När någon bestämmer att solen skall gå i moln….

När jag nu skriver denna artikel får jag börja med att be de utskrattade hjältar som tidigt varnade för chemtrails om ursäkt, jag hörde nämligen själv till dem som skrattade. Idag vet vi med hundraprocentig säkerhet att chemtrails inte är en konspirationsteori, utan en skrämmande verklighet. Dessutom skrämmande på ett sätt som får det mesta av globalismens galenskaper att förblekna. Efter trevande försök att manipulera mänskligheten med vaccinationer, GMO, läkemedel, kemisk besprutning m.m. har man nu på allvar tagit till storsläggan med giftbesprutning från luften över världens befolkningstäta områden. Med hjälp av luften vi andas kommer ingen undan, varken vi människor, djuren eller ekosystemet som helhet. Vad handlar då detta om?

Alla kan se de vita svansar som flygplanen över våra huvuden lämnar efter sig. Det är vi också vana vid och ingen reagerar nämnvärt när man ser det. Men numera finns det två sorters svansar, contrails som är de normala kondensationsstrimmor som flygplan på hög höjd alltid lämnar efter sig och chemtrails, som är medvetna utsläpp av tungmetaller i syfte att manipulera vädret genom ökad molnbildning. Så ser i alla fall den officiella versionen ut, men verkligheten är något annorlunda.

Contrails lär man sig snabbt att skilja ut, de förekommer vid flygning på hög höjd, har svansar som inte är längre än ett par hundra meter och som dessutom upplöses helt efter några minuter. De är ofarliga och naturliga och bildas av vattenånga i mötet mellan motorernas varma luft och den omgivande kalla luften.

Chemtrails är inte heller svåra att känna igen, de ligger kvar som vita streck på himlen, sprider sig långsamt i sidled för att bilda långsträckta skyar, som tillsammans med de ofta korsvis utlagda svansarna under dagens lopp bildar ett homogent molntäcke. Solen är borta. Den stora skillnaden är att chemtrails består av små, små partiklar av tungmetaller som långsamt dalar ner mot vårt jordklot och lägger sig över allt vi odlar, äter och berör. Dessutom finns de kvar i luften vi andas i form av nanopartiklar som vi kan relatera många sjukdomar till.

Konsekvenserna börjar nu bli så tydliga att till dags dato har 32 stater i USA infört restriktioner mot vädermanipulering på grund av de uppenbara riskerna för miljö och hälsa. Ett exempel är RI H6011/ 2017/ Regular Session/ Rhode Island House Bill 6011, The Geoengineering Act of 2017, regulates geoengineering of the global environment, som bordlades för vidare utredning så sent som i mars 2017. Vid en hearing i Shasta County Supervisors Testimony, California 2014 fick välinformerade läkare, piloter och forskare lägga fram sina underlag för en kommission, som drog slutsatsen att gränsen nu är nådd. Kalifornien är hårt drabbat genom mångårig experimentverksamhet , trots att mycket av forskningen bedrivs just där. Arbetsnamnet är Solar Radiation Management (SRM).

Vad är det då som man släpper ut?

Innehållsförteckningen får vi dels genom bolagens egna patentansökningar för metoden hos det amerikanska patentverket USPTO, dels genom de forskningsanalyser som utförts i vattentäkter och på mark av nedfallet. Patentansökningar för metoden med vädermodifiering har förekommit ända sedan 1930-talet. En modern variant har inlämnats av Hughes Aircraft Co i Kalifornien 1990, deras ansökan beskriver i detalj de kemikalier som används i deras program och stämmer väl överens med nedfallsanalyserna. Vanligast förekommande är aluminium, som fritt i naturen verkar som ett miljögift. Andra tungmetaller är barium, strontium och silverjodid, men även arsenik förekommer. Vid vattenanalyser uppmättes aluminium i kvantiteter 47 ggr det normala, strontium 10- 20 ggr normalt, barium 20 ggr normalt och ph-värdet på jordar konstaterades vara 25 ggr mer alkaliska än normalt. Nedfallet fungerar dessutom som en accelerator vid skogsbränder, som får större omfattning än normalt. Detta har man plågsamma erfarenheter från just i Kalifornien. Oförklarlig träddöd kan också med stor säkerhet hänföras till nedfallet. Monsanto, som är den största skurken vad gäller genmanipulering, inledde redan 2008 ett arbete med att göra sina grödor resistenta just mot aluminium! Du sköna, nya värld!

Neurologiska sjukdomar som Alzheimers (fyrdubblad frekvens i utsatta områden), autism, försvagat immunsystem och som följd förkortad livslängd hör till de sjukdomar som kopplas samman med nedsläppen. Partiklarna bryts ner till nanopartiklar i syfte att hålla sig uppe i luften, inandas när de faller ner och påverkar därmed hjärnans funktioner. Som av en slump sammanfaller detta med de bieffekter som man tillskriver vaccinationsprogrammen. Har vi samma upphovsman i båda fallen?

Vem som utför besprutningen vet vi i ett flertal fall, det amerikanska bolaget North American Weather Consultants Inc skäms inte för att på sin hemsida berätta vitt och brett om hur man utför uppdrag i ett 50-tal länder med vädermanipulering genom flygplan. Ett annat bolag är Weather Modification Inc, som kallar sin verksamhet för Cloud Seeding. Kanske är man trygg i den egna förvissningen att detta är ju bara något som är bra, vi bromsar Global Warming och är värda allt beröm för detta. När en regering beställer åtgärden behöver man kanske inte heller bry sig, betalningen är ju riklig och syftet gott? Men vem är det egentligen som beställer? Bolagen kallar sina kunder för ”sponsorer”. Och i Sverige? Över Skåne där jag bor går chemtrailsplanen just nu i skytteltrafik. Meteorologerna har svårt att förklara varför strålande sol i prognosen blev mulet, utan närvaro av lågtryck. Och mitt mossbeklädda tak som jag haft i 40 år och som dött under våren av förändrat ph-värde i luften saknar jag. Men viktigast är förstås att rädda våra ekosystem i stort och framför allt vår framtida hälsa, våra barn och barnbarns liv. Mer lättillgänglig information på svenska finns här.

Peter Krabbe

Blir Eurabia det framtida lyckolandet?

En av globalismens hörnstenar är omvandlingen av världen till en totalitärt styrd global organisation, uppdelad på fyra geografiska huvudområden. För oss i Europa är sammanlänkningen med Afrika och arabländerna till vad man tidigare kallade Eurabia den centrala tanken. Om Eurabia har jag tidigare skrivit här och den norske skribenten Jan Hårstad bidrar med en nyskriven artikel här, som är anledningen till att jag tar upp frågan igen.

Eurabia har sin upprinnelse i oljekrisen under1970-talet genom bildandet av EAD (The Euro-Arab Dialogue) 1973, som kort sammanfattat handlade om att byta en garanterad export av olja till Europa mot ett accepterande av spridningen av islam och arabisk kultur till vår kristna kontinent, kombinerat med en generös inställning till ökad invandring från arabländerna till Europa. Detta arbete har pågått oförtrutet under 40 år utan att uppmärksammas nämnvärt av medierna. Många är förvånade över att Islamic Centers och moskéer växer upp överallt i våra länder och förstår inte varför. Flyktingströmmar och annan planerad invandring har på kort tid givit MENA-länderna en befolkningsandel runt 15% i Europa och prognoserna pekar mot en likafördelning om 40 år. Cirka 80% av flyktingarna bedöms sakna asylskäl och kan klassas som ekonomiska flyktingar.

Är detta då tillfälligheter beroende på krig och oroligheter utanför Europa? Naturligtvis inte, scenariot är sedan länge fastställt av EU och dess föregångare i syfte att fullfölja globalismens agenda om blandning av världens befolkningskategorier till en enda, homogen idealmänniska. EAD har efter hand omvandlats till Euromed, därefter Barcelonaprocessen för att sluta som Medelhavsunionen (The Mediterranean Union, UM eller UfM i Frankrike) 2008. Drivande under senare år har varit Frankrike, och dåvarande presidenten Sarkozy.

Anledningen till att Medelhavsunionen nu till slut hamnat i media (ett fåtal) är att nyvalde presidenten Macron, i egenskap av hängiven globalist, under valkampanjen framfört sitt fulla stöd för det fortsatta arbetet med UfM. Eftersom detta är direkt kopplat till planerna för fortsatt och ökad invandring från MENA (Middle East – North Africa) önskade man inte överdriven publicitet i Macron-lägret, något som motståndarna försökte ändra på genom att släppa ut mail på nätet dagarna före valet. Detta mörkades dock snabbt och Macron slapp förklara för fransmännen att Ensemble hade en annan, vidare betydelse än att bara gosa tillsammans inom Frankrikes gränser.

Det paradoxala med Medelhavsunionen är att den egentligen bara är en fortsättning på kolonialismen från tiden före andra världskriget. Dess två främsta förespråkare är Frankrike, som byggde upp sitt välde till att omfatta de flesta länderna i Nordafrika samt området runt Syrien och Libanon, och Tyskland som hade haft nära relationer med Turkiet och dess föregångare, det Ottomanska riket, som omfattade stora delar av arabvärlden. Att Tyskland håller på att få en betydande turkisk befolkning är lika lite en tillfällighet som att de fransktalande nordafrikanerna söker sig till Frankrike. Att det inbördes maktförhållandet mellan Tyskland och Frankrike i framtiden kommer att påverkas av dessas respektive växande befolkningar är givet. Polariseringen innebär också en ökad risk för framtida väpnade konflikter inom EU.

I själva verket handlar det då om att radera ut gränserna mellan kolonialstaten och dess forna kolonier, på samma sätt som Frankrike nu hanterar sina övriga kvarvarande kolonier (Guadeloupe, Martinique, Franska Guyana, Réunion och Mayotte) . Även där föds man med franskt medborgarskap och har fri rörlighet inom EU. Skillnaden idag är att övriga länder i EU får dela en börda som man inte har något historiskt ansvar för. När Macron talar om att det är ”vår” skuld att integrationen innebär problem, bör han tala för sig själv och inte för EU som helhet. För att understryka denna skuldbörda firade Hollande och Macron under veckan avskaffandet av slaveriet med den högtidliga projektstarten för ett slaverimuseum, i likhet med förintelsemuseet i Berlin. Man kan förstå att de forna öststaterna Ungern m.fl. inte känner någon sådan skuld. Har vi i Sverige någon anledning att göra det? Knappast.

Det ryktas i korridorerna att Macron fått ekonomisk hjälp till sin kampanj av Soros, vars organisation Move On översatts direkt till Macrons En Marche. Att dessa två skulle bli EU:s nya radarpar kan skrämma livet ur vem som helst. Enligt säkra källor finansierar Soros också genom NGO:er (civilsamhällesorganisationer) en allt mer utstuderad fartygstrafik i syfte att hämta upp mindre flyktingbåtar utanför Libyens kust för vidare transport till det europeiska fastlandet. Detta ökar naturligtvis flyktingtrafiken avsevärt. Att denna rabiata person i kraft av sin enorma förmögenhet tar sig rätten att styra och ställa över politikernas huvud är upprörande och det är för mig en gåta att Soros inte för länge sedan satts bakom lås och bom.

När globalismen nu tycks stärka sina positioner i Frankrike finns det anledning att vara uppmärksam på just Eurabia-projektet, som om det inte stoppas kommer att förvandla Europa till oigenkännlighet redan under kommande decennier. Det är hög tid att lägga höger-vänsterpolitiken i malpåse och sätta upp nya skyltar med texten Nationalism (demokrati och oberoende) eller Globalism ( världsherravälde och elitstyre) på våra politikers CV, så vi har en chans att välja rätt i nästa val. I Frankrike är det redan för sent.

Peter Krabbe

Skall Frankrike leda Europa vidare mot globalismen?

Så står då Europa inför nästa vägval imorgon söndag, då fransmännen – och fransyskorna – går till valurnorna för att välja sin nya president. Valet gäller naturligtvis i första hand Frankrike, men genom sin polarisering även Europa som helhet. På ena sidan står nationalismen genom Marine le Pen, på den andra globalismen genom Macron.

Att döma av opinionssiffrorna blir det en promenadseger för Macron, som fått gungbrädan att tippa över efter onsdagens TV-debatt. Tittarnas reaktioner förvånar mig, Macrons debatteknik uppfattade jag som oförskämd och arrogant, en stressad och rabblande Macron bemötte all saklig kritik från Le Pen genom att minst en gång i minuten beskylla henne för att ljuga, i brist på svarsalternativ. En sådan debattör borde rimligen falla på eget grepp. Någon saklig redogörelse för Macrons egen politik kunde man knappast urskilja.

Macron är en märklig företeelse i fransk politik. Hans snabba karriär från de franska elitskolorna till Rothschilds bank och vidare till departementen för att sluta som fransk ekonomiminister i en vänsterregering, där han plötsligt, när vinden vänder, hoppar av och bildar en egen politisk rörelse med sig själv som presidentkandidat borde få flertalet att tänka efter. Hans karriär är enligt franska bedömare omöjlig och indikerar, med två år på varje plats, att han nödtorftigt gått igenom en utbildning iscensatt av andra krafter än det etablerade politiska systemet för att få en nyckelroll i Europas framtid. Den agenda han rabblar med en oanad frenesi är i minsta detalj signerad globalismen, och vem som utsett honom för att vända den EU-fientliga opinion som nu väller fram över Europa behöver ingen fundera särskilt länge över. Detta är första gången vi i Europa får se ett val som kan jämföras med det amerikanska presidentvalet, vad gäller de normalt dolda krafterna inom globalismen. Dess nu ogenerade matchande av en total outsider i syfte att sätta sin egen kandidant på posten, är ett försök att i elfte timmen rädda globalismen i ett sammanfallande EU från undergång. Tillsammans med Merkel skall nu Macron bilda det nya radarparet som skall vända utvecklingen tillbaks i ”rätt” riktning.

I Macrons värld gäller fri invandring och eventuella integrationsproblem är vårt eget fel, vi ger inte invandrarna deras rätta möjligheter att få en plats i samhället. Hollande och ministerkollegan Valls får kritik för att vilja utvisa de 11.000 problemungdomar som står på bevakningslistan för potentiell terrorism – de är ju franska medborgare. Valls bemöter kritiken med den syrliga kommentaren att de som riktar sina vapen mot egna ”landsmän” knappast gör sig förtjänta av att kallas medborgare.

Macron drar sig inte för att säga rakt ut i en TV-sänd debatt att politiken inte skall utformas av folket, detta åligger den elit som han anser sig tillhöra själv. Detta är en av globalismens huvudteser och representerar dess övergång från demokrati till den totalitära världsregeringen, där eliten utser sina egna efterträdare och folkets synpunkter inte längre efterfrågas. Macrons självförtroende har ingen gräns när han framställer den framtida politiken i jag-form – jag skall, jag vill, jag vet. Ordet vi ingår inte i hans vokabulär.

Normalt lyssnar det franska folket till de nationella lockropen, men ställda inför amerikansk debatteknik och en tuppkyckling med Macrons svada lyckas le Pen inte göra sig hörd i debatten och framstår som svag och undfallande, en roll som förvisso inte är hennes vanliga. Ambitionen att framstå som en värdig president blir förmodligen hennes fall i söndagens val, Macron kommer att vinna på teknisk knockout. Macron fick jobbet redan efter Hollandes första år, när det stod klart för globalisternas inre krets att fel president hade blivit vald.

Att Frankrike nu får en president som förespråkar ökad invandring och uppmuntran till islamismen kommer tveklöst att polarisera även EU. Ett enat Östeuropa med motsatta åsikter kommer sannolikt att splittra EU i nya block, för respektive emot invandring och mångkultur. Kanske vore det då också dags för oss i Norden att skapa det ekonomiskt starka block vi utgör tillsammans för att en gång för alla göra slut på EU:s expansionspolitik och få ett självbestämmande på villkor som passar vårt eget kynne. Problemet är tyvärr Sverige, som med sin nuvarande ledning inte vill inordna sig ens i en nordisk identitet. Förstår man vad som är alternativet? Jag tror inte det.

Peter Krabbe

I väntan på det ofattbara.

Medan vi sitter här och väntar på värmen, tror jag att vi alla blir allt mer fundersamma över framtiden. Värmen kommer i nästa vecka, men kanske blir det hetare än vad vi någonsin tänkt oss? Brakar kanske till och med ett nytt världskrig igång, utan att vi riktigt kan förstå vad som händer? Att spågummor och allehanda profeter förutspår ett krigsutbrott under våren kan vi nog le åt, men vad skall man tro när drottning Elisabeth inför vänkretsen (enligt icke namngiven rapportör) fullt allvarlig meddelar att ”2017 is a very special year. It will go down in history as the start of World War III”. Observera den positiva undertonen. Budskapet lär ha meddelats på drottningens privata födelsedagsfest den 22 april.

Nu hör det till saken att drottningen av vissa anses vara det formella överhuvudet i Illuminati, mycket beroende på det brittiska kungahusets enorma både monetära tillgångar och inflytande i en stor del av världen. Hon borde i så fall med andra ord vara väl påläst vad gäller lämpliga åtgärder för att slutligt införa den nya världsordningen, något som anses kräva ett världskrig för att både skapa det kaos som krävs för ett maktövertagande och för att markant reducera världens befolkning till de önskade nivåerna. Lockande är också den enorma ekonomiska potential som finns i återuppbyggnaden av ett ödelagt stadslandskap – förutsatt att den västerländska anläggningsindustrin finns kvar efteråt. Nåja, om drottningens roll i sammanhanget vet vi måhända för lite…

De som stönar över ”nya konspirationsteorier” kan kanske ändå försöka ta till sig den konkreta världssituationen, med USA:s konfrontationspolitik i Syrien, Ukraina och nu senast Nordkorea. Turkiet går mot fascism, flyktingkrisen – som i sig självt är ett resultat av USA:s hårdnackade kamp om Mellanösterns olja – riskerar att få Europa och EU att implodera, påven försöker skapa relationer med islams prelater och över hela världen ställs kampen mellan nationalism och globalism på sin spets. Östersjön är helt plötsligt ett strategiskt viktigt område i ett kommande krig och vår regering står som byfånar och ser på när NATO gör Sverige till sitt övningsfält i en planerad kamp mot nationalisternas Ryssland. NATO:s och USA:s missiler växer upp som snabbväxande småländsk granskog i alla gränstrakter mot nationalismens högborgar Ryssland och Kina.

Bara den som är både blind och döv kan ha undgått att notera att tonen i världspolitiken har hårdnat de senaste månaderna. Globalisterna har inte tid att vänta längre, USA:s framtid som potentiell världshärskare har ett bäst före-datum som håller på att gå ut. Det är nu eller aldrig. Snart tippar gungbrädan över, när Putin och Xi Jinping sätter sig på sin halva samtidigt åker till och med Trump upp i taket. Trumps generaler har som enda problem att hitta en lämplig provokation eller false flag som duger som förevändning för att sätta igång spelet. Oj, vad man försöker!

Det som är mest förunderligt är att ingen tycks bry sig. Livet går vidare som om allt vore helt normalt. Kanske orkar man inte ta in mentalt att ett tredje världskrig faktiskt kan vara en realitet inom en nära framtid. Jag tror att det beror på att man inte vill förstå vad NWO innebär, att det finns konkreta planer i flertalet styrande världsorgan att införa, en ny världsordning. Förändringarna kommer över oss som dropparna i ett lätt duggregn, vi blir inte riktigt våta, bara nästan. Huka och gå vidare. Det går nog över.

Kanske tror vi att även ett nytt världskrig kommer att utspelas som underhållning i TV-rutan, långt ifrån den verklighet som vi lever i. Att vi kan fortsätta att ta en öl och en macka framför TV:n och bara förfasa oss över de motbjudande bilderna, som nu i Syrien. Kanske tror vi att vi är trygga genom de  Patriotmissiler som kommer att stå på Gotland och i Skåne? För NATO skjuter väl först? Eller?

Kan vi då göra något för att stoppa utvecklingen? I England återupprättar man sitt nationella självbestämmande genom en folkomröstning, i Frankrike väller en våg av välbehövlig nationalism över landet genom presidentvalet, där nationalism ställs mot globalism på ett närmast övertydligt sätt, genom Le Pens vädjan till folkviljan mot Rothschildbankiren Macrons inbjudan till världens alla folk att ta del av Frankrike – La France Ensemble. Fransmännens revolution ligger inte långt borta, den är bara en tidsfråga. I Sverige kan vi lämpligen försöka övertyga våra politiker om att hålla vårt land utanför NATO, det stoppar inte ett krig, men den alliansfrihet som vi tillsammans med Schweiz är relativt ensamma om att ha respekt för globalt är den bästa present vi kan ge våra barn.

Men globalismen står eller faller inte med EU, den har sin hjärna i USA:s Deep State och förfogar över världens starkaste krigsmakt. Den fungerar som en boaorm som långsamt stryper sitt offer. Dess huvud kan bara kapas av amerikanarna själva. Ingenting tyder på att det kommer att ske.

Peter Krabbe

När världen förändras snabbare än vissa vill förstå…

Bilden ovan visar statscheferna för BRICS-länderna, Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Med sin nya gemensamma valuta lägger de grunden till en ny värld, helt olik den som vi i västvärlden varit vana vid och tagit för given. Tillsammans representerar dessa statschefer 3,2 miljarder människor, eller halva världens befolkning. När de går ut och gemensamt fördömer USA:s agerande i Syrien med hänvisning till att FN skall besluta om lämpliga åtgärder i denna konflikt, står det knappast att läsa någonstans i vår snedvridna media. Istället basuneras USA:s hopkok av lögner ut som den vedertagna sanningen och USA:s arroganta uttalanden att USA gör som USA vill i sammanhanget, oavsett vad FN och dess säkerhetsråd anser, ses som högst normalt och gillas av en samstämmig västvärld. Detta trots att samma scenario avslöjats redan 2013 i en FN-utredning.

USA, med en tiondedel av BRICS befolkning, anser att det är ett amerikanskt säkerhetsintresse att Syrien, ett land på andra sidan jordklotet, står under kontroll av amerikanska intressen. Vem har gett USA den för dem tydligen självklara rätten att bestämma över Mellanösterns olja? Är det inte ett märkligt förhållande för fler än för mig att detta – globalt sett – lilleputtland genom att skaffa sig en världsomfattande krigsmaskin som förbrukar nästan hälften av världens samlade militära resurser, gör anspråk på att genom hot och våldsam ”övertalning” bestämma vad som är lag och ordning på allas vårt jordklot?

Det blir allt tydligare att USA genom sin nya regim har för avsikt att göra en ”storstädning” av världen i syfte att försöka återupprätta den globala kontroll som man nu i snabb takt håller på att förlora. Bara under några månader har man lyckats blåsa upp Syrienkonflikten till ett väpnat krisläge, släppa en jättebomb över Afghanistan och skicka en kärnvapenbestyckad flottenhet mot Nordkoreas gräns. Allt genom egenmäktiga beslut utan samtycke från det FN som man själv i hög grad bidragit till att skapa i syfte att bevara världsfreden. Men FN talar inte längre samma språk, vilket inte heller BRICS-länderna eller stora delar av den övriga världen gör.

Hur skall man då få de 4 % av världens befolkning som är amerikanska medborgare att förstå att detta inte duger längre? Eftersom åsikterna naturligtvis går isär även i USA, kan vi kanske istället reducera ”l’enfant terrible” till 2 % av världens befolkning. I toppen sitter Trump, en president som världen satte sina förhoppningar till som den som skulle vända utvecklingen mot fredlig samvaro. Men det sätt som Trump förlorat sin trovärdighet på, bara efter tre månader, saknar motstycke i historien. En moloken Trump sitter i en intervju och berättar om hur han åt en magnifik chokladtårta tillsammans med Xi Jinping samtidigt som han över axeln godkänner anfallet mot Syrien – eller som han tydligen trodde – Irak. Denna lilla filmsnutt visar med önskvärd tydlighet att generalerna och ”Deep State” helt tagit över styret i USA. Detta är en skrämmande utveckling, eftersom i förlängningen finns inget annat alternativ än ett förödande världskrig. Denna försvinnande lilla procent makthavare som gör anspråk på att styra världen kommer aldrig att lyckas med detta, världen förändras snabbare än vad man tydligen förstår i USA. Tåget har gått, globalismen går mot sitt sönderfall.

Att samma finanskartell som styr världsekonomin från Wall Street och nu också tagit plats i den formella amerikanska regeringen, också tagit initiativet till den sedan länge planerade ommöbleringen av Mellanöstern med Israels hjälp är bara alltför uppenbart. 1900-talets historia borde ha fått oss att vara mer vaksamma, när nu scenariot riskerar att upprepas. Att tro att lokala småkrig i syfte att vinna ekonomiska fördelar är en framkomlig väg i vårt sekel är befängt och desperat. Världens centrum ligger inte längre runt Atlanten, det ligger i Asien. Där är det stopp för såväl globalismen som islamiseringen, västvärldens största misstag i vår tid. Hur länge skall vi finna oss i att betala priset för något som vi inte ens själva har valt?

Att ens tänka tanken att Sverige borde vara medlem av NATO i rådande situation är lika galet. Har vi någon anledning att delta i USA:s krigsmaskin? För att försvara oss? I så fall mot vem? Vilka värderingar är det som vi vill försvara oss mot? BRICS-ländernas uttalande är en tydlig signal om vem framtiden tillhör, lika tydligt är vem som kommer att vara framtidens skurkstater. När FN upphört att vara världens moraliska rättesnöre genom USA-ledningens ignorans återstår bara för globalismens soldater att i ett sista försök besätta världen innan dollarimperiet rasar. Låt det i så fall ske utan svensk medverkan. Bilda istället en neutral nordisk allians och rädda våra barn och barnbarn från krigets fasor. Det är snart för sent.

Peter Krabbe

Pokerspelet har börjat…

missilanfall

En förvånad värld åser hur USA vräker in 60-talet missiler över en syrisk flygbas, som en påstådd vedergällning för kemisk krigsföring.  Samtidigt som FN:s säkerhetsråd fastställer att det saknas övertygande bevis för att Syrien genomfört gasbombningen, deklarerar Trump att USA struntar i FN och agerar på egen hand och efter eget godtycke.

Trots att västvärldens politiker hyllar Trump för att ha ”återtagit kontrollen” inser de flesta att vi står inför ännu en False Flag-operation, genomförd för att hindra Syrien och Ryssland att fullfölja segern över de USA-allierade rebellstyrkorna i ISIS, Al Nusra och Al Qaeda.  Den bombade flygbasen utanför Homs är den som också står för attackerna mot USA:s rebellstyrkor. ISIS håller på att förlora greppet om Idlib och Al Qaeda detsamma i Raqqa.

Mönstret följer samma CIA-influerade strategi som vi redan sett i Irak 2003 och Libyen 2013. Syftet är att krossa den befintliga strukturen av nationalstater i Mellanöstern för att kunna rita en ny karta, med småstater under USA:s och Israels kontroll.  Att två så radikalt olika presidenter som Obama och Trump agerar efter samma mall i detta sammanhang visar att det är militären och CIA som själva fattar besluten.  Trumps högröstade och aggressiva attityd passar bra för militären, som nu kan gå vidare utan bekymmer för världsopinionens reaktioner, FN:s kritik och Rysslands eventuella agerande. Att Trump dessutom genomför denna attack med Kinas president sittande i sitt feriepalats i Florida visar på ett totalt förakt för världssamfundets åsikter.

Omvärldens reaktioner kan bara påverka i vilken takt övertagandet av Mellanöstern sker, inte OM det skall ske eller inte.  Att Trump äventyrar såväl världsfreden som ett möjligt ekonomiskt sammanbrott av världsekonomin bekymrar honom tydligen inte.  Livet tillsammans med en pokerspelare lär inte bli lätt framöver. Tyvärr är det våra liv som ligger i potten.

Mer om USA:s Mellanöstern-strategi finns att läsa i mina februariartiklar och i NEO:s utmärkta sammanfattning.

Peter Krabbe

Den ”förskräckliga” nationalismen…

world_nationalism-554x380

Vid ett samtal nyligen med gode vännen juristen ställdes frågan varför nationalismen skulle vara bättre än globalismen. Jag ser frågan mot bakgrund av att den svenska lagstiftningen och domstolarnas verksamhet inte är uppdaterade för att möta medborgarnas krav på trygghet och beskydd i en allt mer mångkulturell värld. Detta har alltid förvånat mig, att jurister som i sitt dagliga arbete har att försvara bl.a. äganderättens principer, kan se globalismen som ett föredöme för en civilisation.

Nationalismen handlar till stor del om just äganderättsprincipen. Med detta menar jag följande:

Att människor som under ett helt liv genom eget arbete och tunga skatteinbetalningar byggt upp ett samhällssystem, där de kan anse sig vara delaktiga och medägande i såväl de fysiska strukturerna som gator, landsvägar, järnvägar, broar och offentliga byggnader som de samhällsstyrande funktionerna som polis, räddningstjänst, försvar, skola, sjukvård och förvaltningen av landets kassakista med dess pensionstillgångar och andra offentliga medel. Att de också kan anses vara ägare till allt detta, borde vara alltför självklart för att ens behöva diskuteras. Den yttre ramen är lika självklart nationens geografiska gränser och de människor som genom sitt nationella medlemskap kan hävda sin delaktighet i det samhälle man långsiktigt bidragit till att skapa.

Nästa fråga blir med nödvändighet hur dessa medborgare kan finna sig i att deras valda ombud genom att förespråka fri invandring (flertalet politiska partier, EU och FN genom Agenda 2030) anser sig ha rätt att skänka bort medborgarnas tillgångar till människor utan tidigare anknytning till deras land. För varje utfärdat medborgarskap eller uppehållstillstånd skänker ombuden bort en del av de ursprungliga medborgarnas andel i det befintliga nationella kapitalet. Detta är en kränkning av medborgarnas äganderätt.

En normalinkomsttagare betalar under sin yrkesverksamma tid in c:a 10 miljoner i skatt till nationen. För höginkomsttagare är beloppen mångdubblade. I gengäld räknar man med att få sina pensioner därefter och den omvårdnad från samhället som inbetalningarna borde resultera i. Den som tror på detta system är nationalist. Hur kan detta ha blivit ett skällsord i det svenska språket?

Att känna delaktighet i denna nationella äganderätt är det kitt som håller samman en nation, genom ansvar för den fysiska miljön i lika hög grad som för de sociala systemen och skattemoralen. De som bränner bilar, bussar, skolor och andra både offentliga och privata byggnader saknar en sådan delaktighet. Att inte vårda nationalkänslan och därmed tunna ut medansvaret blir förödande för varje samhälle, i alla länder med hög samhällsmoral flaggas det med nationens fana både utanför och inom offentliga byggnader. I Sverige flaggas det bara på stången vid sommartorpet. Skillnaden är slående. Globalismen har satt sina klor i vårt arma land.

I globalismen å andra sidan tas ingen hänsyn till den nationella äganderätten. Vem som helst från vilket land som helst kan sätta sig vid det nationella bordet och äta dess frukter. Man kan lika lätt förflytta sig till nästa bord, när frukterna tagit slut. Kvar vid det tomma bordet sitter de som dukat upp, men ändå inte blev mätta. De som inte kan flytta, därför att deras enda tillgångar finns sparade i nationen som företeelse, de går inte att ta med sig. Den hånskrattande globalisten säger att nu skall vi omfördela världens tillgångar för att utrota fattigdomen globalt, alla får bjuda på det de äger i syfte att hjälpa andra som inte har något. I normal vokabulär kallas detta marxism. Globalismen är ett marxistiskt system. Fattigdomen är större i världen än i nationen Sverige. Därför skall vi upphäva vår nationella äganderätt för att våra ombud skall kunna fördela våra tillgångar till andra delar av världen. Har vi verkligen en konsensus om detta?

De ombud – politiker och tjänstemän – som hjälper till med omfördelningen blir rikligt belönade. De blir till och med miljonärer genom att dela ut våra nationella tillgångar. De får äran att tillhöra eliten, den som skall tysta oppositionen och leta fram våra gömda reserver ur garderoberna. Avskaffa kontanterna så att alla kan beskattas efter sin registrerade konsumtion istället, förbjuda innehav av guld och värdesaker som kan stoppas undan, omsätta för stora fastighetsinnehav i skatt och en lämpligare bostad anpassad till det nya ”behovet” och förbjuda alla onödiga lyxbilar som ingen kommer att behöva längre.

Alla inser säkert hur praktiskt det vore med en världsregering med säte i New York? Eller? En bra överblick över de globala fördelningsproblemen och inget känslomässigt trams om vad strävsamma förfäder byggt upp för barn och barnbarn! Nu skall vi rädda världen istället. Att några extra triljoner dollar hamnar i globalisternas bankvalv får vi se som ett skäligt arvode för att någon tar tag i problemet med att minska våra onödiga tillgångar till svältande barns förmån. Att demokratin försvann i samma veva är ju självklart när vi inte insåg vårt medansvar frivilligt.

För att återvända till allvaret, är det ändå märkligt att vår nations jurister inte inser att politikernas upphävande av medborgarnas nationella äganderätt är ett brott. Vi kan i år notera 100-årsminnet av den ryska revolutionen, där samma process genomfördes. En revolution behöver inte längre genomföras med hjälp av vapen, det räcker med indoktrinering och propaganda. Blir den därmed lagenlig? Knappast. Globalismen innebär samma sorts marxism som låg som grund för den ryska revolutionen och dess införande av företagsmonopol. Det är värt att notera att exakt samma intressen låg bakom då som nu. Globalismens apostlar sitter på Wall Street i New York. Fortfarande. Precis som de gjorde under den ryska revolutionen. Vill vi ha en repris på historien?

Kan inte alla, innan det är för sent, försöka förstå – nationalismen är det Goda, globalismen är det Onda? Nationalism är INTE nazism. Nationalism bygger på handel och utbyte med andra nationer – inom ramen för självbestämmande och demokrati. Globalismen är totalitär. Naturligtvis kan vi hjälpa dem som är utsatta i andra delar av världen – men inte genom att utplåna vår egen existens.

Peter Krabbe

Kissinger – en joker i världspolitiken?

trump-kissinger

I föregående artikel skrev jag om Trumps retoriska stöd för Israel och Netanyahus planer att stärka Israels roll i Mellanöstern – på arabstaternas bekostnad. Denna politik hade varit enfaldig om man inte redan hade räknat in Rysslands mer eller mindre öppna medgivande till en så omvälvande omdaning av oljeländerna.

Hur skulle då Ryssland kunna vinnas för saken? Det hade varit lika enfaldigt att tro att Trump ensam skulle kunna åstadkomma en rysk attitydförändring. I en analys av William Engdahl för NEO (New Eastern Outlook) kan vi ana svaret. Bakom gardinen står nämligen den gamle nestorn i amerikansk utrikespolitik de senaste 60 åren, tillika David Rockefellers högra hand och den drivande kraften bakom New Wold Order, den 93-årige Henry Kissinger. Om Kissinger och hans roll i samtliga NWO:s organ som Bilderberggruppen, CFR och Trilaterala kommissionen har jag skrivit tidigare, den som till äventyrs trodde att han dragit sig tillbaks på grund av sin ålder misstar sig grovt.

Genom sin judiska härkomst har Kissinger ett starkt intresse för Israels framtid, dessutom är han en av Saudiarabiens främsta rådgivare vad gäller investering av oljepengar i västvärldens ekonomi. Trumps val av Rex Tillerson som utrikesminister – hämtad från Rockefellers oljebolag ExxonMobil med stora affärsintressen i Ryssland genom samarbete med Putins och Rysslands oljebolag Rosneft – anses vara beordrad av Kissinger. Putin har tidigare beskrivit Kissinger som ”a world class politician”. I februari 2016 reste Kissinger till Moskva för ett ”privat” möte med Putin. Kremls talesman Dmitry Peskov beskrev mötet som ”a friendly dialogue between President Putin and Henry Kissinger, who are bound by a long-standing relationship”.

I en artikel i tyska tidningen Bild den 26 december 2016 tolkas rapporter från dåvarande Trumps Transition Team som att Trump kommer att söka ”konstruktivt samarbete” med Ryssland i motsats till Obamas sanktionspolitik. I artikeln nämns Kissinger som mannen som skall skapa detta genom att bl.a. lyfta de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och erkänna Rysslands rätt till Krim. Till mångas förvåning prisade Kissinger i en CBS-intervju den nyvalde Trump med orden ”he has the possibility of going down in history as a very considerable President…. One could imagine that something remarkable and new emerges…. I’m saying it’s an extraordinary opportunity.”

Det lär inte heller vara en tillfällighet att Kissinger och James “Mad dog” Mattis känner varandra väl från gemensamt styrelsearbete i ett privat läkemedelsbolag, där de båda varit aktiva fram till början av 2016. En parallell finns också mellan Kissinger och Tillerson i styrelsen för CSIS. Det är därför lätt att konstatera att två av Trumps tyngsta ministrar har relationer med Kissinger som tillsammans med Trumps eget intresse för Ryssland pekar mot en ny politik gentemot den påstådda ärkefienden.

Vad finns det då för motiv för denna kursändring, förutom att undanröja hindren för en pro-israelisk Mellanösternpolitik?

Redan när Kissinger skrev sin doktorsavhandling 1950 med titeln ”A World Restored” formulerade han sin framtida politiska inriktning, baserad på den klassiska brittiska ideologin om maktbalans. Enkelt uttryckt, om någon nation eller makt tenderar att bli märkbart starkare än de andra så stödjer man den svagare för att återställa maktbalansen. Det egna inflytandet blir större i en värld där jämvikt råder. Omvänt går detta inflytande förlorat om en annan part tillåts dominera världshändelserna i kraft av militär och ekonomisk överlägsenhet.

Paradoxalt nog är detta senare just vad Kissinger medverkat i, fast med ursäkten att USA är det enda moraliskt acceptabla undantaget. Nu förändras världen snabbt. Kina passerar snart USA som världens supermakt och USA behöver nya allianser för att inte förlora sina möjligheter att påverka. En konstellation bestående av Kina, Ryssland och Iran med Shiatrogna riskerar att sätta USA och EU i marginalen, även om Saudiarabien och Sunnitrogna ligger i deras vågskål.

För USA och de judiska globalisterna finns bara två alternativ i detta läge – att få över Ryssland till det egna lägret för att balansera Kinas växande tyngd och att bromsa Irans förväntade tillväxt i Mellanöstern och därmed hotet mot både Israel och Saudiarabien. Med detta utfört kan kampen mot Kina åter bedrivas med framgång genom ekonomiska påtryckningar och infiltration av det asiatiska banksystemet. Kanske kan till och med Kina i framtiden tvingas in i det globala styrsystemet genom New World Order – frågan som återstår att besvara är om Trump låtit sig ”övertalas” att medverka till detta eller om han håller fast vid valkampens höga ideal för att hjälpa den svaga människan i kampen mot etablissemanget, något som knappast går att kombinera. Den logiska följdfrågan är om Trump eller Kissinger kommer att styra de närmaste åren – är Kissinger jokern i leken?

Peter Krabbe

Mellanöstern i fokus – början till slutet eller slutet på början?

greater-israel

När Trump nu har sina inledande möten med Israels premiärminister Netanyahu innebär det att beslut kommer att fattas som blir avgörande för hela världens framtid. Genom sitt totala stöd för Israels roll i Mellanöstern får Netanyahu nu kanske till slut det moraliska och ekonomiskt/ militära stöd som landet behöver för att gå vidare i vad som kan kallas Israels överlevnadsprocess, en process som med nödvändighet kommer att strida mot FN:s resolutioner och moralpredikningar. Låt oss se lite på vad det egentligen handlar om.

När Margot Wallström går ut med kritik mot Israel i sin utrikesdeklaration är det uppenbart att hon inte förstår sammanhangen.  Israel ockuperar Palestina skriver Wallström, totalt omedveten om att Israel utgör en väsentlig del av det landområde som historiskt sett kallats för Palestina.  Frågan gäller istället vilka delar av Palestina som skall styras av israeler respektive araber. Denna urgamla tvistefråga har i modern tid vuxit sig så stark att den idag helt dominerar världspolitiken. Men egentligen handlar det om israelernas inflytande över hela Mellanöstern, eller vad judarna kallar det av Gud utlovade landet, ”beläget mellan Egyptens flod och Eufrat”. I förlängningen handlar det också om judarnas inflytande över hela världen, eftersom den som styr över Mellanöstern – och om det är judarna – styr inte bara över både världens oljeproduktion utan också över dess distribution genom oljebolagen, förädlingsprocessen och den industriella användningen. I de senare avseendena är det redan judiska ekonomiska intressen som är helt dominerande.

Den lilla geografiska plätt som Israel utgör kan vi se som ett epicentrum för en global ekonomisk makt som – om den får fotfäste – kommer att ha ett avgörande inflytande över resten av världen. Eftersom FN blir allt mer negativt till en sådan utveckling står Israels förhoppningar till USA, som är den enda makt som kan trotsa FN. Alla tidigare presidenter i USA har försökt få Israel att hålla tillbaks sina anspråk på att få utvidga FN-mandatet till att omfatta hela Västbanken och Gaza, d.v.s. ett Israel omfattande allt land mellan Jordanfloden och Medelhavet. När nu Trump håller euforiska tal inför de amerikanska judarna i AIPAC, vaknar åter förhoppningarna om ett nytt, aldrig tidigare skådat stöd till den tanke som kallas the Greater Israel Project, ett projekt som funnits de senaste hundra åren men aldrig fått livsrum i politiken. De täta kontakterna mellan Trump och Netanyahu de senaste månaderna har fått den senare att tro att nu är det dags. Trumps välvilliga inställning till det fortsatta byggandet av bosättningar på Västbanken bidrar, liksom Trumps vaga löfte att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem. Trumps löften att kraftigt modernisera och upprusta den amerikanska armén liksom förnyade hotelser riktade mot Iran ingår i spelet. Även Trumps avsikter att separera den amerikanska krigsmakten från den europeiska genom att lossa kopplingarna med NATO ingår i dessa förberedelser, ett storskaligt militärt stöd av Israel för en judisk expansion över arabländerna tilltalar den judiska amerikanska oligarkin, men inte européerna, som har en svalare inställning till Israel och omvänt, ett starkare stöd för arabländernas utveckling.

Vad innebär då detta projekt, som idag främst drivs av sionismen, Likudpartiet och dess företrädare Netanyahu?  Målsättningen har bibliska förebilder, men formulerades först av sionismens grundare Theodore Herzl 1904 och har som syfte att skapa ett Israel som sträcker sig från östra Egypten till Eufrat i Irak. I den struktur man tänker sig skall de befintliga arabstaterna upplösas och få en ny utformning som mindre stater, bildade efter etnisk eller religiös sammansättning till mer naturliga och mindre enheter, som sunni, shia, kurder, wahabiter, alawiter, druser, kopter etc och sammantaget stå under israelisk överhöghet och militärmakt. Man förkastar de av västvärlden efter världskrigen skapade nationalstaterna med sin konfliktfyllda blandning av konkurrerande folkslag och trossamfund. Det kan säkert ligga en klok tanke i en sådan anpassning av gränserna till de demografiska förhållandena, men att Israel skulle få fungera som en judisk imperiestat i styret av dem alla är knappast en realistisk tanke idag. Det faktum att oljan till största delen ligger i arabvärlden och skapar ett ekonomiskt välstånd för dennas makthavare som snabbt förändrar även de politiska maktförhållandena i Mellanöstern gör tanken än mer orealistisk. Möjligen skulle ett Förenade Mellanösterns Stater där även Israel var en del som judisk stat kunna fungera, men detta skulle obevekligen göra judarna till en underordnad minoritet i Mellanöstern istället för det omvända. Att dela med sig av sin egen oljekällas välstånd till grannländer är ingen paradgren varken i Mellanöstern eller i övriga världen.

Inte heller i detta scenario finns det utrymme för fredliga förhandlingar, utan planen bygger på en militär invasion av de berörda arabstaterna i syfte att ombilda dem under israeliskt styre. Detta kan bara ske med hjälp av amerikansk militär och utan ryskt ingripande – vilket knappast är att förvänta. Att planen ändå finns kvar kan vi se i Bushs krigsförklaring mot de sju arabstaterna efter den iscensatta attacken 9/11 och det efterföljande Irakkriget, som i sin tur följts av kriget mot Syrien. Efter Irakkriget ville Israel dela Irak i tre nya stater, en kurdisk, en sunni och en shia, allt i enlighet med planen, men fick inte gehör hos Bush som istället förordade gemensamma parlament med etnisk blandning. Under den muslimvänlige Obama tonades frågan ner för att nu ha hamnat hos en Trump, som hyllar Israel och står under extrema påtryckningar från Netanyahu. Hur fortsättningen skall bli är därför än så länge en öppen fråga. Utan tvekan blir de beslut som fattas avgörande för om världen skall gå in i ett nytt globalt krig eller hitta någon ny konsensus för bibehållen fredlig utveckling.

Arabvärlden och Iran vägrar släppa sitt krav att Israel skall utplånas, vilket omöjliggör alla lösningar som kan tyckas normala – fredlig mellanstatlig samexistens och ekonomiskt och kulturellt utbyte. En tvåstatslösning blir absurd och otänkbar med ett sådant tänkande. Att ett arabiskt Palestina skulle kunna sätta upp en egen armé – sannolikt finansierad av Iran – som fritt skulle få växa i styrka och söka ständig konfrontation med den israeliska vore orimligt.

Samtidigt blir en enstatslösning lika orimlig för Israel av demografiska orsaker. Araberna utgör 18% av Israels medborgare, den judiska befolkningen i Israel är ungefär jämnstor med den arabiska på Västbanken och Gaza. Vid en eventuell sammanslagning skulle judarna bli färre än 50% och förlora majoriteten i denna nya stat. Man kan se bosättningarna och den påhejade invandringen av nya judar mot denna bakgrund, samtidigt växer den arabiska befolkningen snabbare än den judiska genom högre födelsetal. Det blir här en kapplöpning i barnafödande om inte israelerna frångår de demokratiska principerna och relaterar graden av inflytande i samhället till folkgrupp. I så fall förlorar Mellanöstern sin främsta demokrati. Naturligtvis gör man det även i det Storisraelitiska Projektet.

Så vad har framtiden i sitt sköte?

Peter Krabbe

Trump och den globala nationalismen – rökridå eller allvar?

trump-syrien-poker

 

I diskussionerna efter Trumps tillträde som president saknas en djupare analys av Trumps förväntade utrikespolitik. Många påtalar det ologiska i att restriktionerna för utländska nationaliteter vid inresa till USA främst är riktade mot arabländer som kan hänföras till Shiamuslimers hemvist, trots att statistiken visar att de terrorattentat som utförts helt domineras av muslimer tillhöriga Sunnistater som Saudiarabien och, inte minst, till Sunni hänförliga ISIS.

Bakgrunden är delvis ekonomisk och inrikespolitisk, men har ändå en stark anknytning också till den planerade utrikespolitiken. USA:s intressen i oljeproduktionen är helt relaterat till Sunniländer, medan Ryssland är djupt involverade i motsvarande situation inom Shialänderna Iran, Syrien och delvis Irak. Krigsmakternas beroende av sina respektive sponsorländer är i det närmaste total, i USA:s fall förstärkt av samröret med NATO- och Sunnilandet Turkiet och samarbetet med Israel.

Trumps invandringsstopp för Shiamuslimer är därför mer politiskt än terrorrelaterat. De länder där Sunnimuslimska affärsmän far som skottspolar ut och in i USA kan naturligtvis av ekonomiska skäl inte hindras, Saudiarabien är en av USA:s viktigaste handelspartner och lär så förbli oavsett om man ser mellan fingrarna eller inte med diverse terrorattentat, som bevisligen utförs av ”förvirrade” och överindoktrinerade Sunnimuslimer. Möjligen hoppas Trump på en generell skrämseleffekt för alla muslimer för att få ordning i leden. Troligast är dock att Trumps planer för framtiden kommer att väcka starka motreaktioner hos just shiamuslimer och att Trump därför vill ha bort flertalet på säkert avstånd från USA – i god tid innan saker händer. Att Trump inte varit tillräckligt tydlig visade sig direkt genom att en domare i Seattle blockerade inreseförbudet. Orsaken visar sig vara att Boeings fabriker, belägna i Seattle, riskerar att förlora en mångmiljardorder genom 80 nya passagerarplan, beställda av Iran Air. Denna order är livsviktig för världens största flygplanstillverkare och det inkomstbortfall som riskerar att följa står i skarp kontrast mot Trumps support av landets bilindustri. Även en väntad order från Singapore om ytterligare 30 plan hänger nu bokstavligt talat i luften.

Men det finns även en aspekt på polariseringen som är intressantare. Trump har länge haft nära relationer med Israels ledare Netanyahu och hans judiske svärson Jared Kushner har fått en position med stort inflytande i Mellanösternfrågor. Det väckte ilskna reaktioner från Trump när FN – med Obamas benägna bistånd – tog en resolution i syfte att fördöma Israels fortsatta byggande av bosättningar på Västbanken. Trump hotade till och med att låta USA lämna FN helt och hållet om beslutet inte upphävdes. Israel vill inte ha en tvåstatslösning, som FN förordar, utan vill ha ett Palestina under israelisk kontroll. Denna tanke är naturligtvis inte ny, den anses ha legat bakom Bushs beslut att ”möblera om” hela Mellanöstern efter 9/11 genom att upplösa de sju arabstater som nu till stor del utgör de shiastater som drabbats av inreseförbudet. ”Kampen mot terrorismen” är en täckmantel för att skapa en ny karta i Mellanöstern, ett projekt som i det tysta fortsatt även under efterföljande presidenter.

Enligt utläckta ljudband med inspelade uttalanden av John Kerry (på Hollands FN-ambassad 22 september 2016) har jihadisterna under de senaste fyra åren stått under NATO-kommando i söndrande syfte, dessutom skulle det finnas en plan att dela Syrien mellan just Israel (de sydvästra delarna), Turkiet (de norra, inklusive det gränsområde som kurderna nu håller) och en ny Sunnistat i öster, styrd av en USA-kontrollerad (!) sunni-fraktion. Detta förklarar USA:s envisa stöd för kampen mot Assad, kombinerat med Turkiets provokativa utsvävningar i norra Syriens gränstrakter, där istället kurderna med Rysslands hjälp tar ett allt fastare grepp. Att en utökad israelisk kontroll över gränsområdena mot Libanon, Syrien och Jordanien vore mumma för Israel behöver vi nog inte betvivla. Trump är fortfarande hemlighetsfull vad gäller sin Mellanösternpolitik – my secret plan – och i vad mån detta provocerande resonemang ligger bakom eller inte får vi snart veta.

Vi kan nog förstå om Ryssland sätter stopp för detta, förutom att Iran sätter högsta fart på sitt kärnvapenprogram. Om vi försöker läsa Trumps tankar tror jag att han tänker sig en byteshandel med Ryssland, där Ukraina och den militära pressen från NATO, kanske kombinerat med upphävda sanktioner och en ensamrätt till oljan i det Kaspiska bäckenet, blir bytesvaluta mot en delning av Syrien enligt nämnda modell.

Vi kan nog vara ganska säkra på att en ny statskupp i amerikansk/israelisk regi kommer att avsätta ayatollorna i Iran om man väljer att gå vidare med dessa planer. Det är inte första gången, snarare börjar detta tillvägagångssätt bli ren rutin för CIA i Mellanöstern. I värsta fall ligger snart en krigsförklaring mot Iran på bordet med åtföljande terrorbombning av Teheran. Vi får se vad som framkommer vid Trumps planerade möte med Netanyahu den 15 februari.  Kanske är utvisningen av shia i USA ett tidigt drag för att möta en förväntad terroraktivitet i ett sådant scenario.

Blir då världen fredligare efter en sådan omstuvning av Mellanöstern? Teoretiskt skulle den kunna bli det, men verkligheten består inte bara av teori, vilket särskilt amerikaner ofta har svårt att förstå. Religionernas makt kan ingen politik bryta. Att judendom, sunnimuslimer och shiamuslimer helt plötsligt skulle förenas – under tvång – i broderlig samvaro kunde vara en skön dröm, men verkligheten kommer att se annorlunda ut. Religion är makt och bara en kan äga den ultimata makten. Konsekvenserna lär vi i så fall få se längre fram. Trumps högröstade retorik mot Kina och Ryssland har utan tvekan syftet att hålla dessa stormakter borta från förestående operationer i Mellanöstern.

Om Trump har för avsikt att genomföra detta scenario återstår att se. Det blir ett pokerspel på högsta nivå – är affärsmannen bättre skickad till detta än gamla garvade politiker? Kanske. Om inte lär vi få det hett om öronen de närmaste åren. Det är ingen tillfällighet att Trump den senaste veckan flörtat vilt med CIA och samtidigt utlovat en kraftig upprustning av USA:s armé inför generalerna i US High Command.

Peter Krabbe

 

%d bloggare gillar detta: