När molnen tornar upp sig…

Många bedömare av världspolitiken har oroat sig för november 2018. Detta inte utan anledning. I USA har mellanårsvalet till parlamenten fått stor betydelse för att bedöma Trumps inflytande över sin återstående mandatperiod. Detta i sin tur är en indikator över eventuella mordhot mot Trump och därmed möjligheterna att utlösa en global väpnad konflikt. Kännare av Deep States preferenser varnar för november som den månad (Skyttens tecken) man helst väljer för att chockera världen med diverse överraskningar. Satanismens ande svävar idag även över politiken.

Parallellt med dessa funderingar löper den militära upptrappningen inom NATO, främst manifesterad genom ständigt eskalerande och storskaliga militärövningar med adress Ryssland, nu senast Trident Juncture med fokus på Norge som bas för angrepp österut. Denna övning är den hittills största i Nordeuropa med 50.000 deltagande soldater och har sin tidsmässiga fokus till perioden 25 oktober – 22 november i år. Det är givet att ett planerat angrepp på ett utomstående land görs i anslutning till en påstådd övning, då alla samlade resurser redan finns på plats, redo att omedelbart gå till verket på en given order.

När man inbegriper även länder som Sverige och Finland i en sådan övning öppnar man dörren för den totala inringningen av Ryssland, som redan till stor del är utbyggd genom NATO:s robotbaser längs med hela Östeuropas gräns mot ryskt territorium, med operativt centrum i Polen – ett land som aldrig tycks få slippa sin eviga roll som dörrmatta för en oändlig rad med världskrig.

När skall man då övergå från att betrakta dessa militärövningar som just övningar i motsats till förberedelser inför ett konkret anfall? För att kunna göra en sådan bedömning behövs en analys av två aspekter, dels tilltron till och förtroendet för den aktuelle befälhavaren för NATO:s trupper – i fallet Trident den amerikanske generalen Curtis Scaparotti – dels den amerikanska strategin för världskontroll.

Om vi börjar med den sistnämnda, som jag också skrivit om tidigare, så kallas den för Full Spectrum Dominance. I den ingår inte bara robotbaserna runt Rysslands västra och södra gränser, utan också försöken att utvidga NATO österut genom de s.k. färgrevolutionerna i Ukraina m.fl. och de amerikanska militärbaser som nu grupperar sig runt i stort sett hela jordklotet. Där ingår också utökad propagandakontroll, psykologisk och ekonomisk krigsföring, den militära kontrollen över vädret och, inte minst, användningen av naiva och duperade civilrättsorganisationer (NGO) som verktyg på gator och torg.

Meningen med allt detta är att kunna lägga en snara runt Rysslands hals och dra åt den när man minst anar det. Man kan skratta åt den amerikanska motiveringen för detta, som man kallar National Missile Defence Act of 1999, med syfte att försvara USA:s nationella säkerhet! Detta gör man genom att omringa Ryssland med det värsta som går att uppbringa i vapenväg. Ändå handlar det om blodigt allvar, i den form som ett psykopatiskt ledargarnityr i Pentagon uppfattar det. Idag är de flesta medvetna om att Ryssland inte utgör något militärt hot mot USA eller andra västländer, däremot utgörs hotbilden för USA av ett Ryssland, uppstiget ur askan efter kommunismens sammanbrott, som i egenskap av ett moraliskt föredöme får USA:s ledarskap att framstå som det ondskans imperium som numera får allt tydligare konturer.

Meningen med Full Spectrum Dominance är att genom ett storskaligt kärnvapenanfall med hjälp av alla sina aktiverade robotbaser ”i förebyggande syfte” på några minuter kunna slå ut hela Rysslands försvars- och anfallskapacitet innan motåtgärder hinner aktiveras. Att ett sådant anfall kommer att kosta hundratals miljoner ryssar och européer livet struntar man totalt i. USA ligger ju på andra sidan Atlanten…

Detta för oss tillbaks till den första aspekten som jag nämnde ovan. Det finns inga indikationer på att Trump under sitt presidentskap skulle vilja beordra ett sådant anfall. Detta är ju gott och väl. Men att hålla generalerna i schack är som att hålla en galen pitbull inspärrad i bur, hjärnan är inte kompatibel med verkligheten. Ansvarig för militärövningen i Norge är den amerikanske generalen Scaparotti, en krigshetsare av värsta sort, understödd av rysshatande västmedia. Detta framgår av hans raljerande tal till trupperna under Trident Juncture och kollegan, general Nellers upprop Execute i början av året. En norsk bedömare har observerat detta och vänt sig till Robert Steele, som i sin tur vänt sig till Benjamin Fulford och till Vita Huset med en varning om tonläget i Norge under denna övning. Man vill på detta sätt skapa uppmärksamhet mot de stämningar som råder inom Pentagon och förvissa sig om att presidenten är medveten om att det finns krafter som överväger att ta saken i egna händer. Den norske bedömaren drar slutsatsen att Trident Juncture kommer att övergå direkt till fullskaligt krig och att detta sker innan trupperna återgått till sina baser, d.v.s. under kommande vecka.

Detta skulle i så fall ge dem rätt som förutspått november 2018 som vår ödesmånad. Är då detta rimligt? Det är där som hotbilden mot Trump personligen kommer in i sammanhanget. Med en mördad president, gärna i scenariot mördad av påstått ryska agenter, vore det fritt fram för en vedergällningsaktion som skulle motivera det av generalerna efterlängtade blixtangreppet mot Ryssland och Västeuropa – för tro inte att vi skulle kunna hålla oss utanför detta – och fullborda sin kontroll över världen. Kina kan man knäcka ekonomiskt om Ryssland är militärt utslaget.

Låt oss ändå hoppas att vi inte väcks av tjutande sirener under sista veckan i november och att Trump fortsätter att vinka i TV-rutan. Det finns anledning att göra klart för sig hur krigsriskerna ökar för hela Skandinavien om Sverige går med i NATO, ännu värre om även Finland ser sig tvungna att följa efter. Många i Norge börjar inse det galna i att vara robotramp för USA:s nedräkning mot ett Ryssland som inte vill annat än att få vara ifred. Det depraverade samhälle som hela västvärlden börjar bli är knappast ett lockande byte för ett Ryssland, där den kristna kulturen börjar återta sin forna position efter kommunismens mörka år. Snarare är det så att hela Östeuropa kommer att söka Rysslands sällskap i denna strävan efter ordning ur ett tilltagande kaos, som i allt har USA:s varumärke. Ett varumärke präglat av satanism, sionism och kurs mot en totalitär världsstat som kommer att få kommunismen att blekna i jämförelse.

Jag vill inte överdriva Annie Lööfs betydelse i detta sammanhang, men man kan inte bortse från att om Lööf, som Deep State planerade, varit statsminister direkt efter valet så hade Sveriges dörrar stått vidöppna för NATO redan nu. Sveriges roll i ett NATO-anfall mot Ryssland är betydligt större och viktigare än vad de flesta vill tro. USA:s hangarfartyg USS Harry S. Truman (bilden) deltar nu i Nordnorge för första gången. Låt oss slippa se detta monster passera Öresund på väg in i Östersjön. Tack för att du inte hann bli statsminister i tid, Annie Lööf och hoppas att du inte blir det någonsin!

Peter Krabbe

Den tysta revolutionen

Europaparlamentets resolution av den 22 april 2009 om en gemensam invandringspolitik för Europa: principer, åtgärder och verktyg (2008/2331(INI)).

Bakom denna torra rubrik döljer sig i själva verket nationalstaterna i Europas dödsdom.  I dess sammanfattning får vi förklaringen till varför Europas folk och kultur skall utplånas:

Under pkt A i handlingsprogrammet kan vi exempelvis läsa att

”Invandringen till EU kommer att vara en realitet så länge det finns betydande skillnader i välstånd och livskvalitet mellan EU och andra regioner i världen.”

Sug på den karamellen! Lägg därtill att mer än en miljard människor i världen lever i extrem fattigdom. Detta gäller 50% av södra Afrika och 36% av södra Asien. Om vi skall tolka EU:s doktrin rätt så har vi tydligen som uppgift i en nära framtid att ta emot en miljard invandrare till EU i syfte att utjämna välståndet i världen. Detta skall enligt FN ske innan år 2030, d.v.s. inom det kommande decenniet.

Är då detta EU:s politiska målsättning eller ett lakoniskt konstaterande av ett ofrånkomligt faktum?

Det finns ingenting annat än politik som säger att vi måste underordna oss en världskommunism, med syfte att alla jordens medborgare skall ha samma levnadsstandard. Kommunismen har betydligt sämre möjligheter att lyckas globalt än nationellt. Även i det senare fallet lär det inte finnas många idag som tror att kommunism är en framkomlig väg för inkomstutjämning. Det finns andra och bättre vägar än att dela vår brödkaka och ge bort två tredjedelar till behövande. En bättre sådan är att lära de behövande att baka eget bröd och på lämpligt sätt bistå med de hjälpmedel som behövs för detta. Att odla rätt grödor och att bygga sin egen bakugn. Borra deras brunnar. För när vi har gett bort mer än hälften av vår egen brödkaka har vi inte längre kraft att baka nya i den omfattning som behövs. Vi går alla under. Likt en livräddare som går till botten tillsammans med den som han försöker rädda.

I UNICEF:s undersökning av barnfattigdom har Sverige under perioden från EU:s resolution 2009 fram till 2016 fallit från en topposition till plats 23 av 35 undersökta länder. Har vi då valt rätt metodik? Sverige är ett belysande exempel med extremt hög invandring per capita i EU.

Att genomföra ett sådant program som europaparlamentet upprättat 2009 är givetvis omöjligt om de ingående nationerna har politisk frihet genom nationella parlament. Att avskaffa denna frihet är därför fundamentalt för EU:s självvalda potentater – varav många är dokumenterade kommunister. De enda som insett detta är de länder som under större delen av 1900-talet tvingats leva under det kommunistiska oket. Man glömmer inte. Varför lär vi oss inte av dem som redan vet? Det hjälper inte att döpa om kommunismen till modernare begrepp, det är ändå samma kommunism i botten – globalism, internationalism, multilateralism etc. Tryck ner folket i skosulorna och låt kapitalet strömma till eliten i toppen. Avskaffa rösträtt (redan en parodi), medinflytande och yttrandefrihet. Köp in media eller lägg dem under censur. Har någon sett en debatt om resolution 2008/2331 i DN eller SVT, trots att den snart fyller tio år?

Vårens val till Europaparlamentet närmar sig. Samtidigt blir oppositionen allt starkare i EU mot de tendenser jag skildrat ovan. Hela det forna Östeuropa närmar sig alltmer en utbrytning ur EU, kanske tillsammans med Italien och några andra kloka, nyvalda parlament. Tyskland står på tröskeln till ett sidbyte när Merkel lämnar makten och EU-globalisten Macron i Frankrike faller som en sten i popularitet. Det finstilta på hans skylt FRAMÅT visades sig vara – mot helvetet. Nåja, allvarligt talat, Frankrike klarar sig alltid, fransmännen kommer inte att låta sin älskade nation försvinna i dimmorna. Helt säkert är dock att vårens val kommer att innebära en chock för ryggdunkarna i Bryssel. Fler än en kommer att sätta ostronen i halsen.

Kommer då Europa att få en ny karta? Jag tror att det är sannolikt.

För två år sedan skrev jag om George Friedmans vision om det framtida Europa, där ett utökat Östeuropa kommer att få en stor betydelse för utvecklingen. I detta ingår både Ukraina och Vitryssland i ett område ända fram till Rysslands gräns. Man har där en större språklig och kulturell gemenskap än vad man har med Västeuropa. Samtidigt är det ett judiskt kärnland med tusenåriga anor, något som både Soros och Friedman är väl medvetna om. Globalismen lurar därför i vassen, även där.

I Friedmans scenario ansluter sig Skandinavien till Storbritannien och de två trätobröderna Frankrike och Tyskland blir nästan ensamma kvar i det gamla EU. Därmed skulle freden kunna bevaras i Europa även vid ett ommöblerat EU. Tyskland får ta på sig rollen som ekonomiskt draglok åt det passiva Frankrike, som är mer intresserat av ostar än industrier. I gengäld kan tyskarna fortsätta med att lägga ut sina filtar vid Medelhavets stränder…

Men låt oss återvända till dagens bekymmer och Nordens Mecka. I landet där Löfvén räknas till de intellektuella råder fortfarande politiskt hjärtstillestånd. Vi väntar dock på att Löfvén, Lööf , Lövin och Björklöv (förlåt, -lund) skall bilda samlingsregering, men lämna inte landet innan allt är klart, för mycket kan fortfarande hända! Någon skall bli statsminister och förloraren får nöja sig med att bli Stoltenbergs efterträdare i NATO, den gängse belöningen för att lämna över landet till främmande krigsmakter. Kan ni tänka er Annie Lööf som generalsekreterare för NATO? Inte det? Då får det väl bli Löfvén istället. Ungefär som 91:an Karlsson som kompanichef.

Vad gäller den gravallvarliga rubriken, så kan vi nog ändå konstatera att politiken inte spelar någon större roll längre, allting är redan beslutat och långt kommet på vägen till att genomföras.

Inte bara Sveriges folk, utan hela Europas, har blivit grundlurade. Under de senaste decennierna har båda de forna samarbetsorganisationerna FN och EU successivt förvandlats till politiska styrorgan i syfte att införa ett globalt, totalitärt system som är lika omstörtande som den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland för hundra år sedan. Dödsoffren, som då kunde räknas i hundratalet miljoner, kommer i framtiden att kunna räknas i miljarder istället. Metoderna kommer att uppfattas som mer humana, istället för hängning och pistolskott kommer depopulationen att ske genom för tidig död förorsakad av manipulerade livsmedel och läkemedel, kontaminering av luft och vatten och genom att ställa folkgrupper mot varandra. Genom att utplåna nationerna inbjuder man till fri kamp om de mest attraktiva platserna på vår jord. Allt detta regisseras under parollen Den Nya Världsordningen. Där styr en liten elit godtyckligt över liv och död. FN:s Global Compact, som skall undertecknas den 10 december, och EU:s resolution är samma andas barn. Är det så vi vill ha det, eller är det dags att reagera?

Peter Krabbe