Demokratins svanesång?

Kina EU

 

Mycket står på spel för globalisterna inför det annalkande EU-valet. Man riskerar helt enkelt att tappa hela sin agenda genom att tvingas ta två steg bakåt, kanske till och med på ett sätt som gör det omöjligt att vinna kapplöpningen mot den växande nationalismen. Den senare surfar med hög fart på internets utveckling och sociala medias informationsspridning över hela världen, en utveckling som lär bli omöjlig att stoppa, oavsett försöken att censurera och begränsa såväl nyhetsmaterial som oönskade åsikter om aktuella politiska agendor.

EU är i själva verket globalismens flaggskepp, med ett Brexit – framröstat av folket – förlorar hela projektet sin trovärdighet och dess verkliga avsikter blottas alltför tydligt bakom spillrorna av det sammanfallande skrovet. Att fördröja Brexit och därmed åtminstone stoppa sönderfallet tills nya åtgärder kan tas fram som räddar EU, blir därför fundamentalt för globalisternas fortsatta agerande. Den viktigaste av sådana åtgärder är naturligtvis att få tiden att gå så att en ny folkomröstning i Storbritannien blir motiverad. Det förvånar därför inte att globalisten Theresa May nu i sista minuten beslutat tillsammans med EU:s ledare om att uppskjuta utträdet till kommande höst. Enligt hittills gällande avtal skulle Storbritannien vara ute ur EU idag, lördagen den 13 april. Om det finns en tidsgräns för kravet att genomföra resultatet av en folkomröstning vet jag inte, men någon form av öppning där ser man säkerligen. Att en ny folkomröstning kommer att manipuleras till önskat resultat lär vara bortom allt tvivel. Insatserna är höga för globalismen. Det nya avtalet kommer att innebära att Storbritannien står utanför det politiska samarbetet, men deltar i det ekonomiska och handelsrelaterade. En önskedröm för Macron men en mardröm för Merkel och övriga EU-länder som är chockade över det franska storhetsvansinnet.

Tendensen är tydlig i Europa nu, demokratin får stryka på foten till förmån för införandet av den nya totalitära världsregeringen. Detta märks inte minst i Frankrike, som jag rapporterat mycket om de senaste veckorna. Macron styrs helt av finans- och företagskarteller av känt märke. Men varifrån kommer då denna Brexit-räddning på mållinjen?

För mig är det ingen tvekan om att det finns ett starkt samband med det lägliga statsbesöket av Kinas Xi Jinping, som jag skrivit om i föregående artikel. Han besökte under förra veckan inte bara Frankrike, utan också Italien, Tyskland och givetvis EU:s högkvarter i Bryssel. Den officiella anledningen till besöket var att stärka handelsförbindelserna mellan EU och Kina under devisen den nya sidenvägen, ett gigantiskt projekt med syfte att sammanlänka väst med öst. Kinas framtid ligger i en fri handel med övriga världen. I den världen förutsätts Storbritannien tillhöra EU. Det vore kontraproduktivt för Kina om Storbritannien istället skulle bilda ett kokurrerande handelsblock med ett USA, som har all anledning att se upp för Kinas växande dominans inom handel och ekonomi. Storbritanniens inflytande över f.d. kronkolonin Hongkong skrämmer fortfarande kineserna.

Med sig i godispåsen hade Xi bl.a. en jätteorder till Airbus, värd 35 miljarder dollar. Airbus är ett EU-projekt med tillverkning i Frankrike (40%), Tyskland (40%) och Storbritannien (20%). Brexit innebär ett hot mot denna tillverkning, som också kommer att innefatta sammansättning av plan i Kina. Airbus ägs av vapentillverkaren EADS, som bl.a. genom brittiska BAE är storägare i SAAB:s flygplanstillverkning. Vi kommer att få se stora kinesiska uppköp i detta bolag i framtiden.

Det är ett välkänt faktum att många förespråkare för den angloamerikanska globalistagendan ser Kina som ett föredöme. Man förenar ett totalitärt system med en kontrollerad arbetsmarknad, där befolkningen får vad den behöver, men inte mer. Vinsterna går till den styrande eliten. Om denna symboliserar staten eller företagsmonopolen är egalt, i globalismens värld är det samma intressen som styr båda. Det har länge varit den sionistiska finansoligarkins våta dröm att behärska Kina, men det kinesiska kynnet viker inte ner sig för främmande intressen. Macrons fjäskande och svansande inför Xi ger ett tydligt bildbevis på att Macron har uppdraget att närma dessa två system till varandra. Hans uppvisning i konsten att krossa det franska folket med polis- och militärmakt kan vi se som ett måste för att övertyga Xi om att EU är att lita på som framtidspartner i världsekonomin. Till och med Merkel får skrämselhicka av Macrons uppvisning och uttalar sig nu förargat om Macron som EU:s självutnämnde furste.

Det är ingen tvekan om att Kina har framfört starka önskemål om att Storbritannien stannar i EU, för att bli partner i det samarbete som planerats under det senaste decenniet. Brexit ses som ett olycksfall i arbetet, som behöver åtgärdas. Folkets vilja. Det räknas inte i Kina. Om Brexit raderas och Macron får fortsätta med sina fascistfasoner i Frankrike och – som jag tror var planerat redan från början – även i resten av EU efter sina fem år på hemmaplan, så har vi definitivt inlett resan från demokrati mot det globala totalitära systemet. I USA kan Deep State lugnt vänta ut Trump för att sedan haka på i den avgörande kampen om vem som skall styra den framtida världen – kineserna eller sionisterna. Så ser tyvärr min dystra framtidsprognos ut. Låt oss hoppas att jag har fel….

Det är troligt att man lagt även Ryssland åt sidan, med samma motivation som för Trump – Putin kommer inte att sitta i evighet. När han avgår är allt förberett för en integration av Ryssland i ett Eurasia av ovan skisserad modell. De judiska intressena i alla länder söder om Ryssland, från Ukraina till kinesiska gränsen, stärks för var dag. Städer som Astana i Kazakstan, med strategiskt läge vid den nya sidenvägen kommer att visa prov på en samarbetsmodell, där de religiösa intressena från judar, muslimer, sekulära och nygamla religioner som ryskt ortodoxt kristna och lotusreligioner, kan vävas samman i fredlig samvaro. Men förutsättningen är det totalitära styret, att religionerna berövas allt värdsligt inflytande under en stark maktapparat. Det är den processen som vi nu ser påbörjas på allvar. Där ligger också den avgörande konflikten, eftersom sionismen står på religiös grund, till skillnad från buddhismen som i Kina reducerats till en dekoration.

Var står då lilla Sverige i allt detta? Som västland tillhör vi den sionistiska globalismens kulturområde. Vi tillhör det EU som man med alla medel tänker sig skall behållas. Vi behövs inte som nation, enligt externa bedömare. Vi syns med andra ord i den lilla virvel som bildas när badvattnet rinner ut i avloppet. För femtio år sedan fanns det två fria, starka och demokratiska nationer i världen som alla såg upp till – det var Schweiz och Sverige, så lika att de kroniskt förväxlades med varandra internationellt.

Schweiz står idag starkare än någonsin, och kommer aldrig att förlora varken status eller särart. Landet kommer att finnas kvar som ett historiskt monument över demokrati och folkvilja, hur än världen i övrigt förändras. Som en ö i en ocean.

I Sverige har vi genom att blint välja ledare som knappast klarat sig igenom skolan och skjutsat vårt land hit och dit i förvirrade försök att vara alla till lags, bäddat för vår egen undergång. Genom godhetsknarkande och värdegrundsindoktrinering har vi blivit ett lätt byte för globalismen. Inget annat land lär kunna visa upp en 85-procentig övervikt för införandet av den totalitära staten bland sina politiker, medvetet eller omedvetet. Vi förstår inte ens att det förhåller sig så. Vi låter vårt land bli en modell för avskaffandet av demokratin och accepterar villigt att hela vårt samhällsbygge rasar samman i enlighet med globalismens agenda. Folkutbyte, rättsanarki, nedmontering av socialsystem och välfärd, utplåning av såväl kapital- som realtillgångar, allt i syfte att visa världen att våra sympatier för dess fattiga motiverar att vi utplånar oss själva. Rädda sig den som kan. Men vi var i alla fall GODA.

Så, kära vänner, stöd de nationalistiska partierna i EU-valet! Det är kanske den sista möjligheten att ändra kurs i syfte att rädda västvärldens demokratier. Försök se vems ansikte som finns bakom masken! Börja med Annie Lööf…

Peter Krabbe

Bild: Francois Mori/AP/TT

Annonser

Epilog Frankrike, ouverture Eurasia…

Xi Jinping

Så är det då dags för den sista direktrapporten från Frankrike innan valet. Denna helgen har präglats av besvikelse och vanmakt. I Paris stod i lördags slaget om Place de Trocadero, med Eiffeltornet som bakgrund. Macron vann igen. Tusentals poliser bildade kedja och motade bort demonstranterna i en aktion, denna gången utan våld, ungefär som man föser ut badvattnet till avloppet. Trocadero tillhör de platser som man utan större motstånd i Nationalförsamlingen belägger med uppehållsförbud och demonstrationsförbud. Allmänna platser där parisarna rört sig fritt i alla tider sedan franska revolutionen. Vreden kokar under ytan.

I flera landsbygdsstäder som Bordeaux, Marseilles och Nice går det hett till och kampen fortsätter med bränder och skadegörelse, riktad mot banker och lyxbutiker. I andra delar av landet ockuperar man rondeller i vägkorsningarna och viftar med franska flaggor och allt som är gult. Stämningen är där närmast uppsluppen, man förväntas lägga en gul väst eller T-shirt i vindrutan och tuta vid passagen. Som belöning får man hurrarop och glada viftningar till svar.

Opinionsundersökningarna inför EU-valet visar dött lopp mellan Macron och hans parti La Republique En Marche och Marine Le Pen med Rassemblement National, 26% var. Den övriga halvan delas av ett flertal småpartier, störst där är socialisterna med 16%. Även konservativa och Gula Västarnas ofullgångna partikonstellationer hamnar i den halvan. Samordning och organisation saknas. Vad undersökningen egentligen visar är att rörelsen de Gula Västarna omfattar hela det franska folket, oavsett partisympatier och från höger till vänster. Det är helt enkelt för eller emot Macron. En överväldigande majoritet är emot. Resultatet blir att Frankrike kommer att skicka representanter till EU som i sin sammansättning avviker helt från Nationalförsamlingens. En utveckling efter två års maktinnehav för Macron som kommer att bli historisk, dock inte på det sätt som han hade förväntat sig….

Kinas statsbesök i Frankrike med överläggningar i Monaco, Nice och Paris mellan Xi Jinping och Macron avlöpte positivt för båda parter och utan intermesson. Kina har lagt en beställning hos den franska flygplanstillverkaren Airbus på 300(!) flygplan till en kostnad av svindlande 35 miljarder dollar. Därutöver har containertillverkaren CMA-CGM fått en kinesisk order på containerkranar till de kinesiska hamnarna som är värd 1,2 miljarder euro. Släng dig i väggen, Kiviks marknad!

Kinas affärer ligger officiellt inom konceptet Den Nya Sidenvägen, att förbättra handelsvägarna mellan Kina och Europa. Vad Kina egentligen gör är att köpa upp stora delar av Europas näringsliv och sammansvetsa det med Kinas eget. Vi har själva sett exemplet med Volvo. Frankrike är viktigt för Kina också genom det franska greppet över ett Afrika, där Kina gärna ser en framtida expansion.

Det är ingen tvekan om att världen i framtiden kommer att ha fokus på regionen Eurasia med Afrika som viktig råvaruleverantör. Det innebär ett spännande scenario för såväl Östeuropa som Ryssland och alla länder i södra Asien. Mindre spännande för Storbritannien och USA som kommer att halka efter.

Politiskt sett innebär det ett närmande mellan den judiska och västeuropeiska globalismen och den kinesiska statskommunismen. Båda har mycket gemensamt i sina totalitära drömmar och har möjligen kommit överens om att dela på kakan istället för att slåss om den. Det är en logisk lösning, positiv för det kinesiska folket, som fortfarande har mycket att hämta in i form av levnadsstandard, och negativt för Europas folk som kommer att få se en fortsatt sänkning av sin – tills global balans har nåtts. Därefter börjar den avgörande kampen om makten. Jag tror dock att de judiska bankirerna har fått en värdig motståndare i Kinas ledare. Två urgamla civilisationer – kommer det äktenskapet att hålla?

Peter Krabbe

Slaget om Frankrike?

Sacre Ceur

 

Så går då lördagen mot sitt slut. Det är bara att konstatera att Macron lyckats skrämma fransmännen till att stanna hemma istället för att gå ut på gatorna igen. I Paris hade ändå 10.000 demonstranter – enligt officiella uppgifter – anslutit sig till en protestmarsch från södra Paris upp till kyrkan Sacre Ceur på de norra sluttningarna. De verkliga siffrorna torde överskrida mer än det dubbla, polisen gjorde nämligen 5.600 ID-kontroller av demonstranter med hjälp av sina 7.000 polismän. Ett hundratal demonstranter har rättsliga efterverkningar att vänta, genom att ha trotsat förbuden att vistas på vissa platser.
Macron har genom sina snabblagar lagt fast bötesbelopp i storleksordningen 8.000 kr för dem som trotsar polisens anvisningar. Detta klarar inte fransmannen i gemen, vilket Macron är väl medveten om. Polisen har också fått en ny spray, som ger en skenbart osynlig märkning av kroppsdelar, som kan avläsas i efterhand för att fastställa en persons medverkan i demonstrationerna. Genom att skrämma gula västarna från att sluta upp har militären, genom antiterroristtrupperna les Sentinelles, kunnat hålla sig i bakgrunden för att därmed undvika den känsliga konfrontationen som hade kunnat få situationen att explodera. Den fredliga eftermiddagsmarschen håller nu, vid 17-tiden, på att upplösas. I den deltog socialistledaren Melenchon och hans välorganiserade fackföreningsledare var sannolikt orsaken till att lugnet kunde bestå.
Kvällen återstår dock att bevaka och när den organiserade demonstrationen nu upplöses ökar provokationerna bland dem som inte är nöjda med utfallet. Rökgranaterna börjar i skrivande stund brisera, vattenkanonerna körs fram och vi får se hur kvällen utvecklar sig. Sopkärl välts och tänds på och spänningen stiger nu för varje timme. Detta är inte slut än…
Demonstrationerna är intensiva även i många andra städer, som Lyon, Montpellier och Nice. I Nice är situationen spänd på grund av det förestående toppmötet under helgen mellan Macron, Merkel och Kinas Xi Jinping. Den senare skall bo på lyxhotellet Negresco i Nice och har för ändamålet tagit med sig sin säng från Kina… betvivlad bekvämlighet eller rädsla för en bomb i madrassen? Hela det centrala Nice är under alla förhållanden avstängt, vilket retar upp Nice-borna ytterligare. Man kan undra vad Xi tycker om EU:s pekpinnar för totalitär maktutövning, när han nu får se på plats vad den franska regimen innebär. Säkert har han svårt för att hålla sig för skratt.
Peter Krabbe

Finalen eller startskottet?

gula västarna 190316

 

Helgen har varit full av dramatik, skjutning eller fake i Christchurch, skolbarnen i massdemonstrationer för – eller mot? – klimatet och den formella avslutningen på Gula Västarnas demonstrationer i Frankrike.

Vad gäller Christchurch får var och en försöka bilda sig en egen uppfattning, Second Opinions omfattande utlägg under Mewe-artikeln lär överträffa det mesta i svensk nyhetsförmedling – så länge som det får stå kvar. Helt klart är att bilden är komplicerad och att det finns mönster som känns igen. Om tvivlen är befogade har vi fått ett permanent inslag av reality theater som vedertagen metod att snabbt införa nya lagar och som ett alternativ till dragning i långbänk i de än så länge nationella parlamenten. Jag har ingen egen möjlighet att bedöma frågan om fake eller inte och nöjer mig med att vägra medias censur i syfte att försvåra allmänhetens möjligheter att granska materialet.

Matchningen av lilla Greta borde falla under lagen om barnmisshandel. Hur föräldrar kan utsätta sitt barn för denna psykiska press är ofattbart. Vilken objektiv bedömare som helst kan se att Greta inte mår bra. Chocken när hon förr eller senare inser att allt hon trott på bara är en påhittad liten kugge i globalismens maskineri, avsedd att nedmontera samhället och driva in mer skatt till nya institutioner som exempelvis Macrons klimatbank, lär knäcka henne för resten av livet. Sätt barnet i skolan istället, så hon får en rimlig chans att lära sig det hon behöver om verkligheten!

I Paris haglade gatstenarna för första gången mot de polisbilar som försökte bilda mur runt triumfbågen. Våldet eskalerade från båda sidor, Ruptlys direktsändande fotograf fälldes av en projektil och vattenkanonerna gick för högtryck. Helgen skulle bli avslutet för demonstrationerna i förhoppningen att Macron skulle kunna tvingas till förhandlingsbordet. Istället åkte Macron till Alperna för att åka skidor…

Macron har trott att krisen skulle kunna lösas genom en tvåmånaders propagandadrive i media, kallad Le Grand Débat, en sorts diskussion med det ”dumma” folket i syfte att få dessa att förstå Macrons glimrande idéer för en ny världsordning. Knappast en dialog, utan ett enkelriktat budskap med förhoppningen att undvika en liberalsocialistisk katastrof inför EU-valet. Detta är det som skrämmer Macron mest just, inte gula västar på gatorna. Under fredagskvällen fick Marine Le Pen ”tillfälle” att gå i svaromål under ett av den franska statstelevisionen arrangerat förhör, som skulle fått svenska Opinion Live och Agenda att framstå som förskolans sagostund. Under tre timmars utfrågning sattes hennes värsta kritiker in omväxlande för att debattera utvalda frågor – dock inte de som Marine ville prata om utan de av Macron i förväg utvalda. Den kvinnliga programledaren Léa Salamé talade oavbrutet i munnen på Marine och eldade på opponenterna, de häpna lyssnarna fick för det mesta höra tre personer tala – samtidigt. Sannolikt vann Marine Le Pen ändå sympatier efter att ha utstått denna obarmhärtiga häxjakt under tre timmar. 70% av fransmännen anser att Le Grand Débat inte tillfört något alls för att lösa krisen.

Efter 18 veckor av demonstrationer, med som mest en kvarts miljon deltagare, har i nuläget ingenting uppnåtts. Macron vägrar att lyssna och viker inte en tum. Istället inför han nya lagar efter bara en veckas handläggning, riktade mot demonstranterna, som Loi Anticasseurs mot skadegörelse, förbud mot folksamlingar, förbud mot maskering m.m.

Den allmänna uppfattningen är att Macron alltmer styr Frankrike mot ett totalitärt system och att lagar införs utanför demokratins spelregler. Den påbjudna mediatystnaden är i det närmaste total. Oron är därför stor att kommande val skall präglas av valfusk. Globalismen tolererar inte ett nederlag.

Utvecklingen i Frankrike är allvarlig. Dels visar den med all tydlighet vad jag försökt förklara under många år, att globalismen är ett totalitärt system. När den är fullt genomförd är ordet demokrati förpassat till historieböckerna. Den elit som då tagit makten kommer aldrig att släppa den. Delningen av befolkningen kommer att vara genomförd så att de mindre bemedlade alltid kommer att få stå och vänta vid månadsskiftet på att få sin magra lön eller pension för att kunna betala högen av räkningar. Samtidigt är kassan obegränsad för att betala de trogna inom eliten som svarar för att systemet upprätthålls. Evig rikedom är svårt att motstå för flertalet som får möjlighet att välja – vara fattig idealist eller rik kollaboratör.

Men fransmännen har inte gett upp än. Efter de 18 veckornas fredliga demonstrationer har man nu utlovat mer militanta åtgärder, som att lamslå landet ekonomiskt genom blockader av hamnar, flygplatser, motorvägar och andra kommunikationer. Detta kommer att föra landet närmare ett rent inbördeskrig, frågan är hur militären, som redan sympatiserar med oppositionen, kommer att agera i ett läge där landets ekonomi står på spel. Det kommer vi att få veta i god tid innan Europa går till valurnorna. Detta gäller inte bara Frankrike, utan oss alla. Globalisternas enda chans är att tysta all information, så förvänta er hårda tag även i detta avseende de närmaste månaderna!

Peter Krabbe

 

Macrons meddelande till folken i EU: läget är akut! Ja, för Macron…

Macron EU 2

 

I dagarna har Macron gått ut med en appell till medborgarna i EU med uppmaningen att bygga ett bättre Europa. Den som har lite humor kan skratta, men flertalet torde undra hur det egentligen står till med den franske presidentens förstånd. Som om problemen på hemmaplan för Macron inte skulle räcka, går han nu ut i en självpåtagen frälsarroll även för resten av Europa. Trots rasande opinionssiffror i Frankrike och motdemonstrationer vars sympatisörer omfattar 70% av det franska folket, de värsta sedan franska revolutionen för två hundra år sedan, låtsas Macron att nu väntar hela Europa på just honom.

Hans Waterloo lär inte ligga många månader bort. Gula Västarna planerar en upptrappning av demonstrationerna i mitten av mars för att tvinga fram presidentens avgång. Planerar Macron att byta lokaltåget till fjärrtåget? Att rädda globalistprojektet från Bryssel istället för från ett Paris i sammanbrott? Är detta hans plan B?

Vad är det då som Macron anser vara akut?

Dels Brexit. Från en position i EU:s ledning skulle Macron kunna försöka stoppa Brexit genom att fördröja och omförhandla utträdet.

Dels globalismens sammanbrott. Att de europeiska nationerna fortfarande har en smula självbestämmande får Macron att se rött. EU är globalismens paradprojekt, faller det samman faller sannolikt hela globalismen. Det gigantiska migrationsprojekt som man i stort sett lyckats hemlighålla i femtio år har nu fått så påtagliga konsekvenser att ingen längre kan blunda för dem. Den gamla kolonialpolitiken har gjort det till en helig ko för Macron att väva samman Europa med Afrika, där de franska intressena är koncentrerade. Att sluta en framtidspakt med Afrika står högt upp på Macrons önskelista. Men detta kostar mycket pengar, så EU behövs för att finansiera investeringar på plats, hålla en arme´ för att mota Al Shabab och ta emot, mestadels fransktalande, migranter till Europa. Fransk TV rapporterar mer om vad som händer i Afrika än om Europa och afrikanska skådespelare och nyhetsjournalister sätts numera in i alla sammanhang.

Macron önskar sig också en europeisk valbyrå som skydd för manipulationer (kontroll av lämpligt valresultat), förbud mot hat (mot Macron?) på internet, förbud mot utländsk finansiering av politiska partier (tänker förmodligen på Ryssland samtidigt som Soros sitter i besöksstolen), en ömsesidig försvarsklausul inom EU som inledning till en europaarme´ (redan upprättat med Tyskland), och att avskaffa kolkraftverken inom trettio år (utan att alternativ finns).

Dessutom står på önskelistan att få en europeisk klimatfond, alla globalisters våta dröm, där ökade skattemedel kan samlas i en okontrollerbar kassakista. Allt kombinerat med sanktioner mot Facebook och likasinnade om de inte följer order från den politiska propagandamaskinen.

Det är så gravt anmärkningsvärt att en fransk president går ut med en appell som denna, översatt till 21 språk inom EU och distribuerad till medlemsländernas medborgare, att man måste undra vad som egentligen ligger bakom. Att Macron inte förstår att han inte har med medlemsländernas interna politik att göra kan man förstå med tanke på hans mentala tillstånd, men det han gör är att bedriva en valkampanj inför EU-valet där han vill se sig själv som förgrundsfigur för hela EU. Många minns säkert också när Macron satt i Köpenhamn och hävdade att det inte fanns några danskar. Hans egna fransmän är nu offer för den politik som han vill göra till hela EU:s. Att då lansera sig själv på EU-nivå måste vara som en dödgrävare som gräver sin egen grav. Han förstår helt enkelt inte att hans politik inte är önskvärd, varken i Frankrike eller någon annanstans.

Min egen slutsats kan bara bli att hans uppdragsgivare insett att Macron just nu gör mer skada än nytta för globalismen och beordrat honom att hellre avgå än bli störtad under våren för att istället få en plats inom den globalistkontrollerade EU-ledningen, där han slipper direktkontakt med folkmassorna. Bara EU-valet kan ändra förutsättningarna för detta, så om vi inte aktar oss och röstar rätt har vi snart Macron som efterträdare till Juncker istället. Då börjar den verkliga mardrömmen för oss alla!

Peter Krabbe

Förändra – så behövs ingen förlåtelse…

shutterstock_372641974-554x421

Min vördade bloggarkollega Karl-Olof Arnstberg gör inför helgen ett intressant utlägg, ”…ty de veta icke vad de göra”, där han utvecklar David Goodharts kategorisering av västeuropéers indelning i ”somewheres” och ”anywheres”. Läs gärna hela texten här på Karl-Olofs egen blogg, jag bidrar med Karl-Olofs inledning nedan och avslutar med min kompletterande tolkning.

 

”När den brittiske författaren David Goodhart analyserade Brexitomröstningen och gjorde sin vid det här laget välkända uppdelning i ”somewheres” och ”anywheres” placerade han somewheres i de små eller medelstora städer som en gång var centra för tillverkning eller gruvdrift. De som bor där har sina rötter i familjen, de är hårt knutna till den ort där de vuxit upp och självklart är de lojala med sitt hemland. De arbetar eller har arbetat i ett företag på hemorten och är ofta med i facket. Tidigare var de optimistiska inför framtiden, men det är de inte längre. De har sett hur landets tillverkningsindustri hamnat i finansekonomins bakvatten med nedlagda företag och arbetslöshet som konsekvens. Och, kanske ännu viktigare, via massinvandringen har de dels fått konkurrens om jobben, dels ställts inför ett hemland som inte riktigt längre känns som det tillhör dem. Det gör dem illa till mods och de begriper inte riktigt varför de ska acceptera att få så i grunden förändrade livsvillkor. Ser vi till USA hittar vi där samma slags tillhörighetskänslor och främlingskap utanför de stora metropolerna. Begreppet ”somewheres” fångar bra in vilka medborgare det handlar om.
När det gäller ”anywheres” är det emellertid inte lika kristallklart. För det första är anywheres inte alls anpassade för att bo var som helst, utan det handlar främst om välutbildade storstadsmänniskor. De är inte attraherade av vare sig landsbygds- eller småstadsliv utan det är städer som Paris, New York, London och Berlin som lockar dem. Skicka dem inte till Järpen i Jämtland eller Borås i Västergötland. De kommer att sticka så snart det ges en möjlighet. De är också socialt snävare. Exempelvis vill de inte gärna umgås med ”somewheres”, som de vanligtvis hyser ett mer eller mindre utvecklat förakt för, inte minst på grund av att de själva har en högre utbildning. Deras identiteter formades vid universitet och högskolor. Det mer inarbetade begreppet kosmopoliter träffar dem därför bättre än ”anywheres”.
Typiskt för dessa kosmopoliter är att de dels är starkt präglade av sina studier vid högskolor och universitet, dels har multipla identiteter, där inte minst professionen är viktig. De har en välavlönad position i något stort företag, driver en praktik av något slag, eller så är de lärare eller forskare vid något universitet. De tycker det är bra med invandrare. Hos de mer välbeställda kosmopoliterna kan dessa få jobb som hembiträden, barnjungfrur, trädgårdsmästare eller chaufförer. Invandrarna jobbar också på de restauranger och hotell som kosmopoliterna besöker. De är hantverkare och kör taxi. De utgör ett slags underklass av ”hjälpare” som är mer eller mindre nödvändiga för att kosmopoliternas liv ska kunna löpa utan större friktion.
Om den ena eller andra fabriken stänger eller flyttar utomlands påverkar i allmänhet inte kosmopoliterna. De kan till och med se det som nödvändigt, när världen globaliseras. Nya platser och människor skrämmer dem inte utan tvärtom, det är lockande ”utmaningar”. De är emellertid inte fiender till den egna nationen eller opatriotiska utan vanligen identifierar också de sig med sitt eget land. I krigförande länder som Storbritannien och USA är de oftast patrioter och om det krävs, är många bland dem beredda att gå i krig. Franska, brittiska och amerikanska kosmopoliter, liksom ofta svenska, är stolta över sitt eget land. Att det finns många spännande städer där de kan tänka sig att bo kolliderar inte med deras nationella identitet.
Somewheres är mer rotade och brukar ha ”tillskrivna” identiteter: exempelvis bonde i Södermanland, hemmafru i Mörsil eller bensinstationsföreståndare i Vårgårda. De vill att livet ska fortsätta ungefär som ”det alltid har gjort”. I Sverige lägger de politiskt mer observanta bland dem sin röst på Sverigedemokraterna. Bor de i Storbritannien så röstade de för Brexit, i USA för Donald Trump. De gillar Victor Orban i Ungern och Marine Le Pen i Frankrike och betraktar de kosmopoliter som sitter vid makten som tillhörande en politikerelit som de har svårt att identifiera sig med. De kan till och med se dem som fiender, i synnerhet när dessa tvingar lokalsamhällen med ansträngd ekonomi att ta emot nykomlingar, i form av invandrare från helt andra delar av världen. De är väl medvetna om att när de protesterar, så stärks föraktet från makthavare, som inte drar sig för att skända de upproriska på olika sätt….. (fortsättning på bloggen).”

Man kan lätt uppfatta kategoriseringen som träffande, men samtidigt tror jag att man gör globalisterna en tjänst genom att få dem att framstå som just den elit som de önskar vara. I min värld heter nämligen ”anywheres” globalister och ”somewheres” nationalister. Detta rollspel blir alltför enkelt när man bortser från de många välutbildade, inte bara akademiker, som trots att de anser sig vara internationellt välbevandrade, anser att globalismen är av ondo. Arnstberg är som professor själv ett exempel på detta, liksom flertalet kommentatorer på min blogg. Jag anser mig själv vara högutbildad, har besökt femtiotalet länder över vårt jordklot och arbetat i några av dem – och anser mig ändå vara nationalist, kanske just därför. David Goodharts förfäder grundade bankirfirman Lehman Brothers. Kan vi lita på hans kritik av de företeelser som familjen länge representerat? Eller står vi inför en dimridå?

 

Det är långtifrån en klassfråga att vara nationalist eller globalist. Det blir tvärtom paradoxalt när arbetarklass som socialdemokraten och svetsaren Löfvén blir statsminister och plötsligt anser sig tillhöra den intellektuella eliten, totalt och kompromisslöst omfamnande en globalism, som han inte ens förstår bakgrunden till. Detta gäller för merparten av vår nybildade regering. Att få bli kallad kosmopolit (världsmedborgare) med denna bakgrund torde vara som att vinna på lotto. Men snabbmangling genom språkkurser skapar ingen kosmopolit, dock kan det räcka för att bli globalist. I själva verket är dessa globalismens lakejer beklagansvärda individer, som inte lär få mycket sinnesfrid i att åse sina sämre lottade medborgare gå under av svält och umbäranden.

Situationen i Frankrike är vårt tydligaste exempel idag på denna utveckling, där Macron och hans närmaste med förskräckelse ställs inför reaktionerna från de utsatta, reaktioner från dem som sett nationen som försvaret av deras rättigheter och välbefinnande. Att föraktfullt kalla dessa nationalister och populister, samtidigt som man själva rullar sig i sina från folket stulna guldmynt, är inledningen på en total samhällskollaps. De politiker som faller för denna frestelse är sannolikt väl medvetna om att deras del av kakan ändå bara består av smulor, jämfört med de gigantiska förmögenheter som deras uppdragsgivare får möjlighet att inkassera.

Globalismen hänger idag i en skör tråd. Skådeplats EU kan mycket väl bli dess svanesång. Brexit, valet i maj, Ungerns och Italiens upptrappade retorik och det envisa fasthållandet av en invandringspolitik som en överväldigande majoritet motsätter sig väger tungt i vågskålen. Kombinerat med internationella företeelser som Trumps kursändring för USA och Rysslands och Kinas nu snabba frigörelse från det sionistiska finansmonopolet, finns det goda möjligheter att sans och förnuft tar över från de hemliga sammanslutningarnas onda värld, där frimurare, illuminatis, jesuiter och allehanda obskyra sällskap frodas. En åldrande globalistmaffia har börjat vackla. Håll i hatten, mina vänner, snart börjar det blåsa!

Peter Krabbe

 

Vad kan vi förvänta oss av EU-valet?

EU Strasbourg

 

Den 23- 26 maj förväntas vi gå till valurnorna igen, denna gången för att försöka påverka EU:s politiska inriktning. Som nog de flesta förstått idag är den politiska styrningen från EU överordnad den nationellt svenska i flertalet avgörande avseenden. Vi behöver därför återstående tid för att sätta oss in i vad detta val egentligen handlar om och hur våra röster kommer att förvaltas. Det är – i sanningens namn – inte helt lätt att förstå konstruktionerna och det är kanske inte heller meningen att det skall vara det. Den hittillsvarande uppbyggnaden av EU har en stark globalistprägel, vilket innebär att eliten tycker att detta sköter vi själva, vänligen lägg er inte i men rösta gärna så vi får sitta kvar och jobba ifred.

Vi skall börja med partistrukturerna. Självklart kan inte alla medlemsstaternas partier få en direktrepresentation i parlamentet, det skulle innebära ett hundratal partier på plats. En röst i Sverige på exempelvis SD ger inte med automatik en ledamot som sitter i parlamentet med SD:s partibok i handen, utan en ledamot som ingår i någon av parlamentets uppsamlingsgrupper. De hundratalet nationella partierna kokas ihop till sju grupper, som anses ha tillräckligt mycket gemensamt för att kunna bilda en sammanhållen grupp i parlamentets arbete. Att veta vilken grupp det nationella parti som man vill rösta på kommer att välja i parlamentet är därför fundamentalt för det nationella valet. Detta är inget som partierna gärna basunerar ut innan valet, man vill ha så många röster som möjligt på sina egna kandidater för att sedan välja grupp efter smak och tycke.

För att fortsätta med exemplet SD så behöver inte en röst på SD betyda samma sak i Bryssel som i Stockholm.  I Stockholm skyr Moderaterna SD som pesten, i Bryssel har man möjlighet att genom ett samarbete mellan de större grupperna EPP och ECR i praktiken åstadkomma ett närmande mellan dessa svenska partier ”utan att det syns”. Reformismens ECR, där SD redan tagit plats, lär också locka åtminstone KD, kanske också Moderaterna som är i fritt fall efter att ha gått vilse i pannkakan. Petningen av Corazza Bildt tyder på detta. Att SD väljer ECR, där Theresa Mays Tories kommer att lämna ett stort hål, förvånar dock.

Vi skall nedan göra en liten uppställning som visar var våra röster egentligen hamnade i parlamentet 2014. Om det finns någon ärlighet i politiska sammanhang borde Europaparlamentets gruppbeteckning vara tryckt på våra valsedlar tillsammans med den svenska partibeteckningen. Då vet vi vad vi röstar på. För att göra det lite lättare skall jag lägga till min bedömning av gruppernas tillhörighet i avseendet globalism kontra nationalism. Den som vill förstå innebörden av detta hänvisar jag till mina tidigare artiklar i ämnet. Inom parentes anger jag för tydligheten skull vissa viktiga utländska partier.

 

Grupp i EU-parlamentet                                                    Nationellt parti                  Ideologi     Nuv. procentandel

EPP / Europeiska folkpartiets grupp                                   Moderaterna                           ?                            29

                                                                                            Kristdemokraterna                  ?             

                                                                                           (Fidesz Ungern/Orban)       nationalism 

                                                                                           ( CDU, CSU Tyskland)      globalism

                                                                                           (Republikanerna Frankrike)  globalism                                                                                          

S&D / Progressiva förbundet av Socialdemokrater            Socialdemokraterna           globalism                   25

                                                                                             Feministiskt initiativ         globalism

ALDE / Alliansen liberaler och demokrater för Europa     Centerpartiet                      globalism                     9

                                                                                             Liberalerna                        globalism

EFA / Europeiska fria alliansen, De gröna                          Miljöpartiet                        globalism                     7

ECR / Europeiska konservativa och   reformister               Sverigedemokraterna        nationalism                  10

                                                                                            ( Dansk Folkeparti)            nationalism

                                                                                            (Sannfinländarna)              nationalism

                                                                                            (Lag och Rättvisa Polen)   nationalism

                                                                                            (Tories, England)                    ?

                                                                                            

GUE/NGL/ Europeiska enade vänstern, Nordisk grön v.   Vänsterpartiet                   globalism                      7

ENF / Nationernas och friheternas Europa/ EFDD              (UKIP)                            nationalism                   10

                                                                                             ( Lega Nord.)

                                                                                             ( Nationell Samling/ LePen)

                                                                                             ( Nederl. Frihetspartiet)

                                                                                             (FPÖ Österrike)

                                                                                             (Vlaams Belang Belgien)

                                                                                             (Nya Högerkongressen Polen)

Grupptillhörigheter kan förändras inför valet 2019.

 

Nu gäller sammanställningen ovan 2014 års EU-val, eftersom valen sker vart femte år. Under perioden har partierna ibland skiftat grupper, men viktigast att komma ihåg när man bedömer Europaligan är att de stora förändringarna som skett under perioden inte kan avläsas här. Om vi ser på Frankrike så var socialdemokraten Hollande president då, Macrons parti fanns inte ens på kartan. Idag har sannolikt 70% av fransmännen vänt sig emot den europeiska sosse-centern som resultat av Macrons nu väldokumenterade agenda. Detsamma gäller i Tyskland, där AfD och andra nationella partier håller på att dra undan mattan under Merkel, som då satt säkert i sin mittenkoalition. I hela Östeuropa inklusive Italien kan vi närmast tala om en nationell revolution.

Betecknande är att Orban i Ungern med sitt nationella Fidesz då anslöts till den europeiska mitten, som Moderaterna och KD tillhör tillsammans med Merkels CDU. Inför valet lär ENF vara ett mer sannolikt alternativ. Den 2014 bildade sjuttiofemprocentiska  majoriteten för globalisterna kan man nog se som den direkta signalen till att flyktinginvandringen bröt ut 2015 i den för många ofattbara omfattningen. Men ingenting i politiken sker av en slump. Efter A kommer B. Därför kan vi vara ganska säkra på att med facit i handen innebär C att de nationellt inriktade partierna närmar sig majoritet 2019. Globalisterna gick helt enkelt för fort fram. Det kommer att straffa sig nu. Egentligen är det Macrons misstag som fått Europa att förstå vad som händer, det är också förklaringen till att vi i Sverige hamnat i total medieskugga inför valet. All information om Gula Västarnas fortsatta aktiviteter i media är bannlyst, trots att 15 personer dödats hittills. Följ RT istället!

Soros har i dagarna publicerat ett öppet brev som präglas av den skräck han nu upplever för att globalisterna verkligen skall sopas ut ur EU:s parlament och ledning. Hans bedömning av valutgången stämmer bra med min egen, dock har vi helt olika uppfattningar om konsekvenserna. Som sann globalist förbannar Soros vårt ”antikvariska partisystem” där kraven på direktdemokrati blir allt starkare. Paradoxalt nog anser han sitt eget totalitära elitstyre som ”räddningen” för Europa och de värden som han själv definierar. Han har tidigare skrutit om sin lista på ”pålitliga” ledamöter i parlamentet, prydligt listade i ett dokument från Open Society. Där fanns för övrigt fru Bildt med, tillsammans med Hökmark och elva av de övriga nitton svenskarna.

Citat ur dokumentet: Beyond discussing individual topics, Open Society should seek to build lasting and trustworthy relationships with these European lawmakers.

Det ligger dock nära till hands att konstatera att mannen har blivit galen på gamla dar, eller vad säger hans hänförda beundrarinna Annie Lööf? Står du också på lönelistan? Soros är en privatperson som med hjälp av sina pengar försöker styra världspolitiken. Har vi anledning att acceptera detta?

I sammanställningen ovan har jag satt ett frågetecken för EPP med de svenska partierna Moderaterna och KD. Gruppen innehåller även Merkels CDU, som förespråkar utökad centralisering och också en Europaarmé. Samtidigt finns där också EU:s mest nationella parti genom Orbans Fidesz, i sanning en ohelig allians mellan globalister och nationalister. Det är också den största gruppen – innan valet. Troligtvis kommer denna grupp att klyvas och delas upp på andra med tydligare inställning till frågan om ökad centralisering eller nationellt oberoende. Att både Moderaterna och KD kunnat räknas till globalisterna innan Alliansen upplöstes är helt klart, ingen glömmer Bildts och Reinfeldts roll i invandringen 2014 som också kostade regeringsmakten. Om någon form av självrannsakan gett resultat än återstår att se. Kristersson har inte avslöjat sitt partis avsikter, så en varning är här på plats. Att båda moderaterna på Soros lista byts ut kan dock vara en ledtråd.

Den egentliga roten till nationalismens förväntade framgångar ligger i ENF, där flertalet spektakulära EU-kritiker finns. Även om de inte får majoritet i sig självt kommer de att ge näring åt reformisterna, vilket nog kommer att garantera ett radikalt annorlunda EU efter valet. Stor betydelse kommer även förlusten av de brittiska partierna att få, det kommer att drabba hela globalistfalangen hårt. Där har folkets dom redan gett oss hjälp på traven…

Vi skall återkomma till EU-valet i fler artiklar. Kommande debatter lär ge mer kött på benen!

Peter Krabbe

bilden: EU:s fästning i Strasbourg skall symbolisera öppenhet och demokrati…..

Bollen är ändå alltid rund.

Boll nationalism

Att världen är inne i en omvälvande förändringsfas nu lär knappast ha undgått någon. Ingenting tycks vara som förr. På hemmaplan har de gamla trygga planhalvorna höger och vänster alltmer försvunnit in i dimmorna, vi vet inte ens längre var mittlinjen ligger eller om målen står på kortsidan eller långsidan. Gräset växer allt högre och döljer alla markeringar. Likt knattefotbollens aktörer springer alla politiker i en klunga efter bollen, ingen vet vad de skall göra med den när de plötsligt fått den framför foten. Var står målet, vem är med i mitt lag?

Lagen heter nu Nationalisterna mot Globalisterna. I Sverige tycks inte spelarna veta vilket lag de tillhör eller på vems uppdrag de spelar. Vem är lagledare, vem betalar tröjorna? Vem var det som köpte vår nya centerforward?

Nåja, i Sverige spelar det nog knappast någon större roll. Ingen kommer någonsin att bry sig. Vi kan se på TV när vi vill, vi har vår villa, vovve och Volvo. Får vi två medaljer i VM eller OS så jublar vi. Vi finns till! För ingenting kan väl rubba vår privilegierade tillvaro?

Föga anar vi att om Globalisterna vinner så förändras denna vår tillvaro. Öst och väst byter plats. Vänster blir höger, till och med nordpolen byter kanske plats med sydpolen. Demokrati blir fascism, kommunism blir demokrati och liberalism blir demokratur. Den enda raka tråden är att de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Och färre. The Deplorables. Useless Eaters. Eller i Frankrike  La foule haineuse. Vill vi hylla samma lag som skapade revolutionen i Ryssland, första världskriget, andra världskriget och som planerar för det tredje världskriget? Tredje gången gillt, är ju det som gäller.

Om Nationalisterna vinner så får vi behålla våra hus, vår hembygd, vår flagga och slipper att få näsan krossad en gång om dagen. Vi kan dela med oss av vår kunskap och visa hur man bygger ett fredligt samhälle, ett samhälle som inte exkluderar någon men kräver lojalitet, respekt och kunskap istället för dogmer. Vi får behålla lönen för vårt arbete utan att behöva göda världens banksystem. Vi har råd att bekosta vår sjukvård, vår skola och ett gott samhälle, där höger kan fortsätta att vara höger och vänster får vara vänster. Helt enkelt, alla får behålla sin egen åsikt och rätten att uttrycka den. Vi kan fortsätta att stifta våra lagar, som redan våra förfäder gjorde på tingshögen. Det klarar vi själva.

Allvarligt talat, vi står inför förändringar som mycket få människor kan föreställa sig. Jag skall inte ironisera över detta. Det handlar om vår överlevnad.

Då menar jag inte detsamma som klimatalarmisterna, som tvärtom försöker dra täcket över de egentliga problemen istället för att synliggöra dem. Vi har inget problem med klimatet, utan med dem som vill använda det för sina suspekta syften. Att nå kontroll över världen genom att använda luft, vatten, jord och vår omgivande atmosfär som de vapen som ger den ultimata beslutsrätten över liv och död. De som vill avgöra vad vi skall äta och dricka, vad vi skall tänka och tycka, när vi skall leva eller bli sjuka och dö, när och om vi skall sätta nya generationer till världen.

Deras medel är att fånga oss i en skenekonomi där vi förlorar vår frihet, manipulera våra livsmedel och mediciner, bestråla oss med elektromagnetisk strålning för att få oss att tänka rätt och dö på kommando, kontrollera vårt väder så att värme och kyla, regn och torka, orkaner och jordbävningar kan användas för att få oss att irra omkring som myrorna i en söndertrampad myrstack.

Överdrev jag igen? Spara då den här artikeln och läs igen om trettio år! Men glöm inte att i vårens EU-val handlar det om just detta valet – globalism eller nationalism. Strunta i partierna och fokusera på denna enda avgörande fråga. Det är sista chansen. Vem står för vad? Det skall jag återkomma till när alla kort ligger på bordet. Partierna kommer inte att göra det själva.

Peter Krabbe

Vem kommer egentligen att styra det framtida Europa?

Sarkozy Macron

För att förstå vad som händer i Frankrike idag behöver man göra en historisk återblick på fransk politik, där ingenting är som man i allmänhet tror idag. Till vår hjälp med detta har vi analytikern Thierry Meyssan och bloggen Globalresearch, så läs och förvånas! Meyssans artikel är skriven 2008 under Sarkozys påbörjade presidentperiod. Genom att bläddra tillbaks tio år i historien får vi nu ett perspektiv på dagens franska president Macron.

Att Frankrike som nation räddades undan en svidande förlust av de allierade under andra världskriget vet de flesta. En ny epok skulle inledas i ett av kriget sargat land. Men Frankrike bestod inte bara av sin europeiska del, Metropolitan France, utan också av kolonier över flera kontinenter. I USA fanns en stark oro för att dessa kolonier skulle komma under sovjetiskt inflytande. I sitt traditionella tankemönster såg CIA ledaren för den franska motståndsrörelsen, generalen de Gaulle, som en lämplig kandidat till presidentposten med uppgift att hålla kommunisterna borta.

Frågan ställdes på sin spets när FLN i Algeriet 1958 med våld försökte bryta sig ur Frankrikes överhöghet och kräva självständighet. I USA mobiliserades CIA för att under kuppartade former återinsätta och garantera de Gaulle fullmakter för att stoppa utbrytningsförsöket. USA hade redan under kriget nära samarbete med den italienska maffian, gudfadern Lucky Luciano var behjälplig med säkerheten i de amerikanska hamnarna och bidrog vid invasionen via Sicilien och genom försörjningen av de amerikanska trupperna där. Kontakter etablerades mellan Frank Wisner Sr – senare Allan Dulles – från CIA, och maffians Etienne Leandri, Lucianos representant. En livvaktsstyrka byggdes upp runt de Gaulle (SAC) genom Leandri och korsikanerna Pasqua och Peretti. Pasqua ledde sprittillverkaren Ricard, som också fungerade som täckmantel för den italienska maffian i USA.

Efter ett långvarigt terrorkrig i Algeriet insåg dock de Gaulle att vägen framåt var självständighet för flertalet kolonier, men med bibehållandet av ett ekonomiskt beroende. De Gaulle ansågs då av sina uppbackare vara en förrädare, genom CIA och NATO genomfördes en misslyckad statskupp och genom änglavakt klarade han sig undan fyrtiotalet mordförsök. Som president under tio år satsade han på att göra Frankrike starkt och byggde upp ett militärt försvar baserat på kärnvapen kombinerat med industriell uppbyggnad. Beroendet av USA och Atlantpakten minskades radikalt. Leandri sattes som chef för oljeproducenten ELF/ Total och Pasqua fick en inflytelserik post i Afrika som tack för hjälpen.

Som premiärminister valde nu de Gaulle Georges Pompidou, rekryterad direkt från Rothschild Bank i Paris. Pompidou avlöste de Gaulle som president 1969, men dog efter några år i cancer. Här kommer den första blinkningen till Macron, som själv kommer från Rothschilds bank och dessutom omger sig med livvakter från maffian. Precis som nu, intensifierades därmed närmandet till Europa och dåvarande EEC, föregångare till EU.

Efter en transportsträcka över presidenterna d’Estaing, Mitterrand och Chirac närmar vi oss så Nicolas Sarkozy, som vi nog kan se som den verkliga förebilden för Macron. Sarkozy hade sina rötter i en ungersk inflyttad katolsk adelsfamilj på fädernet och i en grekisk, judisk mamma, Andrea Mallah. Hon var sekreterare åt de Gaulles livvakt Peretti, som efter att ha grundat SAC gjorde en politisk karriär som slutade med presidentskapet över Nationalförsamlingen. I USA avslöjades dock maffiaorganisationen the Corsican Union, där Peretti var djupt inblandad tillsammans med Jean Venturi från Pasquas sprittillverkare Ricard. Peretti tvingas dra sig tillbaks.

Sarkozys föräldrar skiljer sig, även pappans andra äktenskap med Christine de Ganay upplöses och styvmamman gifter om sig med sonen till CIA-bossen Frank Wisner Sr – Frank Wisner Jr. Sarkozy har nu täta kontakter med styvmamman i USA och deltar i träningsprogram hos amerikanska utrikesdepartementet. Han utbildar sig till jurist i USA, gifter sig med en brorsdotter till Peretti och tas in i Gaullistpartiet i Frankrike via Pasqua. Som advokat arbetar han med försvaret av sina korsikanska vänner.

Hänger ni med i svängarna? Det kommer mer…

Sarkozy efterträder Peretti som borgmästare i Neuilly, Frankrikes Djursholm, och inleder ett förhållande med Chiracs gifta dotter Claude, vilket leder till en brytning med den kommande presidentfamiljen. År 1981 bildar Mitterand en regering med Pasqua som inrikesminister och Sarkozy som ekonomiminister. Pasqua får nu möjligheter att styra droghandeln över Marocko och legalisera casinos och spelaktiviteter från sin verksamhet i Afrika. I Washington blir samtidigt Frank Wisner Jr chef för försvarsdepartementets avdelning för politisk planering.

Frank Wisner och hans kollegor vid CIA planerar nu för fullt hur Sarkozy skall bäras fram till presidentposten. Man arbetar medvetet med eliminering av politiska motståndare genom lämpliga skandaler i pressen och ommöblering i partitoppen genom att ersätta Alain Juppé med Sarkozy som partiledare. Chirac tvingas ta in Sarkozy i sin regering, trots kärleksaffärerna. Hemliga listor med konton till uppsatta skattesmitare cirkulerar. Skandalerna duggar tätt i Frankrike under en period som ofrånkomligt slutar med att Sarkozy blir Frankrikes president, året är 2007.

Som finansminister tar Sarkozy in Christine Lagarde, som har hela sin karriär i USA och täta kontakter med bl.a. Zbigniew Brzezinski, en av hjärnorna bakom Deep State. Hon kommer sedan att gå vidare till IMF. Kontakterna med Eduard de Rothschild får nytt liv.

Sarkozy tar initiativet till Medelhavsunionen och sätter fart på det europeiska samarbetet med MENA-länderna. Invandringen ökar nu markant till Frankrike och exploderar i terrorverksamhet under efterträdaren, socialisten Hollande. Varje ny president i Frankrike utlovar en förnyelse, i Hollandes fall bort från det kapitalistiska systemet mot en arbetarvänlig socialism. Hollande, som saknar stöd av storfinansen, misslyckas dock totalt och tvingas genomföra skattehöjningar som snabbt underminerar hans position. Hollande bäddar därmed för nästa aktör, som utlovar sin egen version av samhällsrevolution – Macron drar på sig stövlarna.

Putsad och fejad av Rothschilds Bank i Paris och omgiven av hårdhänta livvakter som den mystiske Benalla intar han presidenttronen 2017.  Huvudkonkurrenten Fillon har manövrerats ut genom skandalisering i pressen. Fransmännen är euforiska – äntligen blir det bättre! Men ack, det räckte med ett år för att fasaden skulle rämna. Allt var bara tomma ord, skattehöjningar, mer arbete och rättslöshet. Återstår bara att ta fram de gula västarna och gå ut på gator och torg. Hjälper det? Jag tror inte det.

Vad denna lilla sammanfattning vill visa är att Frankrike styrs genom ett tätt nätverk, bildat under loppet av hela efterkrigstiden. Det har sina starkaste komponenter i USA:s Deep State med CIA, sionismens bankväsende, den italiensk-korsikanska maffian och den redan tidigt etablerade franska överklassens järngrepp över ekonomin. Det som överraskar är de väl maskerade relationerna med USA och, sammanhängande, relationerna med den maffiastyrda droghandeln. Både Afghanistan och Kosovo ingår i trafikeringen av droger via Frankrike (the french connection) och Italien till USA, en verksamhet som har den amerikanska militärens stöd och en enorm betydelse för den ekonomiska brottsligheten i världen.

Men den franske presidenten är underordnad detta, vem han än är. Löften om Folkets Väl är bara luftbubblor. Vi skall vara medvetna om spelreglerna om vi av någon märklig anledning vill fördjupa samarbetet med Europas kärna. CIA har ett starkt grepp om Frankrike, vilket är den direkta anledningen till att Frankrike marknadsförs som pilotland för EU. Macrons tydliga besvikelse över att Trump vänt honom ryggen efter en inledande flirt visar att han hade räknat med fortsatt stöd i sitt projekt att med CIA:s hjälp öka det amerikanska inflytandet i EU. Nu tyder det mesta på motsatsen, vilket vi kan vara glada för.

Lycka till, Gula Västarna, ni arbetar också för vår räkning! Till kraven kan nu också räknas att dra bort täcket över fransk politik.

Peter Krabbe

bilden: Macron och Sarkozy i hemligt samförstånd. Hollande låtsas inte se./ politico.eu

Vem lurar vem?

Macmerkel.jpg

I Frankrike fortsätter spänningarna att trappas upp mellan de demonstrerande Gula Västarna och Macron, som från sin piedestal försöker driva politiken vidare som om ingenting hade hänt. I ett tal i Versailles i måndags till 150 församlade industriledare gjorde Macron den paradoxala liknelsen att kungamakten föll offer för revolutionen år 1793 på grund av sin vägran att modernisera. Hans egen bok, som gavs ut innan presidentvalet, har också titeln Revolution. Macron oroar sig för att de globala företagen skall lämna ett Frankrike som alltmer liknar en krigszon och försöker lugna investerarna.

Macron blir alltmer ett fall för en psykiater. Han ser sig själv som en revolutionär, när han i själva verket symboliserar den maktstruktur som revolutionärerna störtade genom att det franska folket – precis som idag Gula Västarna – tog fram högafflarna och störtade överhögheten. Det är ett märkligt beteende, särskilt som alla idag vet att den globalism han företräder syftar till en koncentration av makt och rikedom till eliten, allt på folkets bekostnad. Tankarna går osökt till psykopater som Trotskij och Lenin, som på uppdrag av samma mäktiga bankintressen för hundra år sedan såg sig som revolutionärer i en kamp som sånär utplånade det ryska folket.  Att globalismen och kommunismen har samma totalitära grundtanke har jag påpekat många gånger tidigare.

I det fåtal dialoger som Macron hållit med sitt folk insisterar han på att hans revolution är enda vägen framåt, motargumenten bemöter han med ett hånleende. För att blidka sina uppdragsgivare utlovar han mer militärt motstånd mot demonstranter istället för kompromisser. Gummikulor skall ersättas av blankt stål. Demonstranter skall stängas in med hjälp av barrikader av polisbilar och stridsfordon och slås ner eller arresteras. Fängelse och enorma bötesstraff utlovas. Media uppmanas att inte sända från gatustriderna. Nervgas som paralyserar diskuteras på fullt allvar som polisens nya vapen. Samtidigt sprider sig rörelsen Gula Västarna över hela Europa och även till andra världsdelar! Man har förstått att det nu handlar om en slutkamp mot globalismen.

Från Versailles beger sig Macron till Aachen, en stad innanför tyska gränsen med starka minnen från världskrigen, för att under tisdagen möta Angela Merkel. Den formella anledningen är att uppdatera en biståndspakt från 1963 och det kalla kriget mellan Tyskland och Frankrike. Den verkliga är att skriva ett utökat avtal som skall bli grunden för bildandet av en Europaarmé. Innehållet får till och med Tusk att gå i taket. Frankrike och Tyskland kan inte ta saken i egna händer och bilda en egen union, inom ett redan befintligt EU-avtal, som beslutar oberoende av övriga medlemsstater, dundrar Tusk med all rätt. Gula Västarna kastar redan sin skugga över politiken. Så här utformar Macron och Merkel den 4:e artikeln i fördraget:

De båda länderna (Frankrike och Tyskland)… förbinder sig att hjälpa och bistå varandra, med alla tillgängliga medel, inklusive genom militära insatser, vid väpnade attacker mot sina territorier.

Frankrike och Tyskland skall utveckla ett ekonomiskt samarbete med gemensamma regelverk och en gemensam militär kultur med särskild inriktning på försvarsindustrin och marknaden för vapenexport. Ett fransk-tyskt försvarsförbund skall inrättas med regelbundet återkommande möten.

Man motiverar enhälligt detta med att Europa hotas av nationalismen, det är nödvändigt att Frankrike och Tyskland visar vägen framåt mot en gemensam utrikespolitik och ett gemensamt ”försvar”. En armé föreslås växa fram ur det redan befintliga CSDP (Common Security and Defence Police).

Vad föresvävar då dessa båda galenpannor? Jo, om Gula Västarna skulle få ett plötsligt och oväntat stöd från en inhemsk militär och poliskår med resultat att Macron ställs inför hot om arrestering, avsättning och nyval, så hotas Frankrikes suveränitet av hemska nationalister och Merkel skall komma tågande med sin tyska armé för att återställa ordningen i brödralandet. Kan man kalla detta för en lämplig fredspolitik? Känner någon vibbarna från andra världskriget? Eller hoppas Macron på det omvända, att den franska armén äntligen skall välkomnas på tysk mark? Även där lurar nationalisterna i vassen. Och hur förväntas andra EU-medlemmar reagera? Skall Orban rycka in med en Östeuropaarmé för att försvara nationalismen? Och vad händer sedan, om Merkel lyckas rädda Macron med vapenmakt? Har Tyskland då uppnått det som man inte lyckades med under andra världskriget, att i kraft av Europas starkaste ekonomi få ett avgörande inflytande över Europas Församlade Lydstater?

Faktum är att Salvini i Italien redan har tagit upp frågan med Polen om bildandet av en motpol genom en nationalistisk allians från Östersjön till Medelhavet. Kommer dessa två motsatta ideologier att leda fram till ett nytt inbördeskrig i EU? Är det till och med avsikten från globalisterna att på detta sätt framkalla en militär konflikt, där Ryssland knappast kan undgå att engagera sig till försvar för ett militärt underlägset Östeuropa?

Många frågor som vi inte vet svaret på än. Helt klart är ändå att EU:s behov av en försvarsarmé är begränsat med tanke på svårigheterna att hitta en tänkbar fiende. Detta särskilt om NATO:s provokationer mot Ryssland upphör genom Trumps agerande och EU inser att vi redan har för många deltagande länder i unionen. Däremot kommer behovet av en insatsstyrka som slår ner uppror i de länder som inte vill underkasta sig globalismen att efterfrågas allt mer, förutsatt att den politiska viljan att hitta fredliga lösningar uteblir. Macron är själva sinnebilden för detta. Merkel kommer snart att ha lämnat scenen, men Macron lär vi inte bli av med lika lätt. Den växande invandringen från muslimska länder kommer också att skapa en intern hotbild. Även där är Macron synnerligen aktiv, efter ett avtal med Paris-moskén uppmanades alla muslimer i Frankrike att rösta på Macron i presidentvalet. Är det någon som undrar varför?

Det är bra att allt detta händer nu, i god tid innan vårens EU-val. Det ger lite perspektiv på vad som händer i Europa just nu. Kanske får det någon att tänka efter lite extra innan man röstar. Våra journalister är väl medvetna om att det finns ”risk” för betydande förändringar i Europaparlamentets sammansättning om händelserna i Frankrike blir allmänt kända, därför tiger man som muren. Tro inte att lugnet lägrat sig, detta har bara börjat!

Peter Krabbe

Bilden: Kärlek i Aachen eller Judaskyssen?

%d bloggare gillar detta: