Skanörs hamn – inte alltid för fritidsbåtar!

När Skanörs hamn idag diskuteras som tummelplats för fritidsbåtar, campingbilar och butiker av alla de slag tänker inte så många på att hamnens historia under dess första 100 år uteslutande varit fokuserad på fiske och transporter. I vår serie av tillbakablickar skall vi också kasta ett öga på hur hamnen såg ut så sent som på 1950-talet, fångat av min fars kamera ungefär 1954.

Till vänster står vi på den södra pirarmen och ser in mot hamnplanen, där bara ett fåtal bodar ännu uppförts. Några ensamma fiskebåtar har gott om plats i den då rymliga hamnbassängen.

Hamnen byggdes under perioden 1877- 1881 under svåra umbäranden, den ena stormen avlöste den andra och förstörde mycket av det som redan åstadkommits. Men skam den som ger sig, till sist fanns där en hamn och de storstilade planerna tog fart. Ett rederi bildades för reguljär trafik Skanör – Kullen redan 1881 och hjulångaren Malmöhus beställdes. Hon förliste dock redan på väg till Skanör i Kalmarsund och 15 man följde med ner i djupet. Katastrofen till trots gjordes många försök under resten av 1800-talet att få igång en reguljär passagerartrafik, en naturlig ansträngning med tanke på de närmast obefintliga förbindelserna landvägen över Ljungen.

Första världskriget med mineringen av Öresund satte stopp för hamnens vidare civila utveckling. Tyskarna byggde 1913 en ”cementfabrik” i hamnen, som lär ha varit en del av en tänkt invasionsplanering och invändigt försågs med ett par rejäla kanonfundament för utplacering av de pjäser som tänktes spärra Öresund. Man fick till och med skåningarna att bygga ett järnvägsspår in till Skanörs station, vilket naturligtvis hade varit till stor hjälp vid en invasion med landstigning i hamnen. Detta järnvägsspår byggdes på den banvall, som vi idag promenerar på ner till hamnen. Hela härligheten revs efter kriget, till vår stora tacksamhet.

Ännu så sent som på 1950-talet var hamnen en sovande idyll med ett mindre antal yrkesfiskare. Till vänster ser vi söderut från bodarna. Observera att de 8 meter höga klitter som idag reser sig vid parkeringsplatsen inte alls fanns på 50-talet!

Efter det andra världskriget, som också genom sina minfält gjorde hamnen obrukbar, låg hamnen länge i dvala. En av kärnfunktionerna var livräddningsverksamheten, vilket vår vackra gamla livräddningsbåt på sin plats i hamnen än idag vittnar om. På våra bilder här ser vi en fiskeriverksamhet i blygsam skala och en hamn utan trängsel på grund av frånvaron av fritidsbåtar.

När kom då fritidsbåtarna? De nya bryggorna som skulle komma att dela upp hamnbassängen och mångdubbla dess kapacitet för att ta emot också nöjestrafiken, byggdes inte förrän 1970 – knappt 45 år sedan. Hamnen hade då i nästan 100 år haft en utveckling som efter en intensiv inledning genom krig och elände snabbt vissnade ner till en döende industrihamn.

Efter 70-talet har utvecklingen istället varit explosiv och vår hamn har en spännande framtid och en ny roll att spela i vår expansiva kommun – så snart som länsstyrelsen överger sina absurda resonemang om riksintressen och havsnivåer och låter oss utveckla hamnen ifred!

Peter Krabbe