Full Spectrum Dominance, del 2. Oljan eller livet!

Jag tror att alla läsare redan har uppfattat att det kalla kriget egentligen inte handlade om att försvara USA:s nationella säkerhet, utan snarare om att ta kontrollen över ett land, världens geografiskt största, som med sina naturtillgångar och sitt läge har potential att bli det mäktigaste i världen. Åtminstone såg man det så i Pentagon när man döpte sitt planerade maktövertagande till FULL SPECTRUM DOMINANCE.

Hur går man då tillväga med ett sådant projekt, som man tillika har misslyckats med att genomföra under 70 år? För vår vandring genom decennierna blir också en vandring genom oavbrutet förändrade förutsättningar och målsättningar. Låt oss se närmare på vilka godbitar den amerikanska örnen spanat in i den ryska björnens lya.

Först och främst handlar det om Rysslands olja och gas. Ryssland är idag världens näst största leverantör av olja och gas, bara överträffat av Saudiarabien. Den bild vi haft de senaste 50 åren av Mellanöstern som huvudleverantör av olja kommer att förändras, genom att deras tillgångar bedöms ha nått sin topp och kommer att minska framöver. Rysslands tillgångar är enorma och till stor del fortfarande oexploaterade, trots att 130.000 oljekällor redan är i arbete. Eftersläpningen beror till stor del på logistiken, medan Mellanöstern har tillgång till närbelägna hamnar kräver den ryska exploateringen långa pipelines och gasledningar för att bli ekonomisk.

När Sovjetunionen bröt samman trodde de amerikanska oljebolagen att det skulle bli en lätt match att ta över den statsägda oljeindustrin. Jeltsin slumpade bort jättefälten Sakhalin I och II till Shell och ExxonMobil innan sammanbrottet, men Putin ingrep i sista stund för att rädda huvudparten. Den rysk-judiske oligarken Khodorkovsky, som lyckades komma över oljebolaget Yukos Oil, hade långt gångna planer på att sälja 40% av bolaget och dess rättigheter i det befintliga ledningsnätet till ExxonMobil och ChevronTexaco, vilket hade gett dessa amerikanska oljebolag makten över stora delar av distributionsnätet. Avsikten var också att lägga till det ryska oljeförädlingsbolaget Sibneft till Yukos innan försäljningen, för att kunna täcka hela produktionskedjan i Ryssland.

De amerikanska oljebolagen representerades vid förhandlingarna av Dick Cheney (vicepresident) och Condoleezza Rice (utrikesminister), samt för Carlyle Group, som skulle stå som köpare,  George HW Bush, Frank Carlucci (f.d. försvarsminister) och James Baker (f.d. utrikesminister). Är någon förvånad över att Putin arresterade Khodorkovsky och stoppade affären? Khodorkovsky var samtidigt ”ekonomisk rådgivare” åt Carlyle Group och deklarerade dessutom sin avsikt att ställa upp i nästa val mot Putin. Putin hade dessförinnan lovat att låta oligarkerna vara ifred förutsatt att de inte la sig i den ryska politiken. Vi kan utgå ifrån att Khodorkovsky som president hade sålt ut även resten av Ryssland till de amerikanska intressena och att Putin var väl medveten om detta. Detta hände år 2003. Att amerikanska oljeaffärer styrs av tjänstemän i försvars- och utrikesdepartementen – vilka därför också sitter i oljebolagens styrelser – visar hur man ser på oljans betydelse i utrikespolitiken.

Detta oblyga men totalt misslyckade amerikanska försök att lura till sig de ryska naturtillgångarna blev den direkta upptakten till nuvarande kalla kriget fas 2. USA sa upp ickespridningsavtalet ABM (Anti-Ballistic Missile Treaty) i syfte att gå vidare med utvecklingsarbetet av nya missiler. USA insåg nu att man hade en svårare nöt att knäcka än vad man någonsin hade kunnat föreställa sig – Putin. Fortsättningsvis blev Putin den mest hatade mannen i amerikansk sioniststyrd media och nya strategier manglades fram. Hit hörde att utöka NATO fram till Rysslands gräns i alla väderstreck, att upprätta robotramper med Patriotrobotar riktade mot Ryssland utefter dessa gränser och att skala av alla forna Sovjetrepubliker från Rysslands intressen som skalen från en lök. För att strypa Ryssland ekonomiskt skulle man försöka stoppa alla leveranser från dess olje- och gaskällor genom att skära av systemet av pipelines och gasledningar.

 

Situationen i Azerbajdzjan  är också värd att belysa i detta sammanhang. Vi talar då om oljan från Baku vid Kaspiska Havet. Ett bolag vid namn US-Azerbaijan Chamber of Commerce (USACC) bildades med Tim Cejka (ExxonMobil) som ordförande. I den övriga styrelsen finner vi Brzezinski (f,d. nationell säkerhetsrådgivare), Henry Kissinger (f.d. utrikesminister m.m.), Brent Scowcroft (f.d. nationell säkerhetsrådgivare) och James Baker (mannen bakom regimskiftet i Georgien). Dick Cheney var också medlem av styrelsen tills han utsågs som vicepresident under Bush.

Det som borde framgå ganska tydligt för läsaren är det ”nära” sambandet mellan amerikansk utrikespolitik och oljebranschen även här. Där det finns olja finns också Deep State närvarande med full bemanning. Detta gäller i högsta grad för Rysslandspolitiken. Antingen äger man den ryska oljeindustrin och därmed Ryssland (60% av Rysslands exportinkomster kommer från olja och gas) eller så kapar man denna ryska livlina för att eliminera en oönskad konkurrent på världsmarknaden.

Vi skall fortsätta med att se på hur Putin hanterade olje- och gasproblematiken.

Fundamentet för en positiv utveckling i Ryssland var att oljeindustrin och oljekällorna genererade inkomster till den ryska staten, inte till diverse oligarker. Putins första åtgärder var därför att återupprätta statens kontroll över de stora olje- och gasbolagen som Yukos och Gazprom. Därefter kunde man satsa pengar på en utbyggnad av distributionsnätet med alla sina pipelines och gasledningar. Idag går dessa över hela Ryssland, från väster till öster, från norr till söder. Utan ledningssystemet kan man inte sälja sina produkter. 14 miljarder dollar satsades på byggandet av East Siberia- Pacific Ocean Pipeline och Europa skulle få sitt genom North European Gas Pipeline genom Östersjön och med Tyskland som delägare. Viktiga leveransvägar är också Vitryssland, Ukraina och Georgien.

När Deep State nu inte lyckades lura Putin, hämtar man sågen och försöker kapa ledningssystemet genom Ukraina och Georgien. Kinas import vågar man inte ge sig på och Tyskland vägrar ge upp sin import av gas – Ryssland förser nu Europa med halva sitt energibehov. Inte ens NATO kan påverka detta. Turkiet, som ser en enorm potential som exporthamn för den ryska oljan, vänder ryggen mot NATO och skålar med Putin istället.

För USA återstår nu inget annat än att gilla läget eller att rada upp ännu fler missiler runt Ryssland och Kina. Man kan ju också försöka mörda Putin och ta ut Khodorkovsky ur fängelset, men det lär knappast vara en lösning som Trump skulle ha valt idag. Att fortsätta värva Ukraina och Georgien till NATO, för att därmed ha möjlighet att stänga av gaskranarna för exporten ser också allt mer meningslöst ut i ett läge där Ryssland, Kina och övriga Asien fortsätter att växa ihop ekonomiskt. När stora delar av världen redan hunnit bli beroende av Rysslands energiprodukter, har Putin i praktiken också fått sitt bästa globala försvar – omvärldens sympatier och uppmuntran.

Trots detta kan man inte utesluta att USA försöker ta över Ryssland med våld. Tiden håller på att rinna ut för det amerikanska ekonomiska herraväldet. Detta är en hotfull realitet. Så fungerar den amerikanska krigsmaskinen. Om inte NATO:s europeiska partners inser att detta inte gagnar Europa är vi alla illa ute. Glädjande nog ökar för varje år medvetenheten, åtminstone i Sverige, om att det bästa för Sverige vore att hålla sig utanför en allians för krig som har som enda syfte att befästa en totalt omöjlig roll för USA att upprätthålla ett globalt styre. Med Europa som insats. Och hur täcker vi vårt energibehov vid en väpnad konflikt med Ryssland? Förutsätts vi inte existera längre?

I nästa avsnitt skall vi se på hur USA ”övertalar” Rysslands grannländer att gå med i NATO.

Peter Krabbe

Med bidrag från William Engdahl och hans bok Full Spectrum Dominance.