Äntligen börjar vi (några av oss) förstå framtiden!

Klimatdebatten rullar vidare i ett allt högre tonläge. Samtidigt som allt mer material presenteras som ifrågasätter alarmisternas skräckvisioner om jordens undergång går USA:s utrikesminister Kerry ut med nya hot och kostnadsanslag till klimatrörelsen. I hoten utmålas skeptikerna som terrorister och kostnadsanslagen binder upp forskare till den enda tillåtna agendan – att stoppa koldioxidutsläppen.

Skeptikerna kan glädja inte bara sig själva, utan också alla oss andra som befolkar jordklotet, med statistik från det senaste decenniet som visar att temperaturhöjningen globalt inte alls följer det scenario som alarmisterna målade upp för 20 år sedan. Trots att nya mätvärden från de flesta av klimatvetenskapens områden strömmar in i oförminskad takt tycks Kerry tro att alarmismen är den enda och saliggörande vägen till nästa presidentskap över supermakten. Övriga världen börjar fundersamt klia sig på hakan och nervöst byta fot medan Kerry dundrar ut sitt obekväma budskap. Ledare för Kina, Indien och andra nationer i stark tillväxt kastar menande blickar till varandra – vad är mannen egentligen ute efter?

Det finns ett historiskt väl dokumenterat faktum att koldioxidhalter och varmt klimat går hand i hand. En norsk forskargrupp visar dock att en ökande koldioxidhalt inte är orsak till temperaturhöjningar, utan tvärt om. Med stigande temperatur följer ökad koldioxidhalt. Eftersläpningen är c:a 10 månader.

co2 - temp

Grön kurva visar koldioxidhalten efter samma tidskurva som lufttemperatur (rött) och havstemperatur (blått). Den norska forskargruppen Humlum, Stordahl, Solheim 2012.

Själva fundamentet för alarmisternas tes att koldioxidutsläppen orsakar en hotande uppvärmning verkar därmed ha fallit platt till marken. I själva verket är koldioxidhalten en naturlig funktion av ökad växtlighet m.m. under varmare perioder, vars ökning kan spåras med början från 8000 år sedan.  Tilläggas kan att koldioxiden är en nödvändig ingrediens i jordklotets atmosfär och en förutsättning för fotosyntesen och andra naturliga processer.

Har vi då alls en uppvärmning? Alarmisterna klipper ut ett ytterst litet temperaturfragment ur ett historiskt skede, som vi kan kartlägga i detalj  450.000 år bakåt i tiden, detta med hjälp av borrkärnor från isen i Antarktis där ”årsringarna” ger möjlighet till analyser av såväl gaser i atmosfären som temperaturvariationer. Den graf vi då ser visar återkommande istider med c:a 100.000 års intervaller, avbrutna av värmeperioder med en längd av c:a 10.000 år. Vi har lyckan att nu befinna oss i en sådan värmeperiod, dock tycks det nu vara i själva slutet av den.

Istiden-har-borjat-bevis 1

Jordens klimat 450.000 år bakåt i tiden. Vi befinner oss nu i slutet av den femte värmeperioden. IGBP World data center.

Dessa ofantligt långa perioder styrs naturligtvis inte av människan, utan av solen som vi kretsar runt. Mer om detta nedan. Låt oss då se på vår egen Homo Sapiens spelplan, de 10.000 år som vi fått till vårt förfogande innan vi sannolikt går in i nästa djupa istid!

Global-temp-11000-years-BC

Vår egen civilisations värmeperiod, som synes går vi mot ett allt kallare klimat. De gröna banden markerar civilisationens höjdpunkter, minoisk tid, romartiden, högmedeltiden och nutid, som alla tycks ha dragit fördel av ett relativt sett varmare klimat. Den lilla röda rutan visar de temperaturhöjningar vi diskuterar i nutid, satta i relation till det historiska förloppet! Vi kan idag förlänga den blå kurvan upp till +0,3, något som dock inte ändrar mönstret nämnvärt. Sannolikheten talar för en sjunkande temperatur framöver.

