Nej Heidi, det är inte läsarnas fel när dagstidningar läggs ner – utan journalisternas!

Några dagar efter att mitt inlägg till Sydsvenskan, som jag publicerat under helgen på FB efter att ha blivit refuserad av just denna tidning (se ”Detta får ni inte läsa i Sydsvenskan”), skriver Sydsvenskans Heidi Avellan under Opinion och beklagar sig över tidningskrisen och att regeringen inte utökar de ekonomiska subventionerna för att stötta dagspressen. Men Heidi, du är en journalist som jag normalt högaktar, kanske är du ändå ute och reser här?

Du frågar vad det är som händer och konstaterar att prenumerationerna blivit färre och att annonserna flyttat till Google. Du skriver vidare att dagspressens utmaning är att kunna granska makten, att tidningen traditionellt varit en del av folkbildningen och att den som saknar kunskap blir lätt att manipulera och får svårare att ställa krav på makthavarna. I samma dags utgåva har Sydsvenskan fyra (4) helsidor som ägnas åt Feministiskt Initiativs riksdagskandidat Victoria Kaweza samtidigt som mitt inlägg refuseras trots mitt tydliga syfte att upplysa såväl makthavare som en bredare allmänhet om att klimatdebatten även har ett annat spektrum än den alarmism som media normalt förmedlar.

Jag återger här för mina läsare på FB delar av mitt följebrev till redaktionen några dagar tidigare, där du fått kopia, för att belysa din svanesång ovan:

Inslaget i Aktuella frågor den 2 juli gör mig faktiskt upprörd. Det är inte acceptabelt att kunskapsnivån inom länsstyrelsen vilar på så bräcklig grund som inlägget indikerar, samtidigt som debatten i övriga världen bedrivs intensivt och på bred front. IPCC ifrågasätts allt mer på grund av att den politiska agendan blir tydligare och det vetenskapliga underlaget samtidigt blir allt svagare. Media har ett ansvar för att en saklig debatt kan föras om detta, vår generations viktigaste fråga. Konsekvenserna av dåligt underbyggda beslut avspeglar sig redan idag genom en fullständigt vansinnig maktutövning, som främst drabbar kustkommunerna i Skåne, primärt Falsterbonäset med sin belägenhet under + 2 m.ö.h. Länsstyrelsen kan inte skilja på stormfloder, som varit vanliga utefter Skånes kuster de senaste tusen åren och havsnivåhöjningar enligt IPCC. De senaste av vetenskapen idag betraktade som i det närmaste obefintliga men i planeringen bedömda till 80- 120 cm i ett hundraårsperspektiv.

Som jag ser det har Sydsvenskan ett ansvar för att den debatt som förs globalt även kommer skånska läsare till del. IPCC har en klart socialistisk framtoning, något som nu skrämmer bort merparten av de forskare som initialt såg bildandet av IPCC som ett vällovligt och världsförbättrande initiativ. Var står då Sydsvenskan politiskt? Oberoende, liberal? Nonsens. Ett ensidigt stöttande av Miljöpartiets och FI:s agenda gör Sydsvenskan till dessa partiers främsta organ. Som konservativ läsare av Sydsvenskan under 50 år har jag med sorg i hjärtat följt denna utveckling. Frågan som ofrånkomligen framträder är ändå – varför motarbetar Sydsvenskan en konstruktiv och saklig debatt i frågan om de påstådda klimatförändringarna, trots att sociala medier översvämmas av saklig information om problemställningarna?

I bifogade artikel, som jag föreslår för publicering under Aktuella frågor, gör jag ett ”snällt” bemötande av Klimatsamverkans förlegade uppfattningar. Att dessa frågor förs ut är fundamentalt för den fortsatta samhällsutvecklingen. Länsstyrelsen lägger idag byggförbud för byggnader under + 3,o m.ö.h. och kräver upphävande av detaljplaner med outnyttjade byggrätter i dessa lägen. Hela Falsterbonäset med 20.000 invånare faller under bilan med krav på ”reträtt”. Trots att Länsstyrelsens resonemang är totalt felaktigt, något som jag vill påtala med bifogade artikel. Konsekvenserna av ett felaktigt beslutsunderlag torde vara uppenbara för alla som bor eller arbetar i kustnära kommuner. Det innebär total stagnation och avfolkning av Skånes attraktivaste bostadsområden. ”

Förstår då inte tidningsredaktionerna alls varför läsarna flyr till Facebook och andra sociala medier? Vad är det för makt ni vill granska förutom att försöka störta regeringen, vad är det för folkbildning ni vill höja och vem skall ha rätten att ställa kraven? Sveriges kulturminister har alldeles rätt i sitt konstaterande att tidningarna har misskött ekonomin. Det gör man när man sätter sina egna intressen framför läsarnas. Då förlorar man nämligen sina prenumeranter.

Peter Krabbe/ 2014-07-13

Arkitekt SAR/MSA

 

Detta får ni inte läsa i Sydsvenskan!

När Sydsvenskan den 2 juli under Aktuella frågor publicerar ett inlägg skrivet av kvartetten Carl Älfvåg (länsöverdirektör Skåne), Markku Rummukainen (professor i Lund), Anders Åkesson (regionråd MP) och Ulf Molin (kommunalråd Höganäs C) fortsätter domedagsprofetiorna hagla över befolkningen. I ett försök att balansera debatten skriver jag ett motinlägg till Sydsvenskan, fyllt av länkar till mer värdefullt vetande. Naturligtvis möts detta av kalla handen, en hand så kall att den ensam skulle räcka för att vända klimatutvecklingen. Nåväl, här kommer i alla fall mitt inlägg:

Onsdagen den 2 juli skriver tre representanter för Klimatsamverkan Skåne tillsammans med en professor i klimatologi under Aktuella frågor om regionens klimatpolitik. Av dessa har länsöverdirektör Carl Älfvåg ett direkt inflytande över samhällsplaneringen i Skåne. Den som är någorlunda insatt i forskningsläget för den globala klimatforskningen och dessutom politiskt oberoende blir förvånad vid läsningen. ”FN:s klimatpanel IPCC:s femte utvärdering av kunskapsläget om klimatförändringen visar att temperaturen på jorden ökar, havsnivån stiger och isarna smälter” konstaterar skribenterna och kompletterar med det helt korrekta påståendet att ” ett gediget, vetenskapligt kunskapsunderlag är avgörande, eftersom det ger stöd till de politiska beslut som är nödvändiga”. Skribenterna konstaterar dock vidare att ” skulle trenden hålla i sig blir den globala temperaturökningen omkring fyra grader mot slutet av detta sekel”.

Varför upprör då dessa påståenden, som vi matats med de senaste tjugo åren? Jo, därför att idag känd och publicerad forskning är entydig i att situationen är den rakt motsatta. Sedan 1998 har jordens medeltemperatur snarare minskat än ökat. Oro finns för att jorden kommer att gå in i en snabb avkylningsfas på grund av solens förändrade aktivitet. Havsnivåerna har uppmätts stiga med 1- 2 mm om året, sett som globala medelvärden, vilket innebär 10- 20 cm under 100 år samtidigt som länsstyrelsen förmedlar budskapet 80- 120 cm som planeringsnorm. De satellitmätningar av havsnivåerna som kunnat införas under det senaste decenniet kan svårligen ställas i relation till de landbaserade mätpunkter som svarar för historiska mätdata på grund av att variationer i havsbottnarnas läge inte kan säkerställas. I Skandinavien har vi därutöver en ännu pågående landhöjning efter den senaste istiden i storleksordningen 1,5 mm/ år (Skåne) till 10 mm/år (Höga kusten ovan Sundsvall) som helt kompenserar de uppmätta medelvärdena för havsnivåökningarna globalt. Smälter då isarna vid Arktis och Antarktis? Långsiktigt kan man se en trend med minskande havsisutbredning i Arktis och motsvarande ökning i Antarktis. Variabiliteten är stor och har ingen tydlig relation till klimatet.  Det påstådda hotet mot isbjörnsbeståndet har visat sig vara ren bluff.

Det som händer nu är att de bristfälliga datormodeller som använts de senaste tjugo åren genom avstämning mot de faktiska mätvärden som i allt större omfattning börjar registreras visat sig vara just bristfälliga och kraftigt avvikande från verkligheten. Samtidigt avslöjas skandal efter skandal, där mätinstitut som amerikanska NOAA och regeringsstyrda NASA visat sig manipulera mätdata för att befästa intrycket av stigande temperaturer på jorden. Såväl NOAA som NASA har motvilligt bekräftat förhållandet. Istället får vi nu veta att 1930-talet varit varmare än det senaste decenniet. I den amerikanska kongressen har nyligen republikanerna hållit utskottsförhör med ett flertal av världens mest kända vetenskapsmän inom området, tillika under lång tid företrädare för IPCC, som enhälligt fördömt de urvalskriterier som IPCC använt, både vid val av lämpliga forskningsrapporter och vid tillsättandet av nyckelpersoner i verksamheten.  Forskningsrapporter har omarbetats utan tillstånd för att bättre passa en politisk agenda. 50 ledande vetenskapsmän har nyligen tagit avstånd från IPCC:s arbetsmetoder.

Det är berömvärt att föra en bra miljöpolitik. Men det är samtidigt klandervärt att föra en klimatpolitik som grundar sig på en vetenskap som visat sig vara bristfällig i sammanhanget, särskilt som den valda klimatpolitiken har långtgående konsekvenser för samhällsutvecklingen. De två frågorna måste hållas isär. Behovet av rening av utsläpp från industrin och kommunikationsmedel är inte ifrågasatt av någon, men utsläppen av CO2 kan inte bevisas ha någon mätbar påverkan på klimatutvecklingen. En intensiv forskning visar istället på helt andra faktorer som styrande av klimatets parametrar, som exempelvis solcykler, solfläcksfrekvens, atmosfärisk strålning, vulkanisk aktivitet och sprickbildning i jordskorpan, förekomst av vattenånga och molnbildning och förändringar i jordaxelns lutning. De flesta såväl forskare som vanliga lekmän kan förstå att klimatet ligger bortom vår förmåga till kontroll, medan vår livsmiljö i övrigt är påverkbar genom våra handlingar. Det är därför upprörande att behöva läsa att skånska politiker och högt placerade beslutsfattare vägrar ta till sig resultaten av såväl forskningens framsteg som insikten i att många mer än tjugo år gamla bedömningar nu är allmänt ifrågasatta. Det är lika upprörande att media hittills vägrat förmedla en nyanserad bild av den debatt som pågår i övriga världen och som inom en nära framtid med största sannolikhet kommer att ge oss alla en helt annorlunda bild av verkligheten. Politik får inte tillåtas gå före vetenskap eller bedrivas under täckmantel av vetenskap som inte är korrekt. Vår samhällsutveckling är värd ett bättre öde.

Peter Krabbe/ 2014-07-07

Arkitekt SAR/MSA

REFERENSER (några bland 1000-talet andra):

WRITTEN TESTIMONY TO THE HOUSE SUBCOMMITTEE ON SCIENCE, SPACE, AND TECHNOLOGY. MAY 29, 2014:

1. Daniel Botkin, professor i ekologi, i utskottsförhör om IPCC:s rapport 2014:

http://science.house.gov/sites/republicans.science.house.gov/files/documents/HHRG-113-SY-WState-DBotkin-20140529.pdf

2. Richard Tol, professor I ekonomi, University of Sussex, i utskottsförhör om IPCC:s rapport 2014:

https://nofrakkingconsensus.files.wordpress.com/2014/05/tol_written_testimony_may2014.pdf

Don Easterbrook, dept. of Geology, Western Washington University, Exposes Climat Change Hoax, US Senate 2013:

http://m.youtube.com/watch?v=4LkMweOVOOI

EU twisting facts to fit political agenda, chief scientist Anne Glover says:

http://www.euractiv.com/sections/eu-priorities-2020/eu-twisting-facts-fit-political-agenda-chief-scientist-says-302399?utm_source=EurActiv+Newsletter&utm_campaign=707cf85399-newsletter_daily_update&utm_medium=email&utm_term=0_bab5f0ea4e-707cf85399-245720617

Professor Judith Curry vid GITA om datormodellernas tillförlitlighet:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2420783/Worlds-climate-scientists-confess-Global-warming-just-QUARTER-thought–computers-got-effects-greenhouse-gases-wrong.html

PBSG om felaktiga uppgifter vad gäller antalet isbjörnar:

http://polarbearscience.com/2014/05/30/iucn-polar-bear-specialist-group-says-its-global-population-estimate-was-a-qualified-guess/

The Great Global Warming Swindel Movie/ British Channel 4, Martin Durkin:

https://www.youtube.com/watch?v=D-m09lKtYT4

Henrik Svensmark, Technical University of Denmark, den kosmiska strålningens inverkan på klimatförändringen:

http://wattsupwiththat.com/2013/09/04/svensmarks-cosmic-ray-theory-of-clouds-and-global-warming-looks-to-be-confirmed/

Wall Street Journal om det vetenskapliga stödet för IPCC:s AGW-hypotes:

http://online.wsj.com/news/articles/SB10001424052702303480304579578462813553136

Temperaturkurvor för global medeltemperatur perioden 1996 – 2014:

http://www.climatedepot.com/2014/06/04/global-temperature-update-still-no-global-warming-for-17-years-9-months-since-sept-1996/

Korrelationen mellan CO2 och den historiska temperaturutvecklingen:

http://wattsupwiththat.com/2012/04/11/does-co2-correlate-with-temperature-history-a-look-at-multiple-timescales-in-the-context-of-the-shakun-et-al-paper/

50 vetenskapsmän tar avstånd från IPCC:s AGW-hypotes:

http://climaterealists.com/index.php?id=8355

Polarisarnas varierande utbredning:

http://www.climate4you.com/

Om havsnivåerna i södra Östersjön:

http://www.eike-klima-energie.eu/news-cache/saekularer-und-aktueller-meeres-anstieg-pegel-16-mmjahr-oder-sat-altimeter-32-mmjahr-was-ist-richtig/

Faran över för havsnivåhöjningar – nu kan vi börja bygga igen! Eller?

Det var ett streck i räkningen för IPCC när den internationellt kände svenske havsnivåforskaren, professor Nils-Axel Mörner vid Stockholms Universitet, gick ut med sina forskningsrön, baserade på studier av havsnivåförändringarna på Maldiverna och entydigt slog fast att någon havsnivåhöjning inte förekommit de senaste 30 åren i området.  Mörner påbörjade sina studier 1999 inom ramen för INQUA Comission On Sea Level Changes and Coastal Evolution och kunde lägga fram sina resultat 2007.

Varför då Maldiverna och vad har vi för lärdomar att dra av denna ögrupp i Indiska Oceanen? För IPCC var detta ett perfekt objekt där världen med egna ögon skulle kunna åse en grupp lågt belägna korallöar försvinna under vågorna och en civilisation likt Atlantis dränkas under ett stigande hav. Läget nära de tättbefolkade områdena i Indien, Bangladesh och Indonesien skulle sända chockvågor genom hela den civiliserade världen, nu skulle slutet vara nära om vi inte stoppade utsläppen av CO2!

Regeringen i Maldivernas huvudstad Male gnuggade händerna, väl medvetna om att någon uppfattbar havsnivåhöjning inte hade siktats i mannaminne, och såg istället fram emot en flod av ekonomiska bidrag som kompensation för den av västvärlden orsakade havsnivåhöjningen. Istället för att bli hyllade för sina för ögruppen positiva forskningsresultat, blev forskargruppen hårt åtsatt, motarbetad och censurerad i media. Maldivernas president, Mohamed Nasheed, vidhöll bestämt att västvärlden höll på att dränka hans rike och höll ett i media uppmärksammat kabinettsmöte i en ubåt för att illustrera den väntade framtiden. Ett 50-årigt träd i strandlinjen som användes som bevis av forskargruppen för att strandlinjen inte hade förändrats, höggs ner av opponenterna.

Inom INQUA med 3- 400 havsnivåforskare kunde man enas om att risken för havsnivåhöjningar fram till år 2100 kunde bedömas ligga i intervallet 0- 20 cm och att den nuvarande situationen var stabil. Detta till skillnad från IPCC, som via SMHI och länsstyrelsen försöker pracka på oss prognoser i storleksordningen 80- 120 cm för samma tidsperiod.  Vid ett möte i St Andrews 2001 inom European Sience Foundation on Glacial-Interglacial Sea Level Changes in Four Dimensions gjordes en omröstning  där de 100 närvarande forskarna ombads visa vilka som var för eller emot IPCC:s havsnivåscenario.  Endast en (1) forskare stödde IPCC, övriga 99 tog avstånd från detta.

Hur är då detta möjligt? Förklaringen ligger i att IPCC baserar sina slutsatser på datormodeller som allt fler inser är totalt felaktiga eller otillräckliga för att beskriva en potentiell verklighet. Den forskning som Mörner et al. publicerat bygger på observerbara fakta på plats och i närområdet. Den visar att såväl högre som lägre havsnivåer förekommit under de senaste 500 åren, med maximum 50 cm upp under 1600-talet. För 30 år sedan föll havsnivån 20 cm för att därefter ha varit stabil. Resultaten har bekräftats genom jämförande mätningar såväl i Indien och Bangladesh som i Nordvästeuropa.

images[5]

Ingen fara att ta en tupplur i denna hydda på Maldiverna!

Hur gick det då med Mörner? Självklart åkte han ut ur INQUA och ersattes med den IPCC-vänlige presidenten John Clague.  Han tillhör nu den skara svenska forskarhjältar som, i likhet med Lennart Bengtsson, valt att berätta sanningen om verkligheten för att vi skall slippa bryta sönder vårt existerande samhälle till ingen nytta. Man kan se IPCC:s klimatmöten som en fars, men skratten kostar för mycket. Vi gör exakt samma observationer på Falsterbonäsets stränder som Mörner gjort på Maldivernas. Ändå tycker länsstyrelsen att vi skall överge våra bosättningar där. När skall vi bli befriade från dessa övernitiska och djupt okunniga tjänstemän? Var finns regeringen?

Peter Krabbe

http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fmyweb.wwu.edu%2Fdbunny%2Fpdfs%2FCh7Elsevier.pdf&h=rAQEubri1

Varför råder oenighet om klimatförändringar?

Frågan kan tyckas irrelevant. Klimatet är väl vad det är? Obestridligt? Vad gäller i så fall debatten? Vi har i alla tider pratat väder, något som för de flesta påverkar den dagliga gärningen. Något som för sysselsatta inom jordbruksnäringen kan vara skillnaden mellan vinst och förlust, överlevnad eller undergång. Åtminstone vi skåningar har upplevt alla sorter utan att bekymra oss nämnvärt, vissa vintrar saknar vi helt snö och frost, andra kör vi i konvojer efter snökanoner genom meterhöga drivor för att kunna ta oss till Malmö. Vissa somrar regnar all utevistelse bort, andra steker vi oss i gassande sol.

De senaste decennierna har dock rena kriget brutit ut mellan IPCC och grupper av vetenskapsmän om vilka regelverk som skall styra vår framtida tillvaro, nu går jorden mot sin undergång om vi inte hejdar utsläppen av koldioxid och därav följande uppvärmning enligt IPCC medan andra hävdar att vi närmar oss en ny istid. Hur kan man se samma sak på så olika sätt? Låt oss göra en liten analys för att reda ut begreppen. Faktum är att om vi inte gör det, kanske jorden går mot sin undergång, men av helt andra orsaker, nämligen politiska motsättningar.

bild havstroll

Hoten om obehagliga klimatförändringar plågar oss natt och dag!

1900-talet har präglats av en stegvis temperaturökning, mätt i medeltemperatur för jorden som helhet. Den har dock begränsat sig till 0,7 grader under mer än ett sekel, med perioder av stigande temperatur under 1910- 1940 och 1975- 1998. Perioderna efter andra världskriget och under 2000-talet har inte inneburit någon sådan ökning. När debatten startade under de sista decennierna av 1900-talet trodde man att industrialiseringen av världen var orsaken, främst genom utsläpp av koldioxid. Någon annan förklaring fanns inte tillgänglig genom att forskningen var dåligt koordinerad och otillräckligt utbyggd. Koldioxidteorin hade sina rötter i det tidiga 1800-talets primitiva forskningsvärld och kunde enkelt dammas av som faktabaserad. En avgörande fråga i debatten är därför huruvida uppvärmningen är orsakad av människan eller är en följd av naturliga processer. Koldioxid har alltid funnits i atmosfären i varierande mängder och är en förutsättning för liv på jorden, eftersom växternas fotosyntes är beroende av koldioxid. Är industriella utsläpp av koldioxid marginella i sammanhanget eller avgörande för växthuseffekten och därmed en snabbare uppvärmning?

Eftersom den kamp mot industrialismen som nu skulle börja var global, även om den nationella utbredningen var minst sagt olikartad, behövdes ett världsomfattande forum för att handlägga problemen och IPCC (International Panel on Climate Change) bildades i FN:s regi 1988. Ett omfattande arbete, inte med att utreda orsakerna till uppvärmningen, utan med att ta fram rapporter som styrkte den redan lanserade teorin om koldioxiden startades. Detta bak- och framvända arbete är den egentliga orsaken till den av hårda motsättningar präglade debatt som förs idag. Trots en flod av forskningsrapporter som sökte förklaringar i andra fenomen hade nu en stark och envis politisk styrning av det önskade resultatet inletts, till forskarvärldens stora förvåning.

”Tidigare har politikerna bestämt sig för en sak de vill besluta om och därefter beställt de vetenskapliga bevis som stöder deras beslut. Detta måste upphöra” säger EU:s vetenskaplige rådgivare Anne Glover, ”det är inte så vetenskap fungerar. Vetenskap är förutsättningslöst insamlande av fakta, formulerande av en hypotes som kontrolleras mot tillgänglig fakta och i bästa fall kan man ur detta komma fram till en slutsats. Först därefter kan det vara lämpligt att fatta politiska beslut.”

Detta uttalande efter EU-valet kan ju inge hopp om en förändring, alternativt får Anne Glover sparken inom kort. Drivande inom den hysteriska koldioxidteorin är förutom FN det demokratiska partiet i USA, igångsatt av förre presidentkandidaten Al Gore och utvecklat av Obamas administration, främst genom utrikesministern John Kerry som i sin argumentation pläderar för dödsstraff för klimatskeptiker, d.v.s. de som tror på vetenskapliga förklaringar istället. EU följer lydigt med i polemiken, trots katastrofala konsekvenser för tillväxt och energiförsörjning. Detta förvånar så mycket mer som EU både har haft och kommer att ha en konservativ majoritet. Uppenbarligen är det militära gummibandet till NATO av prima kvalitet. Republikanerna i USA håller tyst. Än så länge.

Vad är det då för politiskt budskap som är inbakat i denna till synes goda gärning, att rädda jorden från förintelse i skärselden? Vi kan bara gissa oss till diskussionerna i de stängda rummen, men de tecken som sipprar ut kan tolkas på följande sätt:

I en rapport från ett antal amerikanska universitet, sponsrad av NASA som i sin tur styrs av amerikanska regeringen, gör matematikern Motesharrei ett antal klarläggande uttalanden. ”Den ekonomiska uppdelningen av samhället i rika och fattiga begränsar flödet av resurser till de fattiga och skapar ett överskott för de rika som sätter stor press på de naturliga tillgångarna. Denna situation kommer oundvikligen att leda till samhällets undergång.” ” De två lösningarna är att minska den ekonomiska ojämnlikheten för att garantera en rättvisare fördelning av resurserna och att dramatiskt reducera förbrukningen av resurser genom förnybara energikällor och minskad befolkningstillväxt.” ” Ekonomisk tillväxt är det största hotet mot ekologin.” Till och med prins Charles faller in i kören och proklamerar att ”en genomgripande omvandling av den internationella kapitalismen är nödvändig för att förhindra klimatförändringarna”.

Hmmm. Var det inte meningen att västvärldens industri skulle strypas för att minska uppvärmningen genom koldioxidutsläppen? Känns det inte mer som om Marx har återuppstått? Att detta tilltalar vänsterextremister och Miljöpartister förvånar kanske inte. Men hur kan ett konservativt EU helt okritiskt svälja dessa floskler? Anne Glover lär inte vara den siste som nu börjar fundera över vad som egentligen sker. Det strömhopp av meriterade forskare från IPCC som tidigare svalt den utmålade idealismen, men nu börjat reagera mot det totala negligerandet av vetenskapliga fakta till förmån för ren politik, har till och med föranlett en amerikansk undersökningskommission i Washington att hålla en utfrågning av fyra kända toppforskare inom IPCC som nu hotar med att lämna organisationen i protest. Den mest kände, Richard Tol, betonar att IPCC:s arbete inte längre bygger på vetenskap. Även den internationellt kände svenske klimatforskaren Lennart Bengtsson har på samma grunder lämnat sitt samarbete med IPCC, något som väckt uppmärksamhet i hela världen men inte kommenterats med ett enda ord i svenska media.

häxbål

Tror du på uppvärmningen nu då?

Det paradoxala med den förda politiken är att man skjuter sig själv i foten genom att de fattiga inte längre har råd med en rimlig uppvärmning av sina hus på grund av skenande energikostnader och att arbetslösheten ökar lavinartat genom industrinedläggelser. I det industrialiserade Frankrike har arbetslösheten på fem år ökat med 50 %. I Tyskland börjar man åter mata sina koleldade kraftverk för att motverka energifattigdomen.  I Sverige kan vi tillåta oss vara stora i korken genom vår etablerade vattenkraft, vindkraften kan vi ha som dekoration.

Ett argument för IPCC:s agenda som ofta hörs är den stora uppslutningen av vetenskapsmän, av Obama angiven till 97 % av den samlade kompetensen. I en analys av detta påstående i Wall Street Journal konstateras att det saknar grund och närmast kan liknas vid bedrägeri. Siffran har sitt ursprung i en studentuppsats vid ett amerikanskt universitet och har sedan fått växa obehindrat ända upp till presidentens talarstol. Upprördheten är istället stor hos många forskare som anser sig felciterade eller censurerade för att passa IPCC:s slutrapporter. I själva verket finns ingen vederhäftig dokumentation om forskarvärldens åsiktstillhörighet. Det finns heller ingen redovisning av vem som anses tillhöra denna forskarvärld, men det kan konstateras att de egentliga klimatforskarna inom det naturvetenskapliga området är få jämfört med ekonomer, socionomer och liknande grupper som helt saknar insikt i sakfrågan och istället är inriktade på att presentera teorier om vad som kommer att hända med jorden om koldioxidteorin skulle vara riktig, något som IPCC ensamt anser är klarlagt. I gengäld har ett upprop i USA i protest mot IPCC på kort tid samlat fler än 30.000 namn med akademisk examen, varav 9.000 med filosofie doktors-examen.

Många tar illa vid sig när Miljöpartiet kritiseras i dessa sammanhang. Man tänker då egentligen på frågor som renare luft, minskade kemikaliemängder i miljön och minskade utsläpp av andra sorters föroreningar. Jag tror inte att någon motsätter sig detta vällovliga arbete, men låt oss kalla detta miljöförändringar, som har väldigt lite att göra med klimatförändringar. Dessa senare styrs enligt IPCC av ökade koldioxidmängder i atmosfären medan den större delen av den opolitiska vetenskapen menar att helt andra faktorer styr klimatförändringarna.  Koldioxidhalten i atmosfären uppgår till blygsamma 0,04 %, medan dess effekt i växthusgaserna uppskattas till 10 %. Resten av dessa utgörs huvudsakligen av vattenånga. Det är viktigt att komma ihåg att varken koldioxiden eller växthusgaserna i övrigt är giftiga gaser, utan nödvändiga förutsättningar för vår livsmiljö till skillnad från orenade utsläpp av tungmetaller m.m. från industri och fordonstrafik. Dessa miljöförändringar påverkar naturligtvis vår hälsa och miljö negativt och måste motarbetas genom krav på rening och produktutveckling. Större ekonomiska resurser skulle kunna läggas på detta om man istället minskade det meningslösa slöseriet för att hitta alternativa energiformer. Vi behöver billig energi för att kunna lösa våra framtida problem och har också alla möjligheter att producera detta. Kärnkraft är ett exempel och tekniska utvecklingar av den är på väg. Framtidens problem kommer snarare att bestå av behovet av uppvärmning än det motsatta.

I kommande artiklar skall jag gå igenom det vetenskapliga läget i klimatfrågan i olika avseenden och därmed försöka skapa perspektiv på den pågående debatten.

Peter Krabbe

 

 

Framtidens energiproblem lösta?

I Sydsvenskan kan vi den 21 maj 2014 (inte 1 april!) läsa en liten notis att US Navy tror sig ha hittat en teknik att omvandla havsvatten till bränsle via att extrahera koldioxid och vätgas ur vattnet. Man ser sig därmed ha konstruerat en evighetsmaskin, en perpetuum mobile. Är detta då en bluff eller den framtida lösningen på våra energiproblem? Kan vi säga adjö till olja, gas, vindkraft m.m. och lugnt hämta vårt energibehov ur det oändliga havet?

Tanken är förvisso inte ny. Den som intresserar sig för UFO och Aliens har säkert sett den ryska dokumentären ”Men in black”, som Medvedev nyligen rekommenderade för dem som vill veta vad som händer ute i det fördolda. I filmen får vi se hur ett UFO tankar havsvatten utanför Kaliforniens kust för att därefter pila iväg i rasande fart.

UFO

Ett UFO tankar havsvatten enligt en rysk dokumentärfilm.

Vi kan dock gå ännu längre tillbaks i tiden. Redan 1928 tolkade en amerikansk siare budskap som han ansåg sig få från överjordiska krafter i en närmast identisk form. Den evighetsmaskin som han ville förmedla kunskapen om bestod av en roterande tank fylld med vattenånga, som skulle sättas i rörelse genom att ångan komprimerades på ett sätt som skapade elektrisk laddning mellan positivt och negativt laddade partiklar. Vi kan tänka oss de krafter som uppstår vid ett åskväder med blixtnedslag i havet för att förstå teorin. När trumman väl satts i rörelse skulle den kunna rotera i evighet eller tills den stoppades. Som jämförelse anfördes jordklotets rotation, som utgör en verklig evighetsmaskin, driven av den kraft som jordens magnetfält med nord- och sydpol utgör.

Tankarna föll i god jord, en liten industrigrupp i USA ägnade två års experiment till att försöka tillverka en prototyp för denna revolutionerande energikälla. Man lyckades dock inte lösa alla detaljer eftersom siaren, trots sitt hypnotiska tillstånd, inte kunde beskriva tekniken på ett sätt som möjliggjorde konstruktionsritningar för en så pass komplicerad produkt. Motorn döptes efter en av producenterna till Stansell-motorn, men projektet fick läggas ner och föll i glömska. Om vi nu skall tro US Navy så har man rotat vidare i arkiven och kanske lagt till någon nytillkommen kunskap, så att Stansell-motorn nu efter 85 år börjat fungera. Eller har kanske en Alien viskat något i NASA:s öra?

Principen är fysiskt sett enkel, det förstår vi alla som hukat under våldsamma elektriska urladdningar i samband med kraftiga åskväder, att kunna tämja dessa enorma krafter ter sig nog lite svårare. Men nu har ju US Navy tydligen gjort det och vi kan lägga klimatdebatten bakom oss. Eller?

Peter Krabbe

En liten klimathistoria, del 3.

Efter en snabb genomgång av klimatets påverkan på vår historiska utveckling de senaste tusen åren, skall vi nu låta Ole Humlum guida oss genom vetenskapsmännens resonemang i anslutning till detta.

De första funderingarna kring klimatet under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var närmast av metrologisk karaktär, Tycho Brahe studerade vindar och lufttryck i likhet med holländaren Verstegan, som gav ut en bok i ämnet 1605. Barometern och termometern uppfanns i Italien under slutet av 1500-talet genom Toricelli och Galileo och man kunde nu börja göra temperaturmätningar i längre serier. Den äldsta kan vi datera till 1659. Under Maunder minimum, som vi kallar lilla istiden, kunde man för första gången observera solfläckar och därmed fastlägga den extremt låga solaktiviteten, något som ger oss möjligheter att göra intressanta jämförelser med dagens situation. Efter 1720 med tilltagande uppvärmning, ökade också solaktiviteten med växande antal solfläckar, vilket observerades av den engelske astronomen Herschel, som också kunde se ett samband mellan solfläckarnas antal och brödpriset, d.v.s. skördarnas omfattning. Han upptäckte också den infraröda strålningen, som senare skulle få stor betydelse för diskussionen om växthuseffekten.

 

Galileo

Galileo försöker förklara vetenskapen för kyrkans potentater. Galileo själv var noga med att betona skillnaden mellan tro och vetande, något som är i allra högsta grad relevant än idag.

Den mentala och kulturella blomstringsperiod som uppstod under 1700-talet, känd som upplysningstiden, ledde fram till nya upptäckter. Den engelske kemisten William Henry presenterade 1803 sina forskningsresultat om gasers (bl.a. CO2) upplösning i vatten vid olika temperatur- och tryckförhållanden, Henrys lag. Fransmannen Fourier lade några år senare fram sin hypotes om CO2:s möjliga påverkan på det globala klimatet. Man började förstå komplexiteten av de geologiska, biologiska och oceanografiska processer som styrde den atmosfäriska CO2-nivån. En ny klimatrekyl i mitten av 1800-talet gjorde dock att man tillfälligt tappade intresset för klimatuppvärmningen.

Hypotesen dammades ändå av igen under den nya värmeperioden 1915- 1930, då bl.a. den svenska kemisten Svante Arrhenius förklarade värmeökningen med ett ökat innehåll av CO2 i atmosfären. Många forskare hävdade till skillnad från Arrhenius att mängden atmosfäriskt CO2 varierade naturligt, i enlighet med Henrys lag. 1940 lägger den engelske forskaren Callendar för första gången fram sin hypotes att överskottet av CO2 i atmosfären är hänförligt till människans utsläpp. Sällan har en så betydelsefull slutsats baserats på ett så bristfälligt material. Callendar fick mycket kritik för sina subjektiva urvalskriterier, men hypotesen blev ändå vedertagen i brist på andra förklaringar av uppvärmningen.

1966 görs de första borrningarna i Grönlandsisen av dansken Dansgaard med efterföljande analyser av oxygenisotoper. De första resultaten tolkades som tecken på en förestående avkylningsperiod. Mot bakgrund av den svalare perioden efter 1940 diskuteras då om vi går mot en ny istid istället och uppvärmningshypotesen om CO2 blir återigen omodern. WMO föreslå åtgärder för att stoppa den hotande avkylningen, samtidigt som stormar härjar Europa i klimatförsämringens spår. När temperaturutvecklingen åter hade vänt, efter 1975, dyker också Callendars hypotes upp igen. Vid en vetenskaplig konferens i Österrike 1985 hävdas CO2 som boven i dramat och resultaten får för första gången politiska undertoner. Strax därefter, 1988, hölls ett senatsmöte i USA där NASA-forskaren James Hansen lade fram sin klimatmodell, som förutspådde 0,45 graders temperaturhöjning under det kommande decenniet, allt orsakat av människans utsläpp. Det verkliga utfallet visade sig bli 0,10 -0,15 grader. Politiseringen av budskapet blev nu etablerad, bl.a. genom Margaret Thatchers tal i The Royal Society och IPCC bildades snabbt 1988 genom FN:s medverkan. Man hävdade nu att världen står inför en klimatkris, orsakad av människan.

Många forskare var dock fortfarande av den meningen att ökningen av CO2 berodde på ändringar i den fysiskt- kemiska jämvikten mellan geologiska processer, atmosfären och oceanerna efter uppvärmningen i samband med lilla istidens avslutning. Ett tvisteämne med IPCC skulle bli oceanernas möjlighet att ta upp koldioxid och dennas varaktighet i atmosfären. Atmosfären är dock ett obetydligt mellanlager för koldioxid jämfört med oceanerna och jordskorpan. Genom skillnader i karbonisotoperna kan man bestämma andelen koldioxid som är producerad av människan relativt den naturliga. Isotopförhållandet visar att bara 5 % av atmosfärens koldioxid (20 % hävdas felaktigt av IPCC) kommer från förbränning av fossila bränslen. Studiet av borrkärnorna från Grönlandsisen visar att en eftersläpning av ändringar i koldioxidhalten i förhållande till temperaturförändringar i ett längre tidsperspektiv talar för att särskilt oceanernas växlande temperaturer styr koldioxidhalten – inte omvänt som IPCC hävdar. Genom de återkommande klimatmöten som IPCC numer arrangerar drivs en agenda som alltmer avlägsnar sig från den vetenskapliga verkligheten. Denna verklighet är att idag har ett inte obetydligt antal framstående forskare uppfattningen att det primärt är vattenånga, molnbildning, vulkanisk aktivitet och påverkan från sol och kosmisk strålning som bestämmer huvuddragen i klimatutvecklingen, medan CO2 ser ut att ha en mindre betydande roll. Denna starkt växande grupp av forskare inbjuds naturligtvis inte in att delta i IPCC:s aktiviteter….

Peter Krabbe

 

 

 

En liten klimathistoria, del 2.

I denna del fortsätter vi att lyssna på professor Ole Humlums berättelse om vårt klimat och dess bakgrund. Vi har kommit till förra sekelskiftet och konstaterat att Titanic kolliderat med oväntade isberg, på drift från Arktis.

Titanics förlisning 1912 satte plötsligt fokus på uppvärmningen och den tilltagande kalvningen av landisen i Arktis. Perioden 1915- 1930 skulle kännetecknas av markanta temperaturstegringar. I Nordatlanten och Barents hav flyttades gränsen för sjöisen 30- 60 mil längre norrut under åren 1870- 1940 och för första gången i historisk tid kunde en rysk trålare 1932 gå igenom Nordostpassagen utan övervintring i ismassorna. Torsken återvände nu med det varmare vattnet till Grönland, som därmed fick ett ekonomiskt uppsving.

Titanic-3

Titanic möttes av en oväntad förekomst av isberg 1912, trots att man gick på en kurs som tidigare betraktats som säker. Katastrofen skulle snart vara ett faktum…

Som om vädergudarna medvetet ville sabotera för jordens krigsherrar, inföll i motsats till positiva prognoser, de rekordkalla vintrarna 1941-42 och 1942-43 som indirekt skulle innebära slutet för Adolf Hitlers försöka att erövra världen. Det ryska fälttåget slutade i katastrof för tyskarna, som frös ihjäl i snödrivorna. Man hade uppfattat klimatförbättringen efter 1915 som stabil och förutsåg inte någon klimatrekyl. I augusti 1940 hade den tyska hjälpkryssaren Komet på bara två veckor seglat igenom Nordostpassagen på väg till insatser i Stilla havet, något som förstärkte intrycket att vintrarna nu skulle fortsätta att bli mildare. 1942 skickades därför det tyska slagskeppet Admiral Scheer upp genom Nordostpassagen för att stoppa befarade amerikanska hjälpkonvojer till ryssarna genom detta nya och nu öppna farvatten. Amerikanarna var dock ännu inte ens medvetna om möjligheten och slagskeppet återvände från kylan efter att ha sänkt det enda fartyg man mötte – samma ryska trålare som gjorde premiärturen 1932!

Den efter 1940 påbörjade nedkylningen skulle komma att hålla i sig fram till 1975 -80. Periodens klimatförändring medförde i vanlig ordning en serie stormar och våldsamma oväder, framkallade av de större temperaturförändringarna mellan ekvatorn och polerna. Torsken försvann återigen från Grönland. 1953 drabbade en svår storm nordvästra Europa med 3600 döda som följd, 1976 drar en kraftig storm in över Hamburg och västra Jylland som höjer vattenytan närmare 5 meter över normalt vattenstånd och 10.000 personer måste evakueras. Det danska fartyget Hans Hedetoft mötte 1959 samma öde som Titanic efter en kollision med ett isberg och sjönk med 95 drunknade som följd.

Under perioden 1963 -81 drabbades Sovjetunionen av återkommande missväxter med stora ekonomiska konsekvenser som följd. Dessa kan ses som inledningen till Sovjets försvagning och inledningen till perestrojkan och sammanbrottet 1991. Även Afrika drabbades av omfattande hungersnöd under början av 1970-talet. Detta kan förklaras genom den förskjutning av klimatzonerna mot söder som sker under en avkylningsfas, Saharas ökenregioner med torka drabbade då områden söder om Sahara med hundratusentals döda i svältkatastrofer. Under uppvärmningsperioder sker motsvarande förflyttning norrut istället. Vi kan därför under slutet av 1900-talet se en återväxt med mer regn i södra Sahara, ett varmare Sydeuropa och krympande isar i Arktis.

Den senaste uppvärmningsperioden varade från 1975 fram till 1998. Därefter har uppvärmningen avstannat och temperaturen har de senaste 17 åren legat på samma nivå. Fram till 1988 kallades nedkylningsfaserna för klimatförsämring och uppvärmningsfaserna för klimatförbättring. Denna historia berättar varför. Nu kallas pågående process en global uppvärmning som hypotetiskt sett skall hota vår överlevnad. Ändå är vi ännu inte tillbaks till de temperaturvärden som gällde för tusen år sedan trots att befolkningen 20-dubblats, medellivslängden mer än fördubblats och utbildning, välstånd och livsmedelsförsörjning når nya rekordnivåer. Kanske kan vi vara överens om att vi har det ganska bra nu, med ett klimat som sett i backspegeln är optimalt för en fortsatt samhällsutveckling i samma riktning. Det borde åtminstone vara rimligt att vi vet vad vi gör innan vi försöker påverka klimatet med okänt resultat.

Vi skall i nästa avsnitt ge en historisk tillbakablick även på de vetenskapliga resonemangen under denna tidsresa för att om möjligt få ett perspektiv även på våra kunskaper om vad som egentligen händer i vår egen tid.

Peter Krabbe

 

 

 

 

En liten klimathistoria, del 1.

Klimatets utveckling är kanske vår nutids största fråga. Förändras detta mot ett varmare eller kallare klimat och sker förändringsprocessen på grund av människans aktiviteter eller av naturliga orsaker? Trots att många politiker med tvärsäker besatthet tror sig veta svaren och agerar därefter, kan man nog som enda säkra konstaterande fastlägga att vi faktiskt inte vet. Åtminstone inte ännu. Det kan i den situationen vara nyttigt att se lite på klimatförändringar ur en historisk synvinkel. Denna sammanfattning grundar sig på en föreläsning av professorn i fysisk geografi vid Oslo universitet 2007, tillika klimatforskaren, Ole Humlum.

Det Europa som fanns för tusen år sedan hade inte mycket gemensamt med dagens. Invånarantalet kan uppskattas till 36 miljoner, mot c:a 730 miljoner idag. Medellivslängden var 30- 35 år och en tredjedel av varje årgång dog före 20 års ålder. Avgörande för människornas överlevnad var möjligheterna att sälja korn, ost, smör, kött, skinn och ull. Detta i sin tur var beroende av ett varmt klimat. En gynnsam värmeperiod under åren 900- 1300 fick därför under denna tid befolkningen att mer än fördubblas, innan pestens spridning 1349- 1352 återigen halverade antalet. Dessförinnan hade dock stora arealer hunnit uppodlas och klimatet tillät odling av vin i England och Nordamerika, vikingarna seglade som bekant till Vinland bortom Grönland. Nya bosättningar etablerades på Färöarna, Island och Grönland.

Pesten var dock inte den enda olycka som nu skulle komma. En klimatförsämring som skulle hålla i sig de närmaste 400 åren, med köldmaximum under 1600-talet, drabbade nu befolkningen med svält och svåra umbäranden som följd. Stora delar av landsbygden lades öde och politisk oro kom att känneteckna hela Europa. Kattegatt mellan Norge och Danmark frös vintrarna 1407-08 och 1422-23 och vargar tog sig över isen till Danmark. Den växande havsisen omöjliggjorde bosättningarna på Grönland i början av 1500-talet. Ett för oss välkänt exempel är Karl X:s tåg över de danska frusna bälten med hela sin armé vid Sveriges erövring av Danmark år 1658. För krigsherrarna var det nu opportunt att utnyttja vinterisarna för sina arméförflyttningar, samtidigt som örlogsflottorna låg infrusna. Denna period kallar vi den lilla istiden, som kan dateras 1650- 1720.

 

bird-trap[1]

Den Flamländske målaren Pieter Bruegels bilder visar ett kallt Europa med skridskoåkare, året är 1565.

Det kallare klimatet framkallade genom den större temperaturkontrasten mellan ekvatorn och polerna kraftiga stormar i Europa. En av de värsta drabbade 1570 hela Nordsjöområdet med uppskattningsvis 100.000 – 400.000 drunknade, en ofattbart katastrof sett mot bakgrund av dåtidens befolkningsantal. Åren 1594-98 utbröt svår hungersnöd på grund av klimatet, vintern 1600 var hela Östersjön istäckt och på Falsterbohalvön tycks svåra sandstormar ha begravt hela det gamla Falsterbo under sanden, något som också drabbade många städer utefter Jyllands västkust. Observationer av bl.a. 1600-talsastronomen Tycho Brahe visar att förhärskande vindriktningar då var från öster istället för från sydväst, som vi har idag. De kalla högtrycken svepte ner vindarna från Sibirien. År 1695 kan man konstatera att ytvattnet i Nordatlanten är så kallt att torsken inte längre förekommer norr om Skottland. Även sillen drevs ner mot de holländska kusterna. Under en enda natt 1694 begravdes 25 kvadratkilometer jordbruksmark i Skottland av flygsand i en kraftig storm.

Under 1600-talet växer inte längre Europas befolkning på grund av de svåra omständigheterna med krig, sjukdomar och missväxt. När kylan börjar släppa sitt grepp efter 1720 ökar också gradvis överlevnadsgraden och framemot 1750 har befolkningen vuxit till 140 miljoner invånare. Barnadödligheten minskade genom bättre skördar och mer näringsrik mat. Man kunde åter börja tro på framtiden och en period av tillväxt skulle inledas. Ett bakslag kom 1783- 84 genom ett långvarigt vulkanutbrott på Island när vulkanen Laki blev aktiv. Askan förmörkade Europa och gav åter en temperatursänkning under 6-7 år med hungersnöd och förlorade skördar som följd. År 1789 hade brödpriset i Frankrike i det närmaste fördubblats, vilket många anser var direkt utlösande av den franska revolutionen. När Napoleon därefter hade övertagit makten i Frankrike och riktade sitt intresse mot Ryssland vintern 1812-13 var han inte tillräckligt observant på pågående klimatrekyl, med följden att 370.000 man frös ihjäl under återtåget på grund av kylan under den ovanligt kalla vintern, kombinerat med bristen på livsmedel från föregående missväxtår. Denna felbedömning skulle Napoleon komma att dela såväl med Karl XII som Adolf Hitler, vilket visar att lite klimatvetenskap nog kan vara till nytta, i alla fall om man vill erövra världen.

Efter år 1850 började lufttemperaturerna åter att stiga mer långsiktigt, dock med återkommande rekyler. Stormperioder blev vanliga under några decennier. 1872 svepte en våldsam orkan in över Danmark och Skåne med många drunknade som följd. I Skanör noterades då det högsta vattenståndet någonsin. Nya stormar drabbade staden 1882, 1883, 1894 och 1899 med orkanstyrka. Samma turbulens som rått under nedkylningsperioden efter 1300-talet uppstod nu under uppvärmningsperioden. Den tilltagande värmen, som nu kallas ”klimatförbättringen”, får sjöisen i Barents hav att börja smälta i snabb takt. Avsöndrade isberg flyter söderut och förorsakar år 1912 att passagerarfartyget Titanic kolliderar med ett oväntat isberg 60 mil sydost om Newfoundland, med en förfärande utgång. Den arktiska sjöisen skulle komma att minska under perioden 1890 – 1940 med 30 % i tjocklek och 15 % i utbredning. Vad klimatet skulle innebära för resten av 1900-talet skall vi se på i nästa avsnitt!

Peter Krabbe

 

Klimatet – en bisak!

bi med blomma

Under tisdagen och onsdagen denna veckan har Europaparlamentet diskuterat en fråga med många aspekter, nämligen binas överlevnad. Biodlarna i Provence, som utgör huvudproducenter av Frankrikes och en stor del av världens honung, har slagit larm om en katastrofalt tilltagande bidöd i sina kupor. Dödstalen, som under slutet av 1900-talet legat på eller under normala 10 %, har under 2000-talet stigit till 25-30 % och i vissa bisamhällen till uppåt 60 %! Produktionen har därmed sjunkit från över 42.000 ton årligen till under 10.000 ton.

Frågan om orsakerna är viktig med tanke på att 80 % av världens blommande plantor pollineras av bin. Om detta upphör står vi inför en katastrof för den biologiska mångfalden. Vad vet man då om dessa orsaker? Virus, bakterier, parasiter och kemiska bekämpningsmedel spelar en stor roll i sammanhanget. Avgörande är dock, säger en av de största biodlarna, klimatförändringen. 80 % av dödstalen kan hänföras till denna. Vad var det vi sa, säger kanske IPCC. Men nu är det inte riktigt så. Problemet är att det de senaste 15 åren blivit kallare och fuktigare! Bina hittar inte längre den nektar som de behöver. De lider därför av näringsbrist, blir försvagade och angrips sedan av sjukdomar med dödlig utgång.

Som av en händelse sammanfaller detta fenomen med ”pausen” i uppvärmningen som konstaterats efter år 1998. Om vi skall tro det som våra bisamhällen berättar tycks det som om miljöpartisterna och IPCC:s ”vetenskapsmän” nu sågar av den gren de själva sitter på. Många observatörer har påtalat att nuvarande signaler med kalla och långa vårar alltför mycket liknar det som berättats från ingången till den s.k. lilla istiden under 1600-talet för att inte tas på allvar. Vi skall inte underskatta den information som djur och insekter ger oss – till priset av sina liv!

Peter Krabbe 2014-04-04

Är havsnivåhöjningar verkligen ett hot?

I en tid då våra politiker panikslagna skissar på skyddsvallar och byggrestriktioner i havsnära lägen, allt medan länsstyrelserna snärtar med piskan över våra huvuden, finns det all anledning att analysera bakgrunden till gällande beslut. Den som lugnt sitter i sin solstol på stranden kan samtidigt konstatera att havsnivåerna nog verkar sjunka istället. Hur kan då detta komma sig?

I denna lilla betraktelse väljer jag att sätta Skåne i fokus. De som bor på Falsterbonäset vet varför. Låt oss då börja med att konstatera att det finns två olika typer av havsnivåhöjningar, de mycket temporära som orsakas av kortvariga stormfloder och de befarat permanenta som kan orsakas av geofysiska förändringar på vårt jordklot.

De temporära har vi haft i alla tider. De kommer snabbt och försvinner lika snabbt, oftast är hela processen över inom loppet av några timmar. Orsaken är väderrelaterade förändringar som skiften mellan hög- och lågtryck, vindpåverkan på kusten, kraftiga strömmar, temperaturförändringar och kustens topografiska förutsättningar. En av de första stormfloderna som dokumenterats beskriver den danske munken Helmold, den inträffade år 1164 och drabbade de danska öarna med stora konsekvenser för kustnära bosättningar. Under slutet av 1800-talet drabbades det utsatta Falsterbonäset av en lång rad stormfloder, också med stora skador som följd. Även under det senaste decenniet kan vi minnas åtskilliga stormfloder, men inser kanske inte alltid att detta är ett sedan lång tid tillbaks återkommande fenomen. Vi har då att hantera korta havsnivåhöjningar som sällan överstiger 2 meter över normal havsnivå, ändå kan variationerna bli stora genom att en sänkning med 1,5 meter kan avlösas av en motsvarande höjning inom loppet av ett par timmar, en total differens om 3 meter som kan upplevas som skrämmande för den som hinner notera förhållandet.

Stormen Sven

Stormen Sven i december 2013 visade under några timmar differenser i havsnivån med som värst 3 meter mellan norra och södra Öresund! Detta var en kortvarig väderrelaterad effekt. SMHI.

Är det då detta Länsstyrelsen tänker på när man förutspår, med IPCC:s och SMHI:s hjälp, havsnivåhöjningar mellan 0,7 och 1,2 meter för de kommande hundra åren? Nej, faktiskt inte, länsstyrelsen pratar då om summan av klimatförändringar och väderförändringar! De redan kända stormfloderna skall vi lägga ovanpå de globala havsnivåförändringarna. Ändå är de förra de storleksmässigt helt dominerande, även om de har en helt annan karaktär, vilket sällan framgår när man börjar addera. För att förstå de permanenta havsnivåförändringarna skall vi först se på hur Europa såg ut under den senaste istiden, som hade sitt LGM (last glacial maximum) för c:a 20.000 år sedan. Norra Europa och Barents hav var då täckt av is ner till en linje genom Brittiska öarna, genom södra Tyskland och vidare österut genom Ryssland. Mittpunkten låg över norra Östersjön, vid Skellefteå där Höga kusten än idag fortsätter att höja sig över Östersjöns nivå. Islagrens tjocklek uppskattas till flera tusen meter! Motsvarande istäcke låg över Nordamerika och nuvarande Canada. Bilden kan vara upplysande för den som undrar hur vår del av jordklotet kommer att se ut under kommande istid, de närmaste 100.000 åren. Köp därför gärna ett hus söder om Alperna!

europeanicesheetlgmsm Svendsen 2004

Norra Europa under förra istiden för 20.000 år sedan. Vårt stackars Skandinavien ligger begravt under ett några kilometer tjockt istäcke. Svendsen et al. 2004.

Den välsignade värmeperioden, som påbörjades för 12.000 år sedan, hade två stora effekter för vår blivande hemvist – isen smälte och levererade floder av smältvatten samtidigt som jordskorpan började återta sin ursprungliga form i takt med att den enorma belastningen från istäcket försvann.

Den våldsamma avsmältningen fick först sitt utlopp över Mellansverige genom Yoldiahavet, med fast landförbindelse mellan Sverige och kontinenten, därefter för 10.000 år sedan genom Littorinahavet, då vi kan se det blivande Skandinavien med Öresund och de danska öarna. Havsnivåerna sjönk nu succesivt från c:a 5 meter över nuvarande till en nivå som under vikingatiden för 1000 år sedan låg c:a 1 meter över dagens nivåer. Under medeltiden fortsatte nivån att sjunka till som mest 1 meter under nuvarande för att under de senaste hundra åren lägga sig på dagens medelvattennivå, en nivå som vilket vi sett ovan även kan påverkas av avsevärda kortsiktiga och väderrelaterade förändringar. Vår egen is har nu försvunnit och bidrar inte längre till någon havsnivåförändring, dock har vi fortsatt pågående effekter av den relaterade landhöjningen, som vi skall se nedan.

avsmältning RA

T.v. Yoldiahavet med utlopp över Mellansverige och t.h. Littorinahavet för 10.000 år sedan, då vi kan se konturerna av det blivande Skåne och Danmark. Riksantikvarieämbetet 2010.

Men hur påverkar då en uppvärmning av polerna isens avsmältning globalt och våra havsnivåer i Östersjön? Frågan har studerats av forskarna Bruce C. Douglas och Richard Peltier vid Florida International University resp. University of Toronto, vars studier från 2002 ligger som grund för denna artikel.

Dessa forskare konstaterar att avsmältningen efter förra istiden var till och med än värre för den Nordamerikanska kontinenten. För Barbados har uppmätts en tidigare havsnivå 120 meter över nuvarande, möjligen får då vägas in att jordskorpan kan ha sjunkit samtidigt som följd av det ökande vattenståndet och motsvarande landhöjning vid polarområdet. Företrädare för den fria tanken menar att detta förklarar kontinenten Atlantis försvinnande under havet. Avsmältningen från Arktis var inte avslutad förrän för 5-6000 år sedan.

Forskarna påpekar noga att havsnivåmätningar generellt är osäkra genom att långa tidsserier, längre än 40 år, behövs för att säkerställa långsiktiga trender. Samtidigt är just detta problemet eftersom gammal mätutrustning ofta inte är tillförlitlig och relationen till marknivåförändringar hittills varit i stort sett omöjlig att fastställa. Först efter 1992 när satellitmätningar införts kan de egentliga havsnivåerna frikopplas från samtidiga förändringar i jordskorpans läge. Man konstaterar ändå att 1900-talets 0,6-gradiga globala temperaturhöjning motsvaras av en havsnivåhöjning om 0,6 -1 mm/år genom termisk utvidgning av vattnet. Det direkta tillskottet från smältande isar och glaciärer under 1900-talet uppskattas till 0,3 mm/år. Trots att de flesta forskarna använder samma knapphändiga mätdata förekommer tolkningar av höjningstakten under det värmeintensiva 1990-talet i intervallet 1 – 2,9 mm/år. Vi vet nu att temperaturhöjningarna därefter avstannat, vilket är värt att hålla i minnet under resonemanget. I värsta fallet skulle då den havsnivåhöjning som kan relateras till osäkra faktorer under denna period ha uppgått till 1,6 mm/år, eller 16 cm i hundraårsperspektivet med oförändrad utveckling. Totalt sett skulle den globala havsnivåhöjningen inte överstiga 29 cm under 100 år.

En fransk forskargrupp, Anny Cazenave et al. har nyligen publicerat satelitbaserade mätningar som täcker den fortsatta perioden fram till 2011. Denna period sammanfaller med ”pausen” i temperaturhöjningar och ger inte oväntat resultatet att havsnivåökningen minskat med 30% under 2000-talet. Trots att man utgår från det högre värdet 3,5 mm/år slutar man då vid 2,4 mm/år. Oavsett hur man diskuterar detaljerna har vi nu ändå fått klart för oss vilken storleksnivå gällande mätvärden har i ett globalt perspektiv.

Cazenave havsnivåer

Fem forskargruppers mätningar av förändringstakten i de globala havsnivåerna. Cazenave 2013.

Låt oss räkna vidare på våra egna förhållanden!

För oss i det kalla Norden är det uppenbart att havens termiska utvidgning är större i de 30-gradiga oceanerna vid ekvatorn än i det svala Östersjön. Varför väljer då Länsstyrelserna och SMHI att referera till globala medelvärden i vår planering när detta över huvud taget inte är relevant för oss? Länsstyrelsen anger 70- 120 cm för 100 år som planeringsnorm, vilket skiljer sig en aning från de c:a 15 cm (rensat från GIA) som torde vara aktuella vid fortsatt temperaturförändring. Detta är ju också vad vi kan se med våra egna ögon.

Vad har vi då att säga om marknivåförändringarna i detta sammanhang? Här har vi den verkliga jokern i leken. Det pyser och fräser överallt i vår jordskorpa, i synnerhet vid skarvarna mellan de tektoniska plattorna som till största delen ligger dolda för oss under vattenytan. Havsbottnar reser sig och sjunker om vartannat. Vulkaner poppar upp i havet för att sedan försvinna. Vi har en jordskorpa i ständig rörelse. När en tsunami vräker sina vattenmassor in över land förstår vi detta.

nivåkurvor

Landhöjningen i Skandinavien i mm per år. Centrum ligger vid Skellefteå med 8 mm:s höjning varje år! Jämför med istäckets utbredning i figuren ovan! Nollpunkten går nu genom Skåne.

Vad gäller GIA (Glacial Isostatic Adjustment) vet vi mer. Eftersom centrum för det forna istäcket låg över norra Östersjön har vi fortfarande en påtaglig landhöjning i Sverige som följd av avsmältningen. Detta gäller även för havsbottnen, viket medför att vatten från Östersjön kontinuerligt ”hälls ut” i Atlanten. I södra Skåne har vi en geologisk landsänkning om 0,5 mm per år, vilket skulle kunna indikera en havsnivåhöjning i denna omfattning. I själva verket har vi dock en landhöjning som också är relaterad till påbyggnaden av kulturlager, lämningar efter mänsklig aktivitet och förmultnande växter som omvandlas till jordlager. Detta ser vi när vi gör arkeologiska utgrävningar, medeltidslagren i Skåne ligger 0,5 – 1 meter under den nuvarande markytan. Denna markpåbyggnad kompenserar fullt ut den geologiska landsänkningen.

Från Stockholm och norrut har vi en geologisk landhöjning om 4 mm/år, med maximalvärdet 8 mm vid Höga kusten, något som parat med våra värden ovan ger en nettosänkning av havsnivån. Lägg därtill att den termiska utvidgningen är mindre i Östersjön än i den globala modellen ovan. Havsnivån sjunker alltså i praktiskt taget hela Sverige, även om man skulle tro på en fortsatt uppvärmning! Kort sagt kan man konstatera att Skandinaviens läge under centrum av det glaciala istäcket ger så stor pågående förändring genom landhöjning att hela diskussionen om havsnivåer här blir ointressant. Varför envisas då SMHI med att tala om globala medelvärden även i vår situation?

Globalt påverkas havsnivåernas relativa läge även av förändringar i havsbottnen. Eftersom det vore ett ofantligt arbete att kartlägga sådana under havsytan lär vi inte få tillgång till den kunskapen än på länge, vi kan dock vara säkra på att seismisk aktivitet är lika vanlig på världshavens bottnar som på land. Med undantag för enskilda vulkanutbrott sker dessa förändringar under lång tid och påverkar knappast våra bedömningar i ett hundraårsperspektiv. Kvarstår då facit från 1900-talets snabba uppvärmning med sina konstaterat mycket blygsamma havsnivåhöjningar. Kanske är det dags för länsstyrelserna att ta till sig denna kunskap och agera därefter. Parollen ”för säkerhets skull” är inte relevant när den stoppar samhällsutvecklingen för kustnära bebyggelse i den omfattning som sker idag. Stormfloderna är en naturlig del av vår tillvaro och kontrollen av deras konsekvenser kan vi klara utan problem när inte Mark- och Miljödomstolarna sätter käppar i hjulet. Det svenska rättsväsendets inblandning i den enskilda människans försök att styra vattenflöden till sin fördel trotsar all beskrivning, sett ur ett internationellt perspektiv.

Svaret på den inledande frågan måste bli att havsnivåhöjningar knappast är ett hot, hotet är snarare den växande miljörörelsens syn på människans behov som underordnade naturens förändringar. All planering i Sverige sker dessutom utifrån förutsättningen att vi kommer att ha en fortsatt uppvärmning av jordklotet genom växthuseffekten, trots att allt fler forskare ifrågasätter denna hypotes som ingen hittills lyckats bevisa. Under det senaste decenniet har vi tvärtom kunnat se argument efter argument falla genom en verklighet som inte följer IPCC:s klimatmodeller. Vore det då inte på sin plats att avvakta ytterligare något decennium med drastiska beslut, därefter bör det vara klarlagt om vi går mot ett varmare eller svalare klimat. I det senare fallet kommer även havsnivåerna att sjunka radikalt.

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: