Heinrich Reuss grips av tysk polis för att ställas inför rätta.
Nu, under maj månad 2024, inleds rättegångar i Tyskland mot en gruppering som anklagas för förberedelse till terrorism och högförräderi. En av de huvudåtalade är Heinrich Reuss, enligt egen uppfattning prins av hertigdömet Reuss, beläget i det tidigare Östtyskland. Familjen Reuss hörde till de drabbade av kommunisternas markreform som jag beskrivit i tidigare avsnitt. De förlorade med andra ord allt genom konfiskationen efter WW2. Kvar av slottet finns ett medeltida försvarstorn och en tomt där Reuss försökt driva ett tivoli som försörjning. Vad familjen Reuss tycker om det återförenade Tyskland och dess vägran att kompensera adelsfamiljerna för deras förluster efter annekteringen genom Sovjetunionen kan vi lätt föreställa oss.
Vad som är högförräderi och vem som är förrädaren kan därför på goda grunder diskuteras. Ett väpnat angrepp på staten är naturligtvis formellt sett terrorism, men som jag redan konstaterat är saken slutdiskuterad i Tyskland – och EU – och någon annan lösning finns inte ens på kartan. Man kan därför knappast förvänta sig att den som förlorat mångmiljonbelopp på politiska beslut skall nöja sig med det. Reuss är inte ensam i den situationen och den stat som genomfört stölderna av den privatägda marken får nog vara beredd att gå i svaromål i en offentlig process som lär ge eko över resten av den civiliserade världen.
I december 2022 gjordes då ett tillslag med hjälp av 3000 poliser i syfte att gripa och säkra bevis mot vad man ansåg vara en förberedelse till statskupp i Tyskland. Efter 18 månader utredning är det dags att sätta offentlighetens ljus på ”terroristerna”, mycket välplanerat inför EU-valet om knappt en månad. Man vill, oavsett utgången, visa att högerextrema grupperingar (inklusive AfD) utgör ett hot mot demokratin. Högerextrema är alla till höger om liberalerna.
Förutom Reuss är 25 personer åtalade. Reuss är 72 år gammal och en medåtalad jämnårig avled i häktet efter 15 månader i cellen. I vad mån han fick hjälp på vägen vet vi inte, men CIA är duktiga på metoden. En annan åtalas även för mordförsök efter att ha fått spel när insatsstyrkan stormade hans bostad och i panik skadesköt två poliser.
Syftet med den planerade statskuppen var enligt åklagaren att införa en ny regeringsform. Man tog avstånd från statliga institutioner och ”den fria demokratiska grundordningen” (!) och stödde sig på ”konspirationsmyter”, QAnon-ideologin och var övertygade om att Tyskland styrdes av en ”djup stat”. Hmmm. Någon som känner igen sig? Enligt åtalet hade det nya Rådet planerat att förhandla om den nya statsordningen med de allierade makterna från WW2, som jag ser det en grov felbedömning eftersom dessa genom fredsavtalet var den direkta anledningen till Tysklands situation efter kriget och dessutom i hög grad utformade systemet med den tjänstemannakartell som under statschef och regering utgör vad vi kallar Deep State. De sannolikt fällande domarna kommer med säkerhet att resultera i minskad yttrandefrihet och skärpta lagar till skydd för det sittande systemet.
En annan aspekt i åtalet gäller de tyskar som kallas för Reichsbürger, vilket står för tyska medborgare som inte erkänner Förbundsrepubliken Tyskland i sin nuvarande form. De uppskattas till drygt 20.000 man och bedöms kunna medverka i ett väpnat kuppförsök. Man skall se detta mot bakgrund av att Tyskland inte formats av egen kraft utan genom de allierades beslut, i Östtysklands fall av den aparta Sovjetregimen. Den utländska ockupationen var under de första 30 åren mycket påtaglig i Tyskland, särskilt genom USA:s närvaro i den södra zonen med Frankfurt som ”huvudstad”.
Statskuppen skull rent praktiskt genomföras genom en väpnad stormning av riksdagshuset och arrestering av förbundsdagens medlemmar. Därefter skulle institutionerna ombildas med utgångspunkt i tyska intressen, inte de allierade ockupationsmakternas. Henrik Reuss skulle vara ny regeringschef, vilket visar att oförrätterna mot mark- och företagsägarna genom den kommunistiska markreformen och konfiskationen av deras tillgångar är den verkliga orsaken till denna planerade revolt. Om denna bakgrund kommer media garanterat inte nämna ett enda ord i referaten från domstolsprocessen. Reuss är dömd i förväg att försvinna för gott, som den kanske siste representanten för ett historiskt system som en gång för alla ändrat riktning mot nya, för flertalet okända marker.
Att revolten skulle ha kunnat lyckas finns inte på kartan ens, världen ser inte länge ut så. Istället blir rättegången ett propagandanummer i syfte att stärka globalismens grepp över en allt mer sviktande demokrati som tyvärr står på randen till sin egen undergång.
Med denna lilla granskning av Tyskland vill jag också peka på hur sionismen befäst sitt grepp om Tyskland sedan WW2 i enlighet med doktrinen ”håll USA inne, Ryssland ute och Tyskland nere”. Situationen blir allvarlig när demokratin hotas genom att partier som AfD i opposition mot sionismens liberaler riskerar att klassas som terrororganisationer och förbjudas. AfD kommer sannolikt att bli Tysklands största parti i kommande val, vilket man är väl medveten om. 80 år av förmyndarskap är nog för tyskarna. Därmed återvänder vi till våra egna problem…
Återföreningens glädje – men med spruckna illusioner för vissa ….
Vi skall i detta avsnitt fortsätta med granskningen av vad som hände när en stor del av den etablerade västvärlden blev kommunistiskt, detta under perioden 1945 – 1990 då DDR var en realitet. När DDR upphörde att existera 1989 och Östtyskland och Västtyskland skulle återförenas, trots att de under närmare 50 år haft helt skilda och motsatta politiska system, skedde det inte utan konflikter.
Återförening – eller sammanbrott?
Man hade helt enkelt konfiskerat alla storgods i östra Tyskland – utan ersättning till ägarna – och stod nu inför uppgiften att åter igen privatisera ägandet. Det skulle ske genom det statliga Treuhandanstalt. Att lämna tillbaks gårdarna till de förra ägarna var av oförklarlig anledning inget alternativ, något som till och med fastställdes i EG-domstolen. Visserligen var många av herrgårdarna rivna och ägarna avlidna, men värdet var enormt och i många fall fanns arvingar i livet. Man var med andra ord nöjda med att ha krossat adeln och de konservativa storgodsens ägare för gott. Vem skulle då ta över ägandet?
I ett försök att legitimera fortsatta åtgärder instiftades en rad nya lagar, alla i syfte att ge den nya staten fullmakt att hantera ägandet enligt eget tycke. Mark och företag var ju de facto stulna från tyska medborgare, så situationen var inte enkel. Treuhand var därmed ägare till 8.500 företag med 4 miljoner anställda och ett beräknat värde av 600 miljarder D-mark. De skulle sedan klyvas till 14.600 nya bolag. 2,4 miljoner ha jordbruksmark ingick också i paketet.
Det våras för globalismen.
Uppgiften var att privatisera snabbt och med maximal inkomst samt att försöka bevara så många arbetstillfällen som möjligt. Det innebar ändå att många företag fick avvecklas på grund av bristande lönsamhet, samtidigt som andra var attraktiva för utländska köpare. I detta sammanhang var västtyskar utländska. Den västtyska företagsvärlden var genom Marshallplanen redan uppbyggd med amerikanskt kapital och hade därmed ett stort inslag av judiskt ägande. Kraftverk, stålverk och varvsindustrin var attraktiv.
Av naturliga orsaker saknade östtyskar kapital för att själva köpa in mark och verksamheter, bara 6% av försäljningarna från Treuhand gick till östtyskar. Globaliseringen av östra Tyskland blev därmed i det närmaste total. Den nya förbundsstaten Tyskland blev därmed styrd av utländskt ägande på ett sätt som avvek starkt från övriga Europa.
Den petrokemiska industrin i Tyskland byggdes ut kraftigt vid inledningen av WW2 och samverkade med regimen. Flera anläggningar skulle efter kriget förstatligas och ingå i Treuhand. Bunaverken uppfördes av IG Farben före kriget men undgick att monteras ner för transport till andra sovjetiska områden i likhet med många andra industrier – DDR skulle bli agrart – och var en godbit för återköp. Gamla intressenter vädrade morgonluft och företag som BASF, Agfa, Bayer AG och Hoechst stod i kö. Jag vågar utan att ha undersökt saken närmare påstå att många av dessa flyttade industrianläggningar finns i Ukraina idag. De skulle säkras för den sovjetiska produktionen på tryggt avstånd från västvärlden.
Bunaverken var för övrigt granne med ett än idag produktivt kolkraftverk som numera har skånska E.ON som ägare. Nåja, skånskt var länge sedan, nu är det ett tyskt globalt företag med huvudkontor i Västtyskland. I området finns också stora deponier från kemiskt avfall, täckta under böljande kullar där ingenting växer.
Sammanfattning.
Poängen med denna artikelserie är att visa hur det sovjetiska systemet med konfiskation av privat mark, följt av utförsäljningar för en spottstyver efter politisk kollaps, gynnade globalismens framväxt på ett sätt som vi nu åter ser i andra f.d. sovjetiska samhällen, för närvarande främst i Ukraina. Den industriella uppbyggnaden i sydöstra Ukraina är en direkt följd av DDR:s kollaps. Utvecklingen i Ukraina under sovjettiden är en kopia av motsvarande i DDR. De självägande bönderna utrotades redan efter den ”ryska” revolutionen genom folkmordet Holodomor, då miljontals bönder som vägrade lämna sina gårdar saklöst mördades. Revolutionen organiserades och styrdes av de judiska bankirerna i New York och Washington. På så sätt kunde man avlägsna den bromskloss som det privata ägandet utgjorde för storskaliga industriprojekt inom gruvindustri, stålverk, energiproduktion och varvsindustri. De gamla strukturerna med markägande adel och grevskap kunde effektivt utrotas och ge billig eller gratis mark till industrialisterna.
Vi har redan kunnat läsa om hur globalismens storföretag som Black Rock och Vanguard köper in enorma arealer jordbruksmark i Ukraina, allt styrt av politiska kontakter med krigsförande politrucker som Zelensky och hans back-up av judiska oligarker som Kolomovskij m.fl. Enligt uppgift köper västvärldens kemiska industriföretag – samma aktörer som i utförsäljningen av DDR men nu med hjälp av Soros – in mark i Ukraina i syfte att skapa kemiska soptippar som inte accepteras i väst. De tyska företagen ovan är numera förenade även med franska som Sanofi, ingående i de franska judeägda industrisyndikat som idag styr den franska politiken, inklusive presidenten. Vill man hitta trådarna till USA behöver man inte anstränga sig nämnvärt.
Det sammanfallande sovjetsystemet har med andra ord bäddat för de nya globalisterna genom att lägga allt markägande i politikernas hand, en ideal lösning för ett kunna bygga ett system som går ut på att storfinansen skall kunna styra politiken, inte tvärtom som vore det normala. Det gör f.d. sovjetrepubliker särskilt intressanta för globalisterna och försöken att störta deras nya regimer kommer att fortsätta tills allt är i deras händer, det gäller både Ryssland och Kina. Har vi svenskar någon anledning att delta i detta projekt?
Mao, Stalin och till höger om Stalin, Walter Ulbricht, som skulle leda DDR in i kommunismens värld.
Ibland kan man tycka att pågående utveckling i världspolitiken är obegriplig. De flesta förklaringar kan man ändå finna i vår historia. Vad gäller globalisternas krigshets mot f.d. sovjetiska besittningar, som idag Ukraina, finns förståelsen att hämta om vi går åttio år tillbaks till Tyskland. Många ungdomar idag vet knappt att Östtyskland existerat eller varför. Det vet jag som levt under hela denna period. Jag skall i ett par artiklar binda ihop trådarna och skapa lite klarhet!
Krigsslutet 1945.
Alla vet säkert att vid krigsslutet efter WW2 delades Tyskland i två förvaltningszoner, det västra Tyskland under alliansen USA, England och Frankrike och de östra delarna under Sovjet. Berlin delades i tårtbitar till var och en. Man kan säga att Västtyskland renoverades efter västerländsk modell, medan Sovjet nu fick den godbit genom Östtyskland för omstrukturering till ett kommunistiskt samhälle som man sökt ända sedan den ”ryska” revolutionen 1918. Lite mindre än hela Tyskland, men bra nog.
Medan västalliansen valde att bygga upp och investera i de av kriget förstörda länderna – man såg det som ett gyllene tillfälle att kunna styra amerikanska storföretag och finansinstitut till en ny, väntande marknad – ville Sovjet skapa en ren jordbruksstat utan industri och eget liv. USA formulerade sin politik genom Marshallplanen, skapad av de från Tyskland bördiga judarna George Marshall och Henry Morgenthau medan Sovjet kontrade med sin Molotovplan.
Marshallhjälpen gavs i form av lån från amerikanska banker och uppgick till totalt 13 miljarder dollar, som skulle betalas tillbaks. Detta var klart 1971, 25 år senare. Men hjälpen var inte gratis. USA:s provision uppgick till 5% av lånebeloppet, vilket nog kan ses som en god investering vid tillfället. Dessutom avsattes ytterligare 5% som arvode till – hör och häpna – CIA, för hemliga operationer i Europa. Våra europeiska länder fick själva betala för att bli spionerade på, naturligtvis med hänvisning till vår säkerhet. Världens största underrättelseorganisation byggdes nu upp och den är fortfarande aktiv med att styra över politik globalt och dess kopplingar till Schwab i Tyskland började redan då. Men åter till kommunisternas projekt!
Den sovjetiska jordreformen.
Sovjetunionen såg mer ideologiskt på sitt nyförvärv, Östtyskland (DDR – Deutsche Demokratische Republik) och prioriterade avsikterna att utrota de konservativa storgodsägarnas inflytande över politiken.
Den gammaltyska strukturen med hertigdömen, prinsar och grevar med sina slott och enorma arealer av både skog och mark, var särskilt markant i nordöstra Tyskland. Att krossa dessa en gång för alla vägde tyngst. Man införde därför 1945 års jordreform direkt efter krigsslutet. Den innebar att en stor del av jordbruksmark och privat industri exproprierades för att tillfalla staten utan ersättning.
Marken överfördes till en markfond, som skulle genomföra en omfördelning av ägandet. Med storgodsen som målgrupp infördes en bestämmelse som medgav expropriation av gods med större areal än 100 ha. Detta innebar att 35% av arealen, totalt 3,3 miljarder ha, stals från den tyska aristokratin. Två tredjedelar av detta delades ut till småbönder och arbetslösa medan en tredjedel behölls av staten som statliga jordbruk (VEG).
Men det räckte inte med att storgodsens ägare blev av med egendomar de ofta haft i flera hundra år, de förlorade även rätten till all annan egendom som möbler och kläder och egendomarna plundrades på allt sitt innehåll. Dessutom fördrevs de från sina hemtrakter och internerades i många fall i arbetsläger eller sändes till Gulag. Av dem som hade gårdar med storlek under 100 ha stämplades många som nazister och krigsförbrytare efter en godtycklig bedömning och tvingades ansluta sig till ett jordbrukskollektiv. I den tyska armén var det ett flertal officerare som hade en adlig bakgrund med släktgods i familjen. Det var därför enkelt att inkludera dessa i den kategorin. Totalt exproprierades 7160 av de största gårdarna och 4537 av de mindre.
När verkligheten kommer ikapp.
Man bedömde att jordreformen skulle komma att innebära ett behov av 100.000 nya hus, ladugårdar och stall till följd av omfördelningen till små jordbruk som inte existerat tidigare. Men det saknades både kapital och byggnadsmaterial.
Enligt ett regeringsdekret beordrades att slott och herrgårdsbyggnader skulle rivas för att byggmaterialet skulle kunna återanvändas till nybyggnationen.
Resultatet blev att de gamla kulturmiljöerna utplånades, vilket till och med retade de bönder som tidigare varit en del av dem, samtidigt som det tillförda byggnadsmaterialet av rivningsmassor var både i dåligt skick och arbetskrävande. Många herrgårdsbyggnader hade dessutom ockuperats av bostadslösa som därmed tvingades riva sina egna bostäder.
Tanken med småjordbruk på många händer misslyckades helt. Produktiviteten sjönk och bönderna klarade inte sin ekonomi. En övergång skedde därför från 1950-talet till jordbrukskooperativ för att skapa större och därmed mer bärkraftiga enheter. Det innebar en återgång till det gamla men med staten som ägare istället för aristokratin.
Avveckling av kommunismen.
År 1989 kollapsade DDR. En återförening med Västtyskland stod nu för dörren. Domstolarna fick gå på högvarv för att hantera processer om återlämnande av stulna tillgångar och gårdar. Alla anspråk på förlorad egendom avslogs av domstolarna. Istället menade man att återföreningen skulle finansieras med hjälp av försäljningen av de konfiskerade egendomarna. De hade ju tillförts staten för närmare 50 år sedan och man såg ingen anledning att återlämna dessa. Syftet med avnazifiering, demilitarisering och demokratisering motiverade åtgärderna. Slutet kom 2005 då EG-domstolen avslog en begäran från tidigare markägare att upphäva jordreformen! Locket hade lagts på över en av världshistoriens största stölder…
Nya ägare, gissa vilka!
I syfte att återskapa en privatisering (utförsäljning) av den konfiskerade egendomen bildades 1990 Treuhandanstalt med en chef och en styrelse. Dess första chef, Detlev Rohwedder mördades redan året efter. Mordet skrämde bort flertalet aspiranter till posten, men CDU-politikern Birgit Breuel lyckades driva verksamheten vidare. Känslostormen var enorm inför slakten av ett projekt som ruinerat tusentals egendomsägare.
Vad som hände med Treuhand och den konfiskerade jordbruksmarken efter 1990 skall vi se närmare på i nästa avsnitt! Fortsättning följer…
Natten den 15 april 2019 antändes takstolarna i den franska medeltidskyrkan Notre Dame i Paris. Brandmännen kämpade under hela dagen den 16 april med släckningsarbetet. Under dagen rasade det man befarade – den höga spiran över långhuset – till allas förfäran. Den franska katolska kyrkans främsta symbol var på väg att falla samman. Kyrkans väggar klarade sig som genom ett under från att störta samman, men spiran föll till marken under spektakulära eldslågor med bolmande svart rök. Kyrkan var under renovering och byggnadsställningar gjorde det enkelt att ta sig in under taket. Den officiella brandorsaken är än idag, exakt fem år senare, okänd. Den inofficiella är hemligstämplad.
Börsen i Köpenhamn brinner.
Natten till den 16 april 2024 antänds takstolarna i den danska nationalikonen Börsen, uppförd 1625. Börsens spira, formad som tre sammantvinnade drakstjärtar, störtar under förmiddagen samman i ett moln av eld och rök. Hur mycket som kommer att återstå av byggnaden vet vi inte än, inte heller brandorsaken. Byggnaden var under renovering och byggnadsställningar gjorde det även här enkelt att ta sig in under taket. Liksom i Paris uppstår branden under natten när ingen av de i arbetet inblandade är närvarande.
Börsen i Köpenhamn före branden.
Om man inte ser sambandet mellan dessa båda händelser är man sannolikt både blind och döv.
Båda byggnaderna är nationalikoner och omistliga kulturarv.
De bränns ner samma datum med exakt fem års mellanrum.
Båda byggnaderna renoveras för att kunna bevaras till framtiden.
Båda byggnaderna har en symbolisk tornspira.
Bilder visar att båda dessa tornspiror är huvudmålet för bränderna, de börjar under spiran och smälter gjutjärnskonstruktionerna i dem samtidigt som spirorna lyser som brinnande facklor tills de faller inför allas ögon.
Båda bränderna skapar panik, förtvivlan och förstämning hos alla.
Någon självklar brandorsak kommer inte att hittas i något av fallen.
Om man inte tror på det sannolika att två identiska och slumpmässiga bränder skulle inträffa exakt samma kalenderdag med fem års intervall , får man då fråga sig av vem och varför. Vi kan notera att branden i Paris – och sannolikt i Köpenhamn – gillas av många muslimer som ett straff riktat mot kristendomen och vårt samhälles historiska koppling till upplevt förtryck och dominans. I Paris med en bakgrund av terrorhandlingar utförd av islamister, i Köpenhamn med en bakgrund av hårdare tag mot invandrare från främst muslimska länder. Gemensamt för båda satirteckningar av dansk konstnär och publicering i Charlie Hebdo.
Samtidigt kan man tänka sig att detta är just vad någon annan aktör skulle vilja. Kasta skulden på muslimer i syfte att undgå uppmärksamhet själva. Därmed öka oron i samhället, skapa rädsla och osäkerhet. Detta känner vi igen från den satanism som finns inbakad i sionismen. Kännetecknande är förutom en högre teknisk nivå på insatsen, att ingen person går att identifiera, till skillnad från självmordsbombare och fundamentalister lämnas inga spår efteråt.
Därför finns inget svar på vem som egentligen mördade Kennedy, King, Lennon och tusentals oskyldiga i Twin Towers. Med Notre Dame och nu Börsen i Köpenhamn är fokus riktat på historiska byggnader med symbolvärde. Möjligen kan vi räkna även bron i Baltimore dit, uppkallad efter författaren av USA:s nationalhymn Francis Scott Key (se Ole Dammegårds analys). Ole pekar även på andra historiska händelser med kolonial anknytning, vilket kan vara relevant även med Börsen, som inte är en kyrka utan en handelsplats för ankommande fartyg från kolonialismens barndom. Genomgående är att skada eller krossa vår nationalkänsla, något muslimer knappast bryr sig om. I Frankrike är religionen stark, därför väljer man den mest älskade kyrkan, i det sekulära Danmark väljer man den mest älskade kulturbyggnaden. Detta understryker risken för en allvarlig händelse under OS kommande sommar, nationalismens främsta spektakel – nation kämpar mot nation.
Att sionister kan ligga bakom dessa händelser styrks av det faktum att regimer med stark underliggande sionistisk aktivitet som USA och Frankrike aldrig ”lyckas” avslöja förövarna. Om detta är relevant för Danmark också har jag i nuläget ingen åsikt om, men Sverige är definitivt i riskzonen. Att stärka statens roll och grepp om sina invånare är ett hallmärke för dessa aktörer och det sker genom att skapa just rädsla, oro och otrygghet i samhället. En liberal lagstiftning där våldsbrott ger låga eller inga straff bidrar.
Om en vederhäftig utredning hittar en förklarlig brandorsak till Börsens öde får jag skämmas, men jag tror att den risken är liten. Viktigast just nu är att identifiera och stoppa dessa samhällssabotörer en gång för alla. Var deras moraliska ribba ligger ser vi nu tydligt i samband med folkmordet i Gaza. Att man låter detta hänsynslösa dödande fortsätta trots kraftfulla tillsägelser från hela världssamfundet visar att man är säker på att världsherraväldet är nära. Det är allas vår skyldighet att visa att de har fel på den punkten.
Så har då värmen kommit till Sydfrankrike. Temperaturerna infinner sig som vanligt på 25- 30-gradersnivån samtidigt som solen värmer och ger energi. I nordvästra Frankrike och längs Seines flodsystem är istället översvämningarna på katastrofkurs och många byar får se sina hus och gator stå under meterhögt vatten. Kusten mot Engelska kanalen drabbas av storm efter storm, med stora skador, jordbrukarna kvider av att se sina odlingar ruttna under vattnet och räddningsmanskapet hämtar åldringar med båt ur deras fönster, all el och telekommunikation är bruten. Biltak ses sticka upp ur en odefinierad vattenmassa där land och flod är ett. En diagonal genom Frankrike delar landet i katastrofområde respektive sommarparadis. Om allt detta nämns inte ett ord i svensk media, istället rapporteras från Japan, Kina, Ryssland och Sydamerika.
Macron fortsätter att spela pajas och hotar med diverse tokigheter. Terrordådet i Moskva av IS tolkar Macron som att nu kommer Ryssland att utföra ett liknande mot OS i Paris. Hur får man logik i detta? Jo, i takt med att Putin klarlägger vem som ligger bakom dådet i Moskva pekar pilen mot Ukraina, varifrån terroristerna både anlänt med bil och tänkt fly tillbaks. Dessutom handlade det om betalda legoterrorister, inte ideologiskt motiverade självmordsaktörer som drömmer om paradiset. Från Ukraina pekar det vidare mot NATO för planering och utrustning. Eller snarare Frankrike. Macron vet att Putin vet. Macron har sedan en tid stationerat en arméstyrka i Rumänien vid gränsen till Ukraina och hotar dagligen med att denna skall sättas in i strid på Ukrainas mark. Frankrike agerar därmed utanför NATO:s kommando i egen sak. Putin har meddelat att Macron bör skicka med lika många likkistor om han låter sina mannar gå över gränsen. De kommer han att behöva. Röd linje gäller.
Putin frågar sig hur CIA kunde veta att detta terrordåd skulle inträffa om man inte deltagit i planeringen, eftersom den annars skarpa ryska underrättelsetjänsten inte visste, vilket är rimligt. När man dessutom vet att sionistisk verksamhet tvångsmässigt ger en hint i förväg när man tänker ställa till med djävulskap, är slutsatserna logiska. Däremot finns det inte på kartan ens att Ryssland skull gå i fällan genom att agera mot oskyldiga idrottsmän och åskådare på ett OS. Detta försök att demonisera Ryssland ger bara ett löjets skimmer över det allt mer desperata NATO. För att skrämma fransmännen går man upp till nivå 5 med tungt beväpnade poliser överallt på gatorna.
Allvaret i allt detta är att man ändå kan tänka sig en noga planerad false flag under OS i syfte att kasta skulden på Ryssland och därmed få en anledning att gå över gränsen i öster. På så sätt skulle man kunna eskalera kriget innan valet i USA blir en realitet, det blir allt tydligare att man inte kommer att kunna spela bort Trump från presidentposten och därmed tvingas retirera till en fredsförhandling i Ukraina. Action i sista minuten.
Macrons kelande med sionistkompisen Zelensky kan vara svårt att förstå om man inte vet hur Macron totalt misslyckas i de afrikanska f.d. kolonierna. Förutom den fysiska attraktionen finns det sakskäl. Viktiga råvaror för Frankrike som uran till kärnkraftverken och litium till bilindustrin kommer nämligen därifrån. Ryssland tar allt mer över kompisskapet med de afrikanska ledarna genom att erbjuda utveckling istället för rovdrift på råvaror. Där har man hjälp också av Kina och Indien. Frankrike får snällt packa ihop sina militärförläggningar för resa hem till moderlandet. Detta skyller man nu, som dåliga förlorare, på ryssarna.
Det är rimligt att i nuläget se Macron personligen som det största hotet för att ett krig i större skala skulle kunna bryta ut under sensommaren. Vi får hoppas att de övriga aktörerna i den franska politiken – Marine Le Pen och Melenchon – sätter ner foten och stoppar denna eskalerande galenskap.
I Frankrike pågår nu en upprörd debatt som berör kriget i Ukraina. Orsaken är att Macron gått ut i media med vad som närmast kan tolkas som en krigsförklaring mot Ryssland. Han hävdar att Frankrike är beredda att med kort varsel sätta in 20.000 man i Ukraina, uppbackad av en arméchef som tydligen är otålig i överkant vad gäller ett lockande världskrig. Franska jaktflyg har den senaste tiden också varit mer än lovligt aktiva i ryska gränsområden.
Naturligtvis skapar detta uttalande omfattande protester bland politiker i hela registret, främst höger under Marine Le Pen och vänster under Melenchon. Det kan liknas vid musen som röt och lär knappast skrämma någon, men gör ändå ett potentiellt krig till en förnyad realitet för fransmännen, vars marker är översållade av gravar från de senaste världskrigen.
Bakgrunden är tron på Frankrikes kapacitet som kärnvapenmakt, att landet med detta som garanti för att INTE själva bli anfallna av Ryssland skulle kunna agera mer aggressivt i Ukraina i konventionell krigsföring. Att Frankrike redan fyra gånger kommit till korta på grund av sin övertro på fransmännens förmåga som soldater tycks vara glömt, inte sedan Napoleons inledande framgångsrika krigståg har landet vunnit ett krig. Slutet har alltid blivit ett praktfiasko.
Det tycks inte gå in i fransmännens hjärna att Putin ständigt påpekar att NATO-trupp på ukrainsk mark och missiler riktade mot ryskt territorium kommer att besvaras med kärnvapen, inte med stridsvagnar. Inte heller att Ryssland är helt överlägset vad gäller beväpning och framför allt, uthållighet genom förmåga att producera nya vapen och ammunition i en längre konflikt. Om Trump vinner valet i USA kommer deras avgörande stöd i en av Frankrike startad militär konflikt att utebli och övriga NATO-länders väpnade styrkor att vända på klacken istället för att bli utraderade både i Ukraina och på hemmaplan.
Istället tycks den trekant som bildas mellan Macron, Zelensky och van der Leyen genom ett kramande och pussande som trotsar allt förnuft, bli föremål för folkens löje. Detta är inte längre politik, det är sandlådan på ett dagis. De blir allt mer ensamma i sin övertygelse att världen snurrar runt Ukraina och deras kamp för en ”fri” värld. Macrons förtroendesiffror sjunker som en sten och en färsk opinionsundersökning visar på absolut majoritet för Le Pen om det hade varit val idag. Hoppet står därför till EU-valet i juni.
Efter regeringens inträde i NATO kan man fråga sig vilken flagga som blir vanligast i Sverige? Jag tror att alla kan känna att USA:s närvaro just i Sverige kommer att bli mer påtaglig än i andra europeiska länder. För detta talar dels Sveriges strategiska läge som plattform för ett angrepp mot Ryssland, dels det oss tilldelade uppdraget att vara huvudansvariga för krigsplaneringen i Östersjöområdet, allt under styrning från NATO:s bas i – USA – Norfolk,Virginia!Sveriges medlemskap i Nato har därmed inte blivit en europeisk utan en amerikansk angelägenhet. Detta är anmärkningsvärt!
Fredsrörelsens sista halmstrå är nu att vår riksdag underkänner avtalet vid den planerade debatten i maj 2024. Finns det möjlighet att spräcka enigheten i en för närvarande totalt hjärntvättad folkförsamling i detta läget, när flaggorna redan är hissade. Det är knappast troligt, men jag väljer ändå att här lägga ut den förnuftiga och sansade motargumentation som den lilla kämpande Fredsrörelsen på Orust har sänt till de berörda riksdagsmännen. Om inte annat så för att bevara till eftervärlden på vilka grunder riksdagen tar sitt beslut och med förhoppningen att dess ledamöter för all framtid skall bindas till den skam och nesa som ett godkännande i framtiden kommer att ge svenska folket rätt att utdöma.
Peter Krabbe
Remissvar angående DCA-avtalet
Remissvar angående regeringskansliets diarienummer FÖ2024/00152, det s k DCA-avtalet.
Från Erni & Ola Friholt för Fredsrörelsen på Orust
Den 5 december 2023 skrev Sveriges och USAs försvarsministrar helt överraskande under en överenskommelse om försvarssamarbete mellan Sverige och USA, med beteckningen DCA, uttalat Defence Cooperation Agreement. Avtalet tillerkänner Sveriges Riksdag att under våren 2024 godkänna avtalet och besluta om de författningsändringar som krävs för att göra avtalet giltigt. Planer på ett sådant avtal offentliggjordes inte inför senaste riksdagsval.
FÖRFATTNINGSÄNDRINGAR
Den första fråga som uppstår är vilka författningsändringarna är. Eftersom avtalet medger att utländsk militär trupp stationeras på 17 platser i landet berör det svensk nationell frihet och självbestämmande maktutövning. Att begränsa grundläggande friheter och självbestämmande på ett så djupgående sätt som att lämna viktiga försvarsanläggningar till främmande makts jurisdiktion inkräktar på själva grunden till svenska folkets egenmakt inom vårt territorium. Det kan faktiskt ses som en kapitulation inför en främmande militär makt.
Om så djupgående ändringar av Sveriges grundlag överhuvudtaget kan komma i fråga måste detta utan tvivel medföra åtminstone minimikravet att kvalificerat beslut fattas av två på varandra följande riksdagsmajoriteter med mellanliggande val. Nuvarande riksdagsmajoritet kan därför på sin höjd ha rätt att fatta ett preliminärt första beslut, vilket skall vila till efter nästa riksdagsval.
En fråga av denna dignitet avgör emellertid svenska folkets allra djupaste rättigheter: kontrollen över det egna territoriet. Folket måste därför få möjlighetatt förstå avtalets alla delar och kunna självständigt uttrycka sinuppfattning genom en folkomröstning, rimligtvis före riksdagens första preliminära beslut, men i varje fall före riksdagsbeslut nr 2, eftersom folkets nyvunna kunskap då kan styra själva valresultatet.
I avtalets Artikel 12 uttrycker sig författarna av DCA-avtalet på följande sätt om sin rätt att överlåta nationella juridiska rättigheter till USAs militär:
”avstår Sverige härmed i kraft av sin suveränitet sin företrädesrätt att utövastraffrättslig jurisdiktion över medlemmar av de amerikanska styrkorna.”
Avtalsförfattarna anser sig ha rätt att som suveräna kunna avsäga sig själva suveräniteten! Vem äger denna suveränitet? Folket, inte en tillfällig förhandlare, minister eller riksdag.
INGRESSEN
I avtalets ingress hänvisar parterna till redan existerande grupp av avtal inom Nordatlantiska fördraget (Nato) och dess fortsättning i bl a värdlandsavtalet 2017.
Därutöver anser sig parterna bland annat
inse ”behovet av att öka sin gemensamma säkerhet, bidra till internationell fred och stabilitet, fördjupa försvars- och säkerhetsområdet samt utveckla sin individuella förmåga att stå emot väpnade angrepp”, allt med hänvisning till FN-stadgan och Nordatlantiska fördraget,
kunna konstatera ”att amerikanska styrkors närvaro bidrar till att stärka Sveriges och regionens säkerhet och stabilitet”,
önska ”dela ansvaret för stödet till de amerikanska styrkor som kan befinna sig på svenskt territorium på ett rättvist och hållbart sätt”, och
kunna notera ”avtalet om logistiksamverkan” i enlighet med värdlandsavtalet 2017.
De första två påståendena styrks inte av någon som helst redovisning av vad som framkallar behovet att öka den gemensamma säkerheten och att stärka säkerheten genom amerikanska styrkors närvaro. Det förväntas alltså att det folk som skall finansiera och anpassa sitt dagliga liv till en mycket framträdande närvaro av utländsk militär i folkets vardag utan vidare skall godta dessa påståenden som odiskutabla fakta.
Vi har alla god kännedom om den bild som media dagligen framställer enligt dominerande västliga politiