Inför EU-valet

Inför EU-valet är det nyttigt att lyssna på Christine Anderson från Tyskland och hennes syn på vad som händer i EU:s parlament. Hon är en av kritikernas starkaste röster och välplacerad i parlamentet för att kunna ha maximal insyn.

CA noterar att nervositeten inom EU:s styrelse, dvs kommissionärerna, stiger markant inför risken att nuvarande trend kommer att ge de konservativa en ny och oväntad majoritet i församlingen, något som i sin tur riskerar att stoppa många av de agendor som globalisterna nu fritt driver utan risk att själva bli stoppade. Till dessa hör gender för att splittra mänskligheten och isolera individen, klimat-agendan med alla sina tillbehör som minskning av utsläppen av CO2 och i praktiken därmed demonteringen av stora delar av vår industri, elbilar, förstörelse av vår miljö genom vindkraftparker och solcells anläggningar som täcker allt mer av tidigare produktiv åkermark, m.m. Detta i ett läge där kärnkraften i sin ständigt förbättrade version hade varit en given lösning att föredra. Jag kan lägga till kostnader för utsläppsrätter som ingen vet vem som lägger beslag på, flygskatter, bensinskatter och elskatter som bara har till uppgift att gynna staten på individens bekostnad, trängselskatter och bilfria zoner som kommer att haverera hela näringslivet i stadskärnorna. Allt sammantaget ett vansinne som trotsar allt vi tidigare sett – och i EU:s regi.

EU möjliggör genomförandet i kraft av sin hittillsvarande miljövänsters majoritet och kommissionärernas gedigna socialistiska eller till och med kommunistiska bakgrund. Skräcken inför att detta korthus skall rasa är påtaglig och deras trygghet i att parlamentet är en lätthanterlig verkstad som lyder order riskerar att ersättas av en fungerande demokrati där de nya konservativa krafterna rensar upp i röstlängderna. Alla tecken tyder på kommande stora framgångar i EU-valet.

Pågående centralisering av medlemsländernas styre ligger inte i folkens intresse, utan i de multinationella storbolagens. De nationella och kulturella identiteterna går förlorade och frånvaron av en fri press med ambitionen att granska makten gör att regeringspropaganda, ofta missledande, styr i fel riktning sett ur individens synvinkel. EU kan numera ses som ett högkvarter för fake news.

Alla ifrågasättanden av EU:s agendor betecknas som konspirationsteorier, trots att det gång på gång efter några år bevisas vara sanna avslöjanden. Ett exempel är EU:s påstående att vaccinationer räddat 20 miljoner liv. Man ger då associationer till Covid-vaccinet när statistiken avser samtliga vaccinationer mot alla sorters sjukdomar. I själva verket bedöms Covidvaccinet ha orsakat 17 miljoner dödsfall. Enorma belopp har den vägen slussats över till läkemedelsindustrin genom centrala beslut i EU.

Trots löften om motsatsen fortsätter migrationen oförminskat med påföljande våldsdåd, misär bland flyktingar och allvarliga störningar i våra samhällen. Det är en ohållbar politik att låta ekonomiska flyktingars intresse av ett bättre liv gå före våra egna intressen att kunna leva i en säker miljö där skola och samhälle ger trygghet och skydd mot kriminalitet. EU:s yttre gränser måste stängas tills en hållbar lösning finns att lösa migrationen med.

Till Christine Andersons intervju kan därutöver läggas:

Det pågående kriget i Ukraina skapar oenighet i EU om behovet av ökade insatser med krigsmaterial och personal istället för framtvingade fredsförhandlingar i syfte att få slut på krigshandlingarna. Ukraina är varken medlem av EU eller NATO och därmed inte berättigade till de enorma ekonomiska bidrag som nu lämnas från EU i syfte att ”besegra” ett land som Ryssland som inte kan besegras med mindre än att ett nytt världskrig startas. Oenigheten om bakgrunden till krigshandlingarna riskerar att dela EU och därmed äventyra hela projektet med ett enat Europa. Medvetandet om att helt andra intressen ligger bakom EU:s beslut i frågan blir med all säkerhet en ödesfråga för EU i det kommande valet.

Sittande regeringars medvetna och konsekventa smutskastning av de konservativa partiernas valretorik visar att EU:s nuvarande regim är skräckslagna inför de opinionssiffror som alltmer pekar mot deras sortie från makten. Särskilt Östeuropa har i färskt minne hur en totalitär stat fungerar och vad den innebär för individens frihet och nationella arv. Utnyttja valet till att vrida vägvisarens åt rätt håll, detta är sista chansen!

Peter Krabbe som förmedlare av Christine Andersons intryck från EU.

När historien upprepar sig… del 3

Heinrich Reuss grips av tysk polis för att ställas inför rätta.

Nu, under maj månad 2024, inleds rättegångar i Tyskland mot en gruppering som anklagas för förberedelse till terrorism och högförräderi. En av de huvudåtalade är Heinrich Reuss, enligt egen uppfattning prins av hertigdömet Reuss, beläget i det tidigare Östtyskland. Familjen Reuss hörde till de drabbade av kommunisternas markreform som jag beskrivit i tidigare avsnitt. De förlorade med andra ord allt genom konfiskationen efter WW2. Kvar av slottet finns ett medeltida försvarstorn och en tomt där Reuss försökt driva ett tivoli som försörjning. Vad familjen Reuss tycker om det återförenade Tyskland och dess vägran att kompensera adelsfamiljerna för deras förluster efter annekteringen genom Sovjetunionen kan vi lätt föreställa oss.

Vad som är högförräderi och vem som är förrädaren kan därför på goda grunder diskuteras. Ett väpnat angrepp på staten är naturligtvis formellt sett terrorism, men som jag redan konstaterat är saken slutdiskuterad i Tyskland – och EU – och någon annan lösning finns inte ens på kartan. Man kan därför knappast förvänta sig att den som förlorat mångmiljonbelopp på politiska beslut skall nöja sig med det. Reuss är inte ensam i den situationen och den stat som genomfört stölderna av den privatägda marken får nog vara beredd att gå i svaromål i en offentlig process som lär ge eko över resten av den civiliserade världen.

I december 2022 gjordes då ett tillslag med hjälp av 3000 poliser i syfte att gripa och säkra bevis mot vad man ansåg vara en förberedelse till statskupp i Tyskland. Efter 18 månader utredning är det dags att sätta offentlighetens ljus på ”terroristerna”, mycket välplanerat inför EU-valet om knappt en månad. Man vill, oavsett utgången, visa att högerextrema grupperingar (inklusive AfD) utgör ett hot mot demokratin. Högerextrema är alla till höger om liberalerna.

Förutom Reuss är 25 personer åtalade. Reuss är 72 år gammal och en medåtalad jämnårig avled i häktet efter 15 månader i cellen. I vad mån han fick hjälp på vägen vet vi inte, men CIA är duktiga på metoden. En annan åtalas även för mordförsök efter att ha fått spel när insatsstyrkan stormade hans bostad och i panik skadesköt två poliser.

Syftet med den planerade statskuppen var enligt åklagaren att införa en ny regeringsform. Man tog avstånd från statliga institutioner och ”den fria demokratiska grundordningen” (!) och stödde sig på ”konspirationsmyter”, QAnon-ideologin och var övertygade om att Tyskland styrdes av en ”djup stat”. Hmmm. Någon som känner igen sig? Enligt åtalet hade det nya Rådet planerat att förhandla om den nya statsordningen med de allierade makterna från WW2, som jag ser det en grov felbedömning eftersom dessa genom fredsavtalet var den direkta anledningen till Tysklands situation efter kriget och dessutom i hög grad utformade systemet med den tjänstemannakartell som under statschef och regering utgör vad vi kallar Deep State. De sannolikt fällande domarna kommer med säkerhet att resultera i minskad yttrandefrihet och skärpta lagar till skydd för det sittande systemet.

En annan aspekt i åtalet gäller de tyskar som kallas för Reichsbürger, vilket står för tyska medborgare som inte erkänner Förbundsrepubliken Tyskland i sin nuvarande form. De uppskattas till drygt 20.000 man och bedöms kunna medverka i ett väpnat kuppförsök. Man skall se detta mot bakgrund av att Tyskland inte formats av egen kraft utan genom de allierades beslut, i Östtysklands fall av den aparta Sovjetregimen. Den utländska ockupationen var under de första 30 åren mycket påtaglig i Tyskland, särskilt genom USA:s närvaro i den södra zonen med Frankfurt som ”huvudstad”.

Statskuppen skull rent praktiskt genomföras genom en väpnad stormning av riksdagshuset och arrestering av förbundsdagens medlemmar. Därefter skulle institutionerna ombildas med utgångspunkt i tyska intressen, inte de allierade ockupationsmakternas. Henrik Reuss skulle vara ny regeringschef, vilket visar att oförrätterna mot mark- och företagsägarna genom den kommunistiska markreformen och konfiskationen av deras tillgångar är den verkliga orsaken till denna planerade revolt. Om denna bakgrund kommer media garanterat inte nämna ett enda ord i referaten från domstolsprocessen. Reuss är dömd i förväg att försvinna för gott, som den kanske siste representanten för ett historiskt system som en gång för alla ändrat riktning mot nya, för flertalet okända marker.

Att revolten skulle ha kunnat lyckas finns inte på kartan ens, världen ser inte länge ut så. Istället blir rättegången ett propagandanummer i syfte att stärka globalismens grepp över en allt mer sviktande demokrati som tyvärr står på randen till sin egen undergång.

Med denna lilla granskning av Tyskland vill jag också peka på hur sionismen befäst sitt grepp om Tyskland sedan WW2 i enlighet med doktrinen ”håll USA inne, Ryssland ute och Tyskland nere”. Situationen blir allvarlig när demokratin hotas genom att partier som AfD i opposition mot sionismens liberaler riskerar att klassas som terrororganisationer och förbjudas. AfD kommer sannolikt att bli Tysklands största parti i kommande val, vilket man är väl medveten om. 80 år av förmyndarskap är nog för tyskarna. Därmed återvänder vi till våra egna problem…

Peter Krabbe

När historien upprepar sig… del 2

Återföreningens glädje – men med spruckna illusioner för vissa ….

Vi skall i detta avsnitt fortsätta med granskningen av vad som hände när en stor del av den etablerade västvärlden blev kommunistiskt, detta under perioden 1945 – 1990 då DDR var en realitet. När DDR upphörde att existera 1989 och Östtyskland och Västtyskland skulle återförenas, trots att de under närmare 50 år haft helt skilda och motsatta politiska system, skedde det inte utan konflikter.

Återförening – eller sammanbrott?

Man hade helt enkelt konfiskerat alla storgods i östra Tyskland – utan ersättning till ägarna – och stod nu inför uppgiften att åter igen privatisera ägandet. Det skulle ske genom det statliga Treuhandanstalt. Att lämna tillbaks gårdarna till de förra ägarna var av oförklarlig anledning inget alternativ, något som till och med fastställdes i EG-domstolen. Visserligen var många av herrgårdarna rivna och ägarna avlidna, men värdet var enormt och i många fall fanns arvingar i livet. Man var med andra ord nöjda med att ha krossat adeln och de konservativa storgodsens ägare för gott. Vem skulle då ta över ägandet?

I ett försök att legitimera fortsatta åtgärder instiftades en rad nya lagar, alla i syfte att ge den nya staten fullmakt att hantera ägandet enligt eget tycke. Mark och företag var ju de facto stulna från tyska medborgare, så situationen var inte  enkel. Treuhand var därmed ägare till 8.500 företag med 4 miljoner anställda och ett beräknat värde av 600 miljarder D-mark. De skulle sedan klyvas till 14.600 nya bolag. 2,4 miljoner ha jordbruksmark ingick också i paketet.

Det våras för globalismen.

Uppgiften var att privatisera snabbt och med maximal inkomst samt att försöka bevara så många arbetstillfällen som möjligt. Det innebar ändå att många företag fick avvecklas på grund av bristande lönsamhet, samtidigt som andra var attraktiva för utländska köpare. I detta sammanhang var västtyskar utländska. Den västtyska företagsvärlden var genom Marshallplanen redan uppbyggd med amerikanskt kapital och hade därmed ett stort inslag av judiskt ägande. Kraftverk, stålverk och varvsindustrin var attraktiv.

Av naturliga orsaker saknade östtyskar kapital för att själva köpa in mark och verksamheter, bara 6% av försäljningarna från Treuhand gick till östtyskar. Globaliseringen av östra Tyskland blev därmed i det närmaste total. Den nya förbundsstaten Tyskland blev därmed styrd av utländskt ägande på ett sätt som avvek starkt från övriga Europa.

Den petrokemiska industrin i Tyskland byggdes ut kraftigt vid inledningen av WW2 och samverkade med regimen. Flera anläggningar skulle efter kriget förstatligas och ingå i Treuhand. Bunaverken uppfördes av IG Farben före kriget men undgick att monteras ner för transport till andra sovjetiska områden i likhet med många andra industrier – DDR skulle bli agrart – och var en godbit för återköp. Gamla intressenter vädrade morgonluft och företag som BASF, Agfa,  Bayer AG och Hoechst stod i kö. Jag vågar utan att ha undersökt saken närmare påstå att många av dessa flyttade industrianläggningar finns i Ukraina idag. De skulle säkras för den sovjetiska produktionen på tryggt avstånd från västvärlden.

Bunaverken var för övrigt granne med ett än idag produktivt kolkraftverk som numera har skånska E.ON som ägare. Nåja, skånskt var länge sedan, nu är det ett tyskt globalt företag med huvudkontor i Västtyskland. I området finns också stora deponier från kemiskt avfall, täckta under böljande kullar där ingenting växer.

Sammanfattning.

Poängen med denna artikelserie är att visa hur det sovjetiska systemet med konfiskation av privat mark, följt av utförsäljningar för en spottstyver efter politisk kollaps, gynnade globalismens framväxt på ett sätt som vi nu åter ser i andra f.d. sovjetiska samhällen, för närvarande främst i Ukraina. Den industriella uppbyggnaden i sydöstra Ukraina är en direkt följd av DDR:s kollaps. Utvecklingen i Ukraina under sovjettiden är en kopia av motsvarande i DDR. De självägande bönderna utrotades redan efter den ”ryska” revolutionen genom folkmordet Holodomor, då miljontals bönder som vägrade lämna sina gårdar saklöst mördades. Revolutionen organiserades och styrdes av de judiska bankirerna i New York och Washington. På så sätt kunde man avlägsna den bromskloss som det privata ägandet utgjorde för storskaliga industriprojekt inom gruvindustri, stålverk, energiproduktion och varvsindustri. De gamla strukturerna med markägande adel och grevskap kunde effektivt utrotas och ge billig eller gratis mark till industrialisterna.

Vi har redan kunnat läsa om hur globalismens storföretag som Black Rock och Vanguard köper in enorma arealer jordbruksmark i Ukraina, allt styrt av politiska kontakter med krigsförande politrucker som Zelensky och hans back-up av judiska oligarker som Kolomovskij m.fl. Enligt uppgift köper västvärldens kemiska industriföretag – samma aktörer som i utförsäljningen av DDR men nu med hjälp av Soros – in mark i Ukraina i syfte att skapa kemiska soptippar som inte accepteras i väst. De tyska företagen ovan är numera förenade även med franska som Sanofi, ingående i de franska judeägda industrisyndikat som idag styr den franska politiken, inklusive presidenten. Vill man hitta trådarna till USA behöver man inte anstränga sig nämnvärt.

Det sammanfallande sovjetsystemet har med andra ord bäddat för de nya globalisterna genom att lägga allt markägande i politikernas hand, en ideal lösning för ett kunna bygga ett system som går ut på att storfinansen skall kunna styra politiken, inte tvärtom som vore det normala. Det gör f.d. sovjetrepubliker särskilt intressanta för globalisterna och försöken att störta deras nya regimer kommer att fortsätta tills allt är i deras händer, det gäller både Ryssland och Kina. Har vi svenskar någon anledning att delta i detta projekt?

Fortsättning följer…

Peter Krabbe

När historien upprepar sig… del 1

Mao, Stalin och till höger om Stalin, Walter Ulbricht, som skulle leda DDR in i kommunismens värld.

Ibland kan man tycka att pågående utveckling i världspolitiken är obegriplig. De flesta förklaringar kan man ändå finna i vår historia. Vad gäller globalisternas krigshets mot f.d. sovjetiska besittningar, som idag Ukraina, finns förståelsen att hämta om vi går åttio år tillbaks till Tyskland. Många ungdomar idag vet knappt att Östtyskland existerat eller varför. Det vet jag som levt under hela denna period. Jag skall i ett par artiklar binda ihop trådarna och skapa lite klarhet!

Krigsslutet 1945.

Alla vet säkert att vid krigsslutet efter WW2 delades Tyskland i två förvaltningszoner, det västra Tyskland under alliansen USA, England och Frankrike och de östra delarna under Sovjet. Berlin delades i tårtbitar till var och en. Man kan säga att Västtyskland renoverades efter västerländsk modell, medan Sovjet nu fick den godbit genom Östtyskland för omstrukturering till ett kommunistiskt samhälle som man sökt ända sedan den ”ryska” revolutionen 1918. Lite mindre än hela Tyskland, men bra nog.

Medan västalliansen valde att bygga upp och investera i de av kriget förstörda länderna – man såg det som ett gyllene tillfälle att kunna styra amerikanska storföretag och finansinstitut till en ny, väntande marknad – ville Sovjet skapa en ren jordbruksstat utan industri och eget liv. USA formulerade sin politik genom Marshallplanen, skapad av de från Tyskland bördiga judarna George Marshall och Henry Morgenthau medan Sovjet kontrade med sin Molotovplan.

Marshallhjälpen gavs i form av lån från amerikanska banker och uppgick till totalt 13 miljarder dollar, som skulle betalas tillbaks. Detta var klart 1971, 25 år senare. Men hjälpen var inte gratis. USA:s provision uppgick till 5% av lånebeloppet, vilket nog kan ses som en god investering vid tillfället. Dessutom avsattes ytterligare 5% som arvode till – hör och häpna – CIA, för hemliga operationer i Europa. Våra europeiska länder fick själva betala för att bli spionerade på, naturligtvis med hänvisning till vår säkerhet. Världens största underrättelseorganisation byggdes nu upp och den är fortfarande aktiv med att styra över politik globalt och dess kopplingar till Schwab i Tyskland började redan då. Men åter till kommunisternas projekt!

Den sovjetiska jordreformen.

Sovjetunionen såg mer ideologiskt på sitt nyförvärv, Östtyskland (DDR – Deutsche Demokratische Republik) och prioriterade avsikterna att utrota de konservativa storgodsägarnas inflytande över politiken.

Den gammaltyska strukturen med hertigdömen, prinsar och grevar med sina slott och enorma arealer av både skog och mark, var särskilt markant i nordöstra Tyskland. Att krossa dessa en gång för alla vägde tyngst. Man införde därför 1945 års jordreform direkt efter krigsslutet. Den innebar att en stor del av jordbruksmark och privat industri exproprierades för att tillfalla staten utan ersättning.

Marken överfördes till en markfond, som skulle genomföra en omfördelning av ägandet. Med storgodsen som målgrupp infördes en bestämmelse som medgav expropriation av gods med större areal än 100 ha. Detta innebar att 35% av arealen, totalt 3,3 miljarder ha, stals från den tyska aristokratin. Två tredjedelar av detta delades ut till småbönder och arbetslösa medan en tredjedel behölls av staten som statliga jordbruk (VEG).

Men det räckte inte med att storgodsens ägare blev av med egendomar de ofta haft i flera hundra år, de förlorade även rätten till all annan egendom som möbler och kläder och egendomarna plundrades på allt sitt innehåll. Dessutom fördrevs de från sina hemtrakter och internerades i många fall i arbetsläger eller sändes till Gulag.  Av dem som hade gårdar med storlek under 100 ha stämplades många som nazister och krigsförbrytare efter en godtycklig bedömning och tvingades ansluta sig till ett jordbrukskollektiv. I den tyska armén var det ett flertal officerare som hade en adlig bakgrund med släktgods i familjen. Det var därför enkelt att inkludera dessa i den kategorin. Totalt exproprierades 7160 av de största gårdarna och 4537 av de mindre.

När verkligheten kommer ikapp.

Man bedömde att jordreformen skulle komma att innebära ett behov av 100.000 nya hus, ladugårdar och stall till följd av omfördelningen till små jordbruk som inte existerat tidigare. Men det saknades både kapital och byggnadsmaterial.

Enligt ett regeringsdekret beordrades att slott och herrgårdsbyggnader skulle rivas för att byggmaterialet skulle kunna återanvändas till nybyggnationen.

Resultatet blev att de gamla kulturmiljöerna utplånades, vilket till och med retade de bönder som tidigare varit en del av dem, samtidigt som det tillförda byggnadsmaterialet av rivningsmassor var både i dåligt skick och arbetskrävande. Många herrgårdsbyggnader hade dessutom ockuperats av bostadslösa som därmed tvingades riva sina egna bostäder.

Tanken med småjordbruk på många händer misslyckades helt. Produktiviteten sjönk och bönderna klarade inte sin ekonomi. En övergång skedde därför från 1950-talet till jordbrukskooperativ för att skapa större och därmed mer bärkraftiga enheter. Det innebar en återgång till det gamla men med staten som ägare istället för aristokratin.

Avveckling av kommunismen.

År 1989 kollapsade DDR. En återförening med Västtyskland stod nu för dörren. Domstolarna fick gå på högvarv för att hantera processer om återlämnande av stulna tillgångar och gårdar. Alla anspråk på förlorad egendom avslogs av domstolarna. Istället menade man att återföreningen skulle finansieras med hjälp av försäljningen av de konfiskerade egendomarna. De hade ju tillförts staten för närmare 50 år sedan och man såg ingen anledning att återlämna dessa. Syftet med avnazifiering, demilitarisering och demokratisering motiverade åtgärderna. Slutet kom 2005 då EG-domstolen avslog en begäran från tidigare markägare att upphäva jordreformen! Locket hade lagts på över en av världshistoriens största stölder…

Nya ägare, gissa vilka!

I syfte att återskapa en privatisering (utförsäljning) av den konfiskerade egendomen bildades 1990 Treuhandanstalt med en chef och en styrelse. Dess första chef, Detlev Rohwedder mördades redan året efter. Mordet skrämde bort flertalet aspiranter till posten, men CDU-politikern Birgit Breuel lyckades driva verksamheten vidare. Känslostormen var enorm inför slakten av ett projekt som ruinerat tusentals egendomsägare.

Vad som hände med Treuhand och den konfiskerade jordbruksmarken efter 1990 skall vi se närmare på i nästa avsnitt! Fortsättning följer…

Peter Krabbe