Full Spectrum Dominance, del 1. Bakgrunden.

 

I min förra artikel beskrev jag hur Eurasien börjar organisera sig i olika samarbetsorganisationer, i första hand för fredligt samarbete inom handel och teknik, men också för ett militärt delat försvar. Att man nu i elfte timmen insett att detta är nödvändigt och att indelningen av världen i två block, västvärlden med USA och dess vasallstater i EU och brittiska samväldet å ena sidan och Ryssland, Kina och merparten av Asien å den andra, kommer att bestå under överskådlig framtid, innebär att man resignerat inför hoten från USA och dess Deep State genom att anpassa sig till Det Kalla Kriget Fas 2.

Dessa hot kan sammanfattas med Pentagons egen beteckning, FULL SPECTRUM DOMINANCE, vilket i klartext betyder total världsdominans genom att USA skall ha full kontroll över resten av världen, militärt, ekonomiskt och demografiskt. Punkt. Många trodde att efter Sovjetunionens sammanbrott under 1990-talet skulle det kalla kriget vara slut och en ny värld, baserad på fredlig samvaro, istället formas. Men nu har USA gjort klart att det är dags för det kalla kriget, fas 2, med syfte att störta regimerna i Asien för att slutföra Pentagons program. Under mer än hundra år har man i USA levt i drömmen att upprätta ”the American Century”, något som man hade rimliga möjligheter att genomföra under slutet av 1900-talet – men knappast idag. Den ekonomiska utvecklingen i Asien har nämligen sprungit iväg i en takt som fått amerikanarna att tappa hakan. I Ryssland har Putin stigit fram som en räddande ängel och effektivt stoppat alla försök att underställa landet amerikansk överhöghet.

När en liten klick beslutsfattare i Washington som styr över en befolkning om 350 miljoner invånare tror att man kan ta kontroll över en världsdel med 3,5 miljarder människor – mot deras vilja – får man nog undra om det grasserar någon form av epidemisk sinnessjukdom i huvudstaden. Tyvärr tycks så ändå vara fallet och i väntan på lämpligt vaccin skall vi se närmare på detta märkliga fenomen.

Historien börjar egentligen för ett par hundra år sedan, men vi skall nöja oss med att gå tillbaks till 1904, då engelsmannen Sir Halford Mackinder skrev att kontrollen över Ryssland skulle vara avgörande även för kontrollen över det enorma Eurasien med sina tillgångar och i förlängningen också kontrollen över resten av världen. Det centrala Eurasien såg Mackinder som hjärtlandet för världens politik. Ryssland blev därmed det största hotet mot den brittiska världshegemonin.

Samma tanke i amerikanskt format togs upp av Brooks Adams, tillhörande den amerikanska elit som i kraft av sina nära relationer med både president Wilson och hans efterföljare Roosevelt, kunde se till att den fick stort genomslag i den amerikanska politiken.

Föreställningen att Ryssland måste krossas var sedan länge etablerad i den judiska oligarkin och fick sin första praktiska tillämpning genom de ryska revolutionerna 1905 och 1917, livligt påhejade av Rockefeller som hade ett gott öga till de ryska oljefälten i Baku. När Stalin tog över efter de judiska bolsjevikerna med Lenin i spetsen förändrades spelplanen radikalt. Det judiska inflytandet över Sovjet utplånades och möjligheterna till ett smidigt inordnande av Ryssland/ Sovjet under amerikansk kontroll försvann. De båda världskrigen gjorde inte problembilden enklare och efter krigsslutet hade man istället för ett svagt tsarstyrt Ryssland ett mäktigt Sovjetunionen som motpart i världspolitiken.

Mackinder beskrev situationen 1943 på följande sätt:

…om Sovjetunionen går ur detta krig som erövrare av Tyskland, måste landet rankas som det mäktigaste riket på jordklotet. Dessutom kommer landet att bli det som har det starkaste strategiska läget. Hjärtlandet (i Asien) är jordens starkaste naturliga fästning och den är bemannad av en garnison som är tillräcklig i både antal och stridsduglighet.

Mackinders åsikter låg som grund för det kommande kalla kriget, där på den amerikanska sidan CFR, Council of Foreign Relations, och Rockefeller Foundation blev huvudaktörer. Ur Rockefellers krets hämtades både Kissinger och Brzezinski som skulle prägla politiken i denna anda. Vägledande var synen att länderna i Eurasien skulle hindras från att bygga upp försvarsallianser och strukturer som låg utanför det av USA kontrollerade NATO.

Efter Sovjetunionens sammanbrott fanns alternativet fredlig samverkan mellan de två blocken och ett avslut på det kalla kriget. Bush utlovade ett omedelbart stopp för NATO:s expansion österut i utbyte mot rivningen av Berlinmuren och en normalisering av relationerna. Istället satsade ändå USA allt på att värva de forna öststaterna till NATO ända fram till det nya Rysslands gränser, sätta Ryssland i ekonomisk konkurs genom valutamanipulationer och släppa lös de judiska ryska oligarkerna för att krossa den ryska staten. Genom Putins insatser efter det att Jeltsin lämnat dörren öppen, räddades Rysslands oberoende. NATO har fortsatt sina försök att värva både Ukraina och Georgien, men utan framgång efter förnyade ingripanden av Putin.

Till världens stora förvåning inleder USA med NATO:s hjälp det kalla krigets fas 2 istället för att inleda fredliga och vänskapliga förbindelser i den värld av avspänning som alla väntat på. Hur resonerar då dessa galningar på andra sidan Atlanten? Förvisso är de inte ensamma. Ett par exempel kan illustrera:

Våren 1945 försökte Churchill övertala general Eisenhower och president Roosevelt att direkt efter krigsslutet gå till fullskaligt anfall mot Sovjetunionen genom att använda 12 divisioner tillfångatagna tyskar som kanonmat! Detta skulle vara tacken för ryssarnas enorma offer för att rädda Europa undan nazismen…

Samma år beordrade den nye presidenten Truman general Eisenhower att upprätta en plan för ett överraskningsanfall mot Sovjetunionen baserat på att fälla atombomber över 20 städer i Sovjetunionen. Detta trots att man var medveten om att det sargade Sovjet på inget sätt var ett hot mot USA. Planen kom lyckligtvis aldrig till utförande. Däremot medförde den att Sovjet 1949 kunde göra sitt första kärnvapentest, vilket fick USA att inse att ett anfall nu skulle besvaras med hittills oväntade konsekvenser. Det kalla kriget var påbörjat.

Trumans resonemang byggde på att slå ut en potentiell fiende i förebyggande syfte, även om denne inte utgjorde något hot i nuläget. Detta synsätt har präglat amerikansk utrikespolitik sedan dess. När USA startar krig mot det ena landet efter det andra hänvisas alltid till ”det nationella amerikanska säkerhetsintresset”. Att detta omfattar hela jordklotet förstår bara den som inser syftet med NWO, den nya världsordningen med epicentrum i Washington. Det stora problemet för Pentagon är dock numera att Mackinders vision om ett förenat Tyskland och Sovjet ersatts av ett ännu större hinder genom vår tids allians mellan Ryssland och Kina.

Trots detta fortsätter USA skjuta fram NATO mot de forna sovjetiska delstaterna, nu med sikte på Ukraina och Georgien. Att den judiska agendan bakom den ryska revolutionen fortfarande lever är uppenbart med tanke på den stora judiska befolkningskoncentrationen här under tiden från det gamla Khazarien och fram till Stalin. För många sionister har detta område större symbolvärde än det gamla Palestina. Mackinders hjärtland är dessutom den ultimata utgångspunkten för kontrollen över resten av Asien. Eller vad säger du, Henry Kissinger? Jo, du har börjat tveka på ålderns höst om Ukrainas medlemskap i NATO, men kanske ser du en bättre framtid för sionismen här utan USA:s medverkan?

I nästa avsnitt skall vi se vidare på hur USA tänkt sig att Ryssland skall bli en del av United States of America. Även om det knappast kommer att bli så…

Peter Krabbe

Med bidrag från William Engdahl och hans bok Full Spectrum Dominance.