Är kampen mellan det Goda och det Onda evig och nödvändig för en balanserad utveckling? Vad säger egentligen historien?

 

Föregående artikel om Ondskans skafferi ger fler nya frågor än svar. Ta gärna del av det rikhaltiga materialet i kommentarsfältet! Låt oss ändå försöka med en sammanfattning och kanske en försiktig hypotes om vårt förflutna!
Vi nutidsmänniskor har mycket svårt att föreställa oss att civilisationer har existerat långt tidigare i historien. När vi ser fysiska bevis som exempelvis pyramiderna försöker vi begränsa dessa mäktiga upplevelser till en tidsrymd som vi kan förstå. Med hjälp av religiösa skrifter baxas dessa monument in i en form av närtid som är hanterlig. Vi fås därmed att tro att vår existens ligger i ett intervall inom de senaste 5- 8.000 åren. Så är det naturligtvis inte.
Pyramiderna kan ha byggts under en tid som ligger från 10- 30.000 år sedan. Det som då blir nödvändigt är att acceptera att bygget skett under civilisationer som vi inte ens kan föreställa oss har existerat. Många lever också i föreställningen att de tidiga människorna gick omkring som apor i naturen för bara 10.000 år sedan. Kanske hade det också varit så fortfarande om inte något märkligt hade hänt. Utvecklingen gick långsamt för de tidiga människorna. Klimatet var bra i den lilla delen av världen som inte täcktes av de enorma polarisarna (1). Både djur och människor hade det bra, trots att en stor del av världen var okänd för dem. (2) Det fanns inget behov av att påskynda utvecklingen.
Men så, för kanske 40.000 år sedan, kom besökare från andra planeter för att utforska vår jord. Kanske hade man dessförinnan observerat jorden från Månen eller Mars, kanske hade man kommit längre ifrån, från andra solsystem. Våra besökare var nöjda med vad man såg och beslöt sig för att här ville man bygga en ny kultur. Man tog sig formen av människa (3), där fanns de bästa förutsättningarna för utveckling och en villig arbetskraft som kunde läras upp till de dagliga sysslorna. Ledaren tog sig namnet Amilius (4) och förklarade för de förundrade människorna att han var en Gud. Amilius följeslagare sågs också som gudar, tillsammans lovade de att förmedla kunskap och fantastiska förändringar till alla människor med hjälp av sin medhavda teknik – flygande farkoster (5), nya okända material att bygga med och tillverka redskap av, hur man kunde framställa mat och nya grödor och hur livet kunde bli som en fantastisk dröm.
Men människorna måste lova att lyda sina nya gudar, underkasta sig deras krav genom att besöka det nybyggda templet och lära sig den nya lagen – den Endes Lag. I gengäld skulle Amilius sprida kunskap och intelligens genom att han och de andra gudarna skulle välja de vackraste jungfrurna för att föda halvgudar, som i sin tur skulle föda människor med en kunskap som man aldrig tidigare hade sett. Dessa skulle få styra samhället under gudarnas och halvgudarnas överinseende. Amilius inkarnerade sig i människoform som Adam tillsammans med sin hustru Eva. De skulle ses som de första upplysta av de nya människorna. Långt senare skulle Amilius reinkarnera sig i läraren Jesus, när människorna började glömma den Endes Lag.
Under 15.000 år fungerade allt bra, man byggde städer (6) och utvecklade samhället inom alla områden. Den nya tekniken gjorde allt enkelt. På de högsta bergen byggdes landningsplatser för den interplanetära kommunikationen (7), där fick den hemligaste tekniken med rymdfarkosterna vara ifred för nyfikna människor. Man förklarade för människorna att bergen var gudarnas boning, dit hade människorna inte tillträde.
Med hjälp av de energiskapande kristaller som man hade haft med sig och den antigravitationskraft som var grunden för deras rymdfarkoster kunde man nu bygga upp ett system av pyramider över hela sitt kulturområde (8). De skulle tjäna som fysiska och oförstörbara kunskapsbanker om den nödvändiga astronomi som inte fick gå förlorad om naturkatastrofer skulle drabba jorden. Man var måna om sitt kosmiska samband, kanske skulle man bli tvungen att återvända i ett krisläge. Samtidigt kunde man skapa kultplatser, där människorna kunde lära sig respekt och lydnad inför gudarna.
Oron ökade inför de förändringar som man visste skulle komma. Temperaturen föll med flera grader (9) och inte bara gjorde livet svårare för människorna, detta medförde också slitningar i de tektoniska plattornas gränser som genomkorsade den atlantiska landmassan. Vulkanutbrotten blev allt fler och temperaturen var nu den lägsta på 500.000 år. Havsnivåerna började stiga och delar av kontinenten kom under vatten. Den atlantiska kontinenten förvandlades till fem öar, senare tre och förbindelserna med de amerikanska och afrikanska kontinenterna blev allt svårare. Människorna trodde att deras undergång närmade sig och började i protest åkalla Belial, som en bättre gud som inte krävde lydnad av den endes lag och tillät ett friare liv med mer njutning och större egenansvar. Varför inte njuta om vi ändå skall gå under?
Amilius visste vad som väntade. Han var den högste och ende riktiga guden nu för människorna och hade all kunskap. När köldperioden nått sitt bottenläge kommer värmen tillbaks, plötsligt och med förödande kraft. Detta berodde på jordens bana i förhållande till planeterna och solen och var välkänt för gudarna och de lärde (10). När värmen kom skulle iskalotterna över polerna börja smälta i snabb takt, haven skulle stiga och många landmassor bli översvämmade. Jordskorpan skulle häva sig där isen smälte och tryckas ner där vattnet samlade sig. Amilius beslöt nu att bygga de största pyramiderna, där all kunskap skulle samlas, i Egypten (11). Det var ett säkert område med närhet till bergsområden dit människorna skulle kunna fly undan vattnet.
Efter 10.000 år av kyla kom så värmen. Amilius sände bud till halvguden Noa att han skulle bygga en ark för att kunna rädda djur och människor undan de stora vattenmassor som förväntades. Han sände också de bästa av sina lärde till de egyptiska pyramiderna för att som överstepräster föra kulturen vidare.

Men nu hände något oförutsett. Ett inferno som aldrig tidigare skådats öppnade sig när himlen fylldes av glödande eldklot, jorden bombarderades av en kometsvärm som perforerade jordskorpan och fick aska och gaser att välla ut i en total förmörkelse (12). Resterna av de atlantiska öarna började sjunka ner i havet när de tektoniska plattorna bröts upp i sina fogar. Solen stängdes ute och kylan lade åter sitt förlamande täcke över människor och djur. Hungern satte in, både djur och människor dog av svält i massor. Amilius var bekymrad. Detta hade han inte kunnat förhindra. Han var ju bara en utomjordisk vandrare som ville göra gott för jordens människor.
Men värmen kom tillbaks, man stoppar inte processer som pågått under miljontals år. Lika snabbt som det blivit kallt blev det varmt igen. Vädrets makter var i uppror. Orkaner, stormfloder, översvämningar och skyfall avlöste vartannat, mer land lades under vatten och odlingar blev öken. Men istäcket drog sig tillbaks och världen blev större. Människorna flyttade norrut mot tidigare aldrig skådade marker, lövskogar växte upp och människorna spred ut sig och mångfaldigades.
Amilius förstod att de aldrig skulle kunna styra så många människor, utspridda över en så stor yta. Många av resenärerna drog sig tillbaks till månen, där de byggde ett nytt samhälle på månens baksida i avvaktan på att de besvärande kosmologiska förhållandena skulle ta slut (13). De 10.000 åren av värme skulle gå snabbt, därefter kunde man återvända till sina gamla områden igen. När polarisarna kom tillbaks skulle jordskorpan tryckas ner igen och lyfta upp Atlantis ur havet, när polerna trycks in putar ekvatorn ut. Allt blir som förr.
Amilius lärde fick nu uppdraget att sprida kunskapen om gudarna och halvgudarna över den nya världen, de skulle tillsätta präster och använda sin kunskap till att leda människornas växande civilisation mot strikt trohet och underkastelse under guden, Amilius, och den enda lagen. Men människorna blev allt fler och började tala olika språk. De flyttade till områden där ingen tidigare hade bott. Så låt då prästerna följa med, tala deras språk och ge gudarna namn som de känner igen! När den rätta dagen kommer så skall de förstå att det bara finns en gud, jag Amilius, och bara min lag. När isen växer och öknen börjar blomma igen så kommer de att förstå och lovprisa mig, som tar emot dem i det uppresta Atlantis igen.
Men människorna börjar tro att de kan styra sin egen utveckling under gudarnas frånvaro! De präster som hyllat Belial och det destruktiva levernet följde med till Egypten, till Babylon och till den nya kulturens centrum i Europa. De försöker styra klimatet för att förhindra kylan att komma tillbaks (14), trots att det är bestämt av vårt interplanetariska system, de försöker bygga egna rymdfarkoster för att ta sig till månen – som de förbjöds att besöka bergen trotsar de nu också förbudet att besöka månen (15), där Amilius närmaste nu finns i väntan på återkomsten. De tror att de kan besöka Mars, som en gång har lämnats. De tror att de själva är de nya gudarna och att den Endes Lag inte längre gäller dem! Men den eviga och outtömliga energin från vår sol har de ännu inte förstått, den kan de bara få av solens söner.
Amilius är bekymrad. De anhängare till Belial som skapade oro redan i det välordnade Atlantis fick tillgång till kunskaper av otrogna präster i Egypten, som de tog med sig till Babylon. Via inflyttade folkstammar spreds Belials läror till Svarta Havets stränder. Väl där låg vägen öppen till det nya landet i Europa, trots byggandet av tempel och kyrkor fick Belial ett växande inflytande. Till och med Amilius egna prästerskap lockas till skörlevnad och tvivlar i sin tro på den endes lag. Översteprästen, som kallar sig Påve, ger efter för Belials frestelser och glömmer den sanna tron. I sin stad Vatikanen bygger han en stor sal i form av ett reptilhuvud och håller mässor till Belials ära (16)! Amilius vet att några av hans följeslagare till Atlantis valde att ta reptilernas utseende istället för människans (17). Det var de som uppmanade människan att följa Belial istället. Nu hånar de öppet Amilius genom att visa sitt ursprung! Hans egna lärjungar finns nu i Norden, de som han valde att själv efterlikna. Och Amilius vet att när den stora kölden kommer tillbaks så flyttar de ner till den blommande öknen igen och krossar Belials falska prästerskap. Amilius tänker att han skall ge dem kunskaperna och verktygen för att åstadkomma detta. Men finns det tid?
Noter:
(1) Temperaturgrafen över de senaste 500.000 åren visar att istid är jordens normalsituation och att de korta, regelbundet återkommande värmeperioderna sällan är längre än 10.000 år.

(2) Istäcket täcker normalt polerna ända ner till Centraleuropa. Det är som mest 3.000 meter tjockt.

‘
(3) Refererar till Cayces citat ”they built bodies for themselves”.
(4) Cayce använder namnen Amilius för de goda krafterna och Belial för de onda. Belial blir senare synonymt med Baal och satanismen.
(5) Vimanan som flygande farkost finns avbildad i många antika handlingar och reliefer. Rester av en vimana har grävts ut i en grotta i Afghanistan.

(6) Det ännu outgrävda Richat i Västafrika (Mauretanien) kan vara en idealstadsplan för de städer som byggdes i Atlantiskulturen. Den motsvarar väl de beskrivningar som finns dokumenterade.

(7) De märkliga linjer och symboler i jätteformat i de Syamerikanska Anderna (Nazca), vars innehåll bara kan uppfattas från hög höjd, och som ännu inte har en godtagbar förklaring, kan ha sammanhang med tidiga rymdresor. Vår tidigaste flygplats?

Eller vad sägs om världens största reliefporträtt? Medicine Hat, Canada.

(8) Pyramidbältet från förhistorisk tid täcker ett band runt hela jordklotet i den zon som då var tempererad och gav förutsättningarna för högkultur.
(9) Graham Hancocks temperaturgraf över se senaste 15.000 åren visar tydligt kometnedslagets effekter (Younger Dryas).

(10) Milankovitchs cykler handlar om en kombination av de förändringar som reglerar jordaxelns lutning, dess skevning och de elliptiska planetbanorna runt solens variationer.

(11) Keopspyramiden i Egypten ses som det mäktigaste byggnadsverket från äldre tid. Men när byggdes de och av vem?

(12) Geologernas avgränsning av effekterna av kometsvärmen under Yngre Dryas. Vad som träffade Atlantis landmassa får vi veta först när marin arkeologi ger förutsättningarna för utforskning av havsbottnarna. Vad vi tydligt kan se är ett nedslagscentrum i väster och en spridning vidare österut.

(13) De amerikanska astronauternas besök på månen i Apolloprojektet gav följande censurerade dialog mellan Armstrong och markkontrollen: ”Det finns andra fartyg (rymdskepp) här, de är enorma!” Källa William Tompkins, som satt i markkontrollen. Filmen hemligstämplades, Tompkins skissade som en minnesanteckning.

(14) Att NASA inte skulle vara medvetna om att det naturliga temperaturförloppet kommer att innebära en temperatursänkning med 5- 8 grader under den närmaste framtiden är knappast sannolikt. Se grafen under not 1! En hypotes är därför att man arbetar med en förstärkning av den existerande elektrifieringen av jonosfären genom ett system för elektromagnetisk strålning. Därigenom skulle man kunna värma jorden uppifrån och undvika en ny istid. Det man nu kallar Global Warming skulle kunna vara effekten av en sådan elektrifiering genom HAARP. Förnekelse av verkliga agendor är snarare regel än undantag idag.
(15) Enligt Armstrong (se ovan) har man fått direkta hot från aliens på månen med innebörden att hålla sig därifrån. Det uppges vara den direkta orsaken till att Apollo-projektet lades ner.
(16) Påven i sin Audience Hall i Vatikanen med reptilen/ormen som tema för utformningen. Att detta representerar satanismen mer än kristendomen är välkänt av de flesta idag. Kan det ses på annat sätt än som ett ställningstagande?

(17) Skulpturer med reptiler i gudaroller är vanliga i de antika och förhistoriska framställningarna. Horyuji temple, Nara Japan. De nedersta har inhandlats av en anonym köpare och får inte längre visas….

Denna essä gör naturligtvis inte anspråk på att leverera den absoluta sanningen. Avsikten är att vidga vårt synfält, så vi kan ta emot även nya intryck och kanske få en bättre bild både av vår forntid, vårt ursprung och vad vi kan förvänta i framtiden. Vi har alltför lätt för att låsa fast oss i oföränderliga dogmer och existerande åsiktssystem. Det gör det svårt för oss att ta emot de nya sanningar som nu snabbt uppenbaras för oss. En sådan är vår relation till varelser från utomjordiska civilisationer, som trots att de konstaterats i uppemot 30.000 observationer står i konflikt med vår bibliska uppfostran. Ändå är det så att såväl Bibeln och andra heliga skrifter som existerande reliefer från vår forntid är fulla av noteringar och vittnesbörd som ofrånkomligen pekar i den riktningen.
Berättelsen om Atlantis finns detaljerat beskriven både i den djupt kristne siaren Edgar Cayce visioner från 1930-talet och i Platons skrifter Critias och Timaeus från c:a 400 f.Kr. Oavsett om man tror på dessa berättelser eller inte kan man lägga ut dem som ett spår att följa, det visar sig nämligen att det mesta är både logiskt och allt mer bekräftas av dagens forskning. Man kommer dock oundvikligen till en kollision mellan förekomsten av aliens och religionernas tolkning av begreppet Gud. I min tolkning ovan är Amilius, i egenskap av den nya, upplysta människans skapare, en alien som med hjälp av sin medhavda teknologi skapar en ny värld. Människorna uppfattar honom i sin överlägsenhet som en Gud och hans ättlingar som halvgudar. På den grunden sprider sig religionerna över världen.
Cayce ser istället Amilius som Guds skapelse (Adam) och ger ingen förklaring till hans bakgrund, mer än att Amilius tar mänsklig form (vilket han då inte har haft vid sin ankomst). Detta leder till en motsats till Bibeln. Istället för att Gud skapar människan till sin egen avbild, blir det faktiskt så att den Gud som tar plats gör sig själv till människans avbild. På så sätt kan gudar och halvgudar verka bland människorna i syfte att sprida kunskap och en hierarkisk ordning. Är då Amilius Gud själv eller bara Guds son (Adam och senare Jesus)? Därmed har vi ett fundament för fortsatta diskussioner och funderingar till vår existens.
Peter Krabbe

Berättelsen om en Falsterbo-gård

Specialutgåva för Falsterbonäsets läsare. Länkarna Del 1 och Del 2 innehåller PDF-filer med historia, bakgrund och pågående renovering av Storgatan 11 i Falsterbo. Klicka gärna även på andra artiklar under temat Historia, de har fokus på Näset!

Berättelsen tar sin början! Den påbörjade renoveringen av det återstående gatuhuset har fått bygglov och arbetet har kommit igång. Efter tre månader stoppar byggnadsnämnden bygget på oklara grunder. Mars 2019.

Byggnadsnämnden i Vellinge har stoppat renoveringsarbetet med hänvisning till att detta kan betraktas som en rivning. Under maj 2019 har beslutet överklagats till länsstyrelsen, som har avslagit begäran om inhibition. Bilagan Länsstyrelsen nedan är byggherrens inlaga till länsstyrelsen för att förmedla nödvändig sakkunskap om projektet. Läs den gärna! Denna sakkunskap ansågs tydligen inte vara av intresse vid bedömningen.

Under juni 2019 skall byggnadsnämnden handlägga ärendet. På denna sida skall vi följa och kommentera de beslut som fattas.

Bilden: det gamla huset dignar under sitt tunga tegeltak, seklers misstag har fått detta lerstenshus att sjunga sin svanesång. vem skall bära ansvaret för dess framtid?

Storgatan 11 i Falsterbo del 1

Storgatan 11 i Falsterbo del 2 

Länsstyrelsen Skåne bilaga överklagande

Ovan ser vi huset som det skulle ha sett ut efter ombyggnaden. Återställandet av det nu verifierade korsvirket är dock avstyrkt av både Kulturen i Lund och byggnadsnämnden….

Följetongen om Storgatan 11 i Falsterbo fortsätter. I Sveriges mest företagarvänliga kommun har byggnadsplatsen nu stått stängd i närmare tre månader utan att ärendet behandlats i vår s.k. byggnadsnämnd. Ett försök att få länsstyrelsen att upphäva byggstoppet misslyckades. Jag skall återkomma till detta revolutionerande avslag. Under tiden har tiotalet byggnadsarbetare i det lokala byggföretaget fått hitta annan sysselsättning, en snickerifabrik i kommunen har fått skjuta en miljonorder till en oviss framtid och ortens byggmaterialleverantörer får se sin omsättning minska med några miljoner. En ställningsfirma utanför kommunen kan omvänt glädja sig åt att få hyra för ett väderskydd under ett extra halvår, med en utökad inkomst om ett par hundra tusen kronor. Ett väderskydd kostar 1000 kr om dagen. Att ta ner det och sätta upp det igen kostar ett par hundra tusen.
Att grannar och övriga boende i Falsterbo får sin sommar förstörd genom att lyssna på plastsjokens fladder i vinden tycks inte bekymra byggnadsnämnden. Om bygget hade fortsatt som planerat hade huset varit under tak nu och väderskyddet varit borta. Istället hade huset legat där och ingen hade sett den minsta skillnad, i alla fall ingen negativ. Att rekonstruera den gamla korsvirkesfasaden har ju byggnadsnämnden ansett vara olämpligt….
Vad handlar då detta om egentligen? Jag kan sammanfatta det i ett enda ord: MAKTMISSBRUK. Byggnadsnämndens tjänstemän har låtit sig påverkas av ett mediadrev mot byggherren och tagit förhastade beslut. Ingen återvändo finns i en affär som växer för varje dag – från Lokaltidningen till Expressen till veckopressen. Byggherren är en adlig finansman, vilket ju avgör allt. Stockholmare dessutom, nej ännu värre – Lidingö. Länsstyrelsen vågar inte inhibera beslutet, de är ju själva tjänstemän och kan lätt hamna i samma situation. Bäst att ligga lågt. Hjälpa varandra.
Kommunens tjänstemän börjar tydligen tvivla på sina beslut. Man anlitar därför en advokatfirma i Stockholm för att få hjälp med argumentationen. Detta i ett trivialt bygglovsärende som handlar om att avgöra om ett hus är rivet eller under renovering! Vi skattebetalare i kommunen får indirekt betala vår egen bödel, vi skall tystas på egen bekostnad. Kanske hade det varit både lättare och billigare att inleda en dialog med byggherren för att hitta en lösning som är bra för alla? Eller att anställa personal som har egen kompetens?
Vad är det då med länsstyrelsens avslag som är revolutionerande? Jo, man skriver att bygglovet inte inkluderar den omfattande handläggning och granskning som krävs för att få tillstånd att påbörja bygget och som faktiskt ingår i bygglovsavgiften. En kort förklaring:
Bygglovet baseras på ritningar i skala 1:100 och eventuella beskrivningar. Där granskas överensstämmelse med detaljplaner och Plan- och Bygglagen samt många andra bestämmelser som inte står i lagen. Underlaget anses vara så rudimentärt att det inte ger tillstånd att börja bygga. Därför har byggnadsnämnderna infört krav på att ett Tekniskt Samråd skall hållas innan byggstart, där projektets bygghandlingar gås igenom och en kontrollplan godkänns. Under den tid som förflutit i väntan på bygglovet har nämligen byggherren hunnit upprätta sina detaljerade bygghandlingar för arbetet samt ritningar för VVS-installationer och fått externa beslut m.m. Byggnadsnämnden upprättar ett protokoll över samrådet som, om nämndens tjänstemän är nöjda, resulterar i det slutliga tillståndet, startbeviset, varefter byggnadsarbetet kan påbörjas i enlighet med samtliga dessa handlingar som nu ingår i bygglovsärendet. Förfarandet finns detaljerat beskrivet i Plan- och Bygglagen.
Länsstyrelsen hävdar då att hela denna process, som för flertalet bygglovssökande tar ett halvt år eller mer, inte gäller som bygglovshandling. Detta är i sanning revolutionerande, eftersom man då upphäver väsentliga delar av bygglagen och samtidigt rättssäkerheten för den enskilde, som tror att de handlingar som man fått godkända är giltiga. Lagen kräver minst ett besök på plats av byggnadsnämnden, det var redan innan byggstoppet inbokat till den 23 april, då den bärande stommen inklusive de nya takstolarna beräknades vara klara. Om byggnadsnämnden hade begärt det hade besöket kunnat tidigareläggas och eventuella frågeställningar redas ut. Varför går man istället ut i skandalpressen? Varför står en ledamot av byggnadsnämnden i Expressen TV och orerar utan ha en aning om sakfrågan? Varför går en annan ledamots make ut i lokalpressen och pratar om brottslig verksamhet utan att veta någonting om projektet? Så här skapar man en rättsskandal, som byggherren får betala ett högt pris för.
Riksdagen röstade i höstas igenom förslaget till nytt tjänstemannaansvar. Det har mig veterligen inte blivit lag än, men man får nog tolka myndigheternas agerande ovan som ett tecken på att bilan hänger över huvudet på många. Man försöker i det längsta täcka över felbeslut och förhastade bedömningar i rädslan för personligt ansvar. Resultatet blir en administrativ snöbollslavin, alla söker någon annan som ansvarig för sina beslut. Kommuner och länsstyrelser sluter sig samman i försvaret av sina tjänstemän, kosta vad det kosta vill. Enskilda verksamheter stryps till döds genom en ogenomtränglig administration, tidsfaktorn som är avgörande för all lönsamhet ignoreras totalt. Byggbranschen är Sveriges motor med alla sina underleverantörer och enskilda hantverkare. Den klarar inte att få sirap i maskineriet. Framtiden ser i sanning dyster ut.

Kan man relatera detta lilla lokala ärende till EU-valet? Jo, faktiskt, det har ett riksintresse. En centraliserad administration innebär också att den lokala dialogen försvinner, beslutsfattandet blir trögt och osäkert. Vågar vi besluta något alls? Vad säger Bryssel? Effektiviteten försvinner när tjänstemännen får lägga hela sin tid med näsan i paragraferna och ändå är osäkra på sina beslut. Känner någon vibbarna från kommunismen? Inte? Men det gör jag.  Utveckling bygger på att fånga tillfället i flykten, att kunna förlita sig på regelverk och erfarna tjänstemän, att kunna sin spelplan. Detta kommer vi att förlora i en alltmer centraliserad värld. Jag fäller en tår över vårt land.

Peter Krabbe

Uppdatering per november 2019:

Bygget har nu stått under byggstopp i 8 månader! Väderskyddet togs ner innan sommaren därför att kommunen och polisen inte förnyade nödvändiga tillstånd för nyttjande av gatumark.

Ärendet har av byggherren överklagats till Mark- och miljödomstolen i Växjö, som gjort besök på plats i början av september. Det är nu i november fortfarande oklart när beslut i målet kan förväntas. Vid synen har vi på arkitektkontoret gjort en beskrivning av det som nu kan ses på plats och de olika byggnadsdelarnas bakgrund och tillblivelse. Detta har resulterat i två kompletterande skrivelser, som kan läsas nedan.

Bilaga 11 Illustrerad tidslinje avseende ombyggnad av Storgatan 11 i Falsterbo

Bilaga 12 upprättad i anslutning till MMD

Av handlingarna framgår ganska klart att det som är uppfört på platsen följer de handlingar som presenterats för byggnadsnämnden under processen fram till och med det tekniska samrådet, vilket ligger till grund för nämndens beslut om starttillstånd för projektet. Om någon på byggnadsnämnden i efterhand skulle anse att ombyggnaden skulle gjorts på ett annat sätt är därför en helt annan fråga. De beslut och överväganden som tagits under bygglovsprocessen gäller för projektet och kan inte godtyckligt upphävas av en enskild tjänsteman under byggskedet. Hur byggnadsnämndens Stockholmsadvokat skall kunna plädera för motsatsen är för mig en gåta.

Kan vi lita på vårt rättssystem? Detta fall har lagt många frågor på bordet som saknar svar. Jag kommer därför att – oavsett utgång – diskutera dessa frågor och speciellt belysa framtiden för dem som vill fortsätta att bygga i Vellinge kommun.

Uppdatering per mars 2021:

Uppdatering per 2021-03-23

Den långvariga striden om ombyggnaden av Storgatan 11 har nu, efter två års byggstopp, lett till vapenvila. Bilden visar fasaden på det hus som nu fått nytt bygglov och kommer att färdigställas under året. Som den vakne iakttagaren ser är det identiskt med både det ursprungliga bygglovet och det ursprungliga huset, i det senare fallet bortsett från att de tre norra missprydande 1880-talsfönstren ersatts med fönster av 1700-talstyp lika de södra.

Såväl det gamla takteglet som de södra fönstren och entrédörren kommer att vara de ursprungliga, men i den mån det krävts, reparerade där virket varit murket. Huset kommer därmed, som fågel Fenix, att ha återuppstått ur sin aska. Så vad handlade då hela den skandalösa handläggningen med byggstopp om?

Som jag beskrivit i min bloggartikel visade sig husets befintliga konstruktion vara så undermålig att en konkret rasrisk förelåg. Husets centrala parti, som jag bedömer byggdes under slutet av 1600-talet bestod av murket korsvirke grundlagt på lösa stenar lagda direkt på marken och med väggfyllningar av halmblandat lerkline. Eftersom denna delen av Storgatan är en backe ner mot norr, innebar grundläggningen på mark att husets golv i rummen i den norra delen låg 20 cm lägre än i den södra änden. Både det norra och det södra gavelpartiet hade byggts upp under slutet av 1800-talet i bränt tegel, medan korsvirkesdelen förstärkts med lersten (obränt tegel) lagt på flatan utan bärande funktion. Avgörande var att huset under slutet av 1800-talet fått hela takkonstruktionen upplyft i syfte att öka den invändiga rumshöjden med 20 cm. I ett korsvirkeshus hålls konstruktionen samman genom förbanden mellan takstol och korsvirkesstolpar, men här kapades detta förband, förutom att takets ursprungliga halmtak ersattes med ett tungt tegeltak under 1900-talets första decennier, detta trots att varken den klena takstolen eller klineväggarna hade den bärande förmåga som krävdes.

I det första bygglovet redovisades både att grundförstärkning och att en ny bärande lättklinkervägg skulle utföras innanför de gamla ytterväggarna. Där redovisades vidare att en vindsinredning skulle utföras (tidigare outnyttjad vind) med isolerade takfall och ny, kraftigare takstol. När grund- och väggförstärkning utförts monterades taket ner för byte av takstol. Eftersom arbetet utfördes under vintern användes ett väderskydd av plast för att skydda de kvarvarande byggnadsdelarna.

Detta uppfattas av en totalt oinformerad privatperson som att byggherren försökte ”dölja en rivning” av huset. Istället för att kontakta byggledningen för information kontaktar denne det objektiva organet Expressen TV och framför sin version av pågående händelser, med stöd av andra lokala ”auktoriteter” förmås en likaledes totalt oinformerad tjänsteman att, med media i hälarna, utfärda ett formellt byggstopp.

Därmed påbörjas två års processer som slutar i Mark- och miljödomstolen med det ”kvalificerade” utlåtandet att ”vad som utgör en rivning är inte definierat i PBL och det är svårt att säga var gränsen går mellan en rivning i förening med uppförande av en ny byggnad och en genomgripande  renovering.”  Ändå gör domstolen bedömningen att ”arbetena är av en sådan art och omfattning att det är fråga om en rivning”.  Detta subjektiva yttrande av rådmannen Anna Karlsson har nu kostat byggherren miljonbelopp och är så pinsamt att till och med byggnadsnämnden nu utan prut skrivit ut ett nytt bygglov för att bygget skall kunna färdigställas och avslutas.

Men de uppförda konstruktionerna är nämligen nu så anfrätta av tidens tand att allt måste rivas och arbetet göras om från början. Därmed försvinner också de sista ursprungliga byggnadsdetaljerna och hela byggnadsstommen blir ny. Så vad vann byggnadsnämnden? Ett domslut blir prejudicerande och kommer att påverka alla försök att underhålla och bevara våra äldsta byggnader. Den som om något år promenerar förbi Storgatan 11 kommer inte att se någon skillnad nu mot då, men det antikvariska intresset är utplånat för all framtid. Detta gäller även för korsvirket som byggherren ville återställa, men som byggnadsnämnden vägrat ge tillstånd till. Detta skall jag berätta mer om en annan gång. Då skall jag också berätta vad detta fall kommer att innebära för alla dem som äger kulturhistoriskt värdefulla hus…

Peter Krabbe

fortsättning följer 

Fanns det ett Skanörs Gästis före bränderna?

När frågan uppkom om det fanns en äldre gästgivaregård i Skanör än den nuvarande, som vi konstaterat byggdes år 1913 vid Mellangatan, fick vi anledning att göra en djupdykning i dokumenten. Den centrala delen av Skanör brann ner i en våldsam brand år 1874 och ett decennium senare, år 1885 utplånades i stort sett all kvarvarande bebyggelse genom en ännu större brand, som fick sin näring ur alla halmtak på de tätt liggande husen.

Genom Lars Dufbergs trägna forskningsarbete i församlingsböckerna kan vi ana oss till hur historien ser ut genom att studera yrkestitlar och vem som bodde i husen under tiden före bränderna. Men låt oss börja med en berättelse från Anders Petter Erikson (Calluna 1998), som gjorde en fotvandring till Skanör och Falsterbo år 1879, tiden mitt emellan de två bränderna. På grund av sitt långsamma färdsätt var han i starkt behov av ett övernattningsställe, väl framkommen till Skanör. Vi låter honom själv berätta efter att ha anropat ett par ungdomar, de enda människor som fanns att se i staden:

-”Hvar någonstans är gästgivaregården belägen?” En lång paus följde. Vi upprepade frågan ännu en gång på så god danska vi kunde. ” Der de to store träna staur” upplystes det omsider. Vi gåfvo dem några temligen tydliga vinkar att blifva våra ciceroner, men dertill syntes de icke hafva lust, hvarföre vi på egen hand gjorde en upptäcksresa gatan framåt. Der stodo verkligen två stora trän framför ett långsträckt men ytterst lågt hus. Ingen skylt kunde vi upptäcka i mörkret, men vi klappade ändock på, då dörren befanns vara stängd. Efter en god stunds bultande drogs en bom undan och dörren öppnades af gästgifvaren sjelf. Vi infördes i en rymlig sal med sparrar i taket och i ena hörnet försedd med en stor jernugn….

Under sin vandring i Skanör eller vistelsen på gästgivaregården tar Anders Petter del av en annan historia som berör gästgiveriet. ”För 30 -40 år sedan (c:a 1845) kommo några vandrande lundastudenter till Skanör. De tänkte först och främst på att tillfredsställa de materiella behofven och beställde genast middag. En ganska passabel måltid framdukades. Men lilla supen saknades och kunde tyvärr ej anskaffas.” Efter en diskussion om alternativ ”framsattes några silferhalsade buteljer, hvilka befunnos innehålla champagne af finaste slag.” En försiktig förfrågan om priset besvarades ”Åh, det är väl skamligt att ta betalt för sådant, men vilja herrarna betala 12 skilling, så äro vi tacksamma”. Det visade sig att flaskorna bärgats från ett fartyg som förlist på Falsterbo rev under resa till St Petersburg, lastat med vin för det ryska hovets räkning. Studenterna tog med sig hela lagret till Lund….

På bilden ovan ser vi de två träden på Stora Mellangatan som skuggar det gästgiveri som Anders Petter beskriver. Tomten ligger på ungefär samma ställe som nuvarande Gästis, efter branden rätades gatorna ut och en ny tomtindelning gjordes. I församlingsboken får vi veta att Theodor Olsson flyttade till fastigheten år 1873 och titulerade sig då som gästgivare. Efter honom uppkallades för inte så länge sedan Theodor Krögares gränd  i Skanör.

Till vänster ser vi på kartan över det nedbrunna Skanör Gästis från tiden 1874- 1885 och till höger det första Gästis från perioden 1820- 1874.

Tio år tidigare besöker Erik Bögh Skanör och ett gästgiveri som beröms för sina förträffliga gåsleverpastejer – kanske inte oväntat i Skanör – och vars gästgiverska visar sig vara en änka. Detta senare stämmer inte med Olssons föräldrar och kan tyda på att gästgiveriet då drevs i en annan byggnad. I församlingsboken kan vi läsa att pigan Greta Matsson får anställning hos gästgivaren Anders Lindh år 1820. Anders hade då en fastighet som låg där Östergatan 4 nu ligger. Den brann ner i den första branden 1874, vilket kan förklara att Theodor Olsson etablerade sig på Mellangatan samma år. Vi kan då också se att år 1860, några år före Erik Böghs avnjutande av gåsleverpastejer, fanns änkan Cecilia Larsson på plats i fastigheten.

Går vi längre tillbaks i tiden till ett besök som Lundaprofessorn Sven Nilsson gjorde i Skanör år 1819 nämns ingenting om en gästgivaregård, utan professorn får övernatta i Räng istället.

Sammanfattningsvis bör Skanör ha fått sin första gästgivaregård efter 1820, då belägen i en fastighet på Östergatan, ett stenkast från Rådhustorget. Efter branden 1974 etablerades en ny gästgivaregård på Mellangatan, i ungefär samma läge som den nuvarande. Efter den andra branden 1885 tycks ingen gästgiveriverksamhet ha förekommit förrän den nuvarande byggnaden uppfördes 1913, säkert som följd av järnvägens tillkomst och den nya strömmen av turister och sommargäster till Näset. Om det finns fler buteljer av den ryske tsarens champagne dolda i Falsterbosanden får väl Gästis nuvarande ägare undersöka…..

Peter Krabbe

Skanörs hamn – inte alltid för fritidsbåtar!

När Skanörs hamn idag diskuteras som tummelplats för fritidsbåtar, campingbilar och butiker av alla de slag tänker inte så många på att hamnens historia under dess första 100 år uteslutande varit fokuserad på fiske och transporter. I vår serie av tillbakablickar skall vi också kasta ett öga på hur hamnen såg ut så sent som på 1950-talet, fångat av min fars kamera ungefär 1954.

Till vänster står vi på den södra pirarmen och ser in mot hamnplanen, där bara ett fåtal bodar ännu uppförts. Några ensamma fiskebåtar har gott om plats i den då rymliga hamnbassängen.

Hamnen byggdes under perioden 1877- 1881 under svåra umbäranden, den ena stormen avlöste den andra och förstörde mycket av det som redan åstadkommits. Men skam den som ger sig, till sist fanns där en hamn och de storstilade planerna tog fart. Ett rederi bildades för reguljär trafik Skanör – Kullen redan 1881 och hjulångaren Malmöhus beställdes. Hon förliste dock redan på väg till Skanör i Kalmarsund och 15 man följde med ner i djupet. Katastrofen till trots gjordes många försök under resten av 1800-talet att få igång en reguljär passagerartrafik, en naturlig ansträngning med tanke på de närmast obefintliga förbindelserna landvägen över Ljungen.

Första världskriget med mineringen av Öresund satte stopp för hamnens vidare civila utveckling. Tyskarna byggde 1913 en ”cementfabrik” i hamnen, som lär ha varit en del av en tänkt invasionsplanering och invändigt försågs med ett par rejäla kanonfundament för utplacering av de pjäser som tänktes spärra Öresund. Man fick till och med skåningarna att bygga ett järnvägsspår in till Skanörs station, vilket naturligtvis hade varit till stor hjälp vid en invasion med landstigning i hamnen. Detta järnvägsspår byggdes på den banvall, som vi idag promenerar på ner till hamnen. Hela härligheten revs efter kriget, till vår stora tacksamhet.

Ännu så sent som på 1950-talet var hamnen en sovande idyll med ett mindre antal yrkesfiskare. Till vänster ser vi söderut från bodarna. Observera att de 8 meter höga klitter som idag reser sig vid parkeringsplatsen inte alls fanns på 50-talet!

Efter det andra världskriget, som också genom sina minfält gjorde hamnen obrukbar, låg hamnen länge i dvala. En av kärnfunktionerna var livräddningsverksamheten, vilket vår vackra gamla livräddningsbåt på sin plats i hamnen än idag vittnar om. På våra bilder här ser vi en fiskeriverksamhet i blygsam skala och en hamn utan trängsel på grund av frånvaron av fritidsbåtar.

När kom då fritidsbåtarna? De nya bryggorna som skulle komma att dela upp hamnbassängen och mångdubbla dess kapacitet för att ta emot också nöjestrafiken, byggdes inte förrän 1970 – knappt 45 år sedan. Hamnen hade då i nästan 100 år haft en utveckling som efter en intensiv inledning genom krig och elände snabbt vissnade ner till en döende industrihamn.

Efter 70-talet har utvecklingen istället varit explosiv och vår hamn har en spännande framtid och en ny roll att spela i vår expansiva kommun – så snart som länsstyrelsen överger sina absurda resonemang om riksintressen och havsnivåer och låter oss utveckla hamnen ifred!

Peter Krabbe

 

En av Rådhustorgets pärlor

I vår lilla tillbakablick på det försvunna Skanör har vi redan stiftat bekantskap med Hans Petters-gården vid Rådhustorget, genom Gotthard Carlstens fotografier av gårdslängorna vid tiden strax efter förra sekelskiftet. Gården revs under 1960-talet, men dessförinnan var min egen far, Holger, där med kameran för att föreviga även fasaden mot torget.

 

 Hans Petters-gården låg där hotell Gässlingen nu ligger, vid torgets norra sida. Fotot är taget 1954, vilket bör vara några år innan gården revs till förmån för familjen Nathorsts stora privatvilla, som uppfördes 1964. Efter 1990-talets fastighetskris byggdes villan om till hotell. Foto Holger Krabbe 1954.

Hans Petters-gården fick sitt namn efter sjökaptenen och fyrmästaren Hans Pettersson, som ägde gården under mitten av 1800-talet. Betydligt mer namnkunniga ägare var släkten Rosenström, som ägde gården från 1883 och under 1900-talet. Rosenströms var Amerikafarare, som återvände med välfylld kassa, sentida släktingar hörde även till min egen tids Skanör, bl.a. genom innehavet av den stora gården Östergatan 29 med sin mytomspunna riddarsal på gården. Mer om detta senare.

Under 1900-talet hyrdes gården ut till många olika nyttjare och underhållet blev allt sämre. Gårdslängornas halmtak störtade till slut in och vid rivningen kan gården gott kallas fallfärdig. Huvudbyggnaden fick halmtaket ersatt med ett papptak och fasaderna slammades med kalk. På äldre fotografier ser man det gula tegel i huvudbyggnadens murning som enligt uppgift hämtades från ett förlist fartyg utanför hamnen.

Detta får mig att tro att huvudbyggnaden efter Hans Petters tid genomgick en större ombyggnad under slutet av 1800-talet, eftersom tegelleveranserna med det gula teglet från Ven började skeppas ner till Skanör efter branden 1885. Den stora gården på Östergatan 29 som uppfördes efter branden, är helt byggd i detta gula tegel. Vi ser här spåren efter Jeppa Rosenströms Amerikaguld.

När mina föräldrar sökte sommarhus att hyra under 40-talet tänkte man på det då tomma huset, men vågade inte gå dit eftersom det kallades ”nazisternas hus”. Kanske bidrog detta till att rivningen snabbt glömdes bort.

Tomten var obebyggd när Ihn ritade sin karta 1751 och ingick då fortfarande i vad man kallade ”Stadens värn”, d.v.s. mark som hört till borgens försvarsområde. Gårdslängorna var äldre än huvudbyggnaden ovan, sannolikt från slutet av 1700-talet, medan huvudbyggnaden bör ha genomgått en större ombyggnad efter branden 1885, då den blev både bredare, högre och fick sin frontespis.

 

Ladugårdslängan mot Knävångsgatan. Vi ser här det gula teglet i huvudbyggnadens gavel. Foto Gotthard Carlsten 1914.

Hans Pettersson övertog gården efter sonen till kyrkoherden i Skanör och sedermera fyrmästaren Ejlert Ekman. Att Ejlert inte tagit till sig sin kristna uppfostran vittnar komministern Gustav Karlberg bittert om i sin beskrivning av Ejlert: ”Ejlert Ekman var en rå och brutal karl. Hans tal var ständigt bemängt med svordomar och kraftuttryck. Oäkta barn fick han första gången vid 14 års ålder, samma år som han läste sig fram för prästen, och sista gången vid sjuttio år!” Man får nog tänka sig att det var ett ganska stort avstånd på den tiden mellan kyrkans män och verklighetens…

Peter Krabbe

 

 

Lite mer Skanörshistoria!

I vårt sökande efter försvunna Skanörs-miljöer har turen nu kommit till mina egna farföräldrars gård vid Kaptensgatan. Liksom Dykeribolagets hus mitt emot Gästis, som vi såg nyligen på Håkan Carlstens foto, fick gå rivningsdöden till mötes i ganska sen tid blev vår gård på Kaptensgatan offer för fastighetsspekulanter under det tidiga 70-talet.

Kaptensgatan 11 år 1927. På trappan sitter min farmor med sina barn, gäster på sittbänken och min farfar bakom kameran. Som synes har korna nyligen gått förbi på sin vandring från betesmarkerna på vångarna till sin ladugård i hörnet av Östergatan –Skepparegatan. Där bodde Skanörs sista bonde med djurhållning i stadskärnan, Knut Olsson. Hans ladugård är nu vardagsrum i den ombyggda gården.

Gården såldes i början av 30-talet efter min farfars frånfälle till en pensionerad lantbrukare, som lät den stå i oförändrat skick fram till den dag då han själv avled 1972. Samtidigt pågick arbetet med den nya stadsplanen för centrala Skanör, genom dåvarande stadsarkitekten Erik Månsson som fastställdes 1971. I denna sökte man nya byggrätter överallt och kompletterade rätten att bygga gatuhus i princip efter innerstadsbyggandets slutna kvarterssystem. Bara den äldsta delen av Möen vid Dykerigatans utlopp österut sparades genom särbehandling.

Den 2000 kvm stora trädgårdstomten blev ett lätt byte för denna stadsplan och redan samma år revs alla byggnader där för att ersättas med fyra nya hus på avstyckade tomter – ritade av Erik Månsson! Exploatör var – hör och häpna – Sjöbrings Smålandsstugor!

Tomten var bebyggd dels med ett gatuhus mot Östergatan, inrett till två separata lägenheter, dels huvudbyggnaden mot Kaptensgatan. Den östra delen bestod av en parkliknande trädgård. Inne på gården fanns uthus och utedass. Husen var uppförda efter branden 1885. Enligt muntliga berättelser lär ett tidigare korsvirkeshus på tomten ha räddats och återuppförts på Rådhusgatan 5, där det finns kvar än idag.

Gården på ett flygfoto från 1938. Kaptensgatan nederst och Östergatan snett till vänster.

Tomten kunde utan problem ha fått kompletterande bebyggelse mot Vånggatan, men rivningen av den befintliga bebyggelsen var knappast motiverad av andra skäl än ekonomisk vinning. Det skulle tyvärr ta ytterligare 25 år innan bevarandeplanen kunde börja gälla….

Peter Krabbe

 

Skanörs äldsta rådhus?

Ett nytt tittskåp in i det förgångna får vi genom de glasplåtar från tiden strax efter förra sekelskiftet som Håkan Carlsten på sistone grävt fram ur sin farfars arkiv, bilder som vi tidigare inte sett. De högupplösta glasplåtarna ger oss nya detaljer. Vi har tidigare sett det ursprungliga Norregård i Falsterbo, som det såg ut innan den stora ”ombyggnaden” förvandlade gården till kursgård och hotell.

Nu har vi fått ta del av den 1921 nedbrunna Söderlindska gården i Skanör, belägen vid Rådhustorget. Genom mina rekonstruktioner av Skanörs gator och stadskvarter för tiden från tidigt 1600-tal och fram till våra dagar, kan man med hjälp av Carlstens fotografier dra några intressanta slutsatser, eller åtminstone hypoteser om Skanörs historia. God hjälp har vi också av en uppmätningsritning av den Söderlindska gården från året innan den brann ner, publicerad i Lars Dufbergs  bok ”Skanörsgårdarna”.

Bakgrunden har vi i äldre kartmaterial (Meyer 1650-talet och Ihn 1751), som visar ett Rådhustorg, då kallat Stora Torget, som breder ut sig från Östergatan ända fram till Mellangatan. Under 1600-talet nådde torget fram till baksidan av Västergatans gårdar.  Torget var del av den plats där medeltidens Skånemarknad haft sina aktiviteter.

Denna del av den Söderlindska gården tjänstgjorde sannolikt som Skanörs rådhus under början av 1700-talet.

En analys av Söderlindska gården visar en bostadsdel som byggnadstekniskt kan hänföras till tidigt 1700-tal eller sent 1600-tal, som under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet byggts ut och kompletterats med ladugård och uthuslängor för att forma det mindre torg som skulle bli det nya Rådhustorget.  Rådhuset byggdes 1777 och samtidigt fick torget en beläggning av kullersten för att matcha det ståtliga rådhuset. Kostnaderna för detta var sannolikt den avgörande orsaken till att man halverade torget i storlek. Något decennium senare flankerades torget på sin västra sida av det också förhållandevis ståtliga Garnisonshuset, som under 1800-talet omvandlades till skolhus.

Men låt oss återvända till Söderlindska gården.  Den äldsta delen med sitt täta band av blyspröjsade 1600-talsfönster visar tydliga tecken på att ha varit en solitär byggnad. Att denna inte har ett ursprung som bostad visas också av byggnadsdetaljer som mängden fönster, den påkostade stengrunden och, inte minst, uppmätningsritningen som på gårdssidan visar en äldre huvudentré med ståtlig homeja över dörren. Dörren är då sedan länge igenmurad men homejan har lämnats kvar. En jämförelse med stadsplanen visar att denna byggnad legat mitt på det Stora Torgets södersida, med entrén vänd mot torget. Även söder om byggnaden fanns ända fram till 1885, när Skanör återuppbyggdes efter branden, en mindre platsbildning. Mycket talar därför för att detta var det äldre rådhuset, som skulle ersättas av det nya, som de la Rose lät bygga 1777 och som nu dominerar Rådhustorget. Bakom de tätt sittande fönstren har vi då sannolikt haft rådstugans möteslokal under en period från slutet av 1600-talet till mitten av 1700-talet.

Stora Torget var vid mitten av 1700-talet mer än dubbelt så stort som idag. Det gamla rådhuset vänder sig mot prästgården och borgen, som varit okulär huvudaxel för stadsplaneringen sedan Skånemarknaden under medeltiden. Många av gårdarna varvid denna tid mindre än vad kartan visar.

Från 1668 och fram till 1739 innehades borgmästarämbetet växelvis av de sammangifta släkterna Lind och Sörensson/Rasmusson, med början genom Fredrik Gudmunsson Lind. Det var då vanligt att borgmästaren hade skyldighet att hålla rådstuga. Släkten Lind ägde vid denna tid det som senare skulle kallas Söderlindska gården. Det som jag här kallar Skanörs äldsta rådhus benämndes under senare delen av 1700-talet därför Lindagården. Vid 1740 års mantalslängd fick byggnaden för första gången ett gårdsnummer och hade dessförinnan betecknats som ett gatuhus utan tillhörande jord. Detta stämmer väl med släkternas skyldighet att hålla rådstuga fram till 1739, när borgmästarsysslan övergick till Magnus Grijs. Man kan därför på sannolika skäl datera det i den Söderlindska gården inbyggda rådhuset till perioden 1670- 1730, mest troligt till det snävare intervallet 1670-1680 då den förmögne F.G. Lind påbörjade sin ämbetsbana som borgmästare i Skanör.

Skanörs centrumtorg som det utformades efter de la Roses rådhusbygge, utseende 1870. Det gamla rådhuset ingår nu i det sydvästra hörnet av Söderlindska gården.

När detta gamla rådhus inte behövdes längre förlängdes bostadsdelen österut och de stora korsvirkeslängorna som formade den nya kringbyggda gården byggdes upp. Den gamla marknadsplatsen hade nu blivit ett stadsmässigt torg med fokus på att framhäva stadens nya symbol, det ståtliga nya rådhuset, vilket ytterligare underströks av de två flankerande korsvirkesgårdarna Söderlindska gården och Hammargården. På andra sidan torget låg prästgården, kyrkan, klockarens länga och Hans Pettersongården på rad och strax intill den stora korsvirkesgården Borgmästaregården, uppförd av de la Rose. Utan tvekan ett av Skånes vackraste torg! Saknaden efter denna unika miljö är stor, en miljö där den Söderlindska gården var ett omistligt inslag både ur estetisk och ur historisk synvinkel.

Peter Krabbe

 

Vem tar pengarna från kulturminnesvården?

Möjligen har olika generationer också olika prioriteringar vad gäller hur statens insamlade skattemedel skall användas. Detta är kanske naturligt och bara att acceptera. Ändå har många av oss som levt lite längre svårt att förstå nonchalansen inför och det bristande engagemanget i kulturminnesvården idag. Mitt hjärta blöder när jag tvingas åse kulturminnen försvinna genom vanskötsel, okunskap eller total ignorans från myndigheternas sida. Myndigheterna är nu våra barns generation, med andra prioriteringar. Men försvunna kulturminnen kommer inte tillbaks. Det finns så att säga bara ett original.

Byggnader som berättar vår historia rivs och ersätts av huskroppar med odefinierbara fasaddekorer. Rationellt, funktionellt och ekonomiskt. Stadens årsringar suddas ut. Men även i den lilla skalan, i den ömtåliga och föränderliga naturen, lever kulturminnena farligt. På den fornminnesspäckade Falsterbohalvön finns fortfarande många spår i naturen efter vikingatid och medeltid. Om dessa skall få finnas kvar behövs det arbetsinsatser och någon som bekostar dessa. Gränsdragningen mellan kommun och stat är många gånger oklar. Utan tvekan är det ett kommunalt intresse att bevara och underhålla unika miljöer, men fornminneslagen gör normalt rikstäckande myndigheter till de ansvariga. Som alla vet går statens resurser till andra intresseområden och kommunerna står med bakbundna händer. Är detta något som vi behöver acceptera när våra fornminnen försvinner?

Bilden t.v. är tagen för 20 år sedan, man kan fortfarande urskilja Brede vägs särart och kvarvarande vatten i det återstående diket. T.h. Brede väg idag, träd slår rot i det torra diket och området blir en del av sin omgivning.

– Brede väg är en medeltida vattenled i Skanör som löper söder om Lagmanshejdan. På medeltiden var denna vattenfylld mellan de kraftiga tångvallar som ännu markerar förbindelsen mellan Rostocks fit och Höllviken och trafikerades av pråmar lastade med sill. Idag återstår bara ett dike som nu håller på att växa igen. Rensa och återställ detta fornminne omgående! Hästar och får är billiga kommunalarbetare och nödvändiga medarbetare för att hålla naturområden i skick. De som tidigare gjorde jobbet har tydligen blivit uppätna i likhet med korna på ljungen?

 

Den inre vallgraven vid Skanörs borgruin efter upprensning och renovering år 1965.

Vallgravarna vid Skanörs borg idag. Kan någon se ett spår efter den inre vallgraven, mellanliggande vall och den yttre vallgraven? Trädet längst till vänster och den vita gården i bakgrunden är desamma som på bilden ovan från 1965. 50 år av totalt förfall! Fy skäms, Vellinge kommun.

– Vallgravarna runt borgarna i både Skanör och Falsterbo håller på att visuellt försvinna genom tilltagande igenväxning. F.d. landsantikvarien Evald Gustafsson genomdrev 1965 en upprensning och återställande av de då, precis som idag, knappt synliga vallgravarna med hjälp av beredskapsarbeten. Efter renoveringen åtog sig Skanör-Falsterbo stad att i fortsättningen svara för skötseln. Efter kommunsammanslagningen har inte ett grässtrå krökts inom fornminnesområdet, förutom de som fåren betar av sommartid. Hur många i kommunhuset känner idag till detta åtagande? Som självutnämnd kulturmiljödebattör kommer jag att plåga de som är ansvariga för denna vanvård tills bättring sker. Att i en kommundel som lever på turism inte marknadsföra sina unika kulturminnen är ansvarslöst och obegripligt. Ta vänligen fram en handlingsplan omgående!

Flommarna i Skanör och Falsterbo, en våtmark under uttorkning.

– Flommarna i Skanör och Falsterbo är medeltida vattenområden som använts både som hamn för koggarna och landningsplats för fiskebåtarna under den medeltida Skånemarknaden. Naturområdet är idag naturreservat. Trots klimatalarmisternas upprepade försäkringar att havsnivåerna skall höjas sker i verkligheten det omvända och dessa våtmarker torkar ut allt mer. Det gångna sommarhalvåret med havsnivåer en halv meter under det ”normala” har satt sina spår med utbredd vegetation och minskade vattenflöden. Målsättningen måste rimligen vara att bibehålla kulturmiljön så att den kan berätta om sin historiska bakgrund. Planering sker för byggande av skyddsvallar mot höga havsnivåer när problemet istället är att öka vattentillförseln genom lämpliga åtgärder. En sådan kan vara att återskapa en vattenförbindelse under Hamnvägen för att förbättra vattengenomströmningen från Slusan till Bakdjupet. Åtgärderna är lika naturliga som att rensa reservatet Skanörs ljung från björksly. De betande korna gör vad de kan, men att reglera vattenflöden klarar de inte av på egen hand.

Naturen är Vellinge kommuns varumärke. Här blandas unik natur med kulturminnen på ett sätt som saknar motstycke i landet. Får vi be våra unga kommande politiker att observera detta så att även våra barnbarn får möjlighet att njuta av dessa tillgångar!

Peter Krabbe

 

Nytt ljus över Fotevikens vikingar

Riksantikvarieämbetet har nyligen publicerat en arkeologisk utredning över östra Höllviken, beställd av Vellinge kommun inför arbetet med den fördjupade översiktsplanen. Eftersom utredningen inte fått allmän spridning, gör jag här på min blogg en kort sammanfattning istället.

Utredningsområdet omfattar det i huvudsak obebyggda området från Foteviken, förbi Stora Hammar och ner till Kämpinge. Författaren Kennet Stark belyser den postglaciala utvecklingen, som gav upphov till Falsterbonäsets bildande. För 4000 år sedan var den alltmer sjunkande havsnivån ändå 2,5 meter högre än idag och Näsets sandrevlar började tidvis bli synliga över vattenytan.  Hammarsnäs hade nu uppstått som en revelformation som sträckte sig söderut till nuvarande Kämpinge, med höjdpunkten vid Toppen och bronsåldersgraven Kungshögen, en landformation som då liknade ett Falsterbonäs i miniatyr. Vid vikingatiden, c:a år 800 – 1050 e.Kr. hade havsnivån sjunkit till c:a 1 meter över nuvarande och vi får nu en intressant inblick i vikingatidens topografi.

Den röda linjen markerar utredningsområdet – planläggningen av östra Höllviken. Det gröna området visar landkonturen för 6000 år sedan. De sjunkande havsnivåerna bildar efter hand det nuvarande Falsterbonäset.

Den redan tidigare kända stenspärren vid inseglingen till Foteviken markerade inloppet till en större vikingahamn inne i Foteviken, en vikingatida varvsplats för kungens skepp. Vikens inre del var betydligt större än vad vi kan se idag och hade en vattenled som kan ha varit farbar ända upp till Stora Hammar. Stenspärren var 300 meter lång och kantades av sänkta vikingatida farkoster, varav en har bärgats och undersökts. På landsidan fanns bevakningspunkter genom ringborgarna vid Eskilstorp och Pile ringvall, även vallanläggningen vid Kämpinge och en eventuell ringborg vid Lilla Hammar ingår i detta starkt befästa försvarssystem.  Vi kan här se ett vikingatida kungafäste, som måste ha varit en centralpunkt i 1000-talets Danmark, framvuxet ur en gammal kulturbygd med anor från stenåldern. Slaget vid Foteviken år 1134 har sannolikt sin naturliga bakgrund i att denna viktiga samhällsbildning fanns, med sin strategiska placering vid Skånes sydvästra hörn. Den efterföljande etableringen av kungsgården Skyttsie Hage vid dåvarande kustlinjen väster om Ljunghusen kan vi se som en konsekvens av den fortsatta utvecklingen, som sedan skulle leda vidare till Skånemarknaden i Skanör och Falsterbo, när havet hade fortsatt att sjunka och sandrevlarna blev fast mark.

Intressant i sammanhanget är den djupa vik som under yngre stenåldern skar in från Fredshög vid Östersjökusten, långt in mot Räng Sand och skapade ett smalt näs vid Stora Hammars medeltida kyrka. Hur mycket som återstod av dessa vikar och vattenleder före vikingatid vet vi inte men kan anta att kulturmönstren levde kvar under lång tid, även om vikarna grundades upp. Försvarsanläggningarna vid Kämpinge kan ses som ett skydd för en sydlig ankringsplats, vi kan utgå ifrån att sandrevlarna ut mot Falsterbo redan då var riskfyllda att passera, både för krigsskepp och handelsmän. Hur organisationen såg ut på land vet vi ännu inte så mycket om, men det förefaller troligt att mötesplatsen för de två vikarnas vattenleder, vid Stora Hammars medeltidskyrka, skulle ha varit centrum för bosättningarna, medan kultplats och handelsplats fanns på höjdryggen vid Kungshögen. Under alla förhållanden växer bilden fram av ett vikingatida samhälle som måste ha haft en betydelsefull roll i dåtidens Skåne, kanske det främsta militära maktcentrat öster om Öresund vid sidan om övergången från det hedniska Uppåkra till det kristna Lund. Det finns all anledning att damma av vår historia i detta avseende och lyfta fram de minnesmärken som ännu går att skönja i en allt översvämmande nybebyggelse!

I rapporten berättas också om den katastrofala sandflykten under början av 1600-talet som ödelade odlingsmarken nordost om Kämpinge, samma sandflykt som med stor sannolikhet begravde Falsterbos medeltida samhälle. Under 1800-talet genomfördes en omfattande ”jordvändning” för att få den begravda jorden att byta plats med den överlagrade sanden. Namnet Räng Sand vittnar ännu om den sandöken som då täckte landskapet!

Det finns då anledning att fundera över vad vi står inför, när vi nu börjar ana konturerna av ett starkt vikingafäste vid Foteviken. Sätet för kungamakten har tveklöst vandrat vidare från Uppåkra till Lund under loppet av vikingatiden, men uppstod Foteviken som en kungamaktens örlogshamn, kanske också till följd av ett en sjunkande havsnivå och en allt mer uttorkad Helge å? Eller var det strategiska läget på udden mellan Öresund och Östersjön redan sedan lång tid tillbaks den självklara lokalen för ledungsflottan? Kanske kunde de mindre skeppen snabbt transporteras från Foteviken till Fredshög på den kvarvarande vattenleden vid hotande anfall söderifrån, som genom en forntida Falsterbokanal? Det som vi idag upplever som små bäckar var förr ett väsentligt inslag i Skåneslättens kommunikationssystem. Vilken betydelse hade marknadsplatsen Halör relativt Uppåkra? Frågorna är många, helt klart är att vi ännu bara är i början av utforskningen av en av vikingatidens viktigaste anläggningar i Skåne. Allt ligger där och väntar på att få berätta sin historia – tills vi har begravt den under nya hus!

Peter Krabbe

Historien om den medeltida borgen i Skanör, del 5. Framtiden.

Att bygga en borganläggning vid havsstranden är naturligtvis vanskligt. Man hade redan kunnat konstatera att havsnivån sjunkit med närmare en meter de senaste hundra åren. Om vi utgår ifrån att borgen byggdes som jag tror, under slutet av 1100-talet, såg man ändå en viss stabilisering av havsnivåerna dessförinnan. Man hade säkert också i färskt minne stormfloden år 1146, som översvämmade de danska öarna och kostade tusentals människoliv. Vad man inte visste var att de kommande hundra åren skulle havsnivåerna trots allt fortsätta att sjunka med ytterligare en meter. Rent tekniskt skulle detta komma att innebära att de pålspont man slagit ner för att hålla den konstgjorda kullen samlad, skulle bli liggande i ett likaledes sjunkande grundvatten – en meter under den avsedda vattenlinjen. Eftersom trä ruttnar snabbare när det är exponerat för syre, till skillnad från det som ligger under vatten, blev viktiga bärande trädelar nu snabbare förstörda med följd att borgkullen började vandra utåt, mot vallgraven. Risflätningen mellan pålarna försvann och sand och torv började sippra ut mellan pålarna. Samtidigt blev vallgravarna uppgrundade och förlorade successivt sin försvarsfunktion. Vi kan nog se de desperata försöken att förstärka kajkanten mot denna bakgrund, något som troligen hände under 1300-talet. Sandtransporten från söder mot norr, som vi idag kan iaktta vid stranden söder om Skanörs nuvarande hamn, gick då utefter den befintliga kusten utanför nuvarande Västergatan och förbi borgens mynning mot Bakdjupet. Man måste ha haft samma problem med att muddra framför inloppet till borgens kajer som man har nu att muddra framför hamnens inlopp.

Det bör ha tagit ganska lång tid innan byggnaderna på borgkullen tog allvarlig skada, de låg som sammanhållna klossar i ett gungfly och bör ha följt med i kullens höjdförändringar. Utan tvekan så minskade detta i alla fall komforten i boendet förutom att den militära försvarsförmågan minskade. Detta senare hade nog inte så stor betydelse eftersom borgen redan på 1200-talet var militärt omodern genom förändrad stridsteknik. Redan under 1300-talet förfogade man över kanoner och musköter som krävde ett större försvarssystem runt själva kastellet, yttre murar med flankeringstorn och vidare skyttevinklar blev på modet. Vi kan nog se byggandet av borgen i Falsterbo som en kombination av ett mer ståndsmässigt boende för kungamakten och ett säkrare militärt försvar. Samtidigt bör borgen i Skanör ha haft kvar en roll som handelscentrum, kanske fram mot slutet av 1400-talet då Rostock flyttade sitt fit till Falsterbo och Öresundstullen skrämde bort Nordsjöstäderna från sina fit i Skanör. De danska kungarna bör ändå ha haft ett intresse av att bibehålla borgen i ett någorlunda användbart skick under de följande århundradena, vilket Waghenaers och Meyers kartor visar. Borgen ingick i ett system av försvarsanläggningar runt hela Öresund och var nyttig som observationspost.

När svenskarna övertog Skåne 1658 kan vi utgå ifrån att borgen förlorat all funktion och bara betraktades som ett kungen tillhörigt stenbrott. Förmodligen var då alla byggnader utbrända och stod bara kvar som stenmurar. Den slutliga dödsdomen kom när de la Rose fick tillstånd att använda stenen till bygget av rådhuset och garnisonshuset under slutet av 1700-talet, samtidigt som övrig sten vräktes ut som underlag till vägbyggnader mellan stadskärnan och utmarkerna. Någon naturlig förekomst av sten fanns inte på Näset, så de större stenbumlingar som dyker upp här och där vid grävningar i marken kommer med stor säkerhet från borgen. Större rundade stenar är grundstenar och mer bearbetade kvaderstenar med plan yta kommer från de övre murverken. Det är värt att skänka en tanke till dessa skenbart betydelselösa stenar, eftersom de utgör en högst väsentlig del av vår kulturhistoria. Tänk om de kunde berätta!

I en tid när man söker utvecklingsmöjligheter och projekt som lockar besökare till Näset är det svårt att förstå att ingen vill satsa på så självklara turistmål som borgen skulle kunna bli. Förvisso lägger statsapparaten sin förlamande hand över allt som kan kallas kultur – ingenting får röras för i framtiden kanske man gör det bättre, i institutionernas källare ligger lådvis med fynd och ruttnar eller vittrar sönder utan att någon någonsin får se det och i slutändan har alla glömt att ett fornminne har funnits. Vem vet idag att borgen haft en yttre vallgrav? Gör kommunens tjänstemän och politiker det, de som vill bygga skyddsvallar över borgområdet? Vem får då se den skattkammare som vallgravarna egentligen är, fulla med lösfynd från 1100-talet och framåt. Här slängde man uttjänta krus och nyttoföremål, här hittar man pilspetsar och vapen från alla medeltidens epoker, här hittar man till och med lämningarna efter skjutna knektar och soldater som försvarat borgen i ofredstider. Den sydöstra delen av yttre vallgraven mot kyrkogården är den mest fyndrika.

Västra Kyrkogatan fanns fram till branden 1885 som en förbindelse mellan borgen och Rådhustorget, men fick sedan ge plats åt den nya prästgården. Under medeltiden låg denna förbindelse närmare kyrkan, där den gamla prästgården byggdes under 1600-talet. Kanske dags för församlingen att återskapa förbindelsen, nu när det fortfarande är möjligt?

Förr fanns en väg mellan Rådhustorget och den yttre vallgravens bro, kallad Västra Kyrkogatan. Den hade då flyttats från ett läge närmare kyrkan när den gamla prästgården byggdes i anslutning till kyrkogården. Efter bränderna byggdes den nya prästgården över gatan, som försvann för gott. Idag kan vi se en passage till pastorsexpeditionen, på mark som nu ägs av kyrkan, som går igenom kvarteret ungefär där den äldsta gatan legat under medeltiden. Nu skall prästgården säljas. Varför då inte stycka av denna passage och omvandla den till allmän gatumark för att återupprätta denna urgamla förbindelse mellan borgen och marknadsplatsen?

Eller ännu bättre, låt dessutom bygga om prästgården till ett museum som berättar historien om Skanörs mäktiga medeltidsborg och visar upp något av de tusentals fynd som nu ligger och skräpar i en källare i Lund.

Eller ännu mycket bättre, fortsätt därutöver utgrävningarna, återuppbygg såväl bro som vindbrygga och rekonstruera borgens bevarade grundplan med gator, husmarkeringar och återskapa vallgravarnas, vallarnas och utanverkens verkliga lägen. Jag skall personligen donera sittbänken till fogdehuset, där man kan fortsätta sitta och titta på solnedgången.

Jag kan garantera att tusentals nya fynd kommer fram vid en sådan insats, tillräckligt för att fylla ett par muséer till. Varför är vi då så rädda för att något skall gå till spillo? Vi vet tillräckligt för att kunna presentera historien som den verkligen var och kommer knappast att få veta mer i framtiden. Låt oss då visa upp den innan den glöms bort. Ge oss Skanörs borg tillbaks!

Till att börja med är jag nöjd om vansinnesprojektet att bygga skyddsvallar mot höga havsnivåer tvärs över vallgravar eller utanverk stoppas med omedelbar verkan. Alla som bor på Näset måste få veta att detta är något som kommunfullmäktige faktiskt redan beslutat, hur otroligt det än kan låta. Dåliga rådgivare eller oförstående politiker? Lyckligtvis har vi val om ett år….

Kommunens förslag till skyddsvallar (rött), beslutade av kommunstyrelsen 2013. Bra idé? Marken till vänster om den röda linjen kommer att ligga under havets nivå….

Denna lilla historieserie skriver och publicerar jag sommaren år 2013. Om någon får dåligt samvete är det just min avsikt – än finns det tid att göra bot och bättring!