Forum Krabbe, oktober 2019.

forum 5

Eftersom jag till stor del kommer att befinna mig på resande fot under oktober, vänder jag på månadsbladet till Forum och hoppas att ni fortsätter diskussionen i min frånvaro.

Kanske har jag lite nyheter om Macron i bagaget. Med viss förvåning kunde jag konstatera att min artikel om Macron från mars månad – en av de mest lästa – för vilken jag då noterade antalet visningar till 9974 st, nu av WordPress har ”korrigerats” till 6 (sex) st för eftervärldens bedömning. Lite förvånansvärt med tanke på de 77 kommentarerna, 71 personer måste då ha kommenterat utan att ha läst artikeln. Hmmm.

Verklighetens konturer blir alltmer suddiga, snart behöver vi alla glasögon för att kunna se i vilken värld vi befinner oss. Men vi skall inte förlora hoppet!

Bilden föreställer inte en atombombsdetonation, utan en solnedgång över Köpenhamn i den sprayade himlasörjan…

Peter Krabbe

Vad skall vi tro på?

forum 4

 

Vad är egentligen politik? Man kan gott ställa sig frågan när man inser hur mycket av världens öde som istället styrs av – religion. Kampen mellan religionerna är nämligen det som mest påverkar det som vi ytligt sett betraktar som politik. Samtidigt tenderar definitionen av religion att bli allt bredare. Den traditionella definitionen av Gud som världsalltets skapare blir alltmer ersatt av andra definitioner, som mer kan liknas vid tron på en världsalltets förvaltare. Det kan vara den sekulära kommunismen, där staten är Den Högste, eller tron på De Utvaldas Världsregering. Det kan också vara tron på Klimatförändringar, där bara de Utvalda kan rädda mänskligheten. Eller tron på Aliens som våra framtida härskare.

Gemensamt för alla dessa rörelser är att det, av naturliga orsaker, ännu så länge är människor av kött och blod som formar vår verklighet. Istället för Gud har vi påven, mullor och andra religiösa dignitärer i sina respektingivande kostymeringar och tempel, eller den politiska maktens dignitärer i sina värdsliga palats. Skillnaden kan tyckas liten, för den andliga och den värdsliga makten har alltid gått hand i hand. Där den andliga tron inte räcker till tar man istället till svärdet. Resultatet blir detsamma – makten till dem som anser att de skall ha den. Det Goda och det Onda betjänar varandra.

Under 10.000 år tillbad människorna de naturliga fenomenen som man såg men inte alltid förstod. Solens uppgång och nedgång, månen, stjärnorna och planeterna. Åska, blixt och dunder, skyfall, snö och kyla eller torka som skapade hungersnöd. Varje fenomen fick en egen Gud, med vars hjälp man trodde sig kunna skydda sig mot undergång eller vedermödor. Ett system av präster lät inte vänta på sig, någon måste ju förmedla kontakten med Gudarna i mänsklighetens intresse. Makten berusade. Ett liv på en högre nivå, i påkostade tempel och palats, lockade. Den tjänst man gjorde människorna måste ju belönas. Den värdsliga makten fick motivation för att erövra, plundra och döda, de egna gudarna hade ju alltid rätt och prästernas välsignelse rättfärdigade resultatet – ständigt ökad makt över allt fler människor.

De Abrahamitiska religionernas intåg, med först judendomen för flera tusen år sedan, sedan kristendomen och sist islam, med kravet att alla tidigare gudar skulle ersättas med tron på en enda Gud var revolutionerande för samhället. Världens första monopol. Tidigare högkulturer med egyptier, sumerer, greker och sist romare hade alla varit baserade på sin mångfacetterade gudavärld, där varje gud hade sitt ansvarsområde, sina präster och sina tempel. Gudarna var en del av samhället med sina liv och relationer livfullt berättade och skildrade i bild och text. Människorna var hänförda av att följa deras öden och kontroverser i en värld som man bara kunde ana men inte säkert veta något om. Man kan närmast jämföra med skvallerpressen om kungahuset i vår tid. Det är en rest av behovet av gudarna som övermänniskor.

Koncentrationen av gudatron till en religion och den värdsliga makten till ett kungahus har fört fram dagens starka strukturer – den katolska kyrkan under påven är den i ekonomisk bemärkelse rikaste institutionen i världen tillsammans med den värdsliga kollegan, det brittiska samväldets kungahus i London. Deras förmögenheter kan knappast mätas ens i siffror. Så lockande då för andra aktörer att nästla sig in och få en del av kakan. Det borde inte vara så svårt. Påven är en människa precis som alla andra och kungahusens blåa blod blir alltmer uttunnat. Vägen framåt måste vara att sikta ännu högre och införa ett världsstyre, en ny världsreligion och en ordning där ingen får opponera sig, den totalitära världsstaten. En ordning där både påvar, mullor, kungar och andra prelater blir undersåtar till den optimala nyordningen. Men vem skall få vara Gud?

Skall det vara den som först kläckte idén – judarnas Gud och med det judiska folket som det utvalda för administrationen? Det kan vi ju läsa om även i den kristna bibeln, hela Gamla Testamentet är fullt av vittnesbörden. Så måste det väl vara? Redan Moses härjade, mördade och brände så det stod härliga till, allt för den goda saken. Mohammed var inte sämre ett par tusen år senare, inte heller tempelriddarna som försökte rädda resterna av det enda landet som tydligen är Heligt och Guds hemvist.

Under de senaste seklerna har hundratals miljoner människor fått sätta livet till på grund av diskussionen. Är det inte dags att komma överens snart? Vi kanske skall acceptera att judarna är det Utvalda Folket och att deras Gud faktiskt är den enda godtagbara? Deras misstag med Jesus kan kanske förlåtas – med tanke på hur många miljoner människoliv som kan sparas framöver. Fred på jorden – eller fortsätter man att slå ihjäl varandra av bara farten? Det beror kanske på om en mer konkret Gud visar sig för oss eller inte, eller om vi skall fortsätta att lyssna på Hans Mänskliga Representanter. Fast då blir det förstås bara politik istället…

Kanske räcker det om vi bara försöker vara Goda och leva tillsammans utan att hävda våra religiösa etiketter, att starka hjälper svaga i enlighet med vårt mänskliga sunda förnuft? Men det vore nog för enkelt…

Peter Krabbe

Mot en ljusnande framtid?

nationalisterna

 

Så var då EU-valet avklarat. Och vad hände? Jo, det blev stora framgångar för de nationalistiska partierna i Europa, men tyvärr fick också klimatalarmisterna stora framgångar. Det senare inte lika förväntat som det förra.

Farage med sitt Brexit-parti blev störst i England, de traditionella partierna som Labour och Tories förvisades till skamvrån med dunder och brak. I Ungern fick Orbans Fidesz 53% av rösterna – det största folkliga stödet i Europa för en sittande regeringschef. Det borde täppa till munnen på antagonisterna i Bryssel som skyller Orban för att vara diktator. Vad är demokrati om inte folkets röst? I Italien blev Salvinis Lega största parti och i Frankrike gick Le Pens Nationell Samling förbi Macrons regeringsparti och blev även där största parti. Samma sak i Polen.

Allt tycktes bäddat för ett nationalistiskt maktövertagande i Bryssel, men så kom då den gröna överraskningen. De Gröna i Tyskland seglade upp till ett av Tysklands största partier och skrämde vettet ur Merkel och hennes självgoda partners med ett inbillat uppdrag att styra Tyskland i all evighet. Till och med kanslersposten hänger nu i luften. Trots de nationalistiska framgångarna räcker dock inte mandaten till för att få majoritet för en ändring av EU:s framtida inriktning. Även om socialdemokrater och kommunister nu kan ses som uträknade, har dessa Gröna tagit över den tappade manteln. Det man frågar sig är då – vilka är de Gröna egentligen? Liberaler, miljöpartister eller något helt annat?

I Frankrike kan man nog påstå att Macrons liberala parti En Marche delats i regeringspartiet med 22 % och de gröna med drygt 13 %. Om dessa samverkar kan inte Le Pens nationella parti trots segersiffrorna 23 % matcha Macron utan en osannolik hjälp från socialisterna och kommunisterna. Resultat: Macron får förhandla med de gröna i fortsättningen.

I Tyskland fick de gröna 21 % och blev näst största parti, vilket talar för att regerande CDU måste ta stöd av de gröna fortsättningsvis, precis som i Frankrike.

I Italien är det istället nationalistiska Lega med 34 % som behöver stöd av de gröna för att få majoritet. I Östeuropa med Polen och Ungern är nationalisterna ohotade och kan strunta i de gröna. Vi har därmed fått en tydlig Europakarta, där östra Europa valt nationalismen, medan västra Europa får se en kamp mellan nationalister och globalister, där de gröna inte kan förbises. Detta kommer också att gälla för Europaparlamentet som helhet.

Är då dagens liberaler och miljöpartister samma sak? Tyvärr måste jag svara ja på den frågan. Liberaler har blivit den mest vilseledande partibeteckning som någonsin använts. Man ger sken av att stödja individens frihet och en begränsning av statens engagemang i politiken.  I själva verket verkar liberalerna nu för den totalitära globalismen, där individen saknar allt inflytande och demokratin skall avskaffas. Inte mycket skiljer denna nytolkning av liberalismen från marxismen. De utgör två verktyg för samma syfte, där liberalismen vänder sig till medelklassen och marxismen till arbetarklassen. Genom att skapa båda dessa motpoler ansåg man sig kunna styra de förväntade klassmotsättningarna i industrialismens spår.

Den moderna liberalismen är den starkaste aktören för fri invandring och nationernas utplåning. Individens frihet avser då världsmedborgarens frihet att välja var han vill bo eller arbeta, inte den nationelle medborgarens frihet att värna sin familj och sina förvärvade rättigheter inom den nation som han de facto betalar för att ha som ekonomiskt och juridiskt skyddsnät i sin tillvaro. Den liberale väljaren säger att jag offrar mig själv och mitt personliga välstånd för att hundra andra från övriga världen skall få det lite bättre i kraft av samma välstånd. Detta ingår i den globalistiska agendan, förutsatt att det inte drabbar dem som anser sig hålla i de globala styrinstrumenten finansiell kontroll och militärmakt.

Klimatagendan skapades under 1960-talet inom ramen för samma globalism. Marxismen såg ut att snart ha spelat ut sin roll. Ett bättre sätt var då att skrämma folket till lydnad genom hotet om världens undergång. Klimatagendan hade lysande förutsättningar för detta, en ständigt stigande värme skulle medföra torka, svält, smältande polarisar med havsnivåer som snart skulle sätta all civilisation under vattenytan, orkaner, stormar och vulkanutbrott som snart skulle utplåna all mänsklighet. Om inte de vise männen i världens ledning fick alla till buds stående möjligheter att stoppa eländet förstås….

Man måste buga sig för resultatet 50 år senare, nu styr globalisterna tillsammans med klimataktivisterna, som allt mer ersätter socialisterna i sällskapet. Men mullret tilltar från dem som ser sin tillvaro rasa samman av nedlagda industrier, stoppad tillväxt, sänkta löner, ökade skatter och en strypsnara lagd över hela det kultursamhälle som man skapat under generationer. Nationalismen försöker stoppa utvecklingen i elfte timmen, men är det för sent?

Klimatagendan är världens största bedrägeri, alla kategorier. Självklart kände man till de cykliska variationer i klimatet som vi haft sedan inlandsisen smälte för 10.000 år sedan. Med cirka trehundraåriga intervaller har värmeperioder avlösts av köldperioder, medeltiden var varmare än idag och 1600-talet kallas för lilla istiden. Vi kommer nu att gå mot ett kallare klimat igen, vilket också styrks av de korta solcyklerna, som löper med tretton års intervaller. Det är därför bråttom för globalisterna, med en god timing skall man kunna säga att den kommande köldperioden är ett resultat av minskade utsläpp av växthusgaser. Då är alla nöjda och glada över den briljanta räddningen av en värld som annars hade gått under och fortsätter utan knot att betala sina globala skatter. Slavsamhället är fullbordat.

Den som vill läsa mer om klimatagendan hittar många artiklar under min rubrik Klimatet, de flesta skrev jag för fem år sedan. Låt oss då återvända från de stora visionerna till dagens verklighet igen. Vad kan vi nu förvänta oss av den närmaste fortsättningen?

Det är ganska givet att nationalisterna stärker sina positioner under kommande period. Den bistra verkligheten kommer ikapp löntagarna och informationsflödet från fria media kommer att skapa eftertanke. Oroligheterna som skapas genom en invasion av främmande kulturer och religioner kommer att leda till ett uppvaknande, där man inser nationens värde som garant för den egna säkerheten och friheten. Tyvärr finns det också en motreaktion som visar sig just i de grönas framgångar. Efter femtio års konsekvent indoktrinering i först skolor på alla nivåer och sedan på arbetsplatser och genom införandet av värdegrund, det totalitära samhällets yttersta vapen, finns det ett växande antal som trots allt tror på klimatalarmismen. Den utvecklingen är tydligt både i Frankrike, Tyskland och Sverige. Lögnen sitter fast som i hälleberget.

Det kvinnliga inslaget bland parlamentsledamöterna i Bryssel har sedan 1979 stadigt ökat från 16 % till 37 % år 2014 och går säkert över 40 % i detta senaste val. Samtidigt visar de kvinnliga rösterna i de nationella valen en säker majoritet för de vänsterliberala och gröna. Med ett ökande inslag av kvinnor i politiken har dessa partier en gyllene framtid. Utan att förringa våra högt värderade kvinnor är det en tydlig trend att det känslomässiga budskap som de gröna har som uppdrag att bära fram, står i stark kontrast mot männens ambition att försvara oss från onda makter. Detta är ett högst medvetet inslag i den politiska styrningen och ger feminismen en dålig bismak. 

Politiseringen av könsrollerna, liksom upplösningen av familjebegreppet och mamma- pappa- barnrelationer är tveklöst en faktor som kommer att påverka framtidens politik. Obundna, könlösa individer utan nätverk i form av släktrelationer är inte bara ett politiskt medel i sig självt, utan också en stark konfliktorsak i mötet mellan religioner och kulturer. Det kaos som detta möte medför är ett avsiktligt medel att försvaga vår civilisation och därmed den nationella samhörigheten.

Vad jag försöker sammanfatta är att globalismen nu har skaffat sig två nya verktyg, liberalfeminismen och klimataktivismen, som de hoppas skall ge den slutliga segern över nationalismen. Skall de lyckas med denna sin totalitära agenda eller har vi fortfarande kraft att hålla emot? Om inte går vi obönhörligt mot ett delat EU med ökande spänningar i politiken. Svaret får vi under kommande femårsperiod.

Peter Krabbe   

bilden: Europas nationalister går nu samman inför slutkampen mot globalismen

Redo för EU-valet?

EU flaggor

 

Så har då debatten om EU ebbat ut och väljarna vet nu naturligtvis allt om hur EU skall fungera framöver och vad man skall rösta på idag. Eller inte? Fredagens slutdebatt påminde mest om ett kafferep i hönsgården där Lundgren naturligtvis fick spela rävens roll. Mycket lite gick att få klarhet i trots allt tjattret.

Vad vi vet nu är att Liberalerna är det mest globalistiska partiet i Sverige idag, med krav på en Europaarmé, ett federalt FBI med rätt att åka till Sverige för att hämta ut potentiella brottslingar och som Lundgren uttryckte det – Allt Till EU. Ett totalt utplånande av nationen Sverige. Soros är säkert stolt över detta parti, som han ägnat stor möda med att göra till sitt eget. Tillsammans med Centern har han nu fundamentet till den framtida styrningen av vårt lilla land.

SD stod som väntat ensamma i sitt stöd för Östeuropas krav på att själva få avgöra sin framtid och sin befolkningssammansättning. Man stod lika ensamma i kravet på att flyktingar inte skall ges tillstånd till inresa i EU innan tillstånd beviljats i förväg. Märkligt nog, kan tyckas, eftersom de till övervägande del ekonomiska flyktingar som söker sig till EU efter att ha fått uppehållstillstånd i exempelvis Sverige, med hjälp av den fria rörligheten naturligtvis kan välja att bosätta sig eller arbeta i Paris eller Budapest eller var de vill inom unionen. Med hjälp av Global Compact som vår regering undertecknat kan nu alla som vill det resa till Sverige, få sina ekonomiska rättigheter debiterade på den svenska statskassan och sedan leva sina liv där det är lite trevligare än i den mörka granskogen med alla sina vargar och björnar. Till och med resa hem igen med för grannarna imponerande pensioner och medborgarskap. Den sociala pelaren är det nya modeordet. Vad man inte tycks ha förstått är att krigen i Mellanöstern är temporärt avslutade, ingen behöver fly för sitt liv längre. Tvärtom behövs alla arabmuskler för att återuppbygga regionen. Är det en bra genväg till ökad levnadsstandard att smita iväg till Sverige?

Även klimatdebatten blir alltmer förvirrad. Bara M, KD och SD (i debatten oftast kallade högerextremister) inser att el inte uppstår av sig självt, utan måste produceras någonstans. När världens alla bilar och flygplan i vänsterns fantasivärld skall ladda sina batterier lär det krävas mer än några vindsnurror och solpaneler för att hålla samhället igång. Den globala sjöfarten kan man säkert säkra genom att återinföra master och segel på containerfartygen? Den miljövänliga kärnkraften skall naturligtvis läggas ner snarast, vår storindustri lär få omlokaliseras till älvarna, där vattenkraften finns. Men vi skall inte se allt negativt, genom att eliminera efterfrågan på oljan kan ju de räliga oljeshejkerna i Mellanöstern göras utfattiga och tvingas återgå till kamelskötsel. Fast resultatet blir nog ännu fler ekonomiska flyktingar istället. Hmmm.

Egentligen är det kanske inte så dumt att avskaffa bensin och diesel. Krigen måste ju rimligtvis upphöra om stridsvagnar, stridsflygplan och missiler måste drivas med el. Laddstationerna för stridsvagnar brukar inte vara så frekventa där krig normalt bedrivs och köerna blir nog långa. Flygplan och missiler går så långsamt att de riskerar att falla ner. Fast det är ju lika för alla…

Fast de där ryssarna har ju egen olja och gas, så de går nog inte över till el bara för att vi gör det. Man kan aldrig lita på ryssar! Och kineserna! De har säkert redan köpt in världens tillgångar av lithium och andra batteriingredienser för att sedan sälja dyrt till oss världsförbättrare.

Märkligt nog tycks man se det som en självklarhet att det framtida EU skall bli en kopia av det förträffliga Sverige. Socialdemokraternas Sverige, det skall Löfvén se till. Man kommer nog att bli förvånade, om man lyfter blicken över Östersjön, att se att EU helt plötsligt har blivit HÖGERPOPULISTISKT. För de europeiska folken ser nog inte saken på samma sätt som de svenska vänsterpolitikerna. Salvini i Italien tar ledningen i en allians för att vända utvecklingen mot okontrollerad invandring och en nödvändig tillväxt i sällskap med Marine LePen och Östeuropas nya ledarskap. Theresa May lämnar scenen redan innan valet och Merkel lär inte bli så mycket äldre som kansler. Macron i Frankrike har ännu inte lyckats tygla sin besvärliga befolkning och landet riskerar snart bankrutt, trots att Macron försöker sälja ut alla nationaltillgångar.

Om allt detta får vi naturligtvis ingenting veta i en debatt som faktiskt handlar mer om Europa än om Sverige. Lyckligtvis har vi bara tjugotalet ledamöter bland de 751 som skall samlas i Bryssel för att hitta den rätta kursen för kommande femårsperiod. Men gå och rösta ändå, det handlar mer om att hindra de värsta från att få inflytande i Bryssel än att hitta de som kan bidra med något positivt. De är nämligen mycket svåra att hitta.

Peter Krabbe

 

I väntan på Vadå (förlåt, Godot)

godot

”Kvinnorna föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen.” (Pozzo, andra akten). Jo, så skrev Samuel Beckett i sin berömda teaterpjäs, som ingen egentligen förstår vad den handlar om. Godot dyker aldrig upp. Men mina tankar går till de svenska regeringsförhandlingarna och dagens besked från Annie Lööf.  Jag skall inte gå in på detaljerna i jämförelsen utan överlämnar detta till läsarens fantasi. Men tveklöst vet ingen svensk medborgare idag vad vi väntar på. Det politiska landskapet har havererat. Tryggheten i att vara vänster eller höger är bortblåst. En oformlig amöba brer ut sig över svensk politik, sticker ut en tentakel än här, än där.

Det är inte obekant för mina läsare att inget svenskt parti hittills velat kännas vid begreppet globalism. Men den nyfödda amöban är globalismen personifierad. Inte oväntat, vi visste redan att alla löven föll från samma stam av det sega virke som över hela den övriga världen numera kallas Globalismen. Annie Lööf, som plikttroget trampar i Macrons fotspår, trots att Frankrike står på randen till revolution. Lövin som vill ha flygskatt för alla som betalar sina flygbiljetter själva. Löfvén som samlar röster i takt med den ökande invandringen.

Det lär vara första gången i både svensk och utländsk politik som en regering bildas av en minoritet som ”lovar” att lyda ett utomstående politiskt block, eller vad man nu skall kalla resterna av en Allians som gått i graven. Kanske skall vi vara glada över att lille Kristersson inte blev statsminister, hans CV är knappast övertygande. När skall Moderaterna lära sig att en statsministerkandidat måste vara någon som inger förtroende och står på egna ben? Efter Batra springer Kristersson omkring med Reinfelds telefonnummer i fickan och vill att vi skall tro på bättre tider. Välj för Guds skull en partiledare som duger som statsminister, annars försvinner partiet för gott. Eller så vill Gud att Ebba tar över, vår kristna tro behövs allt mer som mothåll till islam. Hon är på rätt väg.

Och Åkesson då? Gav han upp i ett tidigt skede i förhoppningen att ett extraval skulle ge nya möjligheter? Förmodligen, men där underskattade han den församlade globalismens krafter, kanske hade han till och med en fot i globalistlägret för säkerhets skull? Nu får han vänta i fyra år till, då lär läget vara i det närmaste oreparabelt, vilket ökar hans chanser men omöjliggör räddningen.

Kära svenskar, satsa nu på EU-valet istället! EU styr Sverige, så det är ingen ko på isen, förutsatt att vi förenar oss med de förhärdade exkommunisterna i Östblocket och gör slut på globalisterna den vägen. Fylleristen Juncker faller av sig själv, Macron blir avsatt av sina patrioter och Merkel har redan sagt adjö. Så förlora inte hoppet, det reder ut sig. Det blir kanske invånarna i EU som räddar oss istället, alla vet att vi är de sista idioterna och tar sitt ansvar. Kanske kommer man också fram till att vi inte heller behöver mäta krökningsradien på gurkorna längre, så blir nog allt bra….

Peter Krabbe

Mot ett nytt år…

Bryssel

Så närmar vi oss då julhelgen, fortfarande utan regering och kanske är det på sätt och vis skönt att hjulen har slutat snurra. Med en budget antagen som är signerad M + KD finns ändå en kortfristig trygghet och garanti mot större överraskningar. Kanske borde den tillfälliga statsministern Löfvén mot den bakgrunden ha den goda smaken att överlämna den temporära makten till den som nu istället ansvarar för rikets ekonomi?

Men Löfvén far omkring som en iller och frotterar sig med sina internationella kontakter och inser inte att alla småler mot denne pajas, som har uppenbart svårt för att inse att förskalven redan har börjat som slutligen kommer att få golvet att rämna under hans socialism. Gula västarna i Frankrike vänder upp och ner på Paris och hotar med att störta Macron, som i vanlig ordning vägrar att tala med det förargliga FOLKET, det är under hans värdighet – je suis le President de la Republique! En ignorans som han delar med Löfvén och resten av de globalistfrälsta statscheferna i ett ruttnande EU. I Ungern firar man en gammeldags jul och har det mysigt. I väst jagar man terrorister, symbolerna för den nya mångkulturen. I Bryssel kan vi se vårt kulturarv gnistra i juleljusen, men hur länge till?

Låt oss ändå glömma världspolitikens dilemman för att under ett par veckor fira vår egen jul, kanske singlar snöflingorna ner över landet. Ta hand om varandra och hoppas på ett nytt år som leder till något bättre – hopp och kärlek är det stående budskapet från alla mina medarbetare på denna blogg. Jag kommer själv att fira att bloggen innan julafton passerar en miljon läsningar, jag tackar därför alla min medarbetare och kommentatorer som genom sina länkar och bidrag har gjort bloggen läsvärd för många.

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag därför er alla och på återseende under år 2019!

Peter Krabbe

Bilden: Grand Place, Bryssel

Ett förändrat politiskt landskap…

rapsfält Tore Hagman

Eftersom Medborgerlig Samling (MED) håller sin riksstämma kommande helg, låter jag min son Mons få tillfälle att ge sin syn på pågående förändringar i det politiska landskapet. Mons kommer att sitta i riksdagen efter valet om MED klarar 4%-gränsen. Mons Krabbe:

Annie Lööfs ställningstagande för regeringens invandringsproposition är ett av många tecken på en större utveckling, som inte bara sker i Sverige, utan i Europa som helhet. Processen har pågått en längre tid, men har blivit allt mer påtaglig det senaste året. Denna utveckling är ett skifte från vänster/höger som den primära konfliktlinjen i politiken, till en ny som delar upp Europas politiska spelplan utefter var partierna står gällande två huvudfrågor:

  • 1) Partier som ser storskalig migration som något som har ett egenvärde, att kulturellt blandade samhällen är mer eftersträvansvärda än kulturellt homogena. De anser att de negativa konsekvenserna när det gäller utanförskap, etno-religiösa konfliktsituationer och kriminalitet är små tillfälliga olägenheter, vars negativa konsekvenser är ett rimligt pris för att uppnå huvud målet – ett mångkulturellt samhälle. Motståndarna ser ingen vinning i migration som medel att bryta upp kulturellt homogena samhällen. Istället kan dessa begränsningsförespråkare vilja se ett värde i migration för att fylla arbetskraftsbehov, eller för att ge skydd till särskilt utsatta grupper under kontrollerade former och inte i syfte att ändra på de bärande principerna för mottagarlandet.
  • 2) Partier som vill se en påskyndad politisk globalisering står mot dem som anser att den politiska makten utövas bättre i mindre politiska enheter. Politisk globalisering innebär en stadig förskjutning av den politiska makten från nationella och subnationella enheter till allt större politiska sammanslutningar. Först till kontinentala enheter som EU, och i förlängningen till en tänkt global myndighet eller världsregering. Man ser nationer som onödiga hinder på vägen mot global enighet. De som motsätter sig denna utveckling ser i processen en demokratisk urholkning, där besluten fattas längre och längre bort från medborgarens insyn Lokala förutsättningar och synsätt tas allt mindre hänsyn till i denna politiska centraliseringsprocess.

I grund och botten så är dessa två frågor knutna till varandra. För dem som vill se politisk globalisering, där gränserna mellan nationalstaterna rivs ner, är det givetvis också fördelaktigt med en massiv migration in till den rika och tidigare så nationalistiskt sinnade världen i syfte att underminera själva förutsättningen för den oberoende staten: ett samhälle med konsensus runt de bärande principerna.

 

Från att dessa två frågor knappt har varit kontroversiella i relationerna mellan höger och vänster, så ser vi nu inledningen av ett skifte i politiken. Detta skifte kommer innebära en fullständig omkastning av allianserna. Från att ha varit underordnade, både för politiker och väljare, är de nu på väg att istället inta en avgörande roll.

Eftersom de etablerade partierna hittills har haft en sådan ”rörande” samsyn i värdet av massiv migration och politisk globalisering, så är det naturligt att det har bildats folkliga oppositionella rörelser i takt med att de negativa konsekvenserna har blivit allt mer påtagliga. Eftersom de partier som har växt fram ur denna opposition, har syftat till att direkt tolka folkviljan, så har de fördömts som ”populistiska”. De etablerade partierna föredrar ett synsätt där de ska stå fria att ”vägleda” folket på den rätta vägen. Bakom det föraktfulla öknamnet ”populist” ligger i grunden en oro för att folket ska störa den politiska agenda, som de politiska eliterna har varit överens sedan 70-talet.

När det nu dyker upp anti-migrations- och anti-globaliseringspartier på arenan så har tillvägagångssättet i Europa varit att 1) Ignorera så länge som möjligt och utesluta dessa från allt samarbete. 2) Bilda samlingsregeringar över blockgränser. Typexemplet på denna reaktion är Österrike, där socialdemokrater och kristdemokrater sedan decennier samregerade landet. Signalen var tydlig: vänster eller högerpolitik är helt underordnat migration- och globaliseringsfrågorna. Denna österrikiska modell har anammats även i Tyskland där samma två partier nyligen återigen har ingått en stor koalition som en konsekvens av Alternativ för Tysklands framgångar.

Detta är dock en, i väljarnas ögon, svårsmält utveckling. Alla politiska frågor i efterkrigstidens Europa har tidigare avgjorts ur perspektivet vänster mot höger. Väljarna kan knappast tolka denna sammansmältning av de båda halvornas eliter som något annat än en urholkning av demokratin, särskilt som uppgörelserna partierna emellan görs efter valet.

 

I en situation där målen för klasskampen redan var avgjorda till arbetstagarnas fördel, fanns det lite utrymme för den ekonomiska argumentationen mellan vänster och höger. Den kamp som vi ser i partiledardebatterna är sällan mycket mer än politisk posering. Ett skådespel för att inbilla väljarna att det faktiskt finns avgörande skillnader kvar mellan partierna i denna och anknutna frågor. Marginella höjningar eller sänkningar av skattetryck eller vinster i välfärden är frågor som vänster mot höger har stridit om under efterkrigstiden.

Faktum är att vänster/höger frågorna har, för de politiska eliterna, blivit helt irrelevanta i relation till frågan om migration och globalism och socialdemokrater såväl som liberaler drömmer tårögt om en utopisk framtid där alla kulturer och religioner kan samexistera utan friktioner och vill försöka nå denna oavsett offren på vägen.

Aldrig har detta faktum blivit mer tydligt i Sverige än när Decemberöverenskommelsen (DÖ) ingicks mellan Stefan Löfven och Alliansen. Alliansen såg hellre att en vänsterallians styrde landet än att behöva lyssna på ett parti som hade en annan syn på migration.

 

I Österrike insåg högerpartiet ÖVP att detta i längden bara kunde innebära att den nationalistiskt sinnade och migrationsfientliga oppositionen till samlingsregeringen, som ändå i grund och botten hade mer gemensamt med högersidan, på sikt skulle stärkas. Väljare som, ändå vill ha en riktig högerpolitik, accepterar inte samlingsregeringar med vänsterblocket. Båda sidorna har närmat sig mitten, särskilt högern som helhet, som har blivit mer socialliberalt och format av vänsterns världsbild. Kanske en ofrånkomlig konsekvens med en generation av politiker i ledningen, som har genomgått ett skolsystem genomsyrat av vänsterideologi?

Det österrikiska högerpartiet insåg att man behövde bryta sig loss från vänsterns förödande omfamning. Andra konservativa runt om i Europa har också så småningom börjat förstå att med dagens liberaler, med dess ofta socialliberala lutning, delade de konservativa inte längre samsyn. Den nya sprickan går rakt igenom det tidigare högerblocket. Konservativa, om än inte alltid självuttalade sådana, har i Sverige kommit att blandas med socialliberaler i framförallt två borgerliga partier; moderaterna och centern. Ett lågmält inbördeskrig rasar i dessa partier och inte minst jag själv undrar när den konflikten ska bryta ut på riktigt. I takt med att denna insikt sprider sig så kommer väljarna flytta runt så att mer naturliga politiska enheter bildas, som är mer ideologiskt samstämmiga internt.

 

Högern kommer sannolikt att delas upp i två delar, var på sin sida av den nya konfliktlinjen knuten till migration och globalism. På samma sätt har egentligen socialdemokratin redan, i mina ögon, delats upp, eftersom jag ser SD som en nationalistisk version av det gamla socialdemokratiska partiet. D.v.s. ett parti som har en socialdemokratisk vision av samhället, men som är ekonomiskt pragmatiskt visavi landets industri.

Liberaler vill se en värld utan gränser, då de inbillar sig att man kan skapa en global befolkning som är homogen vad gäller värderingar och därmed konfliktfri. Man bortser ifrån konflikterna som uppstår när man ska försöka foga samman grupper vars värderingar istället är framknådade genom århundraden, formade av särskilda historiska skeenden, kulturella attityder och geografiska särförutsättningar. Socialisterna ställer upp på detta och tillfogar en tro på att denna sammansmältning leder till rättvisa mellan jordens folkgrupper.

Mer klarsynta personer inser dock att denna planerade sammansmältning endast leder till att de som är numerärt överlägsna kommer att påtvinga dem som är färre sina vanor och sin kultur. Det blir en ofrivillig assimilering in i de numerärt starka gruppernas kultur. Ingenting pekar idag på att de bästa och sundaste värderingarna kommer att bli vägledande i ett sådant samhälle. Istället blir det långsiktiga resultatet att den numerärt krympande västvärldens värderingar, som har tjänat våra samhällen så väl, kommer att få ge vika i en process av politisk globalisering. Vi ser redan nu, på båda sidor av Atlanten, hur värden som demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet steg för steg nedgraderas.

Den unga ÖVP-ledaren Sebastian Kurz har insett att högerkonservativas naturliga allierade är de partier som vänder sig mot massmigration och globalisering. Så småningom kommer högern i Tyskland att komma till samma slutsats och sedan en tid tillbaka mullrar det bakom Merkel. Nästa ledare för CDU kommer sannolikt bilda allians med Alternativ för Tyskland (AfD). I Danmark, som dock aldrig har plågats av vår oförmåga att diskutera det obekväma, har högern redan regerat med stöd av den nationalistiska DF och i Norge regerar högern just nu med Fremskrittspartiet.

I Sverige, däremot har låsningen varit total. När Kinberg-Batra föreslog en dialog med SD så fick hon gå. Idag är DÖ i högsta grad en levande företeelse. Låsningen kan dock inte bestå på obestämd tid. Detta förstår alla! Annie Lööfs steg för steg av närmande till socialdemokraterna är en yttring av en ny trend från kontinenten.

 

I upptakten till Frankrikes presidentval 2017 såg det länge ut som om högerpartiet (Republikanerna) skulle bli den säkra vinnaren. Eftersom dess ledare Francois Fillon förde en politik som lutade lite åt nationalisternas (Front National) och öppnade för en normalisering av den politiska diskursen i landet, såg det ut som om Frankrike skulle bli ännu ett land där högerkonservativa tog över genom att finna sin väg tillbaka till vad som borde vara riktig högerpolitik. En politisk skandal gjorde dock slut på hans kampanj och därmed skapades ett stort tomrum på arenan. In trädde Emmanuel Macron med sin nya rörelse, En Marche. I en situation där höger och vänster inte lägre kan behålla konsensus om migration och globalism, och där konservativa allt mer glider över mot de nationalistiska partiernas sida så återstod för Macron att samla alla de krafter som var för migration/globalism under ett tak. I det patriotiska Frankrike är det lätt att lägga en dimridå av nationalism även över detta, genom det koloniala arvet från MENA-länderna!

En Marche var en sammanslagning av landets socialdemokratiska och liberala krafter. Liberalerna kände uppenbarligen tidens vindar, och ville distansera sig från de konservativa som gick åt andra hållet. Snabbt blev En Marche en modell för Europas migrations/globalism-förespråkare.

Nicola Sturgeon försökte referera till Macron i Storbritannien med sina rop på en allians mellan Labour, Liberals och SNP. Här i Sverige har Annie Lööf fattat vinken, när hon nu styr Centerpartiet på rak kurs mot vad som ser ut att bli en allians mellan C, S och MP. Det återstår bara att se om moderaterna vaknar upp till denna verklighet? Man missade helt när stora delar av Europas högerkonservativa valde bort massmigration, mångkultur och politisk globalism. Nu står man handlingsförlamade när C lämnar alliansen och istället lägger grunden för att kunna regera med sossarna efter valet. Varför ser man inte att ett naturligt högerkonservativt partis position bör vara till försvar för bevarandet av de värderingar som har gjort västerlandet starkt?

Eftersom man inte har velat ta ställning, så har ett nytt högerkonservativt parti dykt upp på den politiska arenan, nämligen Medborgerlig Samling (MED). MED representerar den höger (konservativa, liberalkonservativa och klassisk liberala) som säger nej till massmigration och överföring av mer suveränitet till övernationella organ. Eftersom moderaterna inte följer med i den generella utvecklingen för högerkonservativa i Europa så har MED dykt upp som ett alternativ och kan ta plats som det första borgerliga partiet som är villigt att samverka med partier som har samsyn rörande en begränsning av invandringen.

Mons Krabbe

 

Den blomstertid nu kommer….

Sedan jag startade min blogg för två år sedan har antalet läsare ökat kontinuerligt från de första månadernas 2-3.000  till nuvarande 20-30.000 per månad.  Jag har skrivit ett par hundra artiklar utan avbrott, levererat vecka efter vecka. Detta tar mycket av min tid, idéarbete och research har vuxit i omfång i takt med läsekretsen. Den trogna skara kommentatorer som blivit en återkommande del av innehållet har starkt bidragit till bloggens framgång genom både den kloka dialog som vuxit fram och de berikande länkar som tillförts. För detta är jag tacksam.

Ändå känner jag att jag behöver en paus i skrivandet, få lite tid både för reflektion och för att ta till mig den lavin av intryck som vällt ner över oss alla.  För naturligtvis visste jag inte vad jag vet idag när jag började skriva för två år sedan, bakom varje lucka som öppnas finns det en ny att öppna. Kan man då bara gå vidare som en robot på en till synes oändlig väg, trots att hela ens världsbild förändras på kort tid och framtiden börjar flimra för ögonen?

Jag tror inte det, någonstans finns det en mental gräns. Fylld av upptäckarlusta har jag slängt mig över globalismen med alla dess avarter, New World Order, Deep State i USA och dess minikopia i Sverige, företagsmonopolen inom finans, olja, läkemedel och livsmedel, FN:s Agenda 2030, EU:s galenskaper och NATOS:s hotfulla närvaro runt våra förment oberoende gränser, den amerikanska krigshetsen i Mellanöstern och Asien, hatet mot Ryssland, den framprovocerade spridningen av islam till Europa, klimatagendan med dess paranoida hot om världens undergång, urholkningen av vår närdemokrati och mycket, mycket annat.

Värst är kanske ändå känslan av att ha blivit lurad, hela vår 1900-talshistoria har förfalskats till oigenkännlighet. Kanske skriver jag den verkliga historien när alla bitar fallit på plats, om inte annat så för att berätta den för mina barnbarn. För att ge dem en chans att få perspektiv på sin egen framtida tillvaro, kunna fatta sina egna beslut och känna tryggheten i att veta. Min egen familjehistoria har gått hand i hand med den europeiska under de senaste 800 åren, nu först kan jag förstå den.

Näst värst är insikten i att vi i Sverige har levt i en väl avgränsad bubbla, helt avskild från världen omkring oss. När den lokala bokhandeln nu ersatts med internets världsvida bibliotek kan vi plötsligt beställa och läsa utländsk litteratur som vi tidigare inte visste existerade, till och med internationella debatter från 1970-talet och framåt är nyheter för oss idag. När jag på 60-talet ett flertal gånger besökte Östtyskland chockades jag av den totala slutenheten och människornas förtvivlade kontaktförsök med den förbjudna omvärlden, samtidigt euforisk över att hos oss, i Sverige, var det minsann annorlunda. Idag upplever jag istället samma känsla av isolering i vårt land som östtyskarna gjorde då. Den som vill veta vad som händer i världen får helt förlita sig på utländska TV-stationer, svensk media är jämförbar med patientinformationen på ett dårhus och medborgarnas medvetandegrad i nivå därefter.

Inte att undra på då att tröttheten kryper på som en förlamande känsla över hela kroppen, eller är det kanske bara depopulationsprogrammet som börjar verka? Eller vetskapen om att i det samhälle man närt med tiotals miljoner i skatter är man inte längre en hjälte utan utmålas i egenskap av oliktänkande som rasist, fascist, nazist, skeptiker, förnekare och konspirationsteoretiker, en värdegrundsfientlig kärlekshatare och islamofob. Gamle man, kan du inte bara gå och dö någonstans, suckar tokliberalerna?

Nej, det gör jag nog inte, men nu skall jag i alla fall ha en sommar utan plingande mailbox. Därför tar jag semester från skrivandet till i augusti, så i bästa fall ses vi då igen. Om inte så sitter jag och skriver böcker istället.  Så ha en skön sommar ni också, solen lär glimta fram ibland mellan chemtrailsen, det är jag övertygad om! Och kanske kan även min blogg fungera som ett sommarbibliotek för den som inte hunnit läsa allt än, det mesta är fortfarande lika relevant som när det skrevs….

Peter Krabbe

På västfronten inget nytt…Jo, kanske lite ändå!

Vad händer i den stora världen och i den lilla? I den stora världen händer naturligtvis det mer spektakulära medan den lilla står för det komiska.

I USA ser vi hur demokraterna och deras alter ego globalisterna med alla medel försöker få Trump avsatt genom olika hetskampanjer, främst de patetiska och desperata försöken att utmåla Trump som styrd och manipulerad av RYSSARNA. Man vet inte om man skall skratta eller gråta över detta lättköpta spel för galleriet, där Ryssland är det största hotet mot världsfreden i en värld som till 90 % domineras av den amerikanska krigsindustrin. En amerikan som skålat i champagne med en ryss ses som en landsförrädare och ett hot mot USA:s säkerhetspolitik. Trump är givetvis köpt av ryssar i syfte att störta världen i kaos, att normalisera relationerna med detta ondskans imperium innebär naturligtvis inledningen till världens undergång. Den som skrattat åt alla James Bond-filmer känner igen sig i retoriken. Men är detta verkligen seriös politik på högsta världsnivå? Under löjets yta döljer sig tyvärr ett reellt hot mot världsfreden. Här finns inga kompromisser, bara vapenskrammel.

Samma retorik, men riktat mot EU strömmar ut från Erdogans talarstol. Europa skall passa sig, snart väller ottomanerna åter igen in över Europas gränser i syfte att upprätta kalifatet hos de otrogna hundarna. De 4 miljonerna flyktingar väntar på att Erdogan skall öppna gränserna, för att likt torpeder kväsa de kristna i det Jihad som alla muslimer väntar på. Förbannelserna yr över de länder som inte vill acceptera att Turkiet uppfattar det som sin självklara rätt att plädera för islam som både statsskick och religion i våra demokratier. Samtidigt som Erdogan visar med all tydlighet att demokrati är ett medel till makten, inte ett mål. Väl där är det dags att införa enpartistyre, en målsättning som man broderligt delar med globalisterna i sin världsagenda. I Sverige kan vi knappt fatta att vi blev av med Kaplan så lätt, Erdogans inplanterade statsministerkandidat för ett framtida muslimskt Sverige. Paradoxalt nog växer vårt främsta försvar fram i form av de invandrare som faktiskt valt Sverige på grund av landets demokratiska och sekulära förtjänster, personer som Tino Sanandaji, Hanif Bali och Thomas Gür. Vi själva tiger och ser på.

En viktig nyhet är ändå beskedet att David Rockefeller nu avlidit, 101 år gammal. Denne globalismens främste företrädare ligger bakom det mesta av det som utspelats i världspolitiken under de senaste 70 åren, oberoende av sittande presidenter och regeringar. Kanske får hans frånfälle även Kissinger att tröttna, en hund har förlorat sin husse. Vem som kommer att ta över styrningen vet vi inte än, men förhoppningsvis består nästa generation av Rockefellers av människor med en modernare och mognare syn på världen. Kanske börjar till och med pyramiderna vittra sönder och ögat att bli grumligt.

I den lilla världen, vår ankdamm, avlöser ”skandalerna” varandra. En Hässleholmspolitiker skall avhysas från kommunfullmäktige för att ha antytt att människor har olika intelligens. Detta i en värld där alla har lika värde! Hur kan man bara våga antyda något sådant, alla vet ju att alla kan ta studenten med exakt samma betyg om bara samhället fullgör sina skyldigheter mot individen genom sociala och understödjande insatser. Eller? Den stackars politikern hade förmodligen läst ” Intelligence and the Wealth and Poverty of Nations”, ett forskningsprojekt av de två forskarna Richard Lynn vid University of Ulster, Nordirland och TatuVanhanen vid Helsingfors universitet i syfte att med hjälp av IQ- mätningar nationsvis försöka konstatera sambanden mellan ländernas tillväxt och deras befolknings intellektuella förmåga, något som även FN intresserat sig för, för att kunna prioritera utbildningsinsatser till de mest behövande länderna. De två forskarna fick förvisso utstå mycket kritik för sina resultat, som varierade från 59 – vilket närmast kan jämföras med utvecklingsstörning – till 107 i något asiatiskt samhälle. Hela begreppet IQ ställdes under debatt, vilket säkert var nyttigt. Kan man höja ett lands nationella IQ genom utbildning och påverkan utifrån eller är man fast i ett genetiskt arv?

Något svar på denna fråga kan nog inte ges i dagsläget, men det löjeväckande i situationen är att ämnet är förbjudet att ens diskutera i vår värdegrundsfascism, man skulle istället kunna tycka att all diskussion är livgivande och utvecklande i ett samhälle med yttrandefrihet och en påstådd fri debatt. Ett samhälle där all diskussion prövas mot en fastställd värdegrund är definitivt på väg utför. Vi är snabbt på väg mot ett samhälle där alla oliktänkande samlas upp i utanförskapets koncentrationsläger, lämnade att tänka över sina synder utan vänner, försörjningsmöjligheter och ständigt förföljda av mediadrev. Arma land!

I ankdammen ser vi också hur Moderaterna allt mer sjunker ner i dyn. De blinda hävdar att det är Sverigedemokraternas fel medan de klarsynta inser att partiet har fel ledare. När till och med Knutsson i SVT konstaterade att femtonprocentsnivån nog skulle kräva byte av partiledare trodde nog inte så många att denna nivå skulle bli en realitet bara ett par veckor senare. En Batra i Reinfelds ledband lär knappast kunna vinna väljarnas förtroende, oavsett åt vilket håll hon lutar. En värre floskelmaskin torde aldrig tidigare ha skådats i svensk politik, där ”ordning och reda” rabblas som svar på i stort sett alla politiska spörsmål. Att socialdemokraterna slåss om samma floskler gör inte saken bättre, särskilt inte i en situation som närmast kan beskrivas som anarki och handlingsförlamning. Den politiska dialogen i värdegrundsfascismen tenderar att bli tragikomisk.

Med detta elaka inlägg hoppas jag att väljarna börjar tänka efter – är det inte dags att ändra kurs i svensk politik?

Peter Krabbe

Eftertankens kranka blekhet…

Ibland behöver man stanna upp lite och tänka efter, kanske få lite distans till det man sysslar med. Efter ett par års bloggande med snart 200 skrivna artiklar och mer än 400.000 läsningar finns det ändå skäl att fråga sig om det är meningsfullt att lägga all denna tid på att försöka öppna ögonen på sin omgivning. Vill verkligen ens omgivning veta vad som händer och kommer att hända i en allt grymmare och allt mer turbulent värld? Har jag ens rätt i mina slutsatser och analyser eller är det jag som inte förstår? Kanske vill man bara vara ifred och vandra sin väg från vaggan till graven utan att behöva bli besvärad av sådant som man ändå inte kan varken påverka eller förstå. Låta sig bli omfamnad av samhällets omsorger, lära sig vad de vill att man skall kunna, säga det de vill att man skall säga och unisont tycka vad som är lämpligt och utvalt för oss att tycka. För vi vill ju inte att vi skall bli ovänner eller störa vårt enhälligt beslutade samarbete för att skapa drömsamhället och leva tillsammans i evig kärlek och vänskap.

Och vi måste ju vara eniga i arbetet för en bättre värld där alla har lika rättigheter, oberoende av ursprung, intelligens och kompetens. Föråt, intelligens får ju inte mätas, vi är naturligtvis alla lika kloka. Våra skillnader i uppförande och beteende beror bara på att inlärningen inte är avslutad, det tar bara lite längre tid för vissa än för andra. Kulturella hinder, som ju dock är positiva i sig självt, vi måste bara bejaka vår berikande mångfald. 

Problemet är naturligtvis vi i den äldre generationen, som aldrig fick någon värdegrund att rabbla från morgon till kväll, måtte samhället förlåta oss för att vi har svårt att fatta det självklara i all jämställdhet, likaberättigande, socialt ansvar och att vi nu kan göra vad vi vill utan att behöva tänka på att försörja oss. Att familjen inte behövs längre nu när staten är så duktig på att ta hand om alla. Att grannens äppleträd är till för alla. Jo, visst pallade vi äpplen när vi var små, men vi var livrädda för att bli ertappade och mådde illa av dåligt samvete efteråt. Så skönt att nu allt är till för alla! Härliga nya värld. Nu mår vi bra. Eller inte?

Samhället är så fint ordnat att man kan bli av med alla sina barn klockan åtta på morgonen och köra hem och lägga dem klockan sex på kvällen, efter att de ätit av samhällets näringsrika och glyfosatberikade mat hela dagen. Samma sak med alla gamla onödiga föräldrar som ju ändå får komma hem och fira julafton och midsommarafton. Med lite statinbehandling och lämplig vaccinering blir ju inte problemet så långvarigt, tänk så mycket samhället sparar på pensionsutbetalningarna om alla avlider före 70 års ålder. Vi har ju faktiskt ett problem med jordens överbefolkning och har man suttit och rullat tummarna i fem år kan det väl räcka? Dessutom slipper man deras eviga gnällande och demoraliserande om att allt var bättre förr. För att inte tala om deras dåliga inflytande över den arbetande befolkningens värderingar, det går ju inte att omprogrammera dessa envisa gamlingar, ju mer vi medicinerar dem desto senilare blir de av någon märklig anledning. Det är ju direkt pinsamt att höra deras prat om en sionistisk världskonspiration, att oligarkerna styr världen och att politikerna struntar i folkets intressen. Dessutom hävdar de att det varit två världskrig och en revolution under förra århundradet, som om det skulle ha något att göra med vår tid, våra värderingar och våra barns framtid. Nej, släng ut dem från deras stora hus, så vi har någonstans att härbärgera våra efterlängtade befolkningsförnyare, de som skall göra framtidens människa både vackrare och klokare. Nytt land, nytt folk!

Vi skall vara tacksamma för att den arbetande befolkningen blir allt flitigare, särskilt som de relativt sett blir allt färre. Äntligen börjar alla förstå att det finns folk som vet bättre som skall ta besluten om våra liv, så vi lugnt kan fortsätta med vårt dagliga arbete, belöningen får vi ju på lördag med melodifestivaler, fotbollsmatcher och andra aktiviteter som samhället så fint har ordnat för oss. Att skolor inte behövs längre, förutom att alla naturligtvis måste lära sig värdegrunden, är ju en befrielse. De gamle behövde läsa en bok om flera hundra sidor för att förstå något, dagens generation lär sig samma sak på en A4-sida och våra yngsta klarar av det på två rader. Så säg inte att utvecklingen inte går framåt!

Vi har också kommit så långt att vi kan slå ihop regering och riksdag till en ny beslutsmyndighet, där kanske tio personer ur vår eminenta elit fattar alla beslut om vårt land utan krångel och onödiga kostnader. Olika åsikter är ju avskaffade nu när alla accepterat värdegrunden. Äntligen är det ordning på torpet när Wall Street sköter ekonomin och Bryssel sätter måtten på gurkorna. Lugnet är återställt på gatorna när nu de kriminella får betalt för att sluta råna och vi lärt oss att lite stryk får vi allt tåla. Vi behöver inte ens gå till valurnorna för att rösta längre, allt är redan klart.

Varför skall vi då kämpa emot när elitens utvalda ordnat allt så bra för oss? Som de flesta skribenter förr eller senare närmar även jag mig en författardepression. Utmattning inför uppgiften att bestiga ett berg som bara växer uppåt i takt med att man klättrar. Toppen ligger för evigt dold i molnen. Vi vet inte ens hur den ser ut. Varför fortsätta att bry sig?

Vis av erfarenheten avslutar jag med att förtydliga – jo, det var ironi…

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: