunnit genom förekomst av brandlager, främst i området vid förgård och port, sannolikt under 1300-talet och att reparationer därefter har utförts.

Efter en zick-zackformad kurvatur svänger uppfartsvägen, stensatt med kullersten, tillbaks förbi fogdehusets entré till första våningen och vänder sedan åter söderut mot gårdens högsta punkt, där inga byggnadsrester finns kvar förutom resterna av en djupt liggande, timrad brunn. Stora delar av borgkullens östra och sydöstra delar har lämnats utan undersökning, då man inte ansåg att några fynd kunde förväntas där, delvis på grund av den stora oreda som rådde i de för övrigt tydliga lagerföljderna. Tidigare grävningar hade med andra ord utplånat såväl fyndmöjligheter som lagerföljder.

Istället koncentrerar man sig på snitt in i borgkullen för att bestämma dess konstruktiva uppbyggnad, vilket också ger intressanta resultat.

byggn.detaljer

Uppmätning av byggnadsdetaljer, här romanskt pelarkapitäl och tegelfriser för fasaddekoration. Rydbeck 1907. Pelarkapitälet uppe till höger är dock visat upp och ned-vänt.

Påfallande lite återstår av byggnadsmaterial på kullen, så hittar man exempelvis bara fyra (!) hela tegelstenar och ett mindre antal huggna stenblock. I mindre omfattning hittar man också formtegel, takpannerester och skulpterade stendetaljer till bl.a. pelarkapitäl. Detta senare har tydlig romansk karaktär och har motsvarigheter i medeltida kyrkor. Det är ingen djärv gissning att det hör till pelaren i fogdehusets källarvåning (Krabbe).

Själva fogdehuset var uppfört av tegel på gråstensmurar med minst 125 cm tjocklek. Murarna har varit utförda som skalmurar med fyllning av en sorts betongblandning med tegelkross och mindre sten, en teknik som var vanlig redan under romartiden. Teglet kan ha varit linjerat med kritstensblock och inslag av glaserat svart tegel förekommer enligt Rydbeck. Det har också funnits vissa inslag av formtegel som dekorativa inslag och rester efter blyspröjsar och målat glas till fönster har hittats. Taket har sannolikt varit täckt med takpannor av typen munk- och nunnetegel, varav några har hittats. Eftersom grundmuren finns kvar kan man fastställa byggnadens yttermått till c:a 8 x 12 meter med en förlängningsdel av oklart utseende som möjligen förlängt huset med fyra meter. I det sydöstra hörnet finns en rundad grundform som är svår att uttyda, möjligen underlag för ett mindre torn eller alternativt en slumpmässig bildning under rivningen. Trots att stenläggningen på gården söder om huset ligger närmare en meter över det framgrävda lergolvet i byggnaden, uppfattar Rydbeck detta lägre våningsplan som borgsalen och inte som en mer sannolik källarvåning (Krabbe). Det framstår som föga troligt att en byggnad som var utrustad med avancerade kakelugnar skulle ha en borgsal försedd med lergolv. Nivåskillnaden till omgivande mark medförde också att ingången till detta våningsplan var vänd mot norr, bort från borggården.

utgrävning

Utgrävningen av fogdehuset på borgkullen pågår här, foto från år 1907. Med enbart spadar som hjälp var det ett tidsödande arbete.

Den västra delen av borgkullen innehåller de flesta fynden av olika slag av enklare korsvirkesbyggnader, dock blandat med inslag av både tegelrester och byggnadssten. Utan tvekan har här funnits dels fogdens ekonomifunktion med skatteuppbörd och deklarationer, dels borgens egna funktioner för matlagning och olika slag av förråd. Ett mindre berg av köksavfall har vid stenbrytningen kasat ner mot brunnen. (Rydbeck kan inte förklara de omrörda sandlagren och frånvaron av grästorv vid brunnsschaktet. Om man tänker sig att ett försvarstorn ”lyfts bort” kan man lättare förstå de uppkomna rasbranterna. Krabbe).

Det mest överraskande vid utgrävningen är kanske de kullerstensbeläggningar som påträffats till stor del intakta under det översta flygsandslagret. Det rör sig då om borgens gatusystem och vi får därmed en bra information om hur borggården varit disponerad. Tillsammans med framgrävda rester av hus och murar får vi en ovanligt klar inblick i borgens funktion, något som blir ovärderligt vid rekonstruktionen. Kullerstenen var eftersökt som material till både Rådhustorget och gårdarnas egna gårdsplaner, samtidigt som en stensättning av Skanörs gator planerades. Tydligen har man inte ansett det vara lönt att leta igenom borgens västra delar efter sten, eftersom dessa varit belamrade med rivningsrester efter de enklare korsvirkeshusen som funnits där. Genom fynden av gatorna kan vi se en borg som alltmer formar sig som en medeltida stadskärna!

snitt kulle

Snitt genom borgkullen som visar hur grästorv ”flutit ut”, förbi den ruttna pålsponten och täckts med flygsand.

Borgkullens huvudsakliga uppbyggnad består av olika lager av sand och grästorv. Man kan utgå ifrån att det råder massbalans inom området, d.v.s. inga nämnvärda kvantiteter behövdes transporteras till byggnadsplatsen varken av sand eller torv. Den inre vallgraven gav då sitt urgrävda innehåll till borgkullen och den yttre sitt till den mellanliggande vallen. Detta kan ge viss vägledning vid beräkningen av borgkullens ursprungliga höjd. Vallgravarna har haft en bredd om vardera 10-12 meter, vilket också gäller för den mellanliggande vallen. De vertikala måtten går inte att mäta, men vi kan anta att vallen var lika hög som vallgraven var djup.

Borgkullens omfattning skall vi försöka bestämma i nästa avsnitt när vi kommit fram till hur de framgrävda raderna av stenar och stolphål runt kullen fungerat i kullens uppbyggnad. Den stora försänkning som finns i borgkullens sydöstra del, där vi i det kommande skall placera försvarstornet, tolkar Rydbeck förvånansvärt nog som en slänt för en andra uppfart till borgen från öster. Förvisso har hålet efter tornet planats ut vid 1700-talets stenbrytning och säkert har sand därifrån använts för att fylla igen vallgraven för att skapa en transportväg för stenkärrorna upp till Knösvägen, men detta hör till 1700-talets vandalisering och inte till borgens ursprungshistoria. Även utanverken har kant- eller kajbegränsningar genom nedslagna stolprader. Hur utanverken i sin helhet sett ut går inte att fastlägga genom utgrävningens begränsade insatser i detta område. Man har dock lokaliserat stolprader som avgränsar ett större område i anslutning till vindbryggan och även en uppstolpad förhöjning där vindbryggan börjar, vilket antyder att höjden över omgivningen vid bryggans anfang bör ha varit densamma som vid vindbryggans anslutning till borgens port. Inom det västra utanverket förekommer rester av tegel precis som på själva borgkullen.

Frågan om en ringmur funnits eller ej kan inte avgöras vid utgrävningen, men man konstaterar att grästorven anlagts ett stycke upp utefter fogdehusets tegelväggar på den norra, orörda sidan. Eventuellt kan därför en vall av grästorv ha omgett borgen, med eller utan stenfodring.

pålspont

Översikt som markerar framgrävda pålspont för kulle, vindbrygga  och utanverk (gult) och kajförstärkningar mot vallgraven (brunt). Pålsponten runt vindbryggans anslutning till utanverket markerar den förhöjning av marken som var nödvändig för att vindbryggan skulle kunna ansluta till borgkullen på rätt höjd.

Vi skall i nästa avsnitt försöka sätta ihop vår insamlade information till en ny och, förhoppningsvis, mer komplett rekonstruktion. Rydbecks utgrävning har gett oss tillgång till mycket ny information som vi nu kan använda för att återskapa den forna borgens fysiska struktur. Mängder av lösfynd berättar efter utgrävningen om det dagliga livet i borgen, här finns allt från bruksföremål till vapen och kläder noggrant dokumenterat. När får vi se allt detta utställt, det har nu legat i hundra år i lådor på Historiska muséet i Lund? Kanske dags att lämna tillbaks en del till Skanör?

Vad vi fortfarande saknar är trots allt bilden av själva borgen, hur såg den ut och hur var den avsedd att fungera? Om vi kommer närmare sanningen i den kommande rekonstruktionen kan ingen veta, men vi kan ju alltid försöka…

%d bloggare gillar detta: