Skanörs hamn – inte alltid för fritidsbåtar!

När Skanörs hamn idag diskuteras som tummelplats för fritidsbåtar, campingbilar och butiker av alla de slag tänker inte så många på att hamnens historia under dess första 100 år uteslutande varit fokuserad på fiske och transporter. I vår serie av tillbakablickar skall vi också kasta ett öga på hur hamnen såg ut så sent som på 1950-talet, fångat av min fars kamera ungefär 1954.

Till vänster står vi på den södra pirarmen och ser in mot hamnplanen, där bara ett fåtal bodar ännu uppförts. Några ensamma fiskebåtar har gott om plats i den då rymliga hamnbassängen.

Hamnen byggdes under perioden 1877- 1881 under svåra umbäranden, den ena stormen avlöste den andra och förstörde mycket av det som redan åstadkommits. Men skam den som ger sig, till sist fanns där en hamn och de storstilade planerna tog fart. Ett rederi bildades för reguljär trafik Skanör – Kullen redan 1881 och hjulångaren Malmöhus beställdes. Hon förliste dock redan på väg till Skanör i Kalmarsund och 15 man följde med ner i djupet. Katastrofen till trots gjordes många försök under resten av 1800-talet att få igång en reguljär passagerartrafik, en naturlig ansträngning med tanke på de närmast obefintliga förbindelserna landvägen över Ljungen.

Första världskriget med mineringen av Öresund satte stopp för hamnens vidare civila utveckling. Tyskarna byggde 1913 en ”cementfabrik” i hamnen, som lär ha varit en del av en tänkt invasionsplanering och invändigt försågs med ett par rejäla kanonfundament för utplacering av de pjäser som tänktes spärra Öresund. Man fick till och med skåningarna att bygga ett järnvägsspår in till Skanörs station, vilket naturligtvis hade varit till stor hjälp vid en invasion med landstigning i hamnen. Detta järnvägsspår byggdes på den banvall, som vi idag promenerar på ner till hamnen. Hela härligheten revs efter kriget, till vår stora tacksamhet.

Ännu så sent som på 1950-talet var hamnen en sovande idyll med ett mindre antal yrkesfiskare. Till vänster ser vi söderut från bodarna. Observera att de 8 meter höga klitter som idag reser sig vid parkeringsplatsen inte alls fanns på 50-talet!

Efter det andra världskriget, som också genom sina minfält gjorde hamnen obrukbar, låg hamnen länge i dvala. En av kärnfunktionerna var livräddningsverksamheten, vilket vår vackra gamla livräddningsbåt på sin plats i hamnen än idag vittnar om. På våra bilder här ser vi en fiskeriverksamhet i blygsam skala och en hamn utan trängsel på grund av frånvaron av fritidsbåtar.

När kom då fritidsbåtarna? De nya bryggorna som skulle komma att dela upp hamnbassängen och mångdubbla dess kapacitet för att ta emot också nöjestrafiken, byggdes inte förrän 1970 – knappt 45 år sedan. Hamnen hade då i nästan 100 år haft en utveckling som efter en intensiv inledning genom krig och elände snabbt vissnade ner till en döende industrihamn.

Efter 70-talet har utvecklingen istället varit explosiv och vår hamn har en spännande framtid och en ny roll att spela i vår expansiva kommun – så snart som länsstyrelsen överger sina absurda resonemang om riksintressen och havsnivåer och låter oss utveckla hamnen ifred!

Peter Krabbe

 

En av Rådhustorgets pärlor

I vår lilla tillbakablick på det försvunna Skanör har vi redan stiftat bekantskap med Hans Petters-gården vid Rådhustorget, genom Gotthard Carlstens fotografier av gårdslängorna vid tiden strax efter förra sekelskiftet. Gården revs under 1960-talet, men dessförinnan var min egen far, Holger, där med kameran för att föreviga även fasaden mot torget.

 

 Hans Petters-gården låg där hotell Gässlingen nu ligger, vid torgets norra sida. Fotot är taget 1954, vilket bör vara några år innan gården revs till förmån för familjen Nathorsts stora privatvilla, som uppfördes 1964. Efter 1990-talets fastighetskris byggdes villan om till hotell. Foto Holger Krabbe 1954.

Hans Petters-gården fick sitt namn efter sjökaptenen och fyrmästaren Hans Pettersson, som ägde gården under mitten av 1800-talet. Betydligt mer namnkunniga ägare var släkten Rosenström, som ägde gården från 1883 och under 1900-talet. Rosenströms var Amerikafarare, som återvände med välfylld kassa, sentida släktingar hörde även till min egen tids Skanör, bl.a. genom innehavet av den stora gården Östergatan 29 med sin mytomspunna riddarsal på gården. Mer om detta senare.

Under 1900-talet hyrdes gården ut till många olika nyttjare och underhållet blev allt sämre. Gårdslängornas halmtak störtade till slut in och vid rivningen kan gården gott kallas fallfärdig. Huvudbyggnaden fick halmtaket ersatt med ett papptak och fasaderna slammades med kalk. På äldre fotografier ser man det gula tegel i huvudbyggnadens murning som enligt uppgift hämtades från ett förlist fartyg utanför hamnen.

Detta får mig att tro att huvudbyggnaden efter Hans Petters tid genomgick en större ombyggnad under slutet av 1800-talet, eftersom tegelleveranserna med det gula teglet från Ven började skeppas ner till Skanör efter branden 1885. Den stora gården på Östergatan 29 som uppfördes efter branden, är helt byggd i detta gula tegel. Vi ser här spåren efter Jeppa Rosenströms Amerikaguld.

När mina föräldrar sökte sommarhus att hyra under 40-talet tänkte man på det då tomma huset, men vågade inte gå dit eftersom det kallades ”nazisternas hus”. Kanske bidrog detta till att rivningen snabbt glömdes bort.

Tomten var obebyggd när Ihn ritade sin karta 1751 och ingick då fortfarande i vad man kallade ”Stadens värn”, d.v.s. mark som hört till borgens försvarsområde. Gårdslängorna var äldre än huvudbyggnaden ovan, sannolikt från slutet av 1700-talet, medan huvudbyggnaden bör ha genomgått en större ombyggnad efter branden 1885, då den blev både bredare, högre och fick sin frontespis.

 

Ladugårdslängan mot Knävångsgatan. Vi ser här det gula teglet i huvudbyggnadens gavel. Foto Gotthard Carlsten 1914.

Hans Pettersson övertog gården efter sonen till kyrkoherden i Skanör och sedermera fyrmästaren Ejlert Ekman. Att Ejlert inte tagit till sig sin kristna uppfostran vittnar komministern Gustav Karlberg bittert om i sin beskrivning av Ejlert: ”Ejlert Ekman var en rå och brutal karl. Hans tal var ständigt bemängt med svordomar och kraftuttryck. Oäkta barn fick han första gången vid 14 års ålder, samma år som han läste sig fram för prästen, och sista gången vid sjuttio år!” Man får nog tänka sig att det var ett ganska stort avstånd på den tiden mellan kyrkans män och verklighetens…

Peter Krabbe

 

 

Lite mer Skanörshistoria!

I vårt sökande efter försvunna Skanörs-miljöer har turen nu kommit till mina egna farföräldrars gård vid Kaptensgatan. Liksom Dykeribolagets hus mitt emot Gästis, som vi såg nyligen på Håkan Carlstens foto, fick gå rivningsdöden till mötes i ganska sen tid blev vår gård på Kaptensgatan offer för fastighetsspekulanter under det tidiga 70-talet.

Kaptensgatan 11 år 1927. På trappan sitter min farmor med sina barn, gäster på sittbänken och min farfar bakom kameran. Som synes har korna nyligen gått förbi på sin vandring från betesmarkerna på vångarna till sin ladugård i hörnet av Östergatan –Skepparegatan. Där bodde Skanörs sista bonde med djurhållning i stadskärnan, Knut Olsson. Hans ladugård är nu vardagsrum i den ombyggda gården.

Gården såldes i början av 30-talet efter min farfars frånfälle till en pensionerad lantbrukare, som lät den stå i oförändrat skick fram till den dag då han själv avled 1972. Samtidigt pågick arbetet med den nya stadsplanen för centrala Skanör, genom dåvarande stadsarkitekten Erik Månsson som fastställdes 1971. I denna sökte man nya byggrätter överallt och kompletterade rätten att bygga gatuhus i princip efter innerstadsbyggandets slutna kvarterssystem. Bara den äldsta delen av Möen vid Dykerigatans utlopp österut sparades genom särbehandling.

Den 2000 kvm stora trädgårdstomten blev ett lätt byte för denna stadsplan och redan samma år revs alla byggnader där för att ersättas med fyra nya hus på avstyckade tomter – ritade av Erik Månsson! Exploatör var – hör och häpna – Sjöbrings Smålandsstugor!

Tomten var bebyggd dels med ett gatuhus mot Östergatan, inrett till två separata lägenheter, dels huvudbyggnaden mot Kaptensgatan. Den östra delen bestod av en parkliknande trädgård. Inne på gården fanns uthus och utedass. Husen var uppförda efter branden 1885. Enligt muntliga berättelser lär ett tidigare korsvirkeshus på tomten ha räddats och återuppförts på Rådhusgatan 5, där det finns kvar än idag.

Gården på ett flygfoto från 1938. Kaptensgatan nederst och Östergatan snett till vänster.

Tomten kunde utan problem ha fått kompletterande bebyggelse mot Vånggatan, men rivningen av den befintliga bebyggelsen var knappast motiverad av andra skäl än ekonomisk vinning. Det skulle tyvärr ta ytterligare 25 år innan bevarandeplanen kunde börja gälla….

Peter Krabbe

 

Inför det nya året.

Så har vi då ett nytt år framför oss igen! Framtidsprognoser växlar om med tillbakablickar. Vem fick rätt och vem hade fel? GW Persson framstår med detektivens spårhundsförmåga som den givne vinnaren med sin träffsäkra prognos före valet. Själv lyckades jag i alla fall förutsäga såväl maktskiftet som Reinfeldts avgång. Dock utan att jubla, eftersom allt berodde på aktörernas oförmåga att lyssna till den verklighet vi lever i. Våra politiker blir allt yngre och frånvaron av livserfarenhet och grundläggande kunskaper framstår för oss äldre som skrämmande och hotfullt. Man kan inte ha en nation som sandlåda, där man krossar varandras sandkakor och stjäl varandras spadar utan konsekvenser. Vårt land är vår trygghet, våra samlade tillgångar och vår fristad i världen. Vad vi har råd att bjuda på måste vi själva få avgöra.

Jag har under året skrivit om vår historia, vår stadsplanering, klimatförändringarnas teorier och de hus som byggs eller byggts. Allt detta är som pärlor i ett pärlhalsband, var för sig värdefulla men sammanhållna med sin tunna tråd ett smycke av ännu högre dignitet. En tråd som alltför lätt riskerar att gå av om man inte behandlar den med allra största varsamhet.

Vad händer då under det kommande året? Om vår historia på Falsterbonäset och de hus vi ser eller inte ser omkring oss kommer jag att fortsätta skriva, kanske blir det en bok till slut. Skanörs borg ligger mig varmt om hjärtat, där kommer jag att forska vidare och presentera mer material.  För oss på Falsterbonäset går stadsplaneringen och myndigheternas syn på klimatförändringar hand i hand. Våra kommunala politiker och planerare kommer under året att till fullo inse att all stadsplanering som kräver nya detaljplaner nu får inställas under överskådlig tid på grund av att Falsterbonäset ligger en meter under Länsstyrelsens norm för lägsta godtagbara höjdnivå. Basta!  Detta gäller alla aktuella projekt som Skanörs centrum, Skanörs hamn, Falsterbokanalen, Höllvikens hamn m.fl. Redan beslutade projekt som Falsterbo Strand och Höllvikens hotellprojekt kommer inte att byggas därför att vi under lång tid framöver kommer att befinna oss i en lågkonjunktur som effektivt skrämmer bort allt kapital. Utan köpare byggs inga hus, inte ens om de hunnit få bygglov innan Länsstyrelsen lade sin strypsnara över kommunen.

Klimatmötet i Paris under våren kommer att förvåna etablissemanget genom att de nationella avhoppen och kritiken mot IPCC som bluffmakare kommer att få hela agendan att vackla. I vårt land, som ju är Förträffligheten personifierad, kommer Länsstyrelserna dock att kämpa emot i ytterligare ett decennium, den tid som planeringen kommer att ligga stilla i Vellinge och andra kustkommuner. Att Obamas och demokraternas avgång om två år och Hollandes samtidiga sorti i Frankrike får jorden att bli lite svalare låtsas vår regering inte se, inte ens att alla våra grannländer nu får borgerliga regeringar, som klentroget betraktar världens enda återstående Humanitära Stormakt, där på andra sidan vattnet. Merkel drömmer mardrömmar om att Ryssland kan skicka iväg andra gassorter istället i sitt välutbyggda ledningsnät och eldar på med brunkolet istället i takt med att vindkraftverken havererar. På Falsterbonäset väntar vi fortfarande på att havet skall översvämma oss, men får fortsätta att ha stövlarna i garderoben.

Det är alltså med både bävan och hopp som vi ser fram emot det nya året. Låt oss i alla fall glädjas åt vår vackra natur, Europas vackraste stränder och det faktum att vi ju egentligen inte alls tillhör det där förskräckliga landet norr om de stora skogarna.

Peter Krabbe