Kissinger – en joker i världspolitiken?

I föregående artikel skrev jag om Trumps retoriska stöd för Israel och Netanyahus planer att stärka Israels roll i Mellanöstern – på arabstaternas bekostnad. Denna politik hade varit enfaldig om man inte redan hade räknat in Rysslands mer eller mindre öppna medgivande till en så omvälvande omdaning av oljeländerna.

Hur skulle då Ryssland kunna vinnas för saken? Det hade varit lika enfaldigt att tro att Trump ensam skulle kunna åstadkomma en rysk attitydförändring. I en analys av William Engdahl för NEO (New Eastern Outlook) kan vi ana svaret. Bakom gardinen står nämligen den gamle nestorn i amerikansk utrikespolitik de senaste 60 åren, tillika David Rockefellers högra hand och den drivande kraften bakom New Wold Order, den 93-årige Henry Kissinger. Om Kissinger och hans roll i samtliga NWO:s organ som Bilderberggruppen, CFR och Trilaterala kommissionen har jag skrivit tidigare, den som till äventyrs trodde att han dragit sig tillbaks på grund av sin ålder misstar sig grovt.

Genom sin judiska härkomst har Kissinger ett starkt intresse för Israels framtid, dessutom är han en av Saudiarabiens främsta rådgivare vad gäller investering av oljepengar i västvärldens ekonomi. Trumps val av Rex Tillerson som utrikesminister – hämtad från Rockefellers oljebolag ExxonMobil med stora affärsintressen i Ryssland genom samarbete med Putins och Rysslands oljebolag Rosneft – anses vara beordrad av Kissinger. Putin har tidigare beskrivit Kissinger som ”a world class politician”. I februari 2016 reste Kissinger till Moskva för ett ”privat” möte med Putin. Kremls talesman Dmitry Peskov beskrev mötet som ”a friendly dialogue between President Putin and Henry Kissinger, who are bound by a long-standing relationship”.

I en artikel i tyska tidningen Bild den 26 december 2016 tolkas rapporter från dåvarande Trumps Transition Team som att Trump kommer att söka ”konstruktivt samarbete” med Ryssland i motsats till Obamas sanktionspolitik. I artikeln nämns Kissinger som mannen som skall skapa detta genom att bl.a. lyfta de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och erkänna Rysslands rätt till Krim. Till mångas förvåning prisade Kissinger i en CBS-intervju den nyvalde Trump med orden ”he has the possibility of going down in history as a very considerable President…. One could imagine that something remarkable and new emerges…. I’m saying it’s an extraordinary opportunity.”

Det lär inte heller vara en tillfällighet att Kissinger och James “Mad dog” Mattis känner varandra väl från gemensamt styrelsearbete i ett privat läkemedelsbolag, där de båda varit aktiva fram till början av 2016. En parallell finns också mellan Kissinger och Tillerson i styrelsen för CSIS. Det är därför lätt att konstatera att två av Trumps tyngsta ministrar har relationer med Kissinger som tillsammans med Trumps eget intresse för Ryssland pekar mot en ny politik gentemot den påstådda ärkefienden.

Vad finns det då för motiv för denna kursändring, förutom att undanröja hindren för en pro-israelisk Mellanösternpolitik?

Redan när Kissinger skrev sin doktorsavhandling 1950 med titeln ”A World Restored” formulerade han sin framtida politiska inriktning, baserad på den klassiska brittiska ideologin om maktbalans. Enkelt uttryckt, om någon nation eller makt tenderar att bli märkbart starkare än de andra så stödjer man den svagare för att återställa maktbalansen. Det egna inflytandet blir större i en värld där jämvikt råder. Omvänt går detta inflytande förlorat om en annan part tillåts dominera världshändelserna i kraft av militär och ekonomisk överlägsenhet.

Paradoxalt nog är detta senare just vad Kissinger medverkat i, fast med ursäkten att USA är det enda moraliskt acceptabla undantaget. Nu förändras världen snabbt. Kina passerar snart USA som världens supermakt och USA behöver nya allianser för att inte förlora sina möjligheter att påverka. En konstellation bestående av Kina, Ryssland och Iran med Shiatrogna riskerar att sätta USA och EU i marginalen, även om Saudiarabien och Sunnitrogna ligger i deras vågskål.

För USA och de judiska globalisterna finns bara två alternativ i detta läge – att få över Ryssland till det egna lägret för att balansera Kinas växande tyngd och att bromsa Irans förväntade tillväxt i Mellanöstern och därmed hotet mot både Israel och Saudiarabien. Med detta utfört kan kampen mot Kina åter bedrivas med framgång genom ekonomiska påtryckningar och infiltration av det asiatiska banksystemet. Kanske kan till och med Kina i framtiden tvingas in i det globala styrsystemet genom New World Order – frågan som återstår att besvara är om Trump låtit sig ”övertalas” att medverka till detta eller om han håller fast vid valkampens höga ideal för att hjälpa den svaga människan i kampen mot etablissemanget, något som knappast går att kombinera. Den logiska följdfrågan är om Trump eller Kissinger kommer att styra de närmaste åren – är Kissinger jokern i leken?

Peter Krabbe

Mellanöstern i fokus – början till slutet eller slutet på början?

När Trump nu har sina inledande möten med Israels premiärminister Netanyahu innebär det att beslut kommer att fattas som blir avgörande för hela världens framtid. Genom sitt totala stöd för Israels roll i Mellanöstern får Netanyahu nu kanske till slut det moraliska och ekonomiskt/ militära stöd som landet behöver för att gå vidare i vad som kan kallas Israels överlevnadsprocess, en process som med nödvändighet kommer att strida mot FN:s resolutioner och moralpredikningar. Låt oss se lite på vad det egentligen handlar om.

När Margot Wallström går ut med kritik mot Israel i sin utrikesdeklaration är det uppenbart att hon inte förstår sammanhangen.  Israel ockuperar Palestina skriver Wallström, totalt omedveten om att Israel utgör en väsentlig del av det landområde som historiskt sett kallats för Palestina.  Frågan gäller istället vilka delar av Palestina som skall styras av israeler respektive araber. Denna urgamla tvistefråga har i modern tid vuxit sig så stark att den idag helt dominerar världspolitiken. Men egentligen handlar det om israelernas inflytande över hela Mellanöstern, eller vad judarna kallar det av Gud utlovade landet, ”beläget mellan Egyptens flod och Eufrat”. I förlängningen handlar det också om judarnas inflytande över hela världen, eftersom den som styr över Mellanöstern – och om det är judarna – styr inte bara över både världens oljeproduktion utan också över dess distribution genom oljebolagen, förädlingsprocessen och den industriella användningen. I de senare avseendena är det redan judiska ekonomiska intressen som är helt dominerande.

Den lilla geografiska plätt som Israel utgör kan vi se som ett epicentrum för en global ekonomisk makt som – om den får fotfäste – kommer att ha ett avgörande inflytande över resten av världen. Eftersom FN blir allt mer negativt till en sådan utveckling står Israels förhoppningar till USA, som är den enda makt som kan trotsa FN. Alla tidigare presidenter i USA har försökt få Israel att hålla tillbaks sina anspråk på att få utvidga FN-mandatet till att omfatta hela Västbanken och Gaza, d.v.s. ett Israel omfattande allt land mellan Jordanfloden och Medelhavet. När nu Trump håller euforiska tal inför de amerikanska judarna i AIPAC, vaknar åter förhoppningarna om ett nytt, aldrig tidigare skådat stöd till den tanke som kallas the Greater Israel Project, ett projekt som funnits de senaste hundra åren men aldrig fått livsrum i politiken. De täta kontakterna mellan Trump och Netanyahu de senaste månaderna har fått den senare att tro att nu är det dags. Trumps välvilliga inställning till det fortsatta byggandet av bosättningar på Västbanken bidrar, liksom Trumps vaga löfte att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem. Trumps löften att kraftigt modernisera och upprusta den amerikanska armén liksom förnyade hotelser riktade mot Iran ingår i spelet. Även Trumps avsikter att separera den amerikanska krigsmakten från den europeiska genom att lossa kopplingarna med NATO ingår i dessa förberedelser, ett storskaligt militärt stöd av Israel för en judisk expansion över arabländerna tilltalar den judiska amerikanska oligarkin, men inte européerna, som har en svalare inställning till Israel och omvänt, ett starkare stöd för arabländernas utveckling.

Vad innebär då detta projekt, som idag främst drivs av sionismen, Likudpartiet och dess företrädare Netanyahu?  Målsättningen har bibliska förebilder, men formulerades först av sionismens grundare Theodore Herzl 1904 och har som syfte att skapa ett Israel som sträcker sig från östra Egypten till Eufrat i Irak. I den struktur man tänker sig skall de befintliga arabstaterna upplösas och få en ny utformning som mindre stater, bildade efter etnisk eller religiös sammansättning till mer naturliga och mindre enheter, som sunni, shia, kurder, wahabiter, alawiter, druser, kopter etc och sammantaget stå under israelisk överhöghet och militärmakt. Man förkastar de av västvärlden efter världskrigen skapade nationalstaterna med sin konfliktfyllda blandning av konkurrerande folkslag och trossamfund. Det kan säkert ligga en klok tanke i en sådan anpassning av gränserna till de demografiska förhållandena, men att Israel skulle få fungera som en judisk imperiestat i styret av dem alla är knappast en realistisk tanke idag. Det faktum att oljan till största delen ligger i arabvärlden och skapar ett ekonomiskt välstånd för dennas makthavare som snabbt förändrar även de politiska maktförhållandena i Mellanöstern gör tanken än mer orealistisk. Möjligen skulle ett Förenade Mellanösterns Stater där även Israel var en del som judisk stat kunna fungera, men detta skulle obevekligen göra judarna till en underordnad minoritet i Mellanöstern istället för det omvända. Att dela med sig av sin egen oljekällas välstånd till grannländer är ingen paradgren varken i Mellanöstern eller i övriga världen.

Inte heller i detta scenario finns det utrymme för fredliga förhandlingar, utan planen bygger på en militär invasion av de berörda arabstaterna i syfte att ombilda dem under israeliskt styre. Detta kan bara ske med hjälp av amerikansk militär och utan ryskt ingripande – vilket knappast är att förvänta. Att planen ändå finns kvar kan vi se i Bushs krigsförklaring mot de sju arabstaterna efter den iscensatta attacken 9/11 och det efterföljande Irakkriget, som i sin tur följts av kriget mot Syrien. Efter Irakkriget ville Israel dela Irak i tre nya stater, en kurdisk, en sunni och en shia, allt i enlighet med planen, men fick inte gehör hos Bush som istället förordade gemensamma parlament med etnisk blandning. Under den muslimvänlige Obama tonades frågan ner för att nu ha hamnat hos en Trump, som hyllar Israel och står under extrema påtryckningar från Netanyahu. Hur fortsättningen skall bli är därför än så länge en öppen fråga. Utan tvekan blir de beslut som fattas avgörande för om världen skall gå in i ett nytt globalt krig eller hitta någon ny konsensus för bibehållen fredlig utveckling.

Arabvärlden och Iran vägrar släppa sitt krav att Israel skall utplånas, vilket omöjliggör alla lösningar som kan tyckas normala – fredlig mellanstatlig samexistens och ekonomiskt och kulturellt utbyte. En tvåstatslösning blir absurd och otänkbar med ett sådant tänkande. Att ett arabiskt Palestina skulle kunna sätta upp en egen armé – sannolikt finansierad av Iran – som fritt skulle få växa i styrka och söka ständig konfrontation med den israeliska vore orimligt.

Samtidigt blir en enstatslösning lika orimlig för Israel av demografiska orsaker. Araberna utgör 18% av Israels medborgare, den judiska befolkningen i Israel är ungefär jämnstor med den arabiska på Västbanken och Gaza. Vid en eventuell sammanslagning skulle judarna bli färre än 50% och förlora majoriteten i denna nya stat. Man kan se bosättningarna och den påhejade invandringen av nya judar mot denna bakgrund, samtidigt växer den arabiska befolkningen snabbare än den judiska genom högre födelsetal. Det blir här en kapplöpning i barnafödande om inte israelerna frångår de demokratiska principerna och relaterar graden av inflytande i samhället till folkgrupp. I så fall förlorar Mellanöstern sin främsta demokrati. Naturligtvis gör man det även i det Storisraelitiska Projektet.

Så vad har framtiden i sitt sköte?

Peter Krabbe

Trump och den globala nationalismen – rökridå eller allvar?

 

I diskussionerna efter Trumps tillträde som president saknas en djupare analys av Trumps förväntade utrikespolitik. Många påtalar det ologiska i att restriktionerna för utländska nationaliteter vid inresa till USA främst är riktade mot arabländer som kan hänföras till Shiamuslimers hemvist, trots att statistiken visar att de terrorattentat som utförts helt domineras av muslimer tillhöriga Sunnistater som Saudiarabien och, inte minst, till Sunni hänförliga ISIS.

Bakgrunden är delvis ekonomisk och inrikespolitisk, men har ändå en stark anknytning också till den planerade utrikespolitiken. USA:s intressen i oljeproduktionen är helt relaterat till Sunniländer, medan Ryssland är djupt involverade i motsvarande situation inom Shialänderna Iran, Syrien och delvis Irak. Krigsmakternas beroende av sina respektive sponsorländer är i det närmaste total, i USA:s fall förstärkt av samröret med NATO- och Sunnilandet Turkiet och samarbetet med Israel.

Trumps invandringsstopp för Shiamuslimer är därför mer politiskt än terrorrelaterat. De länder där Sunnimuslimska affärsmän far som skottspolar ut och in i USA kan naturligtvis av ekonomiska skäl inte hindras, Saudiarabien är en av USA:s viktigaste handelspartner och lär så förbli oavsett om man ser mellan fingrarna eller inte med diverse terrorattentat, som bevisligen utförs av ”förvirrade” och överindoktrinerade Sunnimuslimer. Möjligen hoppas Trump på en generell skrämseleffekt för alla muslimer för att få ordning i leden. Troligast är dock att Trumps planer för framtiden kommer att väcka starka motreaktioner hos just shiamuslimer och att Trump därför vill ha bort flertalet på säkert avstånd från USA – i god tid innan saker händer. Att Trump inte varit tillräckligt tydlig visade sig direkt genom att en domare i Seattle blockerade inreseförbudet. Orsaken visar sig vara att Boeings fabriker, belägna i Seattle, riskerar att förlora en mångmiljardorder genom 80 nya passagerarplan, beställda av Iran Air. Denna order är livsviktig för världens största flygplanstillverkare och det inkomstbortfall som riskerar att följa står i skarp kontrast mot Trumps support av landets bilindustri. Även en väntad order från Singapore om ytterligare 30 plan hänger nu bokstavligt talat i luften.

Men det finns även en aspekt på polariseringen som är intressantare. Trump har länge haft nära relationer med Israels ledare Netanyahu och hans judiske svärson Jared Kushner har fått en position med stort inflytande i Mellanösternfrågor. Det väckte ilskna reaktioner från Trump när FN – med Obamas benägna bistånd – tog en resolution i syfte att fördöma Israels fortsatta byggande av bosättningar på Västbanken. Trump hotade till och med att låta USA lämna FN helt och hållet om beslutet inte upphävdes. Israel vill inte ha en tvåstatslösning, som FN förordar, utan vill ha ett Palestina under israelisk kontroll. Denna tanke är naturligtvis inte ny, den anses ha legat bakom Bushs beslut att ”möblera om” hela Mellanöstern efter 9/11 genom att upplösa de sju arabstater som nu till stor del utgör de shiastater som drabbats av inreseförbudet. ”Kampen mot terrorismen” är en täckmantel för att skapa en ny karta i Mellanöstern, ett projekt som i det tysta fortsatt även under efterföljande presidenter.

Enligt utläckta ljudband med inspelade uttalanden av John Kerry (på Hollands FN-ambassad 22 september 2016) har jihadisterna under de senaste fyra åren stått under NATO-kommando i söndrande syfte, dessutom skulle det finnas en plan att dela Syrien mellan just Israel (de sydvästra delarna), Turkiet (de norra, inklusive det gränsområde som kurderna nu håller) och en ny Sunnistat i öster, styrd av en USA-kontrollerad (!) sunni-fraktion. Detta förklarar USA:s envisa stöd för kampen mot Assad, kombinerat med Turkiets provokativa utsvävningar i norra Syriens gränstrakter, där istället kurderna med Rysslands hjälp tar ett allt fastare grepp. Att en utökad israelisk kontroll över gränsområdena mot Libanon, Syrien och Jordanien vore mumma för Israel behöver vi nog inte betvivla. Trump är fortfarande hemlighetsfull vad gäller sin Mellanösternpolitik – my secret plan – och i vad mån detta provocerande resonemang ligger bakom eller inte får vi snart veta.

Vi kan nog förstå om Ryssland sätter stopp för detta, förutom att Iran sätter högsta fart på sitt kärnvapenprogram. Om vi försöker läsa Trumps tankar tror jag att han tänker sig en byteshandel med Ryssland, där Ukraina och den militära pressen från NATO, kanske kombinerat med upphävda sanktioner och en ensamrätt till oljan i det Kaspiska bäckenet, blir bytesvaluta mot en delning av Syrien enligt nämnda modell.

Vi kan nog vara ganska säkra på att en ny statskupp i amerikansk/israelisk regi kommer att avsätta ayatollorna i Iran om man väljer att gå vidare med dessa planer. Det är inte första gången, snarare börjar detta tillvägagångssätt bli ren rutin för CIA i Mellanöstern. I värsta fall ligger snart en krigsförklaring mot Iran på bordet med åtföljande terrorbombning av Teheran. Vi får se vad som framkommer vid Trumps planerade möte med Netanyahu den 15 februari.  Kanske är utvisningen av shia i USA ett tidigt drag för att möta en förväntad terroraktivitet i ett sådant scenario.

Blir då världen fredligare efter en sådan omstuvning av Mellanöstern? Teoretiskt skulle den kunna bli det, men verkligheten består inte bara av teori, vilket särskilt amerikaner ofta har svårt att förstå. Religionernas makt kan ingen politik bryta. Att judendom, sunnimuslimer och shiamuslimer helt plötsligt skulle förenas – under tvång – i broderlig samvaro kunde vara en skön dröm, men verkligheten kommer att se annorlunda ut. Religion är makt och bara en kan äga den ultimata makten. Konsekvenserna lär vi i så fall få se längre fram. Trumps högröstade retorik mot Kina och Ryssland har utan tvekan syftet att hålla dessa stormakter borta från förestående operationer i Mellanöstern.

Om Trump har för avsikt att genomföra detta scenario återstår att se. Det blir ett pokerspel på högsta nivå – är affärsmannen bättre skickad till detta än gamla garvade politiker? Kanske. Om inte lär vi få det hett om öronen de närmaste åren. Det är ingen tillfällighet att Trump den senaste veckan flörtat vilt med CIA och samtidigt utlovat en kraftig upprustning av USA:s armé inför generalerna i US High Command.

Peter Krabbe

 

Mot nya tider?

Långsamt börjar man ta in starten på det nya året. När kalendern börjar rulla över till februari känns det som om det vore dags att försöka överblicka det som hänt. Trump återkommer dagligen som huvudrubrik i alla media, hyllad av vissa och hatad – tycks det – av de flesta. Dock lyser analyserna med sin frånvaro när dessa senare blir ombedda att förklara sin negativa inställning. Muren förvisso, och kanske också inreseförbudet för muslimer. Men för övrigt då? Företagen jublar, börsen stortrivs och euforin över nytändningen inom näringslivet har inga gränser. Det amerikanska folket vädrar morgonluft. Arbetslösheten lär minska snabbt och framtidstron skapar den optimism som kan göra förbättringen av privatpersoners ekonomi i det närmaste självgående. 227.000 nya jobb har skapats bara under januari. Frågan alla då ställer sig är – varför har det gått så snabbt utför med Amerika under Obama och hans föregångare Clinton?

Ärkeskurken Soros kastar sin skugga över entusiasmen och skickar ut sina väldresserade NGO-trupper på gatorna för att bränna, krossa och paradera i fittmössor. Kampen mellan det goda och det onda har sällan fått så tydliga uttryck. Soros raseri när George W Bush mot alla odds blev vald till president 2000 är välkänt. Hans tålmodiga kamp för globalismens genomförande under många år fick ett tvärstopp. Med hjälp av sin redan tidigare bildade organisation Open Society Institute intensifierade Soros organiserandet av civilsamhället till att likna en civil armé av demonstranter, finansiärer, advokater m.m. Om sitt samarbete med Bill och Hillary Clinton berättade Soros 1995 ”I do now have great access in the Clinton administration. We actually work as a team”.

Efter Bush’s beslut att invadera Irak tuggade Soros fradga. ”America, under Bush,is a danger to the world. The outcome of the forthcoming presidential race has become the central focus of my life. And I am willing to put my money where my mouth is.” Soros förklarade sig villig att äventyra hela sin mångmiljards förmögenhet för att avsätta Bush. 2000 gav Soros ut sin bok Open Society: Reforming Global Capitalism. Det var dock inte fråga om att avskaffa denna, bara att underlätta för den världsomfattande maktstrukturen. Tre teman var viktigast: Att minska den amerikanska makten, att underordna amerikansk suveränitet ett globalt styre (bl.a. genom att stärka FN:s makt över medlemsländerna, inklusive USA) och att införa en omfördelning av den ekonomiska politiken, både inom och utom USA. Globalismen i sin prydno.

Soros har varit förgrundsfigur både i valkampen för att tillsätta Obama och i den misslyckade valkampen för att garantera en fortsättning genom Hillary Clinton. Hans ande svävar också över de skenbart spontana demonstrationerna efter Trumps installation. Demonstranterna får daglön genom Open Societys olika underavdelningar. CNN och andra mediabolag tävlar om hans ekonomiska support. I Ryssland är Soros portförbjuden för sina manipulationer och i Ungern förbereds åtal för medhjälp i den okontrollerbara flyktingströmmen, som ses som statsfientlig verksamhet.

I själva verket har USA under Soros dolda ledning nått sitt absoluta bottenmärke i form av arbetslöshet, sänkta löner, nedlagda industrier, förkortad livslängd, korruption inom politik och administration och nedmontering av utrikespolitiskt inflytande. Samtidigt som de rikaste blivit ännu rikare. Ingen borde bli förvånad över att Trump nu ses som en frälsare av det amerikanska folket – globalismen är dödförklarad och nationen som bärare av folkets välfärd skall återuppstå. Det amerikanska välstånd som Demokraternas korrupta presidenter exporterat till andra länder vill Trump återbörda till den egna nationen och dess folk.

Är nationalismen då den bästa lösningen för framtiden? I politisk nysvenska är nationalism lika med populism, fascism och allt ont man kan komma att tänka på. Lägg denna globalismens ordlista på hyllan! Även vi i Sverige är illa ute och någon svensk Trump lär inte finnas i sikte för att rädda oss. Återstår att få våra politiker att tänka efter istället. Det går inte att rädda en nödställd om man själv drunknar istället. Vår förmåga att hjälpa beror på ett bibehållet välstånd i vårt eget land. Krossar man vår egen ekonomi genom skenande upplåning av budgetunderskott, för höga skatter för det minskande antalet arbetsföra och ett havererande rättssystem blir vi till slut själva flyktingar i något annat land. Vi måste hitta en balans som gör det möjligt för vårt näringsliv att försörja både de som arbetar produktivt, de som söker skydd och den gigantiska offentliga sektor som allt färre skall betala för. Detta kan inte ske utan nationalism och omsorg om vårt eget land. Demokrati innebär att vi själva bestämmer över Sverige, inte att andra länder eller organisationer gör det. Basta! Om ett år kommer förhoppningsvis Trump att ha lärt oss både hur man räddar sitt lands ekonomi och skapar ett överskott för att hjälpa andra. Men kommer vi att lyssna?

Peter Krabbe