Det tycks som om någon grads uppvärmning snarare skulle ha den positiva effekten att hålla oss kvar i pågående värmeperiod ytterligare något sekel, istället för att omgående störta oss ut i en kommande istid. 1600-talets lilla istid (markerad med blå text) visar var den nivå ligger som ger oss förlorade skördar, hungersnöd och ett vintertid isbelagt Östersjön, knappast något som vi längtar efter! I alarmisternas skräckscenario utmålade man redan för 20 år sedan temperaturhöjningar i storleksordningen 2- 6 grader. Under några decennier i slutet av 1900-talet hade vi en långsam temperaturhöjning som man extrapolerade in i framtiden utan närmare analys av bakomliggande faktorer. Med lämplig gradering av y- respektive x-axeln kunde man då forma den beryktade hockeyklubban som det ultimata beviset på en annalkande katastrof, i brist på bättre underlag relaterad till industrialismens koldioxidutsläpp. Det pinsamma för alarmisterna är idag att man nu kan konstatera att de senaste 17 åren inte har gett någon onormal temperaturhöjning. Lätt kan man ju då säga med facit i hand, att allt var fel tänkt. Vi kan nu konstatera en oförklarlig paus i uppvärmningen, muttrar alarmisterna buttert.  Kerry går ut med en obegriplig intensitet i sina domedagspredikningar och verkar inte ha förstått någonting. Kanske är det frustrationen över alla bortslösade miljarder på att stoppa industriproduktionen och utvinningen av fossila bränslen, som man nu tycks upptäcka i en aldrig sinande ström. Kina och Ryssland gottar sig åt sina gemensamma gas- och oljeprojekt, samtidigt som USA har bekymmer med sina alternativa energikällor. Det är nu som klimatdebatten blir storpolitik. Tredje världen blir ”fuskare” som genom ogenerade utsläpp riskerar att USA:s strypta ekonomi dalar i rankingen. Som motåtgärd börjar NASA leverera ”justerade” temperaturkurvor för att bibehålla bilden av jordens undergång om inte världens makter rättar in sig i ledet.

AllCompared%20GlobalMonthlyTempSince1979

Temperaturkurva 1980- 2014, UAH (Nasa). Det varmaste året 1998 maskeras genom en medelvärdeslinje som inte återger de kraftiga årsvariationerna, efter 1998 har det i själva verket blivit svalare! Under slutet av 1990-talet kunde det förvisso vara lockande att göra prognoser som pekar vidare upp i skyn…

Vad är då den egentliga orsaken till att jordens medeltemperatur har stigit under 1900-talet? Om man försöker förstå människans obetydliga roll i kosmos ligger det istället nära till hands att betrakta solens aktiviteter, som är av en för oss ofattbar dignitet. I det korta perspektivet kan vi lätt mäta de regelbundet återkommande solfläcksperioderna, som observerats sedan 1600-talet. De har en periodicitet om c:a 11 år och har ett nära samband med de klimatperioder vi upplever under vår livstid, som skillnaden mellan snörika och snöfattiga vintrar.

bfly

Diagram som visar solfläckarnas regelbundna variation och omfattning under perioden 1880 – 2014 (Nasa).

I de analyser som nu görs framkommer också ett nära samband mellan solfläcksaktiviteten och temperaturkurvan. Överensstämmelsen är i det närmaste total. Diagrammet nedan visar solfläcksaktiviteten under de senaste decennierna. Precis som i diagrammet ovan ser vi den tydliga periodiciteten samtidigt som antalet solfläckar stadigt minskar inom varje cykel. Färre solfläckar indikerar ett svalare klimat och många forskare anser att vi nu går mot en betydligt kallare period av det slag vi upplevt under 1600-talet (Maunder minimum) och 1800-talet (Dalton minimum). Sambandet upptäcktes av en slump under 1800-talet när man såg överensstämmelsen mellan solfläcksgrafen och motsvarande för vetepriserna, som var klimatrelaterade. Hur nära vi ligger det stora temperaturfall om 7- 8 grader som statistiskt sett borde ligga runt hörnet och innebära en ny istid (jmf första diagrammet) vet vi dock inte, men nästa minimum förutses till efter period 25 nedan vilket då bör nås runt 2030. Sälj alltså inte vinterpälsen än på ett tag!

solfläckscykel 85- 15

Solfläckarnas antal och periodicitet under senare tid, det minskande antalet indikerar ett svalare klimat.

