Att sionisterna har planerat för att kunna styra Asien inifrån är mer än uppenbart, det kontrollsamhälle som Kina byggt upp på bekostnad av individens frihet är en modell som länge hyllats av globalisterna i allmänhet och sionisterna i synnerhet. Men deras system förutsätter en svag stat och gärna många mindre statsbildningar som är lättare att styra än en enda monsterstat av Kinas slag, detta är deras verkliga dilemma. Globalismen förutsätter att sionisterna styr staten som i sin tur styr befolkningen. Avsikten med att knäcka Ryssland är densamma, en försvagad statsbildning som kan styras med riktad korruption mot utvalda beslutsfattare.
Denna planering låg bakom Putins inskolning i WEF. Det är också svårt att tänka sig att WEF skulle ha lämnat Kim Jung Un ifred under hans fyra år i Schweiz, fram till 2001 när han återvände för att ta över tronen i Nordkorea. Det finns också mycket skrivet om WEF:s relationer med Kina, även Xi Jinping har besökt deras evenemang både i Schweiz och i Kina. Kinas fokus är på FN och den agenda FN driver. Den har ytligt sett liknande målsättningar men betonar nationalstaternas medverkan, inte den globala statsbildning som sionisterna eftersträvar. Gemensamt är dock att dessa försök till värvningar på olika sätt har misslyckats. Ökad inblick kan lika gärna leda till motvilja som sympati.
Eftersom Kina kommer att bli världens ledande nation inom både ekonomi och handel och dessutom har starka ambitioner att binda samman Asien och Europa genom sitt projekt med den nya Sidenvägen – nya järnvägar och motorvägar från öst till väst – försöker väst genom sin sionistiska styrning att expandera österut snabbare än vad Kina hinner göra västerut. När man saknar Kinas möjligheter till satsningar på infrastruktur återstår bara politisk kontroll och väpnad makt, det vi ser nu genom försöken att utöka både EU och NATO österut.
Avgörande i denna kapplöpning blir hanteringen av ekonomi och valutor. BRICS kommer att krossa dollarn som världsvaluta, det är bortom allt tvivel. När petrodollarn faller blir det scenario som Sture skriver om med ett sammanbrott för Federal Reserve verklighet. Detta vet naturligtvis sionisterna, som genom sina banker äger Fed. Att man kommer att försöka ta styrpositioner i banker som ingår i BRICS är därför givet för att den vägen kunna behålla sitt inflytande. Det innebär inte att man kommer att lyckas, alla är medvetna om problematiken och ingen vill se en fortsättning på den sionistiska versionen av globalism.
Rysslands roll i detta händelseförlopp är avgörande. Ryssland, Nordkorea och Kina har svurit varandra trohet. Samtidigt har starka ekonomiska krafter genom de judiska oligarkerna i Centralasien envist försökt stärka sitt inflytande över politiken. Kampen om Ukraina, roten till de judiska etableringarna i västra Ryssland och östra Europa under hundratals år, blir avgörande för utvecklingen i övriga Centralasien. Det handlar om större frågor än det ukrainska folkets väl och ve.
Facebook hade vänligheten att lägga ut denna serie som ett ”minne” på åttaårsdagen av min första publicering, den 18 juni 2016. Med viss förvåning, eftersom Facebook de senaste åren har gjort stora insatser för att stoppa spridningen av mina alster, tackar jag för påminnelsen och lägger ut den igen, även på bloggen. Det intressanta är att serien skildrar tiden strax innan eskaleringen i Ukraina och tiden med skådespelaren Zelensky som fanbärare för globalismen. Den omfattar 10 delar och om någon ser den som en intressant sommarläsning kan det vara värt att lyfta fram den igen! Jag lägger därför här ut del 1, resterande kan sökas i arkivet under juni 2016.
Globalism betyder i sin enklaste form att världen skall styras av en enda regering, ha en enda armé, en valuta och en religion. Tanken är långt ifrån ny, den hävdades redan under Romarriket. Skillnaden var att världen då var liten, Asien och den amerikanska kontinenten fanns inte ens på kartan. Bolsjevismen och Hitlers Tredje Rike hade samma ambitioner med samma tankegods fast i en betydligt större värld.
Försöken att upprätta en världsregering har dock hittills alltid misslyckats kapitalt, främsta orsaken har nog varit att användandet av militär makt, våld och terror sällan skapar de lojaliteter som behövs för att hålla samman större strukturer. Världen är ett kalejdoskop av olika kulturer, religioner, traditioner, värderingar, behov och förmågor. Hur kan någon tro att allt detta skulle gå att förena under ett litet fåtals styre? Ändå har världsregeringen varit en dröm för en grupp människor som under det senaste seklet trappat upp sina ansträngningar att konkretisera denna dröm. Man har numera insett att vapen inte är rätt modell, utan ekonomisk överhöghet. Efter att under ett par hundra år tålmodigt ha byggt upp en i det närmaste total kontroll över världens ekonomi är denna grupp nu ytterligt nära målet – en ny världsordning.
Knappast någon kan väl tro på fagra löften om att en värld utan nationalstater skulle få leva i permanent fred genom frånvaron av territoriella tvister eller ojämnt fördelade råvarutillgångar, ha ett jämnt fördelat välstånd genom en global socialism, kunna ge utbildning och sjukvård till alla eller ge världens medborgare ett inflytande över sina liv. I synnerhet inte när de som gör anspråk på att styra denna framtida värld under de senaste hundra åren svarat för det mesta av världens konflikter, krig, depressioner och dessutom samlat 40 % av världens förmögenheter under sin egen hatt. I själva verket handlar det om en korruptionskarusell utan motstycke i historien, där behövda politiker, företagare och organisationer fått smaka på kakan i utbyte mot obetingad lojalitet. Att någon annan än dessa oligarker eller deras närmaste män skulle komma ifråga för ledningen av den nya världen finns inte ens i tankevärlden. Syftet är nämligen att behålla och utöka de redan verkställande finansiella tillgångar som nu kontrolleras av 1 % av jordens befolkning. För att nå detta syfte krävs hårda tag. En vanlig uppfattning i dessa kretsar är att jordens befolkning behöver minskas med flera miljarder människor för att få balans mellan jordens tillgångar och efterfrågan. Uppfinningsförmågan är stor i detta avseende och radikala grepp som världskrig, växtgifter, genmanipulering, medicinsk manipulering och folkförflyttningar är man inte främmande för. I många U-länder ser man vaccineringar som ett försök att döda befolkningen och svarar med att mörda läkarteamen.
Centrum för globaliströrelsen finns i USA och främst i Washington och New York. Det är knappast någon hemlighet längre att dess finansiella tungviktare är familjerna Rothschild och Rockefeller, som under de senaste 200 åren metodiskt byggt upp sina förmögenheter. Till deras springpojkar hör namn som Soros, Kissinger och många andra, som vi skall stifta bekantskap med i kommande artiklar. Deras problem är att spelplanen för deras verksamheter hänvisat dem till västvärlden, medan Asien med Kina och i viss mån Ryssland oförutsett vuxit lavinartat i ekonomisk betydelse de senaste 20 åren och nu hotar att etablera ett parallellt finansiellt system, som i sig självt är ett direkt hot mot det planerade världsstyret, eller åtminstone mot dem som ansett sig givna att styra det. Oligarkernas brådska med att hantera detta problem blir följaktligen också det största hotet mot världsfreden i vår tid, Ryssland och Kina kommer aldrig frivilligt att inordna sig under ett i grunden amerikanskt världsstyre, inte ens om man försöker kalla det för ett FN-projekt. Att utmana Ryssland militärt försätter därmed lilla oskyldiga Sverige inför ett direkt krigshot, något som vi starkt upplever redan nu, våren 2016. Eller kanske inte Sverige är så oskyldigt? Detta skall vi också titta på längre fram.
Det ursprungliga fokuset på Västeuropa och Amerika gav upphov till den styrgrupp som kallas Bilderberggruppen, behovet av en starkare kontroll över kärnlandet USA förde fram till bildandet av CFR, Council on Foreign Relations, och behovet av en mer internationell inriktning födde Den Trilaterala kommissionen TC, alla syskon i samma familj och med till övervägande del samma medlemmar. I dessa grupper finns västvärldens finansiella och politiska makt samlad, vi kan gott kalla dem embryot till en kommande världsregering. Konstellationens Grand Old Man är David Rockefeller, som ser sig själv som den givne presidenten, sina 101 år till trots.
Den militära makten är idag delad på FN:s fredsbevarande trupper och den operativa spjutspetsen NATO. I båda fallen bygger trupperna på tillskott och finansiering genom deltagarländerna, men FN måste genom sin breda bas av deltagarländer arbeta lågmält och preventivt. Det behöver inte NATO, som har att kämpa mot Rysslands och Kinas arméer om maktövertaget. Globalisternas dröm är att alla dessa arméer slås samman till en enda världsarmé, som ju då får som enda uppgift att slå ner uppror och konflikter inom den ”enade” världsbefolkningen. Ger detta associationer?
Den successiva sammanslagningen av världens valutor har lett till bildandet av euron. Problematiken är komplex, men problemen handlar dels om USA:s minskande guldreserv och den allt svagare kopplingen av dollarn till denna, något som ger möjlighet att trycka obegränsat med sedlar, vars värde då inte blir beständiga. Kina går motsatt väg och ökar istället sin guldreserv i syfte att skapa en stark valuta (BRICS), som kan utmana dollarn i internationell handel. Detta kan i förlängningen äventyra den amerikanska ekonomin, prissättningen av oljan och därmed oligarkernas finansiella grepp.
Oligarkerna är till största delen sekulära judar. Deras syn på lämplig världsreligion är oklar. Att döma av islams frammarsch i FN ses denna totalitära religion som lämplig för att hålla massorna i schack. Invandringen av muslimer till såväl USA som Västeuropa tyder också på detta, speciellt Muslimska Brödraskapet har fått en särställning vad gäller att sprida sin form av islam. Det är också tydligt att påven ser sin ställning som hotad i dagsläget.
Allt detta skall vi se mer på längre fram. Låt oss nu istället gå 100 år bakåt i historien och undersöka bakgrunden och, framför allt, försöka förstå vad som egentligen hände under 1900-talet. Är den historia som berättats för oss i skolorna den sanna? Eller har vi alla blivit grundlurade under ett helt sekel? Är kampen mellan kapitalism och kommunism en illusion?
De flesta som hört berättas om den nya världsordningen har också uppfattat att det finns en socialistisk agenda bakom, särskilt betonat genom FN:s Agenda 2030 som är en kopia av NWO:s program, och haft svårt att få detta att gå ihop med oligarkernas superkapitalistiska verksamhet. Förståelsen av detta är viktig för förståelsen av vad vi har att vänta i framtiden. Så låt oss i detta lilla format försöka sammanfatta vad som egentligen hade behövt minst 1000 sidor:
Kapitalism på lokal nivå innebär frihet att bedriva privat företagsamhet och tjäna sina pengar genom att skapa vinster genom denna. Globalt kräver företagsamheten frihandel, där vinsterna kan återföras till det lokala företaget, återinvesteras, skapa nya jobb och generera förmögenheter och inkomster som kan beskattas för samhällets utgifter.
Marxismen innebär å andra sidan att det privata ägandet är förbjudet, ett enda parti kontrollerar statens ekonomiska planering och fördelar vinsterna till folket efter eget godtycke. Individen saknar oftast motivation att förädla eller förbättra verksamheten eftersom det saknas ett belöningssystem för detta.
Det som intresserar oligarkerna i marxismen är Monopolet, ”ett allomfattande monopol, som inte bara kontrollerar regeringen, penningsystemet och all egendom, utan också ett monopol, som likt de bolag det söker efterlikna, är självbevarande och evigt” (Eustace Mullins). I det sovjetiska systemet belönades människor beroende på deras rang och betydelse i den statliga hierarkin, de som åtnjöt flest extra förmåner var de som ledde staten.
När länder som Ryssland släpper på sin marxism fylls genom trögheten i systemet tomrummet av maffian, medan exempelvis Kina genom skarp övervakning har lyckats kombinera kommunism och kapitalism till ett framgångsrecept, som egentligen är den förebild som oligarkerna eftersträvar. Möjligheten att koncentrera makt och kontroll är en av grundtankarna i den nya världsordningen. Man kontrollerar redan världens finansiella sektor och söker en koncentration av producentledet till de egna, multinationella företagen. Detsamma gäller för jordbruket och den medicinskt- kemiska industrin. I avvaktan på nationernas avskaffande är frihandelsavtalen TTIP och TTP avgörande för utvecklingen. Monopoltanken kräver samtidigt att konkurrerande verksamheter motarbetas, läggs ner eller inkorporeras. Den våg av företagssammanslagningar som nu sveper över den industrialiserade världen är ingen tillfällighet, utan ett konkret genomförande av branschvisa monopol. Genom detta kan lönsamheten kontrolleras. ”Ett partnerskap mellan internationell monopolkapitalism och internationell revolutionär socialism är till fördel för båda” (Frederick C Howe 1906).
”Kontroll kräver ett statiskt samhälle. Ett växande, konkurrerande och fritt samhälle ger nya människor chansen att göra sig en förmögenhet och ersätta några av dem som redan finns i toppen. Därför befrämjar man lagstiftning som inskränker entreprenörssatsningar och som skattar bort kapitalanhopningar som inte skyddas av de skattebefriade stiftelserna hos etablissemangets inre krets. Alla ansträngningar görs för att pressa en medelstor affärsrörelse mot väggen och tillåta att den slukas av etablissemangets giganter” (Gary Allen). Socialism sätter makten i händerna på regeringen, samtidigt måste makten över regeringen tillfalla Rockefeller och de organisationer som han personligen styr.
Med Howes uttalande från 1906 i åtanke kan vi gå tillbaks till den ryska revolutionen 1918. En av dåtidens amerikanska oligarker var Andrew Carnegie, som 1892 ägde världens största stålbolag. Hans engagemang utvecklades i stiftelsen Carnegie Endowment for International Peace, som i sin tur formulerade den s.k. Marburgplanen.
Målsättningen med denna plan var att svetsa samman ”internationella finansiärer och socialister i en rörelse för att tvinga fram bildandet av ett förbund (Nationernas Förbund, föregångare till FN) för att med maktmedel upprätthålla freden….. och tillhandahålla ett botemedel för alla mänsklighetens politiska missförhållanden” (Jennings C Wise). ” Ryssland var då – och är idag – den största outnyttjade marknaden i världen. Dessutom utgör Ryssland det största potentiella konkurrenshotet mot amerikansk industriell och finansiell överhöghet.” (Antony Sutton 1974).
Ryssland styrdes av familjen Romanov fram till avrättningen av tsar Nikolaj II med familj i samband med revolutionen 1917. John D Rockefeller sr:s personlige sändebud George Kennan, ägnade 20 år åt att främja revolutionär verksamhet riktad mot tsaren. Före revolten var Ryssland världens ledande oljeproducent, 1902 stod Ryssland för mer än hälften av den totala världsproduktionen. Efter revolutionen 1922 var istället hälften av oljekällorna ur drift. Rockefeller hade som ägare till Standard Oil därmed satt sin värste konkurrent ur spel och kunde därefter gå in och ta över stora delar av den ryska oljebranschen.
Rockefellers engagemang i den ryska revolutionen var omfattande, både ideologiskt och finansiellt. Trotskij fick en fristad i USA efter det misslyckade revoltförsöket 1905 och när han återsändes 1917 hade American International Corporation bildats i New York i syfte att förmedla ekonomiskt bistånd till bolsjevikerna. Bakom organisationen stod J P Morgan, Rockefellerfamiljen och National City Bank. Även Federal Reserv Bank stödde öppet den genomförda revolutionen. För Rockefeller var det införda sovjetsystemet ett experiment i hur ett statsmonopol kunde utformas, i syfte att vara förebild för den planerade globala världsregeringen, ett experiment som skulle komma att kosta 100 miljoner ryssar livet under kommunismens järngrepp. Som en ”pikant” detalj kan nämnas att Stockholmsbanken Nya Banken (senare överförd till SE-banken) under 20-talet var mellanhand för överföringarna från de amerikanska oligarkerna till de ryska revolutionärerna. Familjen Wallenbergs plats i Bilderberggruppen har möjligen här sin grundplatta…
Morgan- Rockefeller fick en betydande roll i det tidiga Sovjetimperiets uppbyggnad. Rockefellerägda Vacuum Oil blev agent för försäljningen av sovjetisk olja i Europa genom likaledes Rockefellerägda Chase National Bank. John D Rockefeller jr beviljade 1926 ett lån på 75 miljoner dollar till bolsjevikerna och byggde ett oljeraffinaderi i Ryssland mot 50 % av den kaukasiska oljeproduktionen. Även under tiden efter andra världskriget investerades stora belopp i den sovjetiska produktionsapparaten. Enligt bedömare kom 90 -95 % av Sovjets teknologi direkt eller indirekt från USA och dess allierade (Antony Sutton 1972).
Det tycks med andra ord som om utmålningen av kommunismen som världens fiende nr 1 har varit ett spel för galleriet. Utan en rättmätig och synlig fiende kommer ingen nation att frivilligt ge upp sina individuella fri- och rättigheter. Detta ser vi med förskräckande tydlighet nu, våren 2016, när den amerikanska retoriken ”övertygar” Löfven om lämpligheten för Sverige att gå med i NATO, trots att den enda hotbilden är NATO:s egen provokation mot Ryssland.
En-världsplaneringen står och faller med den ekonomiska kapplöpningen, där mot förmodan Kina – med Ryssland som partner – utvecklas snabbare än vad Rockefeller tänkt sig. Samtidigt har oligarkerna satt igång tåget FN genom Agenda 2030 i tron att inget kunde hota deras egen styrande roll i världsregeringen. Deras skräckscenario är att istället BRICS-länderna med sina miljarder människor tar över styret. Bara en militär storkonflikt tycks nu kunna vara Rockefellers medel för att stoppa detta. Det har gått bra förr och kan göras igen, om världen vägrar lyda.
Morgan- Rockefeller var tidigt ute även vad gäller krigsförberedelserna i Nazi-Tyskland och har ett stort ansvar för att den nödvändiga tekniken utvecklades, både tekniskt och finansiellt. Samtidigt som Sovjetimperiet hjälptes på vägen startade Rockefeller upp den industri som skulle möjliggöra andra världskriget. Aktörerna var desamma som i Ryssland, med Vacuum Oil (Standard Oil). 1924 presenterades Dawes-planen för finansiellt bistånd till Tyskland. Fram till 1933 investerades mer än 800 miljoner dollar i den tyska industrin. I samarbete mellan tyska I G Farben och Standard Oil tillverkades 95 % av de tyska sprängmedel som användes under kriget. Standard Oil medverkade också till den tyska framställningen av syntetisk bensin, som skulle garantera bränsleförsörjningen under kriget, denna framställdes ur det tyska brunkolet då oljetillgången var begränsad och importberoende. Ironiskt nog startade General Motors och Ford Motor Co upp de bilfabriker i Tyskland för Opel och Ford, som sedan skulle bli huvudleverantörer av tyskarnas stridsvagnar.
De tyska avtalen underlättades av att den amerikanske oligarken Paul Warburg, som grundade Federal Reserv Bank hade sin bror, Max Warburg, kvar som bankir i Hamburg. Paul Warburg emigrerade till USA från Hamburg, där familjen bott tidigare och var nära knuten till familjen Rockefeller. Han blev också styrelseledamot i I G Farben. Det är belagt att IG Farben bidrog finansiellt till att Hitler blev vald 1933. (Antony Sutton 1976). Mera om detta senare. Vi kan dock sammanfatta att Rockefellers, som är drivande i genomförandet av globalismen, har varit aktivt pådrivande i både den ryska revolutionen och det andra världskriget. Kommer de att vara det även i det tredje?
Till de mer märkliga inslagen i Rockefellerkretsens förberedelser för världsregeringen hör kraven på nolltillväxt och nedläggningen av industrienheter. Detta började i USA under 1980-talet. ”Under de senaste tre decennierna har produktionskapaciteten i USA:s ekonomi halverats, mätt i termer av varumarknadskorgar per capita, per hushåll- och per kvadratkilometer-basis. På samma gång har penningfordringarna på denna sjunkande produktion ökat hyperboliskt” (John Hoefle 2001). ”Som ett resultat av detta har de rika blivit rikare och de fattiga fattigare, medan medelklassen fortsatt att minska. Detta är det pris som de sammanlänkande organisationerna från den inre kretsen har utkrävt bakom våra ryggar” (Daniel Estulin).
”Ingen i Rockefellerfamiljens inflytelsesfärer kan gå sin egen väg eller formulera en självständig policy, oavsett vad som kan vara dess rättfärdigande, därför att den opererar under kontrollen av världens finansiella struktur, vilket betyder att på vilken given dag som helst, kan alla dess tillgångar göras i det närmaste värdelösa av skicklig finansiell manipulation. Detta är den yttersta kontrollen, vilket säkerställer att ingen kan lämna organisationen. Inte bara skulle han bli berövad alla tillgångar, utan han skulle också stå under kontrakt för att omedelbart bli lönnmördad”. (Eustace Mullins 1988).
Peter Krabbe
Källor:
Daniel Estulin / Den sanna historien om Bilderberggruppen, 2010 (huvudkälla)
Eustace Mullins / The Medical Conspiracy Against America, 1988
Frederick C Howe / Confessions of a Monopolist, 1906
Gary Allen / The Rockefeller File
Jennings C Wise / Woodrow Wilson: Disciple of Revolution
Antony Sutton / Wall Street and the Bolsjevik Revolution, Wall Street and the Rise of Hitler
Så är det då dags att samla intrycken från söndagens Europaval. Enligt den svenska valvakan är allt som vanligt, alla är euforiska i sin självbild, verklig eller påhittad. Någon förlorare tycks inte finnas, alla är vinnare. Allt är fantastiskt. I ärlighetens namn kan man påstå att det saknar totalt intresse för Europa hur de fåtaliga svenska mandaten fördelar sig, ett hit, ett dit. Vi är cementerade i den röd-gröna sörjan, fast för gott.
SD har fått se 2% av sina väljare hamna i skålen Övrigt på grund av sina svikna ideal. Efter tio år i närheten av köttgrytorna är man för EU, för NATO, för WHO och alla andra globalistinstrument och dessutom hängivna kritiker av Ryssland. Förstår man inte vad man gör? Visst, man kan vara lika alla andra, men då behövs man inte heller längre. Med denna utveckling är nästa regeringsperiod för vänsterblocket i Sverige given. Men verkligheten finns i övriga Europa, så låt oss se vad som hände där!
Högervågen vällde in över Europa med kraft. En kraft som var så våldsam att den omgående svepte bort regeringarna i både Belgien och Frankrike. Deras respektive regeringspartier hamnade runt 15 %. Högerpartierna blev största eller näst största parti i praktiskt taget samtliga EU-länder. Miljöpartier och vänsterpartier fick smita ut bakvägen överallt utom i Sverige. Vårt land lyser rött medan övriga Europa är blått. Mot bakgrund av att England sannolikt blir vänster och USA lika sannolikt blir höger under året får vi det perfekta kaoset. Var det så det var tänkt? Kaos i kubik.
Om man ser EPP (Moderaternas) som en högerkraft har högern 405 av de 720 mandaten och bör kunna styra utvecklingen. Av dessa utgör 220 vad media vill kalla extremhöger, en bättre beteckning är nationalister – försvarare av de nationella identiteterna. 315 mandat utgörs av den röd-gröna sörjan.
Den största skrällen i valet är utan tvekan det franska utfallet, där RN (Le Pen) tog en storseger som nu tvingat Macron att utlysa nyval, hans parti blir så litet att han i princip saknar representation i EU. Att något liknande skulle hända var väntat, men kanske inte i den skalan. Macron har gått över gränsen med sin aggressiva politik i Ukraina, hoten mot Ryssland med att sätta in marktrupp och avancerade vapen i kriget har fått fransoserna att vakna. Ingen annan vill ha krig. Att hetsa mot Ryssland samtidigt som OS skall hållas i Paris i sommar trotsar allt sunt förnuft. Risken för terrordåd i denna folkfest är därmed högsta tänkbara. Han har därutöver kört över Nationalförsamlingens beslut med hjälp av en undantagsparagraf, avsedd för krigssituationer, i löpande ärenden som skall beslutas på demokratiska grunder. Hans nye unge premiärminister, Attal, anses ha haft en homosexuell relation med Macron sedan länge och var knappast det naturliga valet av premiärminister. Till och med det judiska etablissemang som styr Frankrike har nu insett att planen att sätta Attal som nästa president efter Macron är orealistisk. Istället lär man nu inte kunna förhindra att det blir Marine Le Pen. Så går det när man blir fartblind.
Även i Tyskland har man nu fått nog av maktmissbruk och lär inte kunna stoppa AfD från att återställa ordningen i landet. De Gröna hamnar i komposten, efter att ha kört landet i botten ekonomiskt. Verkligheten kommer alltid ikapp, förr eller senare. Avindustrialiseringen av Tyskland genom nedläggning av kärnkraften och kronisk brist på energi har fått även det tyska folket att vakna. Allt fler åkrar täcks nu av enorma solcellsanläggningar samtidigt som vindkraftparker med 30- 40 gigantiska vindsnurror vardera förstör hela det tyska kulturlandskapet. Utan både industri och jordbruk står Tyskland sig slätt.
Nederländerna har fått en ovanlig kombination av Gröna och nationalister, beroende på att globalisterna försöker lägga ner de nederländska jordbruken till förmån för tätbefolkade Smart Citys, jordbrukarna och de som vill ha kvar det traditionella landskapet röstar därför på de Gröna för att stötta jordbruket. Gert Wilders får en ny ledarroll.
Den belgiska regeringens fall får nog kopplas till den enorma invandringen i Belgien och Bryssel, där den invandrande populationen i många fall utgör en majoritet. Att Bryssel är högkvarter för EU blir därmed inte mindre problematiskt. Symbolvärdet får konsekvenser även över övriga Europa, den invandring som inte går att styra samlas i våra storstäder och kulturcentra.
Även Italien påverkas i hög grad av okontrollerad invandring, svårigheten att få övriga EU att dela problemen blir en grund för Melonis framgångar i valet. Vi kan till och med se en återkomst för den i alla avseenden belastade Berlusconi, som nog alla trott var förpassad till historien.
Sammanfattningsvis framstår Sverige nu tillsammans med Danmark som de mest socialistiska länderna i Europa, förvisso tillsammans med några förvirrade randstater i EU:s periferi som inte förmått se inåt, mot Europas hjärta. Det är bara att beklaga, kanske mest ändå att Sverige helt saknar alternativ för en säker och trygg utrikes- och inrikespolitik. Om vi fortsätter att reta Ryssland och skickar våra skattepengar för att reda ut problemen i en f.d. Sovjetstat istället för att måna om den svenska välfärden kan jag inte se att vi har en framtid för våra barn och barnbarn.
Orban kommer att ta över ordförandeskapet i EU med många fjädrar i hatten. Bra timing…
Så är det då dags att dra slutsatser gällande EU-valet. Min tveksamhet rörde sig kring SD:s möjligheter att bidra positivt i den nya vändning mot nationalism som är att vänta i valet. Weimer svarar inte på mina frågor, men annat material som ger ljus över partiets avsikter finns på plats istället.
Jag ser det som närmast förståndshandikappat att tro – vilket SD gör – att man både kan ta plats bland den nationella högern i gruppen Identitet och Demokrati och samtidigt driva den krigshets mot Ryssland som dominerar i övrigt i parlamentet. Den nationella högervågen kommer att svepa bort mitten/vänstern och därmed bädda för fredsförhandlingar i Ukraina-konflikten. SD kommer inte att få en plats i denna nya rörelse. Man väljer istället att sälla sig till krigshetsarna i Moderaterna för att få vara kvar i det svenska regeringssamarbetet. I själva verket kommer man att åka ut med badvattnet i nästa val när man nu visat sina kort.
Det är åter igen ett underbetyg och visar en skriande brist på intelligens att inte kunna sätta sig in i den historiska och verklighetsbaserade bakgrund som är upphovet till kriget i Ukraina. Tyvärr gäller detta för hela regeringen, men nu skall vi fokusera på EU. Folken i Europa vill inte ha ett nytt förödande krig, det räcker med de som varit. Därför kommer vi att få en total omsvängning i EU:s parlament. Om detta räcker för att ändra kurs återstår att se, vi har ministerrådet och kommissionen som betongklumpar i vägen, men det är fem år till nästa val så att kunna stoppa alltför radikala beslut – riktade mot oss medborgare – är gott nog i nuläget.
Av de 21 platser Sverige har i parlamentet disponerar SD 3 st. Om man får en eller två istället kan vara strunt detsamma, så det svider inte att riva SD:s valsedlar. Det viktigaste är att reducera krigshetsarna. Valet kommer att avgöras av de stora högerpartierna i Centraleuropa, Frankrike, Tyskland, Italien och Ungern. Orban i Ungern kommer att bilda grupp tillsammans med Meloni i Italien. RN:s Le Pen kommer att få det största partiet i Frankrike efter valet. I Sverige har inte väckarklockan ringt än. Vi kommer alltid för sent. Det är en skam för Sverige att vi kommer att få stå utanför händelsernas centrum. Vi måste ju krossa Ryssland först…
Rösta på AfS eller MoD, nya eller nygamla rörelser med rätt inriktning. De kommer inte att få en plats i parlamentet, men kan långsiktigt hjälpa till att vända opinionen mot det sittande, förödande etablissemanget med hjälp av lite ökat självförtroende. Att rösta blankt eller Swexit ser jag som meningslöst, det vore som att tiga eller sakna åsikt. Ett utträde ur EU finns inte ens på kartan nu när Sverige är uppbundet i NATO och DCA, militärallianser som kommer att omöjliggöra utträde ur globalisternas värld.
Förändring kommer inte av sig självt. Vi måste arbeta för den, tålmodigt och långsiktigt. Vårt problem nu är att tiden kanske inte räcker till, mycket har dessutom redan gått förlorat och vi har ett arbeta också med att återställa det som är förstört.
Så gå till valurnorna med förhoppningen att vi nu ändå står inför de första konkreta tecknen på att en vändning är nära!
Inför valet den 9 juni kan det vara bra att försöka förstå hur denna koloss i Bryssel förväntas fungera. Jag tar därför en genväg och rebloggar Lars Näslunds utmärkta genomgång, gjord för Frankrike-svenskar men är lika bra för er som håller er hemma i Sverige. Som säkert ni alla vet är jag inte lika positivt inställd till Macron som Lars Näslund är och jag skall återkomma till detta avslutningsvis. Först då en beskrivning av det ”ideala” EU:
När man röstar på svenska partier till EU skall man tänka på vilken grupp de då tillhör och därmed om rösten gör den nytta man har tänkt sig. Moderaterna och KD tillhör exempelvis gruppen Europeiska Folkpartiet, som gör gemensam sak med CDU i Tyskland och Les Republicains i Frankrike. Detta är den största gruppen och dess politik styr i många avseenden EU idag. Dit hör exempelvis Ursula von der Leyen och merparten av krigshetsarna i Ukraina-frågan. Man kan lugnt påstå att gruppen är globalisterns kelgris. Kort sagt, vill ni ha EU som en globalistisk enpartistat med världskrig på agendan så rösta på Moderaterna.
Sverigedemokraterna tillhör Europeiska Konservativa tillsammans med exempelvis Italiens Meloni. De är ”vänparti” med amerikanska Republikanerna, till skillnad från Moderaternas relation med Bidens Demokraterna, det senare tankeväckande och kanske inte vad man först skulle tro. Gruppen är alltså ett steg närmare högern än Moderaterna.
Riktig höger är man i gruppen Identitet och Demokrati, där vi hittar partier som LePens RN, tyska AfD, italienska Lega och Wilders Frihetsparti m.fl. En spricka mellan RN och AfD tycks dock innebära att AfD nu lämnar gruppen. Sverige har ingen representant i denna grupp, där man kanske trott att man skulle hitta SD, möjligen AfS som nog får svårt att komma in i EU. Vill man rösta för ett stopp på invandringen får man alltså flytta till Centraleuropa…
Orbans ungerska Fidesz har uteslutits från Europeiska Folkpartiet genom mobbning, mycket tack vare Moderaterna. De bildar nu en egen grupp i EU, vilket minskar deras inflytande. Orban såg sitt parti som representant för EU:s politiska mittfåra, inte ett extremistparti, och vill därför stanna kvar i mitten. Uteslutningen innebär att vi svenskar inte kan rösta på ett parti som stödjer Orban, vilket inte ens SD gör. Man skulle vilja ha ett svar på frågan hur SD kommer att agera om Trump blir ny president i USA? Trump har nämligen en sympati för Orban som räddaren av demokratin i EU och värdesätter deras relation inför förväntade fredsförhandlingar med Ryssland. Går man då över till Moderaternas globalistgrupp för att slippa kallas för Putinkramare eller har man råg i ryggen, nog för att stanna kvar och försöka tygla NATO? Vad säger Tidö-avtalet?
Vi svenskar vet då inte ännu vilket svenskt parti som delar grupp med varken AfD eller Fidesz, vilket gör det svårt att bedöma SD:s roll i parlamentet. Detta är en följd av medias medvetna smutskastning av alla högerpartier som inte tar ställning mot Ryssland i Ukraina. Domstolsprocesser och krigshets sätter sina spår och skapar splittring. Vi vet vilka som ligger bakom detta.
Man kan tycka att det är en märklig konstruktion att medborgare i EU inte kan rösta på vilket som helst av de partier som finns i parlamentet. Det gäller ju EU:s framtid, som påstås vara gemensam för oss alla. Istället hindrar man väljare att rösta på mindre länders mindre partier i förvissningen att dessa aldrig klarar spärrarna genom kvoteringen. AfS är ett sådant exempel. De klarar knappast tröskeln, samtidigt som den grupp de skulle tillhört inte heller är tillgängligt för oss svenskar genom avsaknaden av ett svenskt parti där. Vi kan inte rösta direkt på AfD, Fidesz eller RN. Alltså blir det mest ”extremistiska” vi kan rösta på SD, som nu alltmer söker sig mot mitten och omfamnar deras agenda med krigshets och centralisering av makten. Man kan inte kalla detta för annat än ett medvetet systemfel i syfte att hålla oliktänkande borta från EU:s ledning.
För att återgå till Lars Näslunds positiva analys av Macron, måste jag invända på det bestämdaste. Macrons agerande i Ukraina-frågan har jag redan skrivit mycket om, i EU-sammanhang kan jag bara konstatera att han bryter mot regelverket genom att föra en privat utrikespolitik som riskerar att leda till ett världskrig där Europa blir huvudpart. Anledningen är hans trupper i Ukraina och hets för ökade vapenleveranser, bl.a. genom franska jaktflyg som slickar den ryska gränsen. Sådana åtgärder skall röstas fram enhälligt av ministerrådet, inte av en egotrippad sionist-lakej i Frankrike. Macron har en majoritet av det franska folket emot sig och jag hoppas att fransmännen utnyttjar valet för att visa detta för övriga Europa. Hans parti ingår i gruppen Förnya Europa, där centerpartister och liberaler håller till. Vad deras ”förnyelse” innebär ser vi nu i Gaza.
Är det då ett bra val att låta bli att rösta? Jag tycker inte det. Ett minskat valdeltagande stärker bara de etablerade krafterna, vars mål är att införa en totalitär globaliststat under sionistiskt styre. Det vill säkert ingen annan ha.
Peter Krabbe 