Deep State och Jihad – ett skrämmande äktenskap. Del 1. Inledning.

Stormuftin

I några artiklar skall vi gräva fram en sanning om samspelet mellan USA:s globala krigsföring och den islamistiska Jihad, som många kanske inte känner till eller är oförstående inför. Vi har sett det i Afghanistan, Jugoslavien, Mellanöstern, Libyen, Centralasien och kommer att få se det på ett sätt som vi inte ens anar även i Europa.

Deep State är ett sammanfattande namn på ett etablissemang som i kraft av sin ekonomiska styrka och omfattningen av infiltration av tjänstemän i den statliga administrationen är starkare än regeringen självt, inklusive dess presidenter eller statschefer. Deep State är i själva verket den organisation som kommer att utöva den totalitära makten i världen när demokratierna har gått i graven, vilket ligger i en närmare framtid än de flesta vill tro. Deep State har sitt centrum i USA, men utökar allt mer sin makt även i England och i övriga Europa. Dess skugga kommer redan efter höstens val att ha fallit även över Sverige. Och, mina vänner, detta är ingen konspirationsteori utan krass verklighet.

För att få en historisk bakgrund kan vi gå tillbaks till andra världskriget, då Hitler insåg att han kunde ha stor nytta av en allians med den muslimska världen för att få ett starkt inflytande över dagens MENA-länder, eller kanske snarare ett återupprättat Ottomanskt imperium. Detta krossades under första världskriget och turkarnas hämndlystnad kombinerat med en religiös kampanda som till och med överträffade nazismens, kunde komma väl till pass i kampen mot turkarnas förtryckarmakter England och Frankrike. England kunde dessutom ses som embryo till de sionistiska krafter som ville bygga vidare på Israel-tanken, islams ärkefiende. Det förvånade därför inte när Stormuftin av Jerusalem, Amin Al-Husseini slöt upp i Berlin och på uppdrag av Heinrich Himmler bildade SS muslimska brigad. I det övervägande muslimska Bosnien-Herzegovina bildades 1943 den 13:e Waffen-SS Divisionen under Stormuftins ledning. Den var den första och största icke-tyska divisionen och värvade främst bosniska muslimer.

Ansvarig för nazisternas engagemang var Gerhard von Mende, som efter kriget skulle bli rådgivare åt västmakterna och speciellt CIA i konsten att rikta islams Jihad mot kommunismen. De allierade västmakterna var ”duktiga” på att välja ut användbar kompetens ur de tyska leden efter kriget framför näsan på krigsdomstolarna. Al-Husseini arbetade från Berlin 1941-1945 aktivt med att sprida antisemitismen i arabvärlden, främst i Egypten och Palestina och har stor del i dagens bestående judehat i arabvärlden. I sina memoarer skrev han senare:

Vår främsta anledning till att samarbeta med Tyskland var att få fria händer att utplåna judarna till siste man i Palestina och arabvärlden. Jag bad Hitler om ett totalt åtagande att lösa det judiska problemet på ett sätt som är till förmån för våra nationella och rasrelaterade målsättningar och i enlighet med de vetenskapliga metoder som Tyskland uppfunnit för hanteringen av judarna. Svaret jag fick var: Judarna är era.”

Al-Husseini kan beskrivas som länken mellan det Muslimska Brödraskapet och de förenade islamistiska Jihad-grupperna i arabvärlden. I fortsättningen skall vi se hur USA genom CIA allt mer tar över relationerna både med Muslimska Brödraskapet och de Jihadgrupper som senare kommer att identifieras som Al Quaida och ISIS. Den som trodde att andra världskrigets segrarmakter skulle införa en ny och fredligare världsordning efter att Ondskan besegrats har knappast förstått hur världen fungerar. Istället dyker Ondskan upp i nya former och med oförminskad kraft där man inte förväntade sig det. I själva verket är demokratin en illusion och ett verktyg för de totalitära krafterna att få oss att fastna i deras system utan att förstå vad som händer.

I nästa avsnitt skall vi se hur Deep States kamporganisation CIA inser värdet av islamisk Jihad för att bekämpa kommunismen i Sovjetunionens skepnad. Att detta egentligen inte heller gällde kommunismen som företeelse vet vi idag, när samma verksamhet fortsätter fullt ut, men riktad mot ett inte längre kommunistiskt Ryssland. Istället gällde det kontrollen över superkontinenten Asien, dess råvaror och global styrning från Wall Street i New York.

Peter Krabbe

Lästips: William Engdahl / The Lost Hegemon

Annonser

Har Vädrets Makter förlorat förståndet?

 

Orage St Cezaire

Eftersom jag just genomkorsat Europa är, märkligt nog, det starkaste intrycket hur vädret just denna vår ändrat sitt beteende på ett sätt som ingen tycks förstå eller förklara. Särskilt Frankrike tycks vara drabbat av en väderlek, som bokstavligen nog kan kallas för en lek. Eller är det ett allvarligt hot? Parisregionen har drabbats av de värsta skyfallen och översvämningarna i mannaminne och i övriga Frankrike, ända ner till Medelhavskusten, far ovädren runt som galna huliganer och vräker ut sina regnmassor på ett sätt som gör det svårt att avgöra om man är under eller över vattenytan.

Utefter vägarna sätts nya skyltar upp med texten Se upp för oväder, följ väderrapporten! När ovädren drar in över bebyggelsen detonerar blixt och åska så husen skakar i sina grundvalar. Av någon märklig anledning tycks dessa oväder åka runt i en cirkelbana runt Frankrike utan synbar vilja att lämna landet. Fransmännen är eniga om en enda sak – fenomenet saknar förklaring. Dock har man en medfödd förmåga att strunta i alltihop och trösta sig med en flaska vin och en baguette. Det blir nog bättre…

Men blir det så? Eller har någon gjort en kupp riktad mot himlen och tagit över styret över Vädrets Makter? Bestämmer inte Macron längre, eller har han lämnat över makten till – Pentagon? Blev det för många kyssar och kramar vid besöket i Washington nyligen? Faktum är att där jag under de senaste åren sett frekventa mönster av chemtrails, syns nu ingenting annat än denna okontrollerbara molnmassa, som tycks vara i ständig förändring till praktiskt taget alla kända och okända molnformationer. Min tanke blir då naturligtvis att här har någon gjort ett förhastat misstag i hanteringen, satt ihop en kemikaliebrygd utan att veta vilket resultatet skulle bli. I Sverige fick vi torkan och solen, i Frankrike fick man vattnet, de förstörda odlingarna och förlusten av turisterna. Lika illa i båda fallen.

