Mes chères compatriotes (Mina kära landsmän) ….

Foto Creative Commons

 

Hemkommen från Frankrike har jag anledning att sätta mig ner en stund och smälta intrycken från en accelererande process i detta land, som har en framträdande plats i mitt hjärta efter ett helt livs positiv bekantskap. Vad är det då som behöver bearbetas? Jag tror att det numera är välbekant för de flesta att Emmanuel Macron, fransk president sedan knappt två år tillbaks, allt mer framstår som globalismens främsta banérförare i Europa.

När EU förändras genom Storbritanniens utträde och Merkel snart försvinner från den politiska scenen kommer inte Macron att tveka inför försöken att göra Frankrike till EU:s ledande land, en möjlighet som man väntat på i hundratals år. Sverige viftar på svansen.

Eftersom jag sannolikt är mer insatt i globalismens agenda än den genomsnittlige fransmannen, bjuder Macron på ett för dessa senare närmast bisarrt skådespel. Man kan säga att fransmännen pendlar mellan hopp och förtvivlan, flertalet går och lägger sig på kvällen med en malande oro i kroppen – vad menar mänskan egentligen? I Frankrike värderas teaterkonsten högt, i likhet med retoriken. Macron är en kompetent skådespelare.

I förra veckans tal till nationen återkommer rubrikens fras, ”mes chères compatriotes” inte bara i inledningen, utan i början av varje nytt stycke. En andemening att Frankrike åter skall bli kulturellt, vetenskapligt och ekonomiskt stort och mäktigt varvas med att detta skall vara rättesnöret även för resten av Europa…. Frankrike som modell för resten av världen. Denna förvirrande blandning av nationalism och globalism är speciell för just Frankrike, vars inte bara nationella, utan också regionala kulturtradition, är starkare än i något annat land i Europa. De diversifierade familjejordbruken levererar kulinariska specialiteter i mängder, ofta med namn knutna direkt till regionen. Detta gäller även olika typer av hantverk, de flesta kopplade till månghundraåriga traditioner.

Att marknadsföra globalismen som något Frankrike skall underordna sig är därför uteslutet för Macron, istället måste han marknadsföra Frankrike som själva förebilden för världen i övrigt. Så vinner man val i Frankrike. Som den lille Napoleon som Macron tror att han är, utlovar han ”en genomgående och grundläggande förnyelse av landet”,  förra gången det hände var nämligen under Napoleons era i början av 1800-talet.

Då subventionerades exempelvis brödpriserna för att alla skulle ha råd att äta sig mätta – något som gäller än idag. Kanske inser Macron att detta kommer att behövas även i framtiden…

Macron är intressant att studera eftersom han är en medvetet framkonstruerad globalistpresident, tagen direkt ur stallet på Rothschilds Bank i Paris och lanserad av de internationella oligarkerna med hjälp av obegränsade resurser och i kraft av ägarinflytandet i all fransk press, värd namnet. Soros slagord ”Move On” användes direkt i Macrons kampanj, översatt till ”En Marche” och har utan nämnvärd självkritik slussats vidare till Annie Lööfs svenska ”Framåt” i avsikten att ge henne den svenska statsministerposten.

Hur hanterar då Macron sin svåra uppgift? Framlyft av en jublande folkmassa för knappt två år sedan kan han konstatera att entusiasmen svalnat betydligt, opinionsundersökningarna pekar rakt nedåt. I förra veckan fick Macron byta ut större delen av sin regering sedan viktiga ministrar tröttnat på leken och sagt upp sig. Därav hans vädjan till sina landsmän. För att förstå hans avsikter får man vara en fullfjädrad analytiker, gemene man hittar inte det konkreta bland alla stora ord och floskler. Det gör man däremot när det börjar göra ont i plånboken. Skattehöjningarna duggar tätt. Precis som i Sverige används de globalistiska moralkakorna om klimatförändringar och hållbarhet för att chockhöja skatterna på hushållsgas, bensin och diesel. Alla städer över 100.000 invånare skall betala trängselskatt med belopp som kommer att göra det omöjligt för privatbilister att regelbundet besöka en stadskärna och kommuner och departement tvingas höja den lokala fastighetsskatten med 10- 20% för att klara de skenande omkostnaderna för samhället. Sjukvården rasar med vårdköer som börjar närma sig Sveriges. När ett stort antal små kostnadsökningar slås samman blir effekten kännbar för alla, fransmännen blir allt fattigare. Samtidigt höjs pensionsåldern och kraven att alla skall arbeta mer. Ett nytt poängsystem skall relatera arbetad tid till pensionsbeloppen, vilket drabbar alla svaga samhällsgrupper hårt. Äldre kvinnor som varit hemma med barnen blir som änkor praktiskt taget medellösa.

Det är givet att när möjligheterna att förflytta sig i samhället minskar så drabbas också all affärsverksamhet och handel. Landet kastas in i en ond spiral. När Macrons kärleksvecka hos Trump var över och motsättningarna visade sig mellan det nya, nationalistiska USA och ett globalistiskt EU i form av ömsesidiga handelshinder, blir spiralen allt djupare. I förra veckan avvecklade Ford en växellådefabrik i Frankrike med tusentals arbetslösa som följd, den skulle flyttas till USA. Det är bara början.

I globalismens agenda ingår att sänka folkets levnadsstandard till en nivå som ger ett enkelt, men ändå livsuppehållande liv. Så gör man folket lydigt och kraftlöst. Samtidigt höjer eliten sin egen standardnivå ogenerat, med för alla demoraliserande konsekvenser. Klyftan skall vidgas.

I Frankrike pågår ständigt processer mot politiker på hög nivå för maktmissbruk och korruption. Vanligt är att dela ut topplöner till både hustru och barn genom fiktiva anställningar. Detta har förvisso pågått alltid i Frankrike, oavsett parttillhörighet, och skall inte skyllas på Macron, även om fenomenet knappast lär upphöra under hans tid.

Om man då ser på den nu aktuella migrationsagendan i FN:s regi, vet nog alla att Frankrike redan är extra drabbat av terrorattentat i den högre skolan. Man kan söka orsaken till detta i den roll som Frankrikes presidenter tagit på sig ända sedan 1970-talet, genom bildandet av OIF ( Organisation Internationale de la Francophonie), en organisation för samarbete mellan fransktalande länder i världen med 85 medlemsstater, varav ett påtagligt inslag från Afrika.

Detta har varit starkt drivande i Barcelonaavtalet och påverkat det kommande undertecknandet i Marrakesh av FN:s Global Compact med krav på fri migration. Från de fransktalande f.d. kolonierna i främst Afrika kommer nu den redan stora migrationen att öka lavinartat till Frankrike, där man redan har språket klart.

De nordöstra delarna av Paris är redan i ett stadium av undantagstillstånd och värre kommer det att bli. Dessa invandrargrupper söker sig till storstäderna och har ingen plats i det traditionella jordbrukssamhället som jag beskrivit ovan. Precis som i Sverige saknas både bostäder och lämpliga arbetstillfällen för dessa, ofta lågutbildade migranter. Våld och kriminalitet ökar i konsekvens av att arbetslösa befolkar gator och torg. I en nyligen presenterad prognos behövs 20.000 nya fängelseplatser omgående. Planeringen för detta ligger dock långt efter verkligheten. Muslimerna utgör 7% av befolkningen men upptar 50% av fängelseplatserna. Det är svårt att se detta som ”hållbar utveckling”.

Vad kan vi då lära oss av detta?

Först och främst att med Annie Lööf i Macrons fotspår kommer Sverige också snabbt att sjunka allt djupare i misären. Som en parallell till Fords agerande i Frankrike har vi redan SAAB:s uppsägningar när man flyttar tillverkningen av det planerade skolflygplanet till USA istället.

Ett handlingsförlamat Sverige där inga beslut kan fattas på grund av att samtliga kontroversiella frågor måste läggas i malpåse, är ingen bra överlevnadsstrategi för ett land där kostnaderna kommer att öka lika snabbt som produktionen minskar.

Macron deklarerade redan vid sitt tillträde att han ”bara” skulle sitta sina fem år vid makten, sedan var uppdraget avslutat. Jag förstår mycket väl att han kommer att fly från landet med kappsäcken full av pengar – om han inte avsätts dessförinnan – och att Annie Lööf skulle kunna klara mer än en fyraårsperiod tror nog ingen i Sverige heller. Globalismen kommer att ha havererat innan dess. Frågan vi får ställa oss är – kommer skadan att kunna repareras?

Peter Krabbe

Globalismen – en återblick i väntan på en regering.

Ur mitt arkiv från sommaren 2016 tar jag fram ännu en repris – sammanfattningen av de tio artiklarna om globalismen. Det är nämligen ingenting som har förändrats sedan dess och en påminnelse passar därför bra, medan vi väntar på den nya regering som skall föra Sverige ytterligare ett steg på vägen mot en totalkollaps. En avsatt men obekymrad Löfvén reser istället för att ta itu med sitt nya uppdrag att bilda en regering ner till Bryssel för att förhandla om Brexit. Någon större brådska tycks inte finnas längre och om drygt en månad skall ju undertecknandet av FN:s migrationsagenda slutföras, så varför ha så bråttom? Det är ju självklart att denna milstolpe skall undertecknas av socialdemokrater, eller hur Stefan Löfvén? Spiken i kistan väntar på att bli islagen.

Världens civilisationer enligt Samuel P. Huntington.

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot våra civilisationer? Juli 2016.

I detta avslutande avsnitt skall jag försöka summera intrycken av de 9 föregående artiklarna. Först tack för all uppskattning och intresseväckande kommentarer. Sedan jag började skriva om globalismen hösten 2015 har artiklarna lästs av c:a 200.000 personer, vilket jag tycker motiverar den tid jag lagt på projektet. Ändå har jag inga stora förhoppningar om att det skall ge något nämnvärt genomslag i Sveriges politiska liv. Fortsättningen beror på er, kära läsare, och hur ni bär ut budskapet till framtidens valurnor.

Säkert har den förändrat mångas världsbild, så är det i alla fall för mig själv, som har fått många nya intryck under arbetets gång. Ett arbete av detta slaget är som att köra in med en båt i dimman, man vet ungefär åt vilket håll man skall men kan inte vara säker på hur det ser ut när dimman lättar eller var man då befinner sig. Skiner då solen när nu dimman har lättat? Knappast. Jag ser bara nya oväder. Låt oss tänka efter.

En sak vi kan konstatera är att utvecklingen bakom NWO styrs med järnhand av en relativt liten grupp människor med verksamhetscentrum i USA, både på Wall Street och i Washington. I den ingår hela finanskartellen, oljekartellen, de globala storbolagen inom alla branscher och dessutom ett stort antal handplockade politiker i det allra översta skiktet. Dessa politiker styr både den amerikanska presidentmakten och dess utrikesdepartement, därmed också den globala politik som ligger inom USA:s råmärken.

Den finansiella makten binder ihop dessa krafter till ett i det närmaste oslagbart team. De som behövs på en lägre nivå kan köpas i den mån de är ideologiskt tveksamma. Vem kan säga nej till ett bekvämt liv i ekonomiskt överflöd? Andra är så ideologiskt indoktrinerade och oförstående inför den process de deltar i att de aldrig borde ha sysslat med politiskt arbete. Kort sagt, vi står inför en maktapparat som trotsar motstycke och tycks vara oslagbar. Den har byggts upp under mer än hundra år och har rötter som idag går djupt ner i jorden. Dess styrgrupper driver sin agenda på ett sätt som döljs för den övriga mänskligheten. På så sätt kan den arbeta ostört. Genom att de kontrollerar merparten av offentliga media kan de vara trygga i förvissningen att inga opinionsstormar äventyrar processen.

Under de senaste hundra åren har ett stort antal politiker och andra insatta ändå varnat för vad som pågår, särskilt i USA där debattklimatet är friare. De politiska morden har därför blivit vardag, genom att äga rättsväsendet styr man också över liv och död. Detta storpolitiska fenomen har också nått Sverige, vilket visar att vår roll i världspolitiken inte är oväsentlig, kanske genom vår teknologi och placering mellan öst och väst.

Allvarligast är ändå själva agendan och dess genomförande. I avsnitt 9 tog jag fasta på den amerikanska professorn Antony Suttons teori om sambandet mellan NWO och 1900-talets försök att införa socialism, inte i meningen folkstyre utan som planekonomi, en statligt styrd monopolsituation för alla former av verksamheter som hindrar att konkurrens och fritt privat företagande uppstår. Därigenom garanteras de företag som styrs av makthavarna fri prissättning av sina produkter och en samverkan mellan vinsthemtagning och medborgarkontroll.

I NWO:s version av socialismen är det förutsatt att den nuvarande finansmakten inom det styrande skiktet på Wall Street också kommer att representera den statliga makten. Denna teori är intressant och stämmer väl med vad vi ser idag av nedläggning av små och medelstora företag till förmån för fåtalet globala under oligarkernas kontroll. Prissättningen av olja sker exempelvis helt godtyckligt av oljekartellen, liksom omstruktureringen av jordbruket till globala företag med fri rätt till genmanipulering och hantering av växtgifter styrs genom Monsanto, DuPont och Bayer. Läkemedelssektorn är en annan viktig del som utöver den finansiella aspekten ger möjlighet att styra över liv och död.

Som vi har sett har en ny version av 1900-talets historia sett dagens ljus. I den är samma aktörer genom sina försök att införa sin form av socialism ansvariga för den ryska revolutionen, andra världskriget och Hitlers väg till makten och det amerikanska försöket till socialisering genom Roosevelts New Deal. De olika beteckningarna marxism, nationalsocialism och New Deal-socialism har i grunden samma innehåll med ett statligt enpartisystem, globala monopolföretag och en av staten bestämd grundnivå för välfärden. Detta gäller också för dagens, som vi kan kalla fjärde försök, att införa världssocialism efter samma modell genom globalismen.

Denna gången kommer man inte att sky några medel för att lyckas, eftersom tiden håller på att rinna ut. Frågan är vad konsekvenserna kommer att bli för gemene man, vi står redan på tröskeln till kaos genom att begreppen fri rörlighet globalt och nationell utplåning tillhör verktygslådan för globalismen.

Man kan undra varför så få förstår att FN:s 2030 Agenda är identiskt med NWO:s totalitära socialism och ett direkt hot mot demokratin. Ändå kan alla se att funktionärerna i FN:s organisation är tjänstemän utan förankring till valsystemet. De väljer varandra, ett system som nu är etablerat även i FN:s systerorganisation EU. Topparna tillsätts av finanskartellen, som i praktiken äger organisationerna. Den genomsnittlige medlemmen i den verkliga världsregeringen tillhör någon av finansfamiljerna, sitter i ledningen för minst ett oljebolag och ett bolag i tillverkningsindustrin, samt innehar växelvis poster som kommissionär i FN och EU eller som funktionär inom NATO. De som tillfälligt går in i en regering, vilket är vanligt, återgår till sitt nätverk i NWO därefter. Som pensionärer avlönas de genom fiktiva poster i finansbolagen, där man alltid kan hitta en titel.

Tror socialdemokraterna att NWO:s socialism är densamma som deras egen? Förstår man inte vad en enpartistat är? Eller både gör och eftersträvar man just det? Eller är man helt enkelt dumma i huvudet? Svaret får vi kanske i nästa val om Moderaterna och Socialdemokraterna går ihop i en regering i syfte att stoppa nationalismen. Detta framstår allt mer som deras enda möjlighet, även om det i praktiken innebär att vi då också får just en enpartiregering. Sedan kan man turas om med att besätta statsministerposten tills folket får nog och gör revolt. Men hoppsan, där står ju NATO:s amerikanska förband och vaktar regeringskansliet….

Allvarligt talat, så är situationen kritisk – för Sverige. Den kompliceras allt mer av att vi förbundit oss genom FN:s Agenda att fullfölja invandringen från MENA-länderna. Det kommer aldrig att gå att dölja att islam inte är kompatibelt med demokrati. Som en följd därav kommer vi att få en växande terrorism i syfte att bredda vägen för ökat muslimskt inflytande i statsapparaten och samhället i övrigt.  Detta går inte att stoppa eftersom islam inte är föränderligt, åtminstone inte inom överskådlig tid. Islams inflytande i FN växer också för varje år och snart har vi blasfemilagar som förbjuder kritik av islam. Sådan ser överenskommelsen ut för att oligarkerna skall kunna säkra tillgången på olja.

Ett begynnande sammanbrott av EU är naturligtvis en stor motgång för NWO. Brexit visar klart motsättningarna mellan de toppstyrda politikerna som anser sig veta bäst och folket som får lida för deras beslut. Nästa steg blir sannolikt ett utträde av det forna östblockets stater som kanske bildar en egen enhet. Ett drömläge vore då för Norden att bilda en enhet. Vägledande borde vara en något smalare intressegemenskap med större självstyre inom sådana naturliga grupper, ingenting hindrar ju att de som vill underlättar handelsförbindelser och normal rörlighet mellan sådana nya grupperingar. Risken är dock att ingen vill ta i Sverige med tång ens, med tanke på vår oförmåga att inse hur verkligheten ser ut.

Oavsett vilket, måste vi ändå stoppa våra omdömeslösa politiker att fortsätta driva Sverige i armarna på en global regim med totalitära avsikter. Likheterna med nationalsocialismens framväxt på 30-talet är förskräckande, det är dock inte SD som är problemet utan bakom maskerna hittar vi politiker som Bildt, Reinfeldt, Löfven, Wallström och Andersson. Det känns som om dessa i sitt infantila nit att vara FN till lags bäddar för en snabbare nedbrytning av den svenska nationen än vad världens övriga stater utsätts för. Det finns möjligheter att bromsa utvecklingen om den nationalistiskt inriktade Trump blir president i USA och Hollande avsätts i Frankrike. Merkel hänger sannolikt också i en skör tråd och Erdogan lär släppa sina drömmar om anslutningen till EU på eget initiativ, det Ottomanska Riket lockar mer.

Men Sverige pilar på, som en galen ekorre bland trädtopparna, omöjligt att stoppa. Varför får vi inte ett nytt parti som vågar driva frågan om avståndstagandet till globalismen och dess onda lakejer? Det är bråttom….

För att avslutningsvis återvända till seriens rubrik, så ser jag inget framtidshopp i globalismen, snarare hotet mot vår civilisation. Om globalisterna fortsätter att genom NATO provocera en kärnvapenmakt som Ryssland kan utgången bara bli en – just undergången för vår civilisation. De som medverkar till detta tar på sig ett stort ansvar. Att de gör det i oförstånd är ingen ursäkt.

Peter Krabbe

Landsförräderiet.

Fullt upptagna med att slåss om regeringsmakten, visar våra sjuklöverpolitiker inte minsta intresse för valets latenta huvudfråga – migrationsproblematiken. Ändå läcker uppgifter som är omöjliga att hemlighålla ut från kanslierna, både här och utomlands. Vi står på tröskeln till ett systemskifte som sannolikt inte under överskådlig tid kommer att kunna stoppas – om man inte gör det NU.

Är det då rimligt att kalla de svenska valda ombudens agerande i migrationsfrågan för landsförräderi? Jag anser det. När man väljer att undanhålla ett genomgripande systemskifte – vilket migrationsplanerna innebär – från både folkets insyn, förståelse och medbestämmande, då handlar det om landsförräderi. När nu FN:s migrationsagenda ligger klar för staternas undertecknande den 10 december i år, är det kronan på verket för en total omdaning av världens politiska inriktning. Varje människa skall ha rätten att fritt bestämma var han eller hon skall bo och dessutom vara garanterad ett omfattande omhändertagande, som ofrånkomligt placerar de attraktiva ländernas befintliga befolkning i strykklass. Migrantens önskemål skall prioriteras av såväl de utvalda ländernas samhällssystem som ursprungsbefolkningens ekonomiska uppoffringar. Det är nämligen ytterst de senare som genom skattsedeln får betala för detta systemskifte. Utan att vara tillfrågade.

Jag vet att många fortfarande tror att stabila demokratier är slutmålet för den globala politiken. Så är det inte. Demokrati är ett system på vägen till den fullbordade totalitära världsstaten. Där finns ingen plats för demokrati, alla beslut skall istället fattas av en självutnämnd elit – som givetvis vet bättre än vanliga dödliga. Eftersom begreppen kommunism och diktatur är utslitna kallar man denna ”moderna” form av kommunism för globalism, det låter vackert och associerar till en förenad värld som löser alla problem tillsammans. Nu är det tyvärr så att våra sjuklöverpolitiker tillhör globalismen med 80 % övervikt. Kanske borde fler ha tänkt på detta INNAN valet.

Andra aktörer på denna vandring mot den nya globala fördelningspolitikens kommunism är FN och EU, organisationer som på alla sätt försöker utplåna våra urgamla rättigheter att bevara våra nationer och våra länders specifika kulturer till förmån för en global soppa där ingen skiljer sig från den andre, där alla har lika lite betalt och där den självutnämnda eliten kan bada i ekonomiska förmåner som betalning för att inte släppa in någon utomstående i maktapparaten. En värld där elitens monopol inom finans, handel och företagsamhet inte kan ifrågasättas, där ländernas livsmedelsförsörjning specialiseras nationsvis, så inget land kan vara självförsörjande utan tvingas handla varor av andra länder och där världens råvaror är fritt tillgängliga för monopolföretagen ”för världens bästa”. En värld där blockad av utvald livsmedelsimport då kan ställa den tredskande inför valet att svältas ihjäl eller lyda.

I konceptet ingår också att skapa en universal människa, som är en blandning av de befintliga raserna, så rasbegreppet kan avskaffas en gång för alla. Därför är fri migration viktigt för dessa samhällsomstörtare, som i vetskapen att vissa religioner inte tillåter ingifte av konkurrerande religioner, tycker att må då den starkaste vinna. Kristendomen lär inte räknas till de starka, vi är tvärtom både mest sekulariserade och mest offervilliga. Ske det som sker…

Från en av mina bloggkommentatorer bifogar jag denna sammanställning av vandringen mot landsförräderiet och lägger bara till de senaste händelserna och spiken i kistan som förväntas slås in i december:

1. Beslut i riksdagen av Proposition 1975:26 den 27 februari 1975, föreslagen av Olof Palme & Anna Greta Leijon. Dess tre delmål och riktlinjer; jämlikhetsmålet (A), valfrihetsmålet (B) och samverkansmålet (C), betyder;
   A. Invandrare ska få samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som befolkningen i övrigt, enkelt uttytt som att invandrare har rätt till samma sociala förmåner som den infödda befolkningen utan kvalificering.
   B. Medlemmar av språkliga minoriteter, bosatta i Sverige, bör genom samhällsinsatser ges möjligheter att själva välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet, enkelt uttytt invandrargrupper bestämmer själv om de vill integreras eller inte och staten ska underlätta utanförskap genom särskilda insatser – och legaliserar därigenom framväxten av religions- och klanbaserade enklavisering av förortsområden som något eftersträvansvärt.
   C. Invandrar- och minoritetsgrupper ska upplevas som likvärdiga parter i samhället, engageras för samhällsfrågor…..och måste bli delaktiga i utformningen av de beslut som berör deras situation, utan någon kvalificering, enkelt uttytt borde staten tillåta shariabaserade beslut i sociala frågor för grupper med viss religionstillhörighet.

 

2. Barcelonadeklarationen och efterföljande associationsavtal inom Euromed (senare Medelhavsunionen 2008 mellan 48 stater) från 1995 och framåt. Eftersom EU är fördragspart är dessa att betrakta som integrerade och tvingande förordningar för medlemsländerna. S:s Lena Hjelm Wallén var närvarande svensk representant vid undertecknandet av B-deklarationen. Fördragstexterna stipulerar, i förenklad form:
   A. Det europeiska territoriet ska öppnas för icke-begränsad migration från Mellanöstern och Nordafrika
   B. Medlemsstaterna ska underlätta för religiösa grupper (läs islam) att få inflytande över samhällsutvecklingen
   C. Medier ska framhålla det positiva i migration och avstå från att informera om negativa konsekvenser av migrationen
   Vi känner här igen en del av Agenda 2030 och kommande migrationsdekret från FN.
   Implementeringen i Sverige har skett genom dels S:s Bommersvik-överenskommelse med muslimska organisationer om inflytande 1999, dels M:s migrationsavtal med MP, dels MSM:s cementerande trånga åsiktskorridor och förföljelse av oliktänkande.

 

3. Den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget den 10 dec 2008, beslutat med enkel majoritet, EUs tredje konstitution och den hittills mest överstatliga. I princip avhänder sig den svenska riksdagen sitt beslutsfattande i helt avgörande samhällsfrågor till EU byråkratin. Konstitutionsutskottets godkännande och icke-erinran är som ett hånleende mot svenska folket. Lissabonfördraget bestämmer:
   A. Exklusiv befogenhet för EU: konkurrensregler, monetär politik (för EURO- länder), fiskeri- och handelspolitik
   B. Delad befogenhet, dvs när EU fattat politik inom följande områden gäller denna, svenska regler upphör genast och egna regler kan inte beslutas: socialpolitik, jordbruk, miljö, konsumentskydd, transportregler, energipolitik, förordnanden kring frihet, säkerhet, rättvisa samt folkhälsa.
   Den svenska portalparagrafen om folksuveränitet blev därmed avskaffad.

 

4. Grundlagsändringen av Regeringsformen 2010, framdriven av Reinfeldt-ministären, slutligen beslutad 24 nov 2010. I den förklaras att ‘Sverige är medlem i EU’, ett rent beställningsverk av EU byråkratin för att försvåra EU-utträde. I den grundlagen befästes i 10 kap. 3$ ang. Internationella överenskommelser och mellanfolkliga avtal att ‘regeringen kan avstå från att inhämta riksdagens godkännande till ett sådant avtal om rikets intressen kräver det’; istället ska överläggningar då ske med Utrikesnämnden innan överenskommelse ingås. Dessbättre kan uppsägning av dylika avtal ske på samma sätt.

 

4. FN:s Agenda 2030 undertecknat av Sverige och flertalet övriga medlemsländer hösten 2015, följt av The New York Declaration for Refugees and Migrants, 2016. https://refugeesmigrants.un.org/declaration .

 

5. Marrakesh deklarationen avs. immigration från Afrika har samtliga länder i EU utom Ungern undertecknat i maj 2018; https://gatestoneinstitute.org/12363/europe-africa-immigration.

 

6. FN:s migrationsöverenskommelse som följd av Agenda 2030, Global Compact for Migration, skall undertecknas av medlemsstaterna den 10 december 2018. Sverige uppges ha för avsikt att underteckna detta slutdokument, oavsett vilken regering som efterträder den nu avsatta. Implementering skall ske genom nationell lagstiftning som successivt skall ersättas av internationell lag. Sverige förlorar därmed sin jurisdiktion över migrationsfrågorna. https://morklaggning.wordpress.com/2018/10/10/det-postdemokratiska-forenta-nationerna/

Vad kan göras: proposition 1975:26 kan upphöra gälla genom ny lagstiftning. Lissabonfördraget kan återkallas genom enkelt majoritetsbeslut i riksdagen. Agenda 2030 och ev migrationsdekret kan återkallas av en ny regering. EU utträde förutsätter ny grundlag eller beslutande folkomröstning, varvid förpliktelser enligt B-deklarationen också upphör. Vid uppsägning av Lissabonfördraget ställs EU-fördraget inför speciella problem.

 

Processen att i slutänden överlämna styrningen av Sverige till det internationella samfundet har som synes pågått i det fördolda sedan 1975. Under det kalla kriget hade man främst tankefokus på flyktingar från andra sidan järnridån –  Östeuropa och Baltiska staterna, vilket inte många motsatte sig. Inte heller flyktingar från det krigsdrabbade Balkan väckte några starkare känslor. Men när USA proklamerade sitt ”krig mot terrorismen” 2001, vilket i själva verket var ett storskaligt erövringskrig av Mellanöstern och muslimska flyktingar började välla in från krigszonen, visade omfattningen och integrationsproblemen i våra samhällen att de bakomliggande tankarna inte varit de som till nöds diskuterades i media. Genom FN:s insatser har fokus numera vridits till att inkludera även Afrika, som genom européernas koloniala äventyr anses vara moraliskt länkade till Europa. Särskilt Frankrike låter sitt kvarstående koloniala och dåliga samvete delas av EU:s övriga medlemmar.

Den globalism som jag refererar till ovan har varit väl känd i länder utanför Sverige de senaste femtio åren. Den är långsiktigt implementerad och är ingenting som uppstått som en följd av flyktingströmmarna. Istället är det migrationen som är en följd av globalismens intåg och verkställande. Är det rimligt att tro att svenska regeringar under denna tid varit ovetande om de planer som formulerats i FN, EU och andra internationella sammanhang? Naturligtvis inte. Varför har då de flesta svenskar ingen aning om dessa för landets framtid avgörande processer? Alla vet nog att väldresserade media bidragit med total mörkläggning. Först genom internets intåg har rullgardinen dragits upp. I val efter val har svenskarna fråntagits möjligheten att påverka utvecklingen genom utebliven eller bristfällig information. Så är det än idag. Vi väljer ovetande en regering som har avsikten att upplösa vårt land till en diffus, gränslös amöba i ett lika diffust världsallt. Detta kallar jag med fog landsförräderi.

Peter Krabbe

 

Det sovande folket. Har vi vaknat ännu? Jaså, inte det….

Artikeln om det sovande folket skrev jag på bloggen för tre år sedan. Sedan dess har arbetet i FN fortgått oavbrutet, med stort engagemang från Sveriges regering. Den nya regeringen 2014 utsåg, nästan som en förolämpning mot det svenska folket, en minister invandrad från Iran, Ardalan Shekarabi, till att bistå i utarbetandet av FN:s Agenda 2030 med tonvikt på utökad och fri migration till Sverige i synnerhet och EU i allmänhet. Nu efter 2018 års val läggs FN:s förslag till migrationsramverk fram för undertecknande av medlemsländerna den 10 december i år. Händelsen har påpassligt uppmärksammats av Samhällsnytt i en dagsfärsk artikel. Frågan som nu inställer sig är vilken regering Sverige kommer att ha den 10 december och hur den då kommer att agera i samband med det planerade undertecknandet? Kommer kanske till och med tillsättandet av en ny regering att fördröjas för att Löfvén skall kunna avsluta sitt deltagande i arbetet med bibehållen gloria på huvudet?

Ta del av FN:s förslagstext och studera konsekvenserna för den fortsatta migrationen till Sverige här och mer lättfattligt i Samhällsnytts artikel här! Bakgrunden får ni i en repris av min artikel från oktober 2015 nedan:

Det sovande folket:

FN:s logga för en ny framtid. Är vi överens om målen – och medlen?

Varför välja Reinfeldt boktitel från 1993 som titel för denna artikel? Jo, den passar förskräckande bra för att beskriva utvecklingen även under de senaste 15 åren. Man sover bra när tystnaden är total. Att jag nu skriver min allvarligaste och sorgligaste artikel i oktober 2015 är heller ingen tillfällighet. Vi har nu fått ta del av rapporten från FN:s toppmöte i New York 25- 27 september och kan därmed konstatera att den sista pusselbiten fallit på plats. Även om tystnaden består kan vi nu åtminstone se en bild, en bild som visar hur vår framtid kommer att se ut. Frågan är om vi vill öppna våra ögon för att se den bilden, eller om fortsatt dvala är att föredra för den personliga fridens skull?

Historien börjar egentligen vid FN:s toppmöte i Rio år 1992. Då antogs den första agendan för en hållbar utveckling, Agenda 21, avsedd för det 21:a århundradet. Agendan kan tyckas harmlös och mest inriktad mot förbättringar i miljö, hälsa och klimat. FN:s underavdelningar bildades för det fortsatta arbetet, exempelvis IPCC för klimatfrågan. Det viktigaste var ändå det som aldrig skrevs ner, de nya resonemangen kring radikala förändringar för att rädda planeten från undergång, tankar som formulerades i de mäktiga men osynliga Romklubben och Bilderberggruppen. Dess medlemmar var aktiva i resonemangen och lade grunden för en dold agenda som innehöll aparta inslag som införandet av en världsregering och en minskning av jordens befolkning till en femtedel av den dåvarande. Från Sverige var Anders Wijkman en förespråkare för dessa tankar.

Jag har skrivit om detta tidigare och bra analyser har gjorts av Lars Bern och Karl-Olov Arnstberg, men det sovande folket har avfärdat detta som konspirationsteorier. Vi vet nu att stora delar av såväl den tidigare borgerliga regeringen som den nuvarande socialdemokratiska är starkt påverkade av de tankar som utvecklats inom FN ur Bilderberggruppens argumentation, något som förklarar den rörande samsyn som finns inom 7-klövern. Reinfeldt är naturligtvis huvudaktör och har under sina åtta regeringsår fört Sverige långt in på den vägen tills folket vaknade vid valet 2014. Genom decemberöverenskommelsen har man ändå lyckats föra uppdraget vidare till nuvarande regering.

Vad är det då som är så förskräckligt i sammanhanget? Är det inte bra att FN bekämpar svält och fattigdom i världen? Jo, så har vi säkert alla uppfattat FN:s roll globalt. Men låt oss se på vad som i själva verket hänt. Tyvärr måste jag plåga er med en lite längre artikel denna gången, men håll ut!

FN har sedan 1992 haft återkommande konferenser på temat hållbar utveckling ungefär vart tionde år och möten i mindre skala i stort sett varje år. Under denna process växer omfattningen av engagemanget och höjdpunkten är den nu avhållna konferensen i New York med påvens medverkan. Den får den pretentiösa titeln Transforming our world: the 2030 agenda for Sustainable Development, eller förkortat 2030 Agenda. Man anser sig därmed ha kommit fram till receptet för hur världen skall räddas undan undergång och sätter tidpunkten 1 januari 2016 som startpunkt för Time for action!

Sammanfattat kommer vi 2030 enligt FN att ha en världsregering, ett socialistiskt system utan kapitalism, en värld utan fattigdom och krig och full kontroll över klimatförändringar samt fri migration i en värld utan gränser. Detta om 15 år! Den som tror på FN:s målsättning bör nog ta sig en extra funderare, tyvärr hör vår regering i Sverige till den troende kategorin. Förvisso har man arbetat länge med förberedelserna och vissa ”problem”, som yttrandefriheten är redan under åtgärdande. En skenande övervakning av internet och censur av bloggar och den fria kommunikationen på sociala medier är redan påtagliga. Press och media har fått strikta regelverk för att vi lugnt skall kunna sova vidare. Att Sverige under ledning av FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson, som nu återvänder efter uträttat värv, skall vara vägledande pilotstat i omvandlingen kan vi lätt förstå. Detta kan få komiska effekter, som när Löfvén tvingas justera flyktingpolitiken efter SD:s modell till mer hjälp i närområdet efter UNHCR:s direktiv.

I scenariot ligger också FN:s klimatmöte i Paris under december, där IPCC skall fastlägga det regelverk som skall gälla för de 196 stater som undertecknat 2030 Agenda. Detta kommer att ske utan problem, eftersom förbindelsen redan är utfärdad. I artiklarna 31 och 32 förbinder staterna sig att med legal status godkänna UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change, ersätter IPCC vars namn blivit skamfilat) som beslutsfattare i klimatfrågan. Detta är en intressant punkt eftersom Sverige redan under lång tid hållit fast vid IPCC:s direktiv i all samhällsplanering, trots att det idag är bevisat att koldioxidhypotesen är felaktig, de underliggande datormodellerna visar fel värden och att faktaunderlaget är felaktigt och manipulerat av NASA och NOAA (Obamas forsknings- och statistikenheter). Enligt den norske klimatprofessorn Ole Humlums utredning har mätresultaten för temperaturhöjningen förfalskats till att visa en ökning som med 0,2 grader (av totalt 0,8 grader över 100 år) överstiger den verkliga bara under de senaste sju åren!

Här kommer dock det viktigaste:

I artikel 45 åläggs de nationella parlamenten att genom egen lagstiftning och budgetarbete arbeta för genomförandet av ”the effective implementation of our commitments”. De nationella regeringarna skall alltså vara direkt underställda FN:s överhöghet och kommer att kunna jämföras med en kommunstyrelse i fortsättningen. Detta betonas också i artikel 47, där det fastläggs att de nationella regeringarna har ansvaret för genomförandet av Agendan, medan övervakningen av att så sker skall utövas av FN:s generalförsamling genom Det Högsta Politiska Rådet (The High Level Political Forum) och något man kallar ”The Economic and Social Council”. Är det någon som känner kalla kårar utefter ryggraden?

I artikel 25 stadgas att länderna skall stå för livslång omsorg om alla, oberoende av kön, ålder, ras, etnicitet, handikapp, migrationsstatus, ålder m.m. för att bli likvärdiga medborgare. Den som förvånats över att EU-migranter inte avhyses genom att länsstyrelsen upphäver sådana kommunala beslut, kan nu förstå bakgrunden. Detsamma gäller för delad välfärd gentemot flyktingar, som skall tas omhand i det land de själva väljer. Invandringen behandlas också i artikel 29, där det konstateras att ”vi” erkänner det positiva inslaget av migranter för ett hållbart och utvecklande samhälle. Vi erkänner också att den internationella migrationen är en mångdimensionell realitet av stor betydelse för utvecklingen av länder involverade i ursprung, förflyttning och mottagande. Migrationen är således enligt FN–styret enbart positiv och till glädje för de länder som är mottagare. Basta! Den kommer också att vara bestående under de kommande 15 åren tills lyckotillståndet infunnit sig på jorden!

Naturligtvis finns det delar av konventionen som är positiva. En sådan är det 5:e huvudmålet, att ge flickor och kvinnor likställdhet i alla sammanhang. Att problemet som sådant ligger i de muslimska länderna gör detta mål till ett luftslott. Islam kommer aldrig att ge upp sin religiöst baserade syn på kvinnors ställning i samhället. Agendan ger därför också många möjligheter att komma förbi det 5:e målet genom hänvisning till kulturella särintressen.

För att inte trötta ut er alltför mycket återkommer jag med fler analyser inom kort, säkert tillsammans med andra krönikörer. Genom media kommer ni inte att få mycket insyn och vår 7-klöverregering lär inte heller anstränga sig med att förklara sambanden. I detta inlägg vill jag främst peka på det för Sveriges del totalt omvälvande skiftet från en folkvald demokrati till en tjänstemannastyrd världsorganisation utan insyn eller genomlysning. Under perioden fram till 2030 kommer nationerna att få spela en roll som närmast kan liknas vid det självstyre som vi idag har på kommunal nivå. Som bekant håller även detta redan på att naggas i kanten. Hanteringen av den manipulerade klimatfrågan och hoten om internering av skeptiker i USA (Hansen) kan tjäna som exempel på de möjligheter som FN:s tjänstemän ser i framtiden.

Kvarstår att utreda vilka bestraffande åtgärder som FN-styret kommer att tillämpa gentemot de nationer som vägrar lyda, trots sin signatur på konventionsdokumentet, hur de nationer skall hanteras som genom en oppositionell folkvilja vill lämna FN-samarbetet och framför allt hur de befolkningar skall hanteras som vägrar överge sin ekonomiska standardnivå till förmån för en global inkomstutjämning.

Sov gott!

Peter Krabbe