När spåren i sanden slätas ut… del 2.

I föregående avsnitt kunde vi läsa om hur 70-talets oljekris bäddade för en acceptans i Europa av ökande invandring från arabländerna, allt i syfte att sprida islam till vår del av världen. En kärnfråga i förhandlingarna blev Palestinafrågan, där Västeuropas stöd gav Arafat råg i ryggen att kräva ett utplånande av Israel. Hur kunde denna fråga bli så viktig för arabvärlden att de religiösa motsättningarna mellan ett judiskt land med idag drygt 8 miljoner invånare sågs som ett hot mot en islamisk population om motsvarande mer än 300 miljoner invånare? Eller handlar det egentligen inte om religion utan om ett svårartat mindervärdeskomplex och rädsla att förlora kontrollen?

Krigen mot Israel visade arabländerna vilken betydelse oljeexporten hade för övriga världen och att en strypt export faktiskt kunde användas för att förhandla fram ett nödvändigt stöd från Västeuropa, mot den judiska etableringen i det som man uppfattade som en homogen arabvärld, det före detta Ottomanska riket. Genom en effektiv spridning av islam till Västeuropa skulle man kunna få ett permanent inflytande där som motpol mot det judiska, allt på judarnas egentliga hemmaplan. Att använda Palestina som moraliskt slagträ var dessutom enda möjligheten att få gehör hos FN och Västvärlden för den folkrättsliga aspekten, när den militära strategin hade misslyckats. Att vägra erkänna Israel var därför en nödvändighet för att vinna tid. Händelserna under 70-talet gav, de militära förlusterna till trots, ett gyllene tillfälle att slå tillbaks genom arabvärldens främsta vapen – den muslimska befolkningsexplosionen!

Att de europeiska länderna var lockade av exportmöjligheterna till arabvärlden kan vi förstå. Sällan uppstår en köpare på marknaden med så mycket likvida medel och samtidigt så stort behov av att köpa. Handeln, eller bättre uttryckt, överföringen till arabländerna av varor och teknik har under de följande 30 åren uppgått till astronomiska belopp, med tonvikt på byggnad och infrastruktur. En omfattande del av exporten har gällt vapenindustrin och såväl civil som militär flygindustri. Tekniköverföring av kärnkraft har vi sett i Iran, allt i enlighet med överenskommelserna inom EAD under 70-talet. De enorma oljeintäkterna verkade också i motsatt riktning, genom direkta investeringar i Europas näringsliv av det kapital som inte behövdes för konsumtion inom de egna länderna. Vi ser sällan sammanfattningar av storleken på detta kapital, men jag är övertygad om att de flesta skulle bli chockade om siffrorna visades öppet.

                                                AD-Dubai-City-Eccentricities-00

Denna medvetna orientering av arabländerna mot Europa hade det dubbla syftet att försvåra för och straffa USA för stödet av Israel och samtidigt injicera arabiskt oljekapital i Europa som förberedelse för ökat arabiskt inflytande inom Eurabia-projektet. En nyfiken nationalekonom skulle lämpligen kunna försöka mäta omfattningen av det industrikapital i Europa som styrs av judiska intressen mot motsvarande som styrs av arabiska. Denna balansbräda ändrar tveklöst lutning för varje år som går, vilket också är avsikten, sett ur arabisk synvinkel. Inte att undra över då att Margot Wallström får en örfil av arabförbundet när hon inte förstår att mänskliga rättigheter saknar relevans i denna ekvation. Man kan också undra över om inte den amerikanska regeringens påhittade klimatalarmism har som främsta syfte att underminera arabländernas ökande ekonomiska inflytande genom att försvåra försäljningen och användningen av fossila bränslen, arabvärldens enda handelsvara.

USA:s enda möjlighet att återta kontrollen är nu att genom FN accelerera bildandet av en världsregering, styrd av det judiska kapitalet, som i sin tur kan styra EU – som i sin tur kan styra de arabiska intressena genom Eurabia. Till sin förskräckelse ser man då att de arabiska intressena växer snabbt även inom FN, genom arabförbundets växande allians av muslimska stater. De 57 staterna har redan 30 % av rösterna i FN. Hur USA skall tackla detta återstår att se. Israels överlevnad är beroende av USA:s agerande i fortsättningen.

Att näringslivet jublar över utvecklingen inom Eurabia är lätt att förstå. Men hur påverkas vi vanliga människor, som skall möta mångkulturen på gator och torg? Arabvärldens bytesvaluta är, som vi sett, spridningen av islam genom acceptans i Europa och migration av muslimer till det nya hemlandet Eurabia. Att detta inte kan baseras på frivillighet i ett Europa som har sina grunder i ett tusenårigt system av nationalstater med invanda karaktärsskillnader har våra statschefer förstått. I Maastricht-fördraget för EU: s utveckling 1992 (TEU) fastlades tre huvudområden för EU-ländernas inordning:

  1. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (CFSP).
  2. Samarbete inom rättssystem och gränsfrågor, vilket här innebär asyl- och immigrationsfrågor (JHA).
  3. Samordning av medlemsstaternas policy inom området ekonomi och handelsrelationer med länder utanför EU.