Att koldioxidhalten i atmosfären inte är en nämnvärd anledning till högre temperaturer är de flesta sansade bedömare idag överens om (förutom Kerry). Att förstå solens inverkan på klimatet framstår därför som primärt för att vi skall kunna bedöma framtiden. Att denna är komplex och samtidigt omöjlig att påverka känns därför frustrerande, här hjälper inga politiska paroller eller utspel, det enda vi kan göra är att försöka förstå och anpassa oss.

Solen påverkar klimatet genom sin varierande aktivitet, kosmisk strålning och magnetfält. Andra faktorer som vi har att ta hänsyn till är geologiska processer som vulkanisk aktivitet och rörelser mellan kontinentalplattorna, som delvis styrs av förändringar i polernas läge. Dessa rörelser skapar sprickor i skarvarna mellan plattorna som utlöser underjordiska jordskalv eller havsbottens-förändringar, som vi kan uppleva genom förödande tsunamis. I dessa sammanhang släpps stora mängder heta gaser och magma ut från jordens inre, vilket påverkar vårt klimat under långa perioder. Polförskjutningar har historiskt sett förändrat klimatzonernas läge många gånger, den tunna jordskorpa som vi lever på har en tendens att slira på sitt glödande underlag. Om hur solens magnetfält styr jordens i detta sammanhang har vi ännu mycket att lära. Det finns dock många fynd efter både växter och djurliv från tempererade zoner under det som idag är polarzoner.

Genom ny forskning har dansken Henrik Svensmark (Danska rymdforskningsinstitutet) visat att den kosmiska strålningen genom såväl påverkan från solen som vår egen galax styr bildandet av den lägre molnigheten i atmosfären, något som är direkt utslagsgivande för jordens temperaturnivåer. Molnen täcker normalt 60- 70 % av jordens yta. Ökad kosmisk strålning ger också ökad molnighet, vilket i sin tur ger ett svalare klimat. Solens magnetfält reglerar denna strålning genom samma variationer som vi kan avläsa i solfläcksaktiviteten, överensstämmelsen mellan de historiska temperaturkurvorna och strålningsfrekvensen är övertygande. Forskningen visar åter igen att de av människan producerade koldioxidhalterna är betydelselösa för klimatförändringarna, liksom att vi nu går mot ett svalare klimat. Det tog Svensmark 16 månader att få sina resultat publicerade eftersom de inte ansågs vara politiskt korrekta!

Vi befinner oss då i en situation där allt fler forskare ifrågasätter den utveckling som FN genom IPCC marknadsför, trots hot om indragna forskningsanslag och en plats utanför den godkända eliten.  Ett problem som IPCC inte kan bemästra är att nya klimatdata för varje år förändrar bilden och att den nya verkligheten inte går att dölja mycket längre. Vem är beredd att ta ansvaret för alla bortslösade miljarder på otillräckliga alternativa energikällor, en stagnerande energiberoende industri och en som följd av detta havererad ekonomi? Istället för en allt varmare värld får vi en allt kallare. Vi behöver nu fokusera på en förbättrad global livsmedelsproduktion, kontrollerad befolkningstillväxt och ökad tillgång till prisvänlig energi istället för betydelselösa koldioxidutsläpp om vi skall kunna möta jordens behov i framtiden.

Det är viktigt att inte förväxla klimatdebatten med frågor om förorenande utsläpp som utgör ett direkt hot mot vår hälsa, från industri, trafik, gödningsämnen och andra miljörisker i samhället.  Klimatdebatten handlar om utsläpp av koldioxid och dennas eventuella påverkan på temperaturer, havsnivåer, vår fysiska miljö och indirekt våra möjligheter till livsmedelsproduktion. Det är nu hög tid att släppa fram sanningen om klimatförändringarna!

Peter Krabbe

Kommer klimatdebattens gungbräda att tippa över?

En upphetsad diskussion pågår numera i fria och oberoende media om vart den klimatrelaterade utvecklingen är på väg. Frågan har, som jag många gånger framhållit, stor betydelse för oss som bor på Falsterbonäset och är väl värd lite uppmärksamhet från såväl politiker som boende i vår kommun.

När Luuk i TV-programmet På spåret ställer frågan ”vart är vi på väg?” lägger vi pannan i djupa veck och försöker hitta spårets slutdestination. Låt oss då göra samma sak och reflektera en stund över vart klimattåget vi sitter på är på väg. Även om vi sitter bekvämt tillbakalutade med ryggen mot färdriktningen kan det vara bra att veta till vilken destination vi löst biljett…

Våra lokförare är omväxlande klimatalarmister eller klimatskeptiker, att de slåss om spakarna så hårtestarna ryker vill vi kanske inte ens veta när vi lyssnar på spårets trygga dunka-dunka. Låt oss då istället hoppas att tåget inte spårar ur, så vi får söka vår egen väg ur de förvridna plåtresterna.

Den officiella inställningen är klimatalarmisternas, att koldioxidutsläppen ökar lavinartat och därmed skapar en uppvärmning av jordklotet som hotar hela vår existens. Om vi inte omgående går över till alternativa energikällor och minskar våra utsläpp i alla avseenden går vi en snabb undergång till mötes. Detta illustrerar man i diagram som visar stigande temperaturer i en rätlinjig utveckling och bankar in budskapet i klimatmöte efter klimatmöte, medan världen darrar av skräck. Vi ser presidenter och statschefer i uppkavlade ärmar, trötta och hålögda efter nattmanglingar, som kämpar mot klockan för att rädda världen. I vår lilla värld, på Falsterbonäset, leder IPCC:s (FN) prognoser till SMHI:s (länsstyrelsens profet) prognoser som i sin tur leder till byggförbud och stagnation på vår låglänta halvö.

Klimatskeptikerna å andra sidan blickar istället bakåt och försöker analysera den historiska utvecklingen för att förstå den pågående. Slutsatsen blir inte sällan att vi går mot en ny istid istället och att klimatalarmisterna har en rent politisk agenda. Till dessa senares förtvivlan börjar nu en annorlunda kurva än alarmisternas rätlinjiga himlastege visa sig när datorerna spottar fram de faktiskt uppmätta värdena från tiden efter alarmisternas framträdande på scenen. De senaste 17 åren kan ingen uppvärmning av jorden konstateras alls. Alarmisternas argument är nu att uppvärmningen bara tagit en ”paus”, trots att ökningen av koldioxidhalterna fortsätter. Hmmmm.

Hur kan det då vara möjligt att dessa ytterligheter inte kan mötas i en sansad debatt för att hitta en konsensus som är bättre för världen än den skenbart rådande? Hur kan det vara möjligt att hela vårt etablissemang låter sig styras av ett forskningsunderlag som allt mer visar sig vara felaktigt? Varför bejakar inte TV och press en analyserande och konstruktiv debatt istället för att försöka lägga munkavle på skeptikernas oftast väl pålästa och dokumenterade argument?  Istället utmålas skeptikerna som företrädare för ”konspirationsteorier” (nytt modeord för allt som man inte klarar av att diskutera) och oseriösa intressen. Detta trots att många av dess företrädare tillhör både Sveriges och världens vetenskapliga elit.

Eftersom det skulle behövas en hel bok för att gå igenom alla argument för och emot, gör jag här bara en kort sammanfattning och hoppas att därmed väcka ett intresse hos läsaren att gå vidare och fördjupa sig i analyserna hos respektive företrädare. Skeptikerna stöder sin analys på historiska fakta, som egentligen ingen motsäger. Jorden har under de senaste 500.000 åren haft omväxlande istid och värmeperioder med intervaller i storleksordning 75.000- 100.000 år. Värmeperioderna har varit relativt kortvariga, cirka 10.000 år, och framstår som udda men regelbundna toppar i en mer eller mindre permanent istid. Vår nuvarande värmeperiod började c:a 8.000 år f.Kr. och hade sitt maximum för 3.000 år sedan.  Därefter har temperaturkurvan följt en utveckling mot lägre temperaturer, även om variationerna är för oss mycket påtagliga. Vikingatiden var varm medan 1600-talet var kallt, det vi nu kallar ”lilla istiden”.  Därefter har vi haft en varmare period igen, vars utveckling under det senaste århundradet är utgångspunkten för alarmisternas resonemang om en uppvärmning relaterad till industrialismens uppgång. I själva verket följer utvecklingen bara sin naturliga sågtandskurva – om utvecklingen inte istället fortsätter rätlinjigt uppåt under lång tid från dagsläget, som alarmisterna tror, istället för att vända nedåt igen mot ett kallare klimat, som de flesta av oss nu levande människor påtagligt kan konstatera. De uppmätta värdena från de senaste 17 åren visar som sagt att uppvärmningen avstannat, brädan ligger i ett jämviktsläge och vi vet inte nu åt vilket håll den kommer att luta om några decennier. Det som kan kännas obehagligt är vetskapen om att vår nuvarande värmeperiod, de 10.000 åren, statistiskt sett nu går mot sitt slut. Kanske skall vi då istället vara lite rädda om värmen?

Även solen har ett starkt cykliskt beteende som står i samklang med de temperaturvariationer vi sett ovan. Den mest närliggande cykeln är solfläcksaktiviteten, som styr vårt klimat i 11-årsperioder, främst synligt som skillnaden mellan snörika och snöfattiga vintrar. Variationer i klimatet på olika delar av jorden kommer också att styras av förändringar i jordaxelns lutning och därav följande förändringar i jordens magnetfält.  Det kan knappast vara obekant att den böljande sinuskurvan som är grunden för det mesta i vår fysiska tillvaro är mer normal än en rätlinjig utveckling, något som visar på alarmisternas enorma tilltro till människans möjligheter att påverka jordklotets pulserande rytm.

Det finns också ett starkt samband mellan havsnivåer och lufttemperaturer. Därför är frågan om relevansen i förutspådda temperaturförändringar oerhört viktig för oss som bor i låglänta områden. Finns det ett behov av att bygga skyddsvallar eller inte? Eftersom vår byråkrati vad gäller miljöfrågor är komplex måste vi ta fram godkända beslut för vallbyggen, men vänta med att bygga tills vi vet att de verkligen behövs. Det kan ta tio år eller mer att få fram vettiga beslut, som inte bara är politiska hastverk. Vi kan inte heller bortse från att kortvariga stormar och oväder kan ställa till med problem, oavsett utvecklingen i stort. En normal stormflod varar dock sällan mer än några timmar.

Vad har då alarmisterna för skäl att ignorera skeptikernas argument? Vi kommer då in på världspolitiska aspekter som vad energiförsörjningen skall utgå ifrån för kriterier, hur fördelningspolitiken skall bedrivas globalt och var framtidens tillväxtzoner skall ligga. Ett bortfall av energipolitikens fokus på behovet av förnyelsebar energi riskerar nationellt att dra undan mattan för hela Miljöpartiet och därmed kanske en vänsterbaserad regering efter valet. Klimatdebatten får därmed en annan dimension som politisk värdemätare, som vida överträffar sakargumenten.  Som vanligt får vi sitta här själva och fundera över hur stranden kommer att se ut nästa år, hur många träd som kommer att dö av saltvatteninträngning i grundvattnet och om det är lönt att reparera våra fuktskadade husgrunder.  Genom klimatdebatten lär vi inte få några svar…

Klimatprognoser värre än valkampanjer

För oss som bor på Falsterbonäset finns det goda anledningar att följa klimatdebatten, inte minst med tanke på gällande prognoser för havsnivåförändringar. Med täta intervaller basuneras det ena skräckscenariot efter det andra ut i pressen. Snart har vi vant oss vid tanken att vi kommer att bo på havets botten om ett visst antal år. Hur skall vi då ställa oss till dessa prognoser? Sälja våra hus och fly i tid eller strunta i tramset?

Så här i höstrusket finns det då anledning att fundera över det gångna årets väder. Den 3:e april basunerar DN ut att Tasmanien haft den varmaste marsmånaden någonsin, samtidigt rapporterar Sydsvenskan att mars i Skåne inte varit så kall sedan 1987. Möjligen är vi mer intresserade av vädret i Skåne än i Tasmanien, men vad är det egentligen man försöker sälja? Är vädret kallare än någonsin eller är det varmare än någonsin? Samtidigt konstaterar forskargruppen Marcott et al. i Science att vi har en alarmerande global temperaturhöjning under senare år medan Danmarks Meteorologiska Institut förmedlar kunskapen att polarisarna mår utmärkt, med all time high för Antarktis. Förödande cykloner drar in över sydöstra Asien medan vi själva huttrar i kylan. Scenariot påminner om en politisk valkampanj inför stundande val. Vi får välja själva vad vi vill tro på och handla därefter. Allt fler politiska partier blir också direkt kopplade till klimatdebatten, något som väcker oro inför alltför förhastade och outredda slutsatser i sann politisk anda.

De befarade havsnivåhöjningarna lyser också med sin frånvaro, istället kan vi ta del av havsnivåer en halv meter under det normala, må vara tillfälliga. Vi ser också våra våtmarker torka ut runt omkring oss och undrar när vi skall bli dränkta av meteorologernas sedan länge förutspådda koldioxidrelaterade tsunami. Kan det möjligen vara så att de varierande klimatförändringarna på olika platser i världen också beror på andra faktorer än den ökande koldioxidhalten i atmosfären? Uppenbarligen blir konsekvenserna olika beroende på var på klotet vi befinner oss. Den termiska expansionen av vattenmassorna anges som den främsta orsaken till havsnivåhöjningar. Men vattnet vid ekvatorn är normalt 10- 15 grader varmare än i Östersjön och bör väl då sannolikt ge en större expansion där än hos oss. Detta till trots mäts havsnivåhöjningen i SMHI:s prognoser relativt medelvattennivån för världen som helhet. Tidvattenhöjden från ebb till flod uppgår i vissa områden till 10-15 meter.  Detta astronomiska fenomen kan inte heller isoleras från en havsnivådebatt där man mäter havsnivåförändringar i decimeter.

När får vi en objektiv förklaring till hur den totala samverkan sker mellan koldioxid, solfläcksaktiviteter, förändringar i jordaxelns lutning eller påverkan från vulkanutbrott och meteoritnedslag? Eller hur långsiktiga klimatcykler kan ställas i relation till utvecklingen i vår nutid? Att en vetenskaplig fråga av denna dignitet inte kan få ett entydigt svar är ett stort problem för samhället. Skall vi planera för stigande havsnivåer, minskade industriutsläpp eller alternativa energikällor eller kanske allt i ett? Kostnaderna för felaktiga beslut lär under alla förhållanden bli enorma, något som i slutändan drabbar alla oss små myror i arbetspyramiden genom sänkt levnadsstandard. Får vi önska oss en oberoende forskning som kan ge oss riktlinjerna för morgondagens samhällsutveckling – på lite säkrare grunder än vad dagens närmast religiösa klimatagitatorer presterar…..

Vår egen planering styrs av SMHI:s sammanställningar av IPCC:s prognoser (FN:s klimatpanel), som i sin tur är baserade på ett otal internationella mätningar och prognoser. Resultaten presenteras i breda intervall, där exempelvis havsnivåförändringarna i hundraårsperspektivet uppskattas ligga mellan 18 cm och 1,6 meter! Man talar då om dessa globala medelnivåer samtidigt som man är medveten om att de lokala variationerna är betydande. Hur situationen kommer att se ut för Skåne framgår knappast av dessa slutsatser, ändå låter man utan att skämmas extremvärdena bli dimensionerande i prognoserna. Det kan naturligtvis ligga ett värde i att kalkylera med  ”worst case”, men inser man konsekvenserna för samhällsplaneringen? För Falsterbonäset gäller frågan om vi skall fortsätta satsa på utbyggd infrastruktur och utbyggnad eller stänga dörren och flytta. Vem tar ansvaret om SMHI:s prognoser visar sig vara felaktiga och förhastade?

”Avsikten är inte att rekommendera vilka nivåer som ska användas i samhällets planeringsprocess” säger SMHI i en brasklapp. Ändå ligger dessa prognoser till grund för Länsstyrelsens granskning av kommunernas planering och korkade direktiv som en lägsta grundläggningsnivå om + 3, 0 meter är att vänta. Detta på en halvö där redan befintlig bebyggelse ligger på höjder mellan 1,5 och 2 meter! Nåväl, kan man bygga hus på pålar i Sydostasien så kan väl vi också. Det blir lite svårt med handikappanpassningen bara. Synd dock om det skulle visa sig vara i onödan…

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: