Ukraina, sett från öster. Del 4.

Ukrainska ”demokrater” från Maidantorget 2014. Blev det bättre?

Jag trodde att min trilogi över Ukraina var tillräcklig, men efter närmare övervägande kan jag bara konstatera att det finns fler pusselbitar som behöver komma på plats. Dags därför för ännu ett avsnitt, som främst skall fördjupa den för västvärlden tydligen helt obekanta bakgrunden till att Rysslands tålamod med Ukraina tagit slut.

Trots att vi, som medlemmar i EU, borde ha insett att man inte lämnar den sortens organisation efter eget godtycke, tar vi tydligen för givet att det går bra i öst. Det bästa exemplet hos oss är väl Storbritanniens utträde efter många år av förhandlingar och hotfulla attityder. Räkningen är inte heller betald och kvitterad än på länge. Detta trots att EU består av på pappret suveräna stater, i likhet med vad vi kallar Ukraina.

När Ukraina vill söka medlemskap i både EU och NATO innebär detta att man samtidigt vill lämna den organisation som man tillhört sedan 1991, OSS (Oberoende staters samvälde), eller på engelska CIS (Commonwealth of Independent States).

Enligt Wikipedia bildades OSS den 8 december 1991 som en fortsättning på det sovjetiska imperiet. Som grund skrevs det s.k. Belavezja-avtalet. I OSS ingick 11 f.d. sovjetrepubliker från kretsen kring Ryssland, inklusive Ukraina. Organisationen skulle vara en motsvarighet till EU. Den militära makten skulle övertas av den f.d. sovjetarmén och vara gemensam för republikerna.

2008 lämnade Georgien samarbetet, vilket fastställdes (raticifierades) 2009. Wikipedia hävdar i artikeln (som påpassligt reviderats den 9 mars 2022!!!) att Ukraina aldrig raticifierade stadgarna och därför inte var medlem, något som knappast är sannolikt efter 30 års medlemskap i en ryskdominerad organisation! Istället påstås att Porosjenko begärt utträde 2018, innan presidentvalet, något han ju knappast hade behövt göra om Ukraina aldrig varit medlem ”på riktigt”. Enligt OSS är detta beslut, som består av ett enkelt uttalande av Porosjenko, inte verkställt = godkänt av de övriga medlemmarna. Året efter beslöt parlamentet under Zelensky att Ukraina skulle söka medlemskap i EU och NATO. Detta är bakgrunden till att Putins har en annan syn på Ukrainas rätt till självbestämmande om blocktillhörighet.

Dessutom har inte Minskavtalets beslut rörande självbestämmande för Donbass, Luhansk och Krim beaktats före denna ”flykt” till väst. Wikipedias ”revidering” av kartan över medlemsstaterna i OSS, gjord för två veckor sedan, visar med rött de före detta medlemsstaterna Georgien och Ukraina (inklusive Krim och utbrytarstaterna under rysk kontroll Donbass och Luhansk), ungefär som om denna information vore den viktigaste rörande OSS-imperiet!

Kanske kan vi snarare tala om revidering av historia? Kanske skulle också våra journalister väga in denna bakgrund innan de skriver om konfliktens bakgrund och orsaker?

Vilka förpliktelser som skrevs in i Belavezja-avtalet vet vi inte, men Putin vet med all säkerhet. Den intensiva påverkan för att få Ukraina att anslutas till EU/NATO har pågått sedan millenieskiftet och eskalerat genom de judiska oligarkerna Kolomoyskyi och Pinchuk, som arbetat aktivt för att få Ukraina att byta sida genom sitt arbete inom Atlantic Council. Genom att hårdlansera sin kandidat till presidentposten, Zelensky, tog man 2019 kontroll över statsmakten och kunde genomföra de formella besluten att söka anslutning till EU/NATO.

Det krävs inte så mycket fantasi att föreställa sig Putins reaktioner inför hotet att Rysslands största flottbas Sevastopol skulle hamna hos NATO, tillsammans med de ryskspråkiga provinserna i Östra Ukraina som enligt Minskavtalet skulle fått självstyre och stannat i OSS.

Vad gäller missnöjet med det ryska samarbetet beror detta naturligtvis på dels att man inte kan gå från sovjettidens kommunism till en västerländsk demokrati på de trettio år som passerat, det har fungerat hjälpligt med satellitstaterna i Östeuropa genom det enorma kapitalinflöde som EU har öst in för att bygga om och förnya ländernas infrastruktur, bostäder, företagsetableringar etc. Ryssland har saknat motsvarande resurser och har sina huvudsakliga inkomster från sädesslag, gas och olja. Dels på oligarkernas rovdrift på den i Sovjetstaterna (Ryssland, Ukraina, Vitryssland) befintliga industrin och främst råvaror, vilket knappast kommit folket tillgodo. De företag från väst som etablerat sig i Ryssland har som enda intresse att föra ut sina vinster ur landet istället för att bidra till en höjning av välståndet. Med ökad ”demokrati” hade landet tömts på nolltid på alla sina resurser. Tyvärr är en stark statlig styrning nödvändig under många år till för att få stadga på samhällsfunktionerna.

Ukraina vill inte delta i denna krävande process och väljer istället att flirta med EU för att få samma snålskjuts till väst som Polen m.fl. EU har vid ett flertal tillfällen konstaterat att vi (EU) inte har råd att ta oss an ett så genomkorrumperat land som Ukraina med 43 miljoner invånare.

Landet styrs av judiska oligarker, vilket innebär att stora delar av våra bidrag skulle hamna i Israel. Medborgare i Israel, med verksamhet utomlands, förväntas skicka generösa bidrag till moderlandet för att finansiera ”framtidsprojektet”. Parlamentet i Ukraina beslöt 2019 under Zelensky att söka anslutning till både EU och NATO. Detta beslut är nu gällande och måste enligt Putin upphävas formellt till förmån för strikt neutralitet, vilket man vägrat. Beslutet är i strid mot Krimavtalet och sannolikt också mot avtalen rörande OSS, som jag nämnde ovan.

Vad många missat i sammanhanget är att fullt krig pågått mellan Ukrainas militär och separatisternas motståndsgrupper i Donbass och Luhansk sedan 2015. Något val om självstyre eller inte genomfördes aldrig, istället försökte Ukraina ta tillbaks utbrytarprovinserna med våld och detta krig har en direkt fortsättning genom Rysslands pågående invasion. När man bedömer i vad mån Ryssland har skäl att se sig hotade av Ukrainas planering, skall man se hela Ukraina inklusive de östra delarna som NATO-land med full frihet att placera ut robotramper och missiler riktade mot Moskva. Dessutom på traditionellt rysk mark med en rysktalande befolkning. Detta borde framstå som en absurditet, även för sansade bedömare i väst, men så tycks inte vara fallet.

Kan då detta krig få ett snabbt slut? Ryssland och för övrigt resten av OSS också kan inte backa vad gäller Ukrainas neutralitet. Förutom det militära hotet från NATO är Ukraina en knutpunkt för Rysslands gasledningar till väst. Dessutom är jordbruket i Ukraina en viktig försörjningsresurs för ett stort antal länder. De amerikanska biolabben i Ukraina visar också att det finns planer på att slå ut det närliggande ryska jordbruket genom kontaminering. En framtida krigshärd på alla fronter, riktad mot OSS således.

Men visst kan det få ett slut! Mycket enkelt. Om EU och NATO avvisar alla Ukrainas önskemål om medlemskap omgående, tydligt och bestämt. Minskavtalet genomförs med erkännande av de provinser som inte vill tillhöra Ukraina. Men istället framhärdar både EU och NATO i att välkomna Ukraina, den utrikespolitiska situationen till trots.

Dessutom skickar ”den fria världen” enorma mängder vapen till de stackars soldaterna i Ukraina, vilket kommer att innebära en säker död för flertalet både soldater och befolkning. Förstår man inte att det leder till den största militära konflikten vi sett i Europa sedan andra världskriget?

Detta visar tydligt att Ukraina bara är en marionett i ett större spel, där USA och dess allierade EU vill provocera Ryssland till ett krig som lägger både Europa och halva Asien i aska. Vad vinner vi i Sverige på det? Vad vinner Europa?

Vad USA vinner såg vi redan efter det andra världskriget när återuppbyggnaden av det krossade Europa räddade den amerikanska ekonomin för det kommande halvseklet. Nu hägrar visionen att dela världen med ett Kina som man tror sig enkelt kunna behärska i nästa skede. När Ryssland är borta. Det är tydligen nu eller aldrig…

Peter Krabbe