CFSP innebär att länderna gradvis överlåter sin utrikespolitik till de gemensamma besluten inom EU, detsamma gäller gemensam brottsbekämpning och polisbevakning. Konflikterna här blir främst kopplade till EU:s expansionspolitik (Ukraina, Turkiet) och NATO relativt en EU-armé. Skall arabländerna också ingå i ett framtida NATO i likhet med Turkiet? Hur reagerar då Ryssland?

JHA har redan ställts på sin spets genom de nytillkomnas f.d. öststaternas motvilja mot muslimsk invandring, man har nog av sina egna problem och ser inte samma fördelar som Västeuropas sedan länge etablerade industri. Att dessa länder ofta ligger som första ankomstland för invandring från Mellanöstern underlättar inte precis deras situation.

EAD och arablobbyn genom PAEAC (Parliamentary Association for Euro-Arab Cooperation) har ända sedan EEC: s dagar arbetat framgångsrikt med att påverka Europas politiska, mediala och utbildningsrelaterade system. Detta arbete kan sammanfattas i det nu gällande begreppet Politisk Korrekthet , med långtgående censur vid universitet, befintlig och ny litteratur och medias totala anpassning till en migrationsvänlig agenda.

Vad man idag måste fråga sig är vad som skiljer dröm från verklighet. Samarbete och integration kan ses som en vacker tanke, men är den genomförbar i verkligheten? Själva grundtanken utgår från att ett fredligt, muslimskt rike skall samverka med ett fredligt kristet motsvarande till en sammansmält, kulturellt blomstrande lyckorike. Idag har vi ett allt tydligare facit. Påven Johannes Paulus vision om gemensamma mässor för både kristna, muslimer och judar ter sig allt mer orealistiska och grundade på en fundamental okunskap, eller möjligen blindhet, om och för verkligheten. Krigen rasar i arabvärlden just genom religiösa motsättningar. Den ekonomiska aspekten kan man gott säga har lyckats, vårt näringsliv har haft stor nytta av det enorma uppbyggnadsbehovet i arabvärlden och motinvesteringarna i vår industri har varit efterlängtade. Men den religiösa aspekten, har vi egentligen någon inblick i konsekvenserna av den delen av byteshandeln? Vad skall vi egentligen betala tillbaks med? Vad blir konsekvenserna för vårt samhälle av att konfronteras med en ny och för oss främmande religion som islam? Vi skall i kommande avsnitt ge oss in på detta minerade område, dels därför att det påverkar vårt vanliga liv mer än företagens ekonomiska framgångar, dels därför att våra barn och barnbarn kommer att växa upp i detta nya samhälle. Vi är åtminstone skyldiga dem att göra en analys av deras framtidsutsikter. Jag skall göra det tillsammans med mina mer pålästa författare Bat Ye’or och Walter Laqueur.

Peter Krabbe

Annonser

När spåren i sanden slätas ut…. Del 1.

När man ställs inför dagens problem med en invandring utan eftertanke, regeringens vägran att inse problemets omfattning och det eskalerande våldet i vårt tidigare relativt fridfulla samhälle, undrar man ibland varför ingen förutsåg detta. Den simulerade förvåningen hos våra politiker, samma politiker som under decennier lagt grunden för dagens händelser, rimmar illa med det faktum att utvecklingen faktiskt är en självklarhet, sett mot bakgrund av den långa men dolda planering som föregått den. I själva verket handlar det om en högst medveten omvandling av vår del av världen, som pågått under närmare 40 år utan att vi vanliga väljare ansetts behöva bry våra små hjärnor med denna ommöblering av jordklotet. Detta är demokratins stora svarta hål.

Jag skall i några avsnitt göra en återblick tillsammans med den egyptiskfödda författarinnan Bat Ye’or och den amerikanske historikern Walter Laqueur och deras respektive böcker Eurabia och The last days of Europe, skrämmande titlar på ett genomarbetat material omfattande mer än 500 sidor, skrivna av personer med en inblick som de flesta av oss aldrig ens kommer i närheten av.

Vår tillbakablick börjar under 1970-talet med en arabisk hybris, som förde fram till krigen mot Israel genom de syriska och egyptiska angreppen, händelser som i sin tur utlöste västvärldens värsta oljekris genom uteblivna leveranser och i slutänden ett fyrdubblat oljepris. Västvärlden gick på knä och många länder gick in i en recession. Trots militära förluster inleddes ett arabiskt uppvaknande och en ökad medvetenhet om arabvärldens möjligheter att påverka världsekonomin genom tillgången på den eftertraktade oljan. Detta medförde också en religiös, muslimsk väckelse och tankarna på en global jihad väcktes.

EU:s dåvarande företrädare EEC insåg nödvändigheten i att närma sig de arabiska intressena för att stabilisera världsekonomin och medverkade till bildandet av organisationen EAD (Euro-Arab Dialogue). Drivande i Europa var främst Frankrike. En av huvudpunkterna var stödet för bildandet av staten Palestina, vilket än idag är en kontroversiell fråga genom det finansiella biståndet som inte minst Sverige fortfarande står för. PLO fick en stark position, främst tack vare Europas positiva inställning.

Redan 1974 hade arabländerna genom EAD fastställt tre viktiga huvudmål för arabländerna:

  1. Uppnå ekonomisk och industriell likvärdighet med västländerna genom överföring av modern teknologi från väst, särskilt militär- och kärnkraftsteknologi.
  2. Införandet till Europa genom migration av en stor muslimsk befolkning, som skulle omfattas av värdlandets alla politiska, kulturella, sociala och religiösa rättigheter.
  3. Påverkan på de europeiska länderna i syfte att öka den arabiska islamismens inflytande över politik, kultur och religion genom en invandrad befolkning som skulle bli politiskt och kulturellt trogen sina ursprungsländer.

Att Frankrike har Europas största muslimska befolkning förvånar därför inte. Inte heller de beslut som Sveriges riksdag 1975 tog under Palmes tid om att öka invandringen under förevändningen att mångkultur var något positivt och eftersträvansvärt. Motiven i den nya svenska lagen stämmer väl med EAD: s program ovan. I gengäld fick man lugn och ro i världsekonomin och någon religiös jihad såg man inte mycket av, bortsett från PLO:s terroraktioner som man lika väl kunde se som en politisk frihetskamp, sanktionerad av de europeiska staterna. EAD skulle bli det främsta medlet för att genomföra detta program under de följande decennierna. Man bildade europeiska Islamic Centers som svarade för uppföljningen på plats i Europa, påhejade av Europas politiska ledare, intellektuella och aktivister. De ökande spänningarna skylldes på Israel och USA. Ingen reagerade ens när generalsekreteraren för den Islamiska Konferensen (Lahore 1974), al-Tohami, talade för en Islamisk Stat som skulle sprida det muslimska budskapet i icke-muslimska länder.

Det är påfallande hur väl de europeiska länderna, särskilt Sverige, följt överenskommelserna ovan inom EAD. Arabförbundet drog sig inte för direkta hot om uteblivna oljeleveranser om inte en samsyn nåddes, både vad gällde Palestinafrågan – som också fick försiktigt stöd inom FN och genom dess resolutioner – och frågan om spridning av islam, även om den senare bearbetades under offentlig tystnad. Situationen komplicerades av Sovjets ökande inflytande i arabvärlden kontra USA:s stöd av Israels rättigheter. Europa framstod därför som den naturliga samarbetspartnern för arabländerna och Frankrike ansågs lämpligt för ledarrollen. Att dagens terrorattacker riktas mot just Frankrike i första hand är ingen tillfällighet, det franska folkets ökande motstånd mot den pågående islamiseringen väcker frustration i den muslimska världen. Det är samtidigt svårt att förstå att de muslimska länderna inte skulle kunna inse att det finns en gräns för förföljelsen av kristna och den hets mot västvärldens demokrati som predikas i moskéer och på gator och torg i europeiska huvudstäder.

                                            arafat

Arafat som företrädare för Palestina blev den stora vinnaren på oljeländernas ”byteshandel” med Västeuropa. Konflikten med Israel blev en bricka i spelet för ökad migration av muslimer.

Europa var inte nödbedda vad gällde att byta feta entreprenadkontrakt i arabvärlden parat med säkrade oljeleveranser mot ett accepterande av spridningen av islam i västvärlden och ett ställningstagande för Palestina, vilket samtidigt blev ett ställningstagande mot Israel. I kraven ingick att Israel skulle dra sig tillbaks till 1948 års gränser, något som var uteslutet för israelerna mot bakgrund av att Palestina vägrade erkänna Israels existensberättigande. Under EAD: s konferens i Amsterdam 1975 framförde Saudiarabiens representant Ibrahim Obaid åsikten att ” tillsammans och som jämlikar, skall européerna och araberna verka för en strategi av mellanstatligt beroende, i syfte att utrota det israeliska problemet”.

70-talet innebar samtidigt en allt starkare ställning för det judiska kapitalet, som på goda grunder såg ett allvarligt hot mot den efter andra världskriget återupprättade judiska hemvisten i Israel. Den judiske oligarken Soros, som vi skall återkomma till, hade då flyttat till USA och förenat sig med den judiska penningaristokratin där, vars inflytande på världsekonomin blev en käpp i hjulet på EAD:s planer för ett Palestina, som skulle uppstå på Israels bekostnad. USA:s dåvarande president Jimmy Carter förhandlade i överläggningar i Camp David i USA 1978 fram en separatfred mellan Israel och Egypten, vilket minskade trycket mot Israel.

I ett för händelseutvecklingen mycket lägligt påveval utsågs 1978 polacken Johannes Paulus II till ny påve. Johannes Paulus tog ställning för ett närmande mellan kristendom, judendom och islam och hade ett starkt engagemang för socialism, men mot kommunism. Mot bakgrund av sina erfarenheter från förintelsen av judar under andra världskriget blev han politiskt aktiv på ett sätt som man inte tidigare sett från påvestolen, den polska frihetskampen genom Solidaritet lär ha fått betydande ekonomiskt stöd genom Vatikanens bank, Banco Ambrosiano, som gick i konkurs under början av 80-talet med en kvarts miljard i förluster för Vatikanen som följd. Johannes Paulus besökte 1979, som den första påven, Vita Huset för ett möte med Carter. Under Johannes Paulus tid som påve, fram till 2005, växte religionens inflytande över politiken på ett sätt som inte kan förbises. Hans företrädare, Johannes Paulus I, mördades sannolikt redan efter 33 dagar som påve. Orsaken var troligen hans ”internrevision” av svindlerierna inom Banco Ambrosiano, men man kan inte heller bortse från att hans mycket traditionalistiska inriktning passade dåligt mot de dagsaktuella politiska förändringarna.

Den officiella motivationen för en ökad invandring från muslimska länder var redan då vad man hävdade var fördelar med mångkultur, i själva verket var det bara ett sätt att minska spänningarna mellan de skilda religionerna i syfte att garantera fortsatt fri handel och säkrade oljeleveranser. De planer som upprättades för invandring genom Sveriges riksdag under följande decennier var främst tänkta för flyktingar från ett förutspått sammanfallande Sovjetunionen. Palmes hat mot USA gjorde det dock enkelt att fokusera Sveriges socialister på den mer brännande arab- och Palestinafrågan istället.

EEC:s planer för Palestina blev därför en angelägenhet av högsta dignitet för den svenska regeringen, trots PLO:s och Arafats hårdnackade vägran att erkänna även Israels rätt att existera. Med dessa lagda grundstenar skall vi i kommande artiklar se vad som händer under de följande decennierna och därmed kanske lite bättre komma att förstå dagens situation!

Peter Krabbe

 

 

 

 

 

Välkommen till min blogg!

Under fem års bloggande har jag fått allt större anledning att föra upp fokus på de händelser ute i världen som också i hög grad styr våra liv i Sverige. När jag först lanserade min blogg var det de orimliga konsekvenserna inom arkitektur och stadsplanering som uppstod på grund av de synsätt som regeringen och dess länsstyrelser hävdade, allt grundat på hypoteserna om klimatförändringar och havsnivåhöjningar, regisserade av FN-organet IPCC.
Som bosatt och verksam arkitekt på det flacka Falsterbonäset blev detta nya synsätt en käpp i hjulen som effektivt stoppade all sund planering i ett samhälle med mer än 20.000 invånare. I jakten på rimliga förklaringar till den politik som fick dessa konsekvenser ledde spåren vidare till internationella agendor som FN:s Agenda 2030 och vad man skulle kunna sammanföra under begreppet globalismen, en filosofi som visade sig ligga som grund för det mesta som beslutades även i Sverige, utan att någon egentligen hade en aning om det.
Därmed blev det dags att släppa den lokala aspekten på Falsterbonäset och försöka reda ut hur dessa agendor påverkar hela Sverige, kanske också vår omgivning i Europa och till och med ett ännu större perspektiv genom vår anknytning till ännu större regioner som Eurabia eller Eurasia. Globalismen skulle nämligen visa sig ha som syfte att utplåna nationalstaterna med sin närdemokrati och sitt självbestämmande till förmån för ett totalitärt världsstyre med en central världsregering, en regering med frihet att bestämma över liv och död efter eget gottfinnande.
Min blogg har därför numera ambitionen att informera om den ytterst obehagliga framtid vi står inför och att, så här i elfte timmen, få människorna att reagera och sätta sig till motvärn mot en värld som får Orwells 1984 att blekna i jämförelse. Genom en ökad medvetenhet kan vi tillsammans vända utvecklingen, det är jag övertygad om!
Peter Krabbe

December 2017

%d bloggare gillar detta: