Spänningarna ökar i Mellanöstern – kommer kampen mellan shia och sunni att gå mot en konfrontation?

En påstådd läcka av ett dokument, skrivet av Saudiarabiens utrikesminister Adel al-Jubeir redogör för en handlingsplan, som oavsett äktheten ger en bra inblick i vissa grupperingars önskelista. Som jag skrev i förra veckan handlar det i förlängningen om relationerna mellan det USA-dominerade sunni-blocket och det Rysslandsstöttade shia-blocket. Konfliktens huvudaktörer är för sunni nu högaktuella Saudiarabien och för shia Iran.

Konfliktens upptrappning har sin grund i dels Trumps besök hos Arabförbundet i maj med en stark retorik för ”kampen mot terrorismen”, dels kärnvapenavtalet med Iran, som inte längre uppskattas av Trumps regim.

Iran anklagas för att vara drivande genom sitt stöd till shiagrupperingar som Hizbollah i Libanon och Fatah på Gazaremsan, trots att den av Saudiarabien sponsrade och för de flesta av oss synliga terrorismen genom ISIS och Al Quaida är helt dominerande utanför Mellanöstern. Dessutom står wahabismen med alla sina moskéer i västvärlden för en muslimsk propagandamaskin av oanade dimensioner. När Mohammad bin Salman nu försöker få oss att tro på en reformerad och modernare islam är det ett utslag av dåligt samvete och en senkommen insikt om att islam inte är välkommet längre i sin nuvarande form i det Västeuropa, där han behöver söka militärt stöd i en eventuell konflikt med Iran.

Kriget i Syrien är nu historia, Assad sitter kvar efter att ha vunnit kriget mot den USA-stödda sunnikoalitionen genom militärt bistånd från Ryssland, Irans shiamilis och kurderna.

USA har blamerat sig och får stå med skammen efter att ha avslöjats som sponsorer av ISIS och rebellgrupper som använt sig av gasbomber i syfte att kasta skulden på Assad. Ryssland/ Iran har förutom en militär seger vunnit en moralisk tribut som skakar Saudiarabien i grunden.

Saudiarabiens situation blir allt svårare. Oljetillgångarna är inte obegränsade och man måste planera för ett liv efter oljan.

Till skillnad från konkurrenten Iran med sin fyra gånger större befolkning och nogsamt upparbetade handelsrelationer med både Ryssland och Kina, framtidens ekonomiska huvudpoler, har Saudiarabien bara ett sviktande USA och ett opålitligt Israel att ty sig till. Iran kommer att få en nyckelposition i det framtida Eurasia, beläget strategiskt vid den nya Sidenväg som kommer att förbinda handelsvägarna mellan Asien och Europa.

Iranierna är inga araber, utan ser sig som perser – ett av världens äldsta kulturfolk, med smak för handel och personlig utveckling. I skarp kontrast står araberna i Saudiarabien, som istället ser sig som en ekonomisk överklass som bara kan klara sin överlevnad med hjälp av rättslösa gästarbetare och ett förtryckande samhällssystem. I sanning ett svårt utgångsläge inför framtiden.

Libanon är ett etniskt experiment, byggt ur askan av tidigare förödande krig. För att klara sin situation har man en fördelning av de styrande posterna i regeringen mellan de religiösa grupperna – presidenten skall vara kristen, premiärministern sunni och andra viktiga ministerposter är vikta för shia. Det är en svår balansgång, landet måste ändå styras genom en konsensus. Premiärministern Hariri, som nu finns i Saudiarabien, är sunni och har mordet på sin föregångare och far i färskt minne. Många bedömare tror att Hariri sitter i husarrest, trots att Hariri själv förnekar det. Mer troligt är att den saudiarabiska säkerhetstjänsten avslöjat shiamuslimska mordplaner även mot honom, vilket gör att han inte vågar återvända till Libanon innan komplotten är utredd. Det förklarar också den franske presidenten Macrons inbjudan av Hariri med familj till Frankrike för att inte skuldbelägga Saudiarabien för hans ovilja att återgå till sitt ämbete. I slutänden är naturligtvis avsikten att piska upp stämningarna i Libanon mot shia och Hizbollah, Hariri är en mycket populär premiärminister. Sanningen lär vi få veta under kommande vecka.

Vad har då Saudiarabien för alternativ inför framtiden?

I grannlandet Israel sitter sionisterna och hoppas på att Saudiarabien skall fastna i det spindelnät som heter Storisrael, en nära sammanslutning av stater under USA:s och Israels inflytande, där sunni är den muslimska majoriteten. Egypten och Jordanien, Libanon och västra Syrien är önskvärda deltagare, men långt ifrån mogna för en sådan allians. Saudiarabiens olja är bytesvaluta mot militär back-up från såväl USA som NATO. I sin vildaste fantasi tror saudierna att ett militärt anfall mot Iran är möjligt. Man tror också att Saudiarabien skulle kunna få västerländska kärnvapen för att kunna bygga missilfronter mot den iranska gränsen, något som knappast skulle få gehör i Israel, som är lyckligt ensamma om den tekniken i detta påtänkta maktblock. Det planerade Storisrael bygger på att Israel är den militärt starkaste i regionen.

Man behöver bara titta på kartan för att förstå att Irans västra gräns också är en absolut gräns för USA:s expansion österut, precis som Rysslands är det i Europa.

Där bakom sitter Kina lugnt och väntar. När Trump skäller som en bandhund mot Iran är det för att markera revir för planerna på ett Storisrael. Då måste Hizbollah bort från Medelhavskusten, Libanon och Palestina. Men det är inte säkert att shiamuslimerna på plats frivilligt underkastar sig ett judiskt/wahabitiskt styre, knappast ens troligt.

I västvärlden har sionisterna insett att man med ett fåtal procentandelar av befolkningen likväl kan ta över den ekonomiska och politiska makten helt.

I Mellanöstern är det svårare, eftersom islam inte lägger sig på rygg lika lätt som kristenheten, särskilt inte när oljetillgångarna ägs av muslimerna själva. Detta är Israels ödesfråga. Storisrael bygger på den västerländska principen att styra över ett större landområde genom att behålla kontrollen i egenskap av en överlägsen elit, då kan man utplåna gränserna i globalismens anda utan att äventyra sin ställning. Gazaremsan, Västbanken, problematiken med Jerusalem vore ett minne blott. Fri rörlighet för alla, oavsett etnisk tillhörighet. Men detta vågar man inte genomföra utan att ha militär kontroll över hela regionen, något som är en omöjlighet när majoriteten har Allah på sina läppar. Det hjälper inte ens att Trumps personliga sändebud, svärsonen Jared Kushner, far som en skottspole mellan USA, Israel och Saudiarabien för att garantera trohet mellan parter vars heliga skrifter betonar vikten av motsatsen.

Jag kan tänka mig att gamle kung Salmans besök hos Putin nyligen avsåg att få bekräftelse på en uppdelning av Mellanöstern i det amerikanska blocket med centrum i Israel/ Saudiarabien och det ryska med utgångspunkt i Iran, sannolikt fick han ett nekande svar eftersom Ryssland har förstånd att dra paralleller mellan det ständigt österut expanderande NATO och ett USA-styrt Mellanöstern som i längden aldrig skulle nöja sig med att stillatigande åse ett växande välstånd på andra sidan den iranska gränsen. Ryssland har mer att vinna på att hålla regionen splittrad. Istället har Saudiarabien nu att ta ställning till hur man skall kunna få en fot i vardera lägret….

Peter Krabbe

Slaget om Mellanöstern – eller ouvertyren till ett nytt världskrig…

Media fylls i dagarna av spekulationer om vad som händer i Saudiarabien. Rent konkret stiger en ny aktör fram som Fågel Fenix – kung Salmans son Mohammad Bin Salman (MBS eller kanske mer adekvat Simsalabim) säkrar synbarligen ledningen av Saudiarabien i ett kuppartat försök att fängsla sina konkurrenter.

Elva andra prinsar, fyra sittande ministrar och dussintals högre dignitärer och bolagschefer interneras på lyxhotellet Riyadh Ritz-Carlton på obestämd tid, anklagade formellt för korruption och berövade rätten till sina välfyllda bankkonton.

Bland de internerade finns förre kung Abdullahs söner, prinsarna  Miteb och Turki, varav den förre ansågs vara närmast att efterträda sittande kung Salman. Mest känd av de internerade är kanske miljardären prins al-Waleed bin Talal, ägare till Kingdom Holdings och storägare i Twitter, Citibank, Four Seasons, Lyft och Rupert Murdoch´s Newscorp. Man kan lugnt påstå att MBS satsar allt på ett kort i sitt agerande. Hans kupp är också resultatet av rykten om andra planerade kuppförsök för att eliminera MBS själv, här gällde det att vara först på plan.

Problemen började efter kung Abdullahs död 2014, då rodret skulle lämnas över till någon av de tre klanprinsarna MBS, prins Mohammad (son till prins Nayef) eller prins Miteb (son till den avlidne kung Abdullah). Miteb hade fördelen av att vara chef för Nationalgardet, men MBS vann striden. Alternativet hade kunnat bli en tredelning av riket med efterföljande kaos för oljeproduktionen.

Är då detta bara en intern angelägenhet för Saudiarabien eller finns det ett större sammanhang? Låt oss syna korten för att se om det finns en annan bild också!

Det som förbryllar bedömare är att Mohammad Bin Nayef (MBN) ansågs vara Washingtons favorit, medan MBS nog får kopplas till pappa, kung Salmans besök hos Putin nyligen. Vi kan då skönja ett förestående vägval för Saudiarabien, fortsatt starkt beroende av USA:s inflytande eller ett närmande till framtidens Ryssland/ Kina-axel. Samtidigt är MBS oförsonligt aggressiv mot shiiterna i Jemen, Iran och Syrien som står under ryskt beskydd. Detta delar man med både israelerna och amerikanarna, inte med Putin. Bedömare anser att kung Salman försökt få Putin att släppa sina åtaganden gentemot de shiitiska staterna i utbyte mot ett utökat samarbete med oljeproduktionen och en attack mot petrodollarn, men fått nobben.

I en charmoffensiv riktad mot EU proklamerar MBS sina avsikter att ”skapa ett modernt islam, öppet för världen och alla dess religioner”. Som bevis gör han en stor affär av tillståndet för kvinnor att få köra bil, något som inte övertygar så många.

MBS lanserar också sin Vision 2030, med intentionerna att minska oljeberoendet och satsa på att locka nya industrier till landet. I genomförandet av detta ingår utförsäljningar av aktier i oljebolaget Aramco, något som avses locka köpare från Ryssland och Kina samtidigt som landets likviditet förbättras för satsningarna på näringslivet. Faktum är att landets egentliga tillgångar ligger i fickorna på prinsarna och de ledande familjerna, inte i landets kassavalv, vilket låser upp en samordnad finanspolitik. Detta är en av anledningarna till kuppens beslag av bankkonton och anklagelser om korruption, statsfinanserna är – oljan till trots- underminerade. Detta är ett problem inte minst för krigsmakten och dess utrustning.

MBN å andra sidan vill skapa en region inkluderande, förutom Saudiarabien, Egypten och Jordanien. Vi kan lätt förstå att Israel och USA är initiativtagare till de tankarna, som tillsammans med en ommöblering av Syrien, Irak och Kurdistan skulle komma väldigt nära den gamla planen för Storisrael – ett Mellanöstern bestående av USA-trogna, var för sig hjälplösa stater, med Israel som administratör.  Man har till och med satt årtalet 2025 som mål för fullbordandet av dessa planer.

Vi vet att både Israel och USA gärna hade sett ett militärt anfall mot det ekonomiskt växande Iran.

I första hand vill man rensa Mellanöstern väster om den Iranska gränsen från rysstrogna shiiter, något som omöjliggjorts av Rysslands räddning av Syrien och Assads regim. Bakgrunden ligger, som jag skrivit om tidigare, i kontrollen över de landområden som behövs för pipelines från oljekällorna i öster till Medelhavet och EU. När nu Turkiet tycks vackla och knyta allt fler kontakter med Ryssland, blir det också allt viktigare för Saudiarabien i egenskap av allierad med USA att rensa området från shiiter. Man vill då få bort Hizbollah från Libanon och Irantrogna shiiter från Jemen, som kan hota Saudiarabien söderifrån.

Det förvånar därför att det är MBS som ”övertalar” Libanons president Hariri att under sitt besök i Saudiarabien avgå som president, samtidigt som flertalet länder uppmanar sina landsmän att lämna Libanon skyndsamt. Allt indikerar en väpnad attack mot Libanon, något som borde vara till hjälp för Israel enligt scenariot med MBN ovan. Ingen tror dock att Saudiarabien ensamt skulle anfalla Libanon, Israels medverkan är på något sätt givet.

Mellanöstern blir med andra ord alltmer polariserat i ett USA-block och ett Rysslandsblock.

MBS tycks ha gått fel i öknen, möjligen efter att ha blivit avvisade av ryssarna, eller så har vi framför oss ett antal växelvisa kupper i Saudiarabien med slutligt syfte att skapa en utlösande faktor för ett storkrig som kommer att skaka världen i sina grundvalar.  Ett krig som blockerar världens viktigaste oljekällor skulle omedelbart utlösa en ekonomisk kollaps över hela västvärlden. Den migration som vi haft hittills är bara förnamnet. Vi får nu fundera över vad Trump respektive Putin sagt till kung Salman under deras möten de senaste månaderna, världens tre största oljeproducenter med gemensamt ansvar för allas vår framtid. Svaret lär vi inte behöva vänta så länge på. Det är säsong för krig i Mellanöstern.

En viss ledning kan vi få genom det faktum att Trumps svärson Jared Kushner anlände till Riyadh den 28 oktober för ett fyra dagars hemligt möte med MBS.

Att Kushner kom via Israel och Netanyahu betvivlar ingen, Israels ambassadörer beordrades omgående efter kuppen aktivt lobba för ett angrepp på Hizbollah och Iran, som man ser som nära sammankopplade. Det ser därför ut som om USA fått MBS att rätta in sig i ledet igen, kanske övertalad att misstro Rysslands vilja att gå in i ett militärt försvar även av övriga shiitiska bosättningar.

Kanske förvånar det någon att nu se Saudiarabien och Israel gå hand i hand.

I själva verket anser sig huset Saud ha gamla judiska rötter, eller som kung Faisal Al-Saud konstaterade i en intervju med Washington Post 1969: We, the Saudi family, are cousins of the Jews – we entirely disagree with any Arab or Muslem Authority which show any antagonism to the Jews, but we must live together with them in peace. Our country is the Fountain head from where the first Jew sprang, and his descendants spread out all over the world.”  Detta är viktigt att förstå vid analyser av Mellanöstern.

Peter Krabbe

Handen som styr våra liv.

Jag har i några sammanhang försökt att förklara globalismens agenda genom att likna den vid Deep State som pekar med hela handen.

Handen har fem fingrar, som var för sig symboliserar de fem övergripande och samverkande globala monopolen – vapenindustrin, livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin, oljekartellen och finanskartellen. Att dessa fingrar koordineras från samma hjärna är lika självklart som för den mänskliga handen. Greppet om vårt jordklot släpper inte förrän någon lyckas kapa nervtrådarna till Deep State.

Globalismen har två huvuduppgifter – att upprätta ett världsherravälde som utgår från Deep State i USA och att med hjälp av detta bestämma hur många som skall ha rätten att leva på vårt jordklot. Eftersom de fysiska personer och den krets de tillhör som utgör Deep State är starkt begränsade till antalet, inser man att en växande befolkning är ett hot mot proportionaliteten. Det krävs en rimlig balans mellan antalet fysiska individer i ledande ställning och motsvarande i lydande ställning för att systemet skall kunna upprätthållas. I äldre kulturer kunde man nöja sig med en fördelning 5%-95%, det räckte att man kunde styra vapen- och finanssektorerna eftersom folkmängden som helhet var hanterlig.

Idag har man lyckats förfina systemet så att det ledande skiktet ryms inom den pyramidmodell som Frimurarna skapat.

Pyramidens 33 nivåer ger den översta nivån obegränsade möjligheter att styra de underliggande, tillsammans styr man resten av mänskligheten. Inom pyramiden har vi kanske 1% av folkmängden, men i toppen av den bara 0,0001%.  Denna sista kategori utgör Deep State. Inte ens presidenterna för världens största länder tillhör den. Presidenterna kommer och går men Deep State består. Organisationen är konstruerad för att fungera i ett månghundraårigt perspektiv.

Pyramiden har ett fundament. Det består av en tjänstemannaelit, som inte nödvändigtvis behöver rymmas inom pyramiden, men som genom en ekonomiskt gynnad ställning i samhället byter till sig sitt privilegierade liv mot lojaliteten mot pyramidens invånare. Denna elit är systemets fångvaktare. De som inte uppfyller motkraven på lojalitet dödas saklöst. Toleransnivån är noll i denna byteshandel. Deras roll regleras genom sekretessavtal.

Resten av befolkningen är den lydande och arbetande andelen av mänskligheten. Den behövs för att hålla systemet igång, men får inte växa okontrollerat. Det finns en gräns för hur många som kan sysselsättas genom olönsamt grovarbete, samtidigt som privata initiativ för att skapa nya, hotfulla förmögenheter måste stoppas. För att kontrollera folkmängden använder man sig av de tre fingrarna vapenindustrin, livsmedelsindustrin och läkemedelsindustrin. I första hand är det de två sista som prioriteras. Hungersnöd vill man undvika, det skapar oönskad anarki. Men att kunna styra livslängd och fortplantning är en mer ”civiliserad” väg. Genom livsmedelsindustrin har man frihet att dosera långsiktigt dödliga gifter och genmanipulera sterilitet, genom läkemedelsindustrin kan man välja vilka som skall botas och vilka som skall dö. Man kan till och med välja att medicinera i syfte att döda. Man kan också vägra vård till improduktiva och kostnadskrävande människor. Eugeniken är allestädes närvarande i det globala samhället.

Om inte denna ”civiliserade” väg att styra livslängd och antal är verkningsfull, ger vapenindustrin med sin krigsmakt mer radikala resultat.

Med rätt politisk matchning kan man få de flesta att frivilligt gå i döden av ideologiska skäl. Stora krig eller små krig, behovet styr medlen. Senatorn Harry Truman (därefter president) uttryckte det talande i en artikel i New York Times 1941 om andra världskriget – om vi ser att Tyskland vinner så borde vi hjälpa Ryssland och om Ryssland vinner så borde vi hjälpa Tyskland och på så sätt låta dem döda så många som möjligt. Krig för krigets egen skull. Man skulle kunna tro att i en global värld behövs ingen krigsmakt. Inget kunde vara mer fel. Krigsmakten är inte bara den mest lönsamma av alla industrigrenar i USA, den är också en ekonomisk katalysator för det amerikanska näringslivet i stort. Bomba sönder och bygga upp i ett evigt kretslopp. Segraren tar samtliga kontrakt. Industrin jublar. Obekväma åsikter och personer kan rensas ut. Omfattningen av oroshärdar som måste slås ner i en global världsordning är obegränsat. Krigsmakten har en lysande och ohotad framtid i det kommande lyckolandet.

Det känsligaste fingret på handen är nog finansmonopolet. Eftersom alla vet hur lätt det är att slå sig på tummen, kallar vi finansen för handens tumme.

I själva verket fungerar knappast handen utan sin tumme. Det är mycket som skall betalas i en genomkorrupt statsbildning, inte minst tjänstemannaelitens arvoden som oftast inte kan täckas fullt ut genom skattemedel. Dit hör nationella politiker, besättningar i FN med alla sina organ och i EU och andra överstatliga organisationer. Men betalningen av medias tjänster är också både kostnads- och tidskrävande. Normalt är det inget problem så länge som pengar kan tryckas i mån av behov och bankerna styrs av Deep State. Men banker kan försvinna och monetära tillgångar kan raderas med ett tryck på datorn. Finansmonopolet kan inte bestå utan guldet och oljan så länge som det finns ekonomiska motkrafter. Att eliminera dessa motkrafter för att täppa till de nuvarande hålen i finansmonopolet är globalismens ödesfråga. I dagsläget står och faller globalismen med västvärldens valutasystem, inget tycks kunna stoppa att Asien sätter de sista käpparna i hjulet för den amerikanska globalismen.

Men hallå! Pekfingret finns ju där, klart att trycka på röda knappen! Lagren är fyllda av kärnvapen till ingen nytta, låt oss krypa ner i våra bunkrar (med plats för alla på nivå 33) och bränn av så är alla problem lösta innan det är för sent. En hel värld att bygga upp igen, allt guld och all olja i en ägares hand. Det blev lite skräpigt förstås, och alla arbetare försvann också, men det kommer väl nya förr eller senare…

Ironin är uppgivenhetens vapen. I detta fallet ligger ironin så nära verkligheten att man blir förundrad över att den breda allmänheten inte ingriper för att stoppa eländet.

När hela USA:s ledning hetsar och hotar med ett globalt kärnvapenkrig på det sätt som man gör idag, borde ju alla inse att denna ledning består av galningar. Det är lika tydligt som det var i Hitlers rike 1939. Den potentiella krigszonen går i en båge från Norrbotten ner över Östeuropa, Turkiet, Mellanöstern och runt Kina upp till Nordkorea. Denna del av världen är enligt Deep State ett amerikanskt nationellt säkerhetsintresse. Om jag är rätt informerad ligger ändå USA på andra sidan jordklotet, men det är kanske fel uppfattat.

Den amerikanska retoriken går ut på att tvinga övriga NATO-länder att medverka i deras anfallskrig mot Ryssland och Kina genom att provocera fram en ny false flag som visar hur hotat det amerikanska säkerhetsintresset är, ett hot som alla enligt fördraget är skyldiga att solidariskt bemöta. 

Vill Sverige delta i ett anfallskrig mot Ryssland? Vill vi att Europa skall läggas i ruiner än en gång? Är det avsikten att invånarna i MENA-länderna skall ersätta vår befolkning när vi själva är döda efter ett nytt storkrig?

Tiden rinner ut för USA och landets ställning som ledande makt i världen. Den desperation som vi kan se i deras ledning visar att man är väl medvetna om det.  Globalismen rinner förhoppningsvis samtidigt ut mellan de allt stelare fingrarna. Det är ändå dags att försäkra oss om att nervtrådarna klipps av – för säkerhets skull och innan det är för sent…

Peter Krabbe