Att den nya italienska regeringen som en av de första åtgärderna ifrågasätter och kräver svar rörande de hemligstämplade avtalen med USA om rätten till sprayning och tillträde till det italienska luftrummet förvånar inte. Detta som händer är globalismens visitkort. Varför gör vi inte detsamma i Sverige? Det duger inte längre att tiga.

Peter Krabbe

 

oväder 2

Lämnar Gud plats för Allah?

Pew bild copy

I en undersökning från Pew Research presenteras ett påstått samband mellan sekularisering i västvärlden och acceptansen för mångkultur. De länder där kristendomen försvagats sägs också vara de för invandring (läs islam) mest toleranta. Det förvånar inte att de skandinaviska länderna är mest sekulära i Europa medan de strikt katolska Medelhavsländerna värnar mest om sin kristendom. Ett undantag är de hängivna katolikerna i Irland och den höga kyrkligheten i Finland, som är protestantiskt. Tyvärr ingår inte det moderna Ryssland i undersökningen, den under Sovjettiden undertryckta religiositeten har sannolikt blommat upp igen till den katolska kyrkans nivåer. Om detta vill man inte berätta. Detsamma gäller för Östeuropa.

Det ligger därför nära till hands att se denna undersökning från vanligtvis objektiva Pew som en partsinlaga för invandringen. Det hade varit mer naturligt att se på EU som helhet, inte bara på de – som alla redan vet – redan mest sekulära delarna av Europa. Den uppenbara vinklingen visar sig också i ett urval som anger bara 5% för andra religioner än kristendomen. Med total dominans för muslimer i invandrargrupperna, som totalt omfattar 10- 20% av befolkningen i Västeuropa är detta knappast sannolikt. Byggandet av moskéer och Islamic Centers talar istället ett tydligare språk.

Man försöker också koppla samman nationalismen med kristendomen, vilket inte heller stämmer väl med den allmänna uppfattningen. Ingen ser SD och NM som särskilt religiösa fraktioner. Samtidigt är åtminstone i Sverige statskyrkan den främsta inkörsporten för islam, i gott sällskap med den sekulära delen av befolkningen, folkhemmets förespråkare genom socialdemokrater och liberaler. Motståndet mot invandring är enligt min uppfattning främst baserat på en motvilja mot att en främmande religion som islam tillåts prägla det svenska samhället inom områden där vi tidigare inte haft religiös exponering, som klädsel, könsattityder, relationsproblem och våldsbenägenhet.

Kristendomen är ett grundläggande instrument för våra egna värderingar, sedvänjor och kulturell tolerans. Att antalet kyrkobesök minskar är inte ett mått på att dessa våra värderingar blivit mindre värda, snarare att vår individuella frihet och våra möjligheter att söka information och inspiration genom andra kanaler blivit så mycket större. Vi reagerar lika starkt mot katolicismens slutenhet med mässor på latin, som ingen förstår, och prästvälde som mot en underkastelsereligion som islam där individens frihet inte existerar. De 46% som Pew kallar ”non-practicing Christians” borde därför istället ses som det starkaste försvaret för nationalismen och motståndet mot en mångkultur, som allt mer undergräver vår frihet.

Att tro att man får ett rättvisade svar genom 24.000 telefonintervjuer fördelade på 15 länder är naturligtvis befängt. Benägenheten att svara på en utfrågning i telefon i invandrargruppen torde också vara minimal och en grov felkälla i resultatet. Varför gör man då en sådan undersökning?

Det ligger nära till hands att tro att undersökningen är beställd av intressen som vill öka misstron mot kristendomens utövare samtidigt som man bagatelliserar islams växande utbredning i Europa. Det hade varit mer intressant om de i Europa boende muslimernas attityder hade analyserats efter samma principer. Hela undersökningen försöker frammana bilden av de invandrade muslimerna som en obetydlig marginalgrupp, utsatta för främst de hängivna katolikernas aggressioner. Flera städer i Europa har idag muslimsk majoritet och deras befolkningskoncentration växer ständigt. Hur hade exempelvis resultatet sett ut om undersökningen hade gjorts i London eller Rotterdam?

Ändå gör man en analys av den kristna befolkningens inställning till muslimer, som kan ha visst intresse. Att katoliker är mer negativa till muslimer än protestanter förvånar inte. I gruppen protestanter är c:a 25% av danskarna negativa till muslimer i några grundläggande frågor, mot 17%  i Sverige och närmare 40% i Schweiz. Motståndet i gruppen katoliker toppas av England (UK) med närmare 40% följt av Tyskland med c;a 35%. Det är tveksamt om detta är relaterat till religion, både London och Paris är hårt drabbade av ordningsproblem till följd av invandringen. I Schweiz är protestanterna mer negativa än katolikerna, vilket är omvänt mot vad man vill påvisa.

Sammanfattningsvis ser jag det som mycket tveksamt att försöka påvisa den kristna religionen som främsta motståndare till mångkultur (läs muslimsk invandring), utan att ha analyserat andra socioekonomiska faktorer, som förmåga till egen försörjning och deltagande i våra skattefinansierade samhällsformer. Att vara närande istället för tärande på samhällskroppen är ett bättre incitament för acceptans än samma gudstro. Förutsatt att man förstår vilken lag som gäller…

Peter Krabbe

Vem var det som trampade i myrstacken?

Anders Sten 2

 

De flesta som med fasa åser det muslimska Mellanösterns resning och aggression mot väst i våra dagar har mycket begränsade kunskaper om bakgrunden. Låt oss därför hålla en liten historielektion i ämnet!

 

Under mer än sex århundraden bestod Mellanöstern av ett gränslöst land, det turkiska Ottomanska Imperiet, ett rike som kunde hållas samman genom att turkarna medvetet behöll och understödde de lokala eliterna och respekterade deras kulturer, språk och varierande religioner. Detta utan att släppa den egna muslimska religionens överordnade roll. Med tanke på diversiteten i detta enorma rike får man se rikets beständighet som ett rent konststycke, inspirerat av det tidigare moriska Spaniens likaledes 800-åriga samhällssystem.

 

Problemen för muslimerna började genom det ökande intresset för regionen i England och Frankrike. Frankrike gick in i Egypten under Napoleon och tömde landet på skatter och konstverk. Den egentliga orsaken var dock planerna på att bygga Suezkanalen, vilket förverkligades 1867. Detta skulle revolutionera handeln med Asien och de brittiska kolonierna och britterna var inte sena att ta kontrollen över både Egypten och kanalen, som 1882 tillföll England. En nationell arabisk frihetsrörelse under Ahmed Urabi trodde sig kunna driva ut britterna ur Egypten, men misslyckades naturligtvis, för den Ottomanske sultanen återstod bara att åse hur kolonialmakterna började knapra på kakan. Den brittiske premiärministern Disraeli lurade till sig Cypern i utbyte mot att hjälpa sultanen återta kontrollen på Balkan, vilket inte skedde.

 

Under tiden fram till det första världskriget ledde britterna och fransmännen arbetet med att underminera det Ottomanska riket på för oss idag välkänt sätt. Genom att finansiera ”utvecklingsarbete” sattes sultanen i skuld och utan möjlighet att återbetala lånen började karusellen att snurra. Försöken att höja skatterna skapade revolter som kvästes genom att minska oberoende och opposition. Det turkiska språket infördes överallt och etnisk underkastelse blev lösningen för att hålla samman ett krackelerande rike. Britterna ställde villigt upp med militär för ändamålet. Samtidigt började doften av olja att kittla de brittiska näsorna.

År 1881 tvingades sultan Abdul Hamid II att godkänna Public Dept Administration med mandat för västerländska banker att styra över den skapade statsskulden och därmed över sultanatets inkomster. PDA hade rätten att ta ur statens kassa för att i första hand täcka sina egna fordringar. Sultanen kunde inte göra annat än att se på. Idag har IMF motsvarande funktion. Britterna utnyttjade situationen till att 1899 proklamera nuvarande Kuwait som brittiskt protektorat och placera en örlogsbas där, samt till att understödja arabiska nationella rörelser i syfte att reducera det Ottomanska riket till nuvarande Turkiet.

 

För den uppmärksamme läsaren behöver jag inte förklara likheterna i metodik med vad som händer i Europa idag, men mer om detta senare. Med den ekonomiska makten i händerna behövs inga gevär, nåväl, kanske behöver man skjuta ihjäl en och annan som protesterar…

Vad gjorde man då, när nu sultanen var satt i skuldbåset? Egypten var säkrat, återstod att ta hand om den arabiska halvön. Sherif Hussein ibn Ali hette emiren i Mecka. När det första världskriget nu bröt ut tog sultanen parti för tyskarna, vilket kunde utnyttjas av arabledarna till en utbrytning genom att liera sig med den allierade trippelententen istället. Engelsmännen, genom den brittiske utrikesministern Lord Kitchener, kunde nu enkelt övertala de arabiska ledarna att ställa upp på de allierades sida i utbyte mot stöd för ett Arabiskt Islamiskt Kalifat, oberoende av det Ottomanska riket. Kalifatet skulle få omfatta allt land mellan Egypten och Persien och Hussein skulle få bli dess ledare. T E Lawrence sattes in som militär ”konsult” för att leda kampen mot turkarna.

 

Det skulle snart visa sig att engelsmännen spelade under täcket. Samtidigt som Hussein fick sina löften om kalifatet gavs samma löften till rivalen Ibn Saud. Saud var ledare för en fundamentalistisk sekt vid namn Wahhabi, som skulle bli basen för Sunni Islam. För att ha tummen i ögat på båda två sändes Lawrence till Hussein och John Philby till Saud, man behövde deras förenade styrkor.

Under pågående krig, år 1916, fullbordades förräderiet mot araberna genom Sykes-Picot pakten, en hemlig plan för hur Mellanöstern skulle delas upp mellan de allierade, som redan såg sig som segrarmakter. Mark Sykes från brittiska UD och den franske diplomaten Georges Picot drog upp riktlinjerna för hur man slutligt skulle krossa det Ottomanska imperiet. Ryssland (tsarens) skulle få norra Turkiet och Persien (Iran), Italien södra Turkiet, Frankrike dagens Syrien och Libanon och godbitarna Irak och Kuwait med oljan skulle gå till England. Araberna kunde få sandöknen på Arabiska halvön, bättre förstod man inte då.

Genom den ryska revolutionen året efter avslöjades planerna under stor uppståndelse. Nästa bomb föll samma år genom Balfour-deklarationen där engelsmännen avsatte Palestina som ett ”national home for the Jewish people”. Dagarna innan hade 150.000 brittiska trupper under general Allenby ockuperat det Palestinska området. Deklarationen, som hade ställts till Walter Rothschild för vidare befordran till den Sionistiska Federationen, inkorporerades sedan i fredsavtalet med turkarna i Sèvres 1920. För de inre kretsarna kom knappast Balfour-deklarationen som någon överraskning, allt var noga planerat under en längre tid. Den som ser deklarationen som en betalning för finansiella tjänster är på rätt spår. Mer om detta i andra sammanhang!

 

Engelsmännen fick god utdelning i sin hundraåriga strävan att krossa och ta över Mellanöstern, vars relativt fridfulla tillvaro förbyttes i ett inferno. De europeiska oljebolagen BP och Shell kunde bita sig fast i Persiska Viken och därmed styra den ekonomiska utvecklingen i regionen. Att man i ett svagt ögonblick efter andra världskriget bidrog till att bilda de nuvarande självständiga nationalstaterna genom någon form av dåligt samvete har straffat sig. Egypten fick till sist tillbaks sin Suezkanal från britter och fransmän, men omfattningen av oljans utbredning och ofantliga innehåll kombinerat med det muslimska uppvaknandet och en befogad hämndlystnad, riktad mot i första hand England och Frankrike, ser vi resultatet av idag. Att London nu har Europas största moské och en muslimsk borgmästare förvånar inte. Inte heller terrorattentaten i Frankrike. Det var dessa två länder som trampade i myrstacken. Att USA varit med och dragit i trådarna vet vi nog alla, den finansiella makten har inte varit sen att utnyttja situationen. Mest oroväckande är att det brittiska imperium, som nu är närmast utplånat, fått sin efterföljare på andra sidan Atlanten. Nu med en agenda som är närmast identisk med den som gällde för två hundra år sedan. Hur kan det komma sig, Mr Rothschild?

 

I en rättvis analys är det lätt att konstatera att såväl turkar som araber har blivit grundlurade av västmakterna. Att de hyser ett hat mot oss européer förvånar därför inte. Sedan måste man ändå fråga sig om det är rimligt att vi islamiserar våra egna samhällen som en egentligen ganska dålig ursäkt, dålig därför att den gör det sämre för alla inblandade. Ett paralyserat samhälle förlorar också sin förmåga att hjälpa på ett konstruktivt sätt, en bättre ursäkt hade varit att medverka till att bygga upp det Mellanöstern som västmakterna har förstört och skapa ett välmående kristet Europa sida vid sida med ett välmående muslimskt Mellanöstern. Kanske skulle ett Israel ha legat någon annanstans? Men den frågan löser vi nog inte här…

Och kära svenskar, VI BEHÖVER INTE KÄNNA NÅGON SKULD!

 

Peter Krabbe

Lästips: William Engdahl/ The Lost Hegemon

Bilden: Egypten räddar Suezkanalen undan britter och fransmän / Anders Sten 1956

När globalismen börjar krackelera får EU söka nya vägar.

EU pussel

Att EU har växande problem förstår alla som hört Tusk uttala sig under EU:s toppmöte i Sofia under veckan. Sällan hör man en så högt uppsatt politiker i EU uttala sig i så nedstämda ordalag. Trumps hot om skyddstullar, till stor del riktade mot EU:s industri, blandas med tvisten om upphävandet av avtalet med Iran om kärnkraften och direkta hot från medlemsländer om att lämna EU.

Trumps importtullar på varor från EU måste rimligtvis mötas av motsvarande åtgärder gällande importen från USA, varmed ett storskaligt handelskrig ligger nära. Att detta skadar industrin i både EU och USA är givet. Samma språk talar USA:s sanktioner mot Iran i samband med ett upphävande av kärnvapenavtalet, eftersom många europeiska handelsavtal med Iran kommer att drabbas. Ingen annan än Trump tycks anse att avtalet är dåligt. Pågående förhandlingsrunda pekar mot att EU kommer att fortsätta enligt liggande planering även om USA bryter sig ut. Detta är bra. Det är hög tid att USA förstår att EU inte i alla lägen dansar efter USA:s pipa.

Eller som Alam Saleh, Lancaster University, uttrycker det i en intervju:  Simply it united Iran with Europe, it’s not only Germany, France and Britain, but also Spain, Belgium, Italy they all fully supported the nuclear agreement, Australia and Japan, of course, Iran’s traditional allies Russian and China are always there, and as a result of it, he just united the international community, this time against the United States, and this is why I would say by this decision Washington has isolated itself rather than Iran.

EU har större intressen långsiktigt i att vara part i uppbyggnaden av Eurasia, hela kontinenten från Atlanten till Stilla havet. Det är där framtiden ligger, inte i ett sammanfallande USA där globalismens marodörer sprider sin ödeläggelse över såväl industri som jordbruk och människornas välfärd. Hur mycket man än skramlar med sin gigantiska vapenarsenal ute i världen kommer man inte att kunna stoppa det egna landets sammanbrott.

Italien efter valet är på väg mot en utbrytning ur EU. Detta är lätt att förstå. Som första mottagarland för invandringen från Afrika får man bära en orimlig börda, som knappast underlättas av EU:s hittillsvarande främjande av mångkultur och brist på konflikthantering. Inte ens globalismens finansmaskineri förmår längre kompensera länder som Italien för samhällets sönderfall. När länder som Ungern, Österrike och Slovakien modigt står upp och tar kampen mot den förenade globalismens och sionismens åldrande lakejer som Soros och den internationella bankmaffian, är det lätt för Italien att hitta nya, mer produktiva relationer i det forna Östeuropa och Ryssland. Det är ingen tillfällighet att EU plötsligt sammanträder i Bulgarien. Det är långt till Bryssel.

EU är globalismens drömprojekt och skulle visa världen hur fantastiskt det skulle bli att leva i det mångkulturella samhället, präglat av en regering, en religion (som ännu ingen förstått namnet på), en armé och en ny idealmänniska utan identifierbar hudfärg. Att sionismen skulle styra denna nya värld börjar allt fler förstå. Samtidigt blir det allt färre som accepterar tanken. Monopolen som nu breder ut sig och likt stridsvagnar krossar allt enskilt företagande och alla nationella skyddsmekanismer visar klart och tydligt att globalismen är totalitär. Att de delar av EU som tidigare haft erfarenheterna av just detta nu är de första som reser sig är ett sundhetstecken och början till en ny syn på Europa. För EU återstår valet att avpolitisera organisationen och istället fokusera på handel, fri inbördes rörlighet och nationell respekt eller att se EU spricka sönder till sina beståndsdelar. Banden till USA måste knytas upp och den utsträckta handen från Ryssland och Kina med erbjudande om samarbete måste tacksamt tas emot. Att medverka till välfärd och utveckling i resten av jättekontinenten Eurasia är utan tvekan den bästa fredsbevarande åtgärden som står till buds idag.

När Macron reser till Washington för att pussas och hålla handen med Trump, skrattar världen. När Trump några veckor senare utdelar dråpslag mot EU:s industri skrattar ingen längre och Macron framstår allt mer som en pajas och Rothschilds baby. Fransmännen resignerar och suckar. Det blev inte som man hade trott. Inte ens bröllopet med Merkel lockar längre. Och mot Italien får man sätta upp vägspärrar för att invandringen som man ”själva” välsignat inte skall sprida sig för långt in i landet. Kan de inte stanna i Italien? Det var ju så vi skrev i avtalen…

Här hemma sitter vi tålmodigt och väntar på höstens val i förhoppningen att en ny regim skall öppna de stängda böckerna, bara för att konstatera att den ”urstarka” ekonomin inte var mer än en fjärt i rymden och att skatterna nu måste höjas ännu mer för att klara sjukvård, lag och ordning, utbildning och pensioner. Vi blev visst lite för många för att dela på samma kaka. Och bagaren tyckte inte det var lönt att baka mer. Kanske dags att börja lyssna på dem som vet bättre – och känner igen en verklighet som vi själva aldrig sett förut…

Peter Krabbe

 

Upp till kamp emot kvalen….

capital_1

 

Så är det dags för 1 maj igen och gatorna förutsätts fyllas av socialdemokrater som inte har något annat att demonstrera emot än sig själva. Lydigt marscherar man gatan fram med sina plakat, precis som man alltid har gjort. Internationalen dånar mellan husväggarna. Men var finns kvalen, är de kanske för länge sedan försvunna? Eller har de fått nya former och uttryck?

Den internationella kommunismen har definitivt gått i graven. Fullt genomförd hade den inneburit en global diktatur. Vi har sett smakprover från Sovjet, Kina, Nordkorea m.fl. och kan nog vara glada att den inte blev just global, som man så förhoppningsfullt sjunger på gatorna. Vad man kanske inte tänker på är att den passar lika bra som kampsång mot den globalism som New World Order innebär, en globalism som praktiskt taget hela vår riksdag ställer sig bakom.

 

Upp, trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå.  Jodå, det kommer snart att bli mer verkligt än någonsin!

I sin förgudning avskyvärda, månn´guldets kungar nånsin haft
ett annat mål än att bli närda, av proletärens arbetskraft?  Sorry, detta är redan klart, skicka plakaten till Wall Street istället!

Båd´stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter dignar ner.
Den rike inga plikter tycka, den arme ingen rätt man ger.  Men Stefan Löfvén, det är ju du som går främst i demonstrationståget. Varför blev det då så?

När folket kräva det tillbaka, sin egen rätt de blott begär.  Instämmer till fullo. Eller inte, Magdalena Andersson?

 

I själva verket handlar det om en tvehövdad drake, även om man huggit av det ena huvudet – den totalitära socialismen – återstår det andra från samma kropp – den totalitära globalismen. Draken kan sova lugnt, ett huvud räcker bra. I riksdagshuset är det bäddat och klart. Sossar, liberaler, moderater, inte ens den kommande samlingsregeringens drottning, Annie Lööf, ser att draken sover med ena ögat öppet. Globalismens våta dröm närmar sig, även i Sverige.

 

Kommer då nästa regering att försöka utplåna de kval som socialisterna sjungit om i hundra år? Naturligtvis inte. Globalismen är den optimala fascismen, den sista länken i kedjan kommunism – fascism – nazism – globalism, en kedja som gör demokrati till ett roande mellanspel på vägen mot det perfekta totalitära systemet – kapitalets diktatur. Missförstå mig inte. Jag är inte dess förespråkare, jag vill att ni skall se den. Göra något för att stoppa den. Fram med högafflarna. Töm riksdagshuset och välj in verklighetens människor. Ge Sverige en chans!

 

Trevlig valborgshelg!
Peter Krabbe

 

 

Dags att andas ut?

islamnfokus

 

Som jag skrivit tidigare blir polariseringen i två skilda maktblock i Mellanöstern allt tydligare. Sunnimuslimska länder samlas runt USA och deras allierade – de nya krigshetsarna i Europa – England och Frankrike. Given medlem i detta block är Israel och – efter viss tvekan – nu också Saudiarabien, Libanon och diverse småstater.

På andra sidan har vi den något udda kombinationen av Ryssland, Turkiet, Iran och det plågade Syrien, på ett hörn även det krigsdrabbade Jemen. Sympatierna här ligger hos Shiamuslimerna, även om den religiösa toleransen i detta block är betydligt större. Syrien har en majoritet sunni, men styrs av alawiter (Assad) och ger även plats för kristna, shiiter, ismailiter, judar och druser. Även i Libanon försöker man hantera en religiös blandning genom att fördela höga ämbetsposter efter religion. Kurderna är övervägande sunni, men har också egna religioner som yasidierna och zoroastrism förutom shiiter. Iran har som alla säkert vet en stor dominans av shiiter.

 

De politiskt stabilaste staterna i Mellanöstern är helt uppenbart de som har en någorlunda enhetlig och stabil religionstillhörighet, oavsett vilken. Dit hör Israel, Saudiarabien, Turkiet och Iran. Man kan då inte bortse från att större mångkultur leder till större instabilitet och långvariga konfliktsituationer. Länder som Syrien, Irak och Libanon och som dessutom kringgärdas av de stabila staterna, tycks vara evigt dömda till förödande krigstillstånd. Kompromissviljan är låg och påtryckningarna från ”fränderna” i grannländerna snarare ökar än minskar. Inga överenskommelser tycks hållbara.

 

Orsaken till detta är naturligtvis en bristande tilltro till statens förmåga att styra till allas bästa. Grupper vid makten gynnar sina egna och struntar i andra. Bristen på sociala trygghetssystem tvingar den som kan det att förse sig själv först, innan någon annan får komma i fråga. Där staten borde funnits finns istället stam, klan, familj eller starka individer som trygghetssystem. I ett land utan nationella ekonomiska tillgångar har kanske inte detta så stor betydelse, men när plötsligt det flytande guldet, oljan, får flöda fritt är ett rimligt fördelningssystem en förutsättning för en fredlig tillvaro. När vi tror att vår typ av demokrati är lösningen i alla sammanhang, förstår vi inte att kulturer har ett stort tröghetssystem. Västvärlden har utvecklats till moderna stater under tusen år, Mellanöstern har fått knappt hundra år. Hur tänkte Gud när han lät oljan flöda just här?

Under de senaste åren har respektive blockledare, USA och Ryssland, värvat sina lag, någon har lämnat, någon annan har tillkommit. Osäkerheten om vem som skulle få det starkaste laget har hållit världen i spänning. Alla vet att förutsättningen för en varaktig fred är att maktbalans råder. Att ingen kan besegra den andre utan alltför stora förluster. Ändå räcker oljan till alla, den finns överallt och ingen behöver vara utan. Men så händer det oönskade – Israel hittar olja på mark som man ockuperat i Syrien! Golanhöjderna visar sig ha stora oljefyndigheter, men vem tillhör detta? Det amerikanska oljebolaget Genie Oil, vars styrelse är som filtrerat ur Deep State, står redo att exploatera, men vågar inte innan Syrien är utplånat som stat. För bakom Syrien står Ryssland.

 

Så regnar amerikanska missiler in över Syrien, trots att alla trott att krisen var avblåst, att ISIS krossats trots sin uppbackning av västmakterna. USA vägrar lämna ett fritt och oberoende Syrien trots världssamfundets fördömande, istället bussas de kvarvarande rebellerna runt till nya städer att ockupera. Men hallå, kriget var ju slut?

Israels och USAs strategi bygger på att upphäva gränserna runt Syrien och Irak för att istället bilda tre nya stater, en sunni, en shia och en kurdisk. Med den västra som sunni kan man lägga in Golanhöjdernas olja i västmakternas intressesfär och starta prospekteringen där. Den östra som shia kan man bjuda på – Irak är redan amerikaniserat ekonomiskt – och den norra för kurderna har man redan utlovat som tack för kurdernas medverkan i att upplösa Syrien. Men det hade inte Turkiet tänkt sig, eftersom deras oljetillgångar då skulle hamnat i Kurdistan. Turkiet lierar sig då istället med Rysslandsblocket och USA har bara att konstatera att man gjort självmål.

Den kvarstående frågan är hur hårt USA-blocket vågar satsa mot det ryska. Världen höll andan medan Trump försökte läsa av situationen. Med Turkiet, Iran och Kina i det ryska lägret och därmed halva jordens befolkning på motsatta planhalvan, lär västländerna nu ta det lugnt ett tag för att hitta på nya lösningar. Det innebär att vi nu kan andas ut, åtminstone för tillfället.

 

Frankrike och England är som de forna kolonialmakterna i området ekonomiskt beroende av sina gamla oljeintressen i regionen och USAs intressen är starkt kopplade till Israels. Förre franska presidenten Sarkozy var för 10 år sedan initiativtagare till Medelhavsunionen, med syfte att stärka just Frankrikes roll i MENA-ländernas politik. Macron axlar den manteln. Man kan undra vad Sverige och andra europeiska länder har för anledning att understödja detta, när det kommer att innebära direkta krigshandlingar mot fria nationalstater, sannolikt i namnet av EU.  Det engelska hatet mot Iran har på samma sätt orsak i att utvecklingen i det forna brittiska protektoratet gått mot en frigörelse från väst. All olja i Iran kontrollerades förr av BP (British Petroleum), detta är nu ett minne blott.

Den stora frågan från rubriken är då om jämviktsläget är nått i Mellanöstern och den mentala gränsen mellan öst och väst är fastlagd för rimlig framtid. Jag tror det. Jag tror samtidigt att Trump väljer att visa sin kompetens som affärsman snarare än politiker och att ett närliggande möte med Putin kommer att innebära en byteshandel, där Putin får offra Syrien mot att Trump släpper Ukraina, Georgien och Rysslands övriga närområde tillsammans med upphävda ekonomiska sanktioner. Trumps problem kommer att bli sionisterna i Tel Aviv och Washington, som har tunga intressen i båda områdena och sannolikt inte är lika kompromissvilliga. Där avgörs Trumps framtid.

 

Peter Krabbe

Poste Restante.

 

hjärna 5

 

Denna något kryptiska titel anspelar på föregående artikel Ett vykort från framtiden. Det ligger kvar tills mottagaren väljer att hämta ut det. Jag kan nu se att allt fler väljer att göra det. Jag trodde nog själv att artikeln skulle få ett svalt mottagande, men den efterföljande diskussionen har istället lämnat ett bestående avtryck hos många läsare, även hos mig själv. Med 14.000 läsningar hittills och mer än 200 kommentarer visar responsen att detta ämne är oerhört angeläget för många, jag tror också att det ljusa budskap som artikelns medverkande kommentatorer förmedlar förmår väcka hopp och förtröstan hos många, kanske själva eller genom anhöriga drabbade av sjukdom och förtvivlan.

Att panelen består av högt kompetenta och erfarna läkare och naturvetare tillsammans med troende kristna av olika valörer ger ett djup i diskussionen som är ovanligt i en bloggtråd. När de vetenskapligt bevandrade dessutom visar sig ha den starkaste tron, närmar vi oss det underliggande budskapet i den lära som Edgar Cayce för 75 år sedan lät oss ta del av:

Vetenskap och andlighet kommer att upphöra med att vara motpoler. Sammanlänkandet av dessa två huvudströmmar i mänsklighetens historia kommer att förändra vår kultur.

 

Vi befinner oss nu i det millenium som Cayce på 1930-talet såg som avgörande för vår kommande utveckling. Bärande för denna utveckling skulle vara den ökade andligheten, eller förståelsen för vår roll på jorden och i universum. Kärnan i budskapet är Kristus återkomst, men inte som en fysisk gestalt utan genom våra utökade medvetanden. Den nya människan kommer med sina vidgade sinnen att kunna kommunicera med den andliga världen och förstå sin plats i den utvecklingskedja som består av vandringen mellan olika fysiska reinkarnationer, varvade med tillvaron i ett själsligt tillstånd, för att nå den mognad som vi till sist förutsätts uppnå. I denna vision existerar ingen absolut död, bara en övergång mellan olika former av medvetande. Genom en sådan visshet behöver vi inte frukta döden, utan kan se den som en examen efter skolåret inför det väntande sommarlovet – och nästa skolår.

Denna syn på livet återkommer både i många religioner och förhistoriska sagor, må vara i en mångfald av variationer. Med hjälp av den kan vi också rekonstruera mänsklighetens historia under åtminstone de senaste 50.000 åren, en historia där kulturutvecklingen efter istidens upphörande för 10.000 år sedan bara är en mindre del. Världen såg fysiskt annorlunda ut innan den drastiska förändring som vår nuvarande värmeperiod innebär inträffade, att hårdhänt och på extremt kort tid möblera om jordklotet  till det vi ser idag. Dessförinnan var det normala att ett 3 km tjockt istäcke täckte en tredjedel av jordens yta. Vi skall se mer på dessa förändringar i kommande artiklar.

 

De vetenskapliga teorier som, inte minst, Einstein bidragit med under 1900-talet har också hjälpt oss att definiera gudsbegreppet. Definitionen av energi som en vågrörelse, där våglängden innebär ett brett spektra, innehållande allt som omger oss – inklusive vår egen materia – ger oss nya möjligheter att förstå vår tillvaro, både på jorden och i andevärlden. Vår hjärna begränsar våra sinnens upplevelseförmåga till en mycket liten del av detta frekvensband. Efter döden, när vi lämnar vår hjärna, får vår energi tillgång till en annan för oss nu osynlig del, som också innefattar den gudomliga livsenergins frekvensband. Det är där som vi kommer att kunna kommunicera med avlidnas själar och – sannolikt – få direktkontakt med den starkaste livsenergin, det som många kallar Gud.

Cayces kristna tro är annorlunda, främst genom att han inte ser budskapet om människans mognad genom ett utökat medvetande och en ökad andlighet som något som kommer att predikas från kyrkor och präster, istället är det genom enskilda sökare i var mans stuga som det nya kollektiva medvetandet skall byggas upp. Detta kan nu ske genom internet och där finns en starkare kraft mot utveckling än i en kyrkbänk. Det får mig att fundera över allas vår roll på denna blogg. När jag skriver om detta ämne nu, vid påsktid, är det inte ett medvetet beslut, utan grundat på en stark intuition. Egentligen vet jag inte varför. Men responsen från läsarna, och särskilt då de av er som är så oerhört kunniga och finns där för att sätta grenarna på trädstammen, visar att tillfället var rätt valt. Kanske finns det en mening också i detta.

 

Till de viktigaste erfarenheterna från bloggtråden hör insikten i trons läkande förmåga, som medicin betraktad tycks patientens vilja att bota sin sjukdom och den sjukes själsliga harmoni vara oöverträffad. Även om man skall vara mycket försiktig med att döma ut konventionell medicin som läkemedel, är det svårt att bortse från livsviljan som ett avgörande inslag i en behandlingsprocess. Den redan publicerade videon med Lorraine Day länkar jag till här igen, den är värd eftertanke och kan ge hopp åt många i samma situation.

 

Avslutningsvis vill jag betona att Edgar Cayce inte är en filosof, utan en person som förmedlat för honom själv obekanta kunskaper från sitt undermedvetna under hypnos, till skillnad från många andra referenser på denna tråd, som förmedlat sina visioner i form av egna slutsatser eller personliga erfarenheter. Cayce kunde knappast själv ha förutspått dagens internet-utveckling, ändå är det rimligtvis just detta som är grunden för hans datering av den nya, medvetna människans framväxt till efter det millennieskifte vi just passerat. Våra nya möjligheter att utbyta tankar och erfarenheter över i stort sett hela jordklotet får nog ses som det starkaste argumentet för att stoppa de onda krafter som jag ägnat mycket tid åt att beskriva de senaste åren. Att mitt ”vykort” nått läsare i 64 länder världen över är ett överraskande bevis för just detta. Vår gemensamma tankekraft kommer att bli enorm. Låt oss utnyttja den möjligheten att undvika det tredje världskrig som Ondskan har planerat för oss.

 

Peter Krabbe

Ett vykort från framtiden.

Edgar_Cayce_Guerison-min-720x380

 

Eftersom vi befinner oss i en utveckling som blir alltmer hotfull, med det USA-ledda NATO:s aggressioner mot Ryssland som ett tydligt påbud om ett planerat tredje världskrig, kan det vara på sin plats att för en stund släppa den sakliga och något eftersläpande samtidsanalysen till förmån för vad andra redan för länge sedan berättat om de kommande händelserna på världsscenen.

Kanske behöver vi lite tröst, ställda inför ett händelseförlopp som vi inte tycks kunna påverka. Vi skall därför ägna oss en stund åt Edgar Cayce, den försynte och kristna profeten som i sina väldokumenterade förutsägelser har haft en träffsäkerhet som imponerar även på den mest inbitne tvivlaren.

 

Edgar Cayce var amerikan, bosatt i Virginia och hade sin produktiva tid som medium under tiden 1920 fram till 1944. Han dog 1945. Den kristna tron ligger som grund för hans liv, utan att övergå till religiösa övertoner. Hans eget anspråkslösa liv fick honom att framstå som en enkel bokhållare eller köpman, till skillnad från de flesta amerikanska predikanter idag skiljde ingenting i hans yttre eller leverne honom från vilken alldaglig amerikan som helst. Bortsett då från hans förmåga att se in i en annan dimension.

Till skillnad från historiska profeter, vars sanningshalt man ofta kan ifrågasätta, finns Cayces alla förutsägelser och råd noggrant dokumenterade i realtid och förvaras fortfarande i ett särskilt bibliotek, tillgängligt för forskare. Rent praktiskt gick hans läsningar, ”readings” till så att han med hustruns hjälp försatte sig själv i ett hypnotiskt tillstånd, där han kunde svara på frågor om olika ämnen och personer, vilket samtidigt nedtecknades av hans sekreterare. Genom hypnosen öppnades hans medvetande på ett sätt som vi skall återkomma till.

Hans förutsägelser handlade om allt från världspolitik till människans forntid och framtid, geologiska förändringar över jordklotet och enskilda människors öden. Hans förmåga att analysera sjukdomar och även ge recept på botemedel är välkända inom dagens medicinska forskning.

I denna artikel skall vi främst se på hans förutsägelser om den pågående utvecklingen i världspolitiken, eftersom vi står inför ett hotande världskrig. Vi skall då tänka på att Cayces visioner nedtecknades under 1930-talet, när Stalin satt vid makten i Sovjet och kommunismen höll landet i ett järngrepp. Låt oss se på triangeldramat USA, Kina och Ryssland:

 

För Ryssland förutsåg Cayce stora förändringar. Han menade att det skulle bli fred i landet när yttrandefrihet hade återinförts. Han förutsåg ett religiöst återuppvaknande i Ryssland som skulle inge hela världen hopp. Ryssland skulle komma att få en huvudroll i världens ledarskap. Som Cayce uttryckte det skulle en ny förståelse uppstå hos ett plågat folk. Förtryck och självförakt hade lett till kommunismens övergrepp och oron i landet skulle bestå tills äkta frihet – genom yttrandefrihet och trosfrihet – hade införts. ”Ur Rysslands religiösa utveckling kommer världens hopp att födas”. De andliga förändringarna kommer att påverka folk och nationer över hela världen, enligt Cayces vision år 1938.

De människor som skulle återuppväcka den nya andligheten i Ryssland menade Cayce skulle födas efter 1940 och komma till makten efter c:a 50 år. Putin föddes 1952 och tillträdde 1999. Man kan lätt konstatera att Cayces förutsägelser under Stalins höjdpunkt, och med det kommunistiska Sovjet strax före andra världskriget, stämmer bra med vad vi ser hända just nu. Putin är noga med att ge den ortodoxa kyrkan i Ryssland fullt stöd och en framträdande plats i samhället, dess företrädare är också representerade i duman. Känns det igen?

 

Vad skulle då hända med Kina? Cayce förutsäger att det urgamla kulturlandet Kina i framtiden kommer att bli de kristna värderingarnas vagga. Om inte Amerika kan fullfölja sin utstakade väg mot ett större brödraskap och kärlek till sin nästa kommer civilisationen, och därmed världens ledarskap, att flytta västerut – till Kina, hävdade Cayce. Här finns en mångtusenårig tradition av andlighet, som är en god jordmån även för det kristna budskapet. Kan då en sådan förutsägelse vid en tid då all religiös verksamhet i Kina varit förbjuden verkligen vara möjlig?

Enligt WCC (World Council of Churches) beräkning 1996 fanns då 10 miljoner döpta kineser. Det uppskattas idag finnas mer än hundra miljoner troende kineser och kommunistpartiet förmodas vara oroligt för att förlora kontrollen över de snabbt växande församlingarna. Uppskattningar pekar på att 400 miljoner kristna kineser skulle vara realistiskt före år 2040. Antalet kristna har ökat explosionsartat i hela Kina under de två senaste decennierna. Även här verkar då Cayce ha varit på rätt spår.

 

Men USA då? Vad hade då Cayce att säga om sitt eget hemland? USA var då som nu en motpol till de asiatiska länderna. Det var ord och inga visor. Om inte nyskapande och kärleksfulla steg tas för att garantera större likställdhet inom nationen kommer det att bli en revolution, en fysisk med väpnad kamp, eftersom detta är det medel som vissa människor kommer att ta till när de känner hjälplöshet inför att få förändringar på annat sätt. Cayce uppmuntrade inte till detta, men varnade för att det var vad som skulle kunna hända i framtiden.

Cayce betonade att Amerikas ledarskap var beroende av en ansvarsfull yttrandefrihet och en fördjupad andlighet. Fastän Amerika kan anses ha goda förutsättningar för ett andligt ledarskap i världen när vi går in i det nya tusentalet är det på intet sätt säkert att vi kommer att kunna göra anspråk på den rollen. Utfallet beror på hur vi använder den frihet som vi nu har. Våra handlingar kan inte leva upp till de utmaningar och möjligheter till ett andligt ledarskap i världen som vi har, om vår definition av frihet bara skall gynna oss själva. Jag hade idag inte kunnat säga det bättre själv, tack Edgar Cayce. Du såg det redan för 85 år sedan!

Högmod, inte bara hos regeringen, utan också hos folket på individuell nivå, måste övervinnas, menade Cayce. Amerikanens tendens att skryta skiljer honom från andra nationers folk och reser barriärer mellan amerikaner och medborgare i andra länder. Om Amerika inte lever upp till kraven på andlighet kommer ledningen i världen att lämnas över till andra länder.

 

Kan man då tro på profeter? Ja, det är naturligtvis upp till var och en att bedöma. Man kan dock inte komma ifrån att Cayce förutsägelser stämmer oerhört bra med vad som händer idag, trots att världen såg totalt annorlunda ut när han gjorde dem, på randen till ett världskrig med oviss utgång och med kommunismen som potentiell världshärskare. Stora delar av Europa hade fascistiska härskare och demokratin i USA vacklade.

Cayce betonade mycket vikten av det kommande millennieskiftet, som han menade skulle innebära framväxten av en ny sorts människa. Det han tänkte på är intressant. Med andlighet menade han inte så mycket tron på Gud eller Jesus utan tron på en människa med ett bredare spektrum än den dåvarande. Vi skulle kunna utöka våra möjligheter till kontakt med avlidnas själar, få en ny syn på livet efter detta och revidera synen på Gud – som en gammalfarfar sittande på sin tron i himlen – till förmån för tron på gudomligheten som den eviga livsenergi som vi är en del av. De förmågor han själv hade under sina läsningar såg han som normala för framtidens människor, vilket onekligen öppnar hisnande perspektiv. Vi kan då konstatera att forskning och kunskap inom parapsykologi nu utvecklas snabbt och begrepp som clairvoyance och tankeläsning, som tidigare betraktades som häx- och trollkonster numera blir allt mer accepterade som realiteter. Vi vet att många djur har sinnen som vida överträffar människans, eller omvänt att vår hjärna har många dörrar som hittills förblivit stängda för oss. Kan vi förvänta oss att vi snart är mogna för att gå in i en värld av vidare dimensioner och vem avgör när dessa dörrar skall öppnas? Förutsättningen menade Cayce var att vår andlighet utvecklades i rätt riktning. Det finns ingen absolut död, bara en övergång från ett tillstånd av medvetande till ett annat. Den fysiska kroppen är bara en tillfällig boning.

 

En kombination av vetenskap och andlighet, styrd av våra utökade medvetanden, såg Cayce som grunden för en ny religion – där alla skulle kunna ha en plats. Detta skulle bli verklighet under 2000-talet. Låter det bra, eller är allt bara drömmar?

 

Peter Krabbe

Lästips:

Ph.D. Mark Thurston / Edgar Cayces Predictions For The 21st Century.

Har de nationella valen spelat ut sin roll, när den globala påverkan tillåts ta över?

Skripal Daily Mirror

foto Daily Mirror

Den senaste veckan har huvudnyheten i världen varit Theresa Mays påhopp på Ryssland, genom anklagelser att Putin skulle ha beordrat morden på den avhoppade spionen Sergei Skripal och hans dotter i Salisbury, England. PK-media rapporterar lydigt och i falsett om det ofattbara övergreppet mot engelsk lag – ett mord utfört av Ryssland på engelsk mark!

Theresa May hötter med knytnäven i parlamentet, påhejad av främst Boris Johnson, medan socialistledaren Corbyn tålmodigt försöker förklara att det inte finns minsta bevis för att Ryssland skulle ha arrangerat morden. Trump småler och säger att om May anser att det förhåller sig så, så är det väl också så. Rysslands utrikesminister Lavrov förklarar sig villig att bistå utredningen på alla sätt, förutsatt att en sådan förfrågan överlämnas via gängse diplomatiska kanaler och inte via media. Ändå upprepar sig retoriken från Irak, när armén står och stampar behövs inga sanningar.

 

De två offren (fortfarande efter en vecka oklart om de är döda eller inte) har fått en dos av en nervgas som tidigare tillverkats vid en sovjetisk fabrik för kemiska stridsmedel, belägen i Uzbekistan, ett land som sedan 1991 är självständigt. Nervgasen betraktas som ett mycket dödligt vapen, vars sammansättning till stora delar är okänt för västerländsk teknologi. Engelsmännen kräver nu att Ryssland skall lämna över prover av nervgasen för analys i England, så att en jämförelse kan göras med brottsoffrens skador. Ryssland å andra sidan uppmanar May att skicka över den analys som gjorts på brottsplatsen så att fabriken skall kunna avgöra om skadorna kommer från den påstådda nervgasen eller inte. Vad engelska media inte rapporterar är att USA har haft en militärbas i Uzbekistan efter Sovjets upplösning och att den engelska motsvarigheten för kemiska stridsmedel ligger 20 minuters resa från Salisbury.

 

Det handlar med stor sannolikhet om ett oblygt försök från engelsmännen att få det hittills okända receptet på nervgasen från ryssarna, för att kunna tillverka motmedel. Inte många tror att Putin ett par veckor före det ryska presidentvalet skulle godkänt en sådan medialt uppseendeväckande händelse, inte heller att man några månader före fotbolls-VM i Ryssland skulle ansett det vara rätt tidpunkt att mörda några spioner i England som man lika gärna kunde ha avlivat för åratal sedan – om man hade velat det. Varje gång Ryssland skall vara värd för ett större mediarelaterat arrangemang, senast vid vinter-OS i Socchi, händer det saker på världsscenen i syfte att misskreditera Ryssland. Detta är numera snarare rutin än undantag.

Ingen betvivlar heller att CIA utan större problem hade kunnat komma över ett provrör med nervgasen, tillräckligt för att mörda de två exilryssarna. Intresset att mörda dubbelspioner är oftast ömsesidigt. Det liknar mer en fars att sätta igång denna cirkus två veckor innan ryssarna skall välja sin president. Tyvärr är det ingen fars för de två drabbade, men det lär nog ingå i den risk som yrket innebär.

Man kan konstatera att USA allt mer tar sin utrikespolitik från Kalle Anka, ambitionsnivån ligger inte nämnvärt över. Detta trots att det oftast är Kalle som får stå där med skammen och nesan. Piff och Puff vinner för det mesta, trots sin fysiska underlägsenhet och brorsönerna som normalt försöker ställa Kalles fadäser till rätta har tydligen genomgått könsbyte.

 

Vi har säkert inte sett slutet på dessa provokationer från ett väst som anser att Ryssland är skulden till det egna förfallet. Att både CIA och MI5 kommer att hitta på fler galenskaper inför Putins givna omval är nog helt säkert. Låt oss hoppas att man inser att det finns en gräns även för Rysslands tålamod. Det finns ingen statschef i väst som ens kommer i närheten av Putins popularitet. Jag kan förstå att det gör ont, men vore det då inte bättre att rannsaka sig själva istället för att försöka sätta krokben för den som uppenbarligen har det vinnande konceptet?

 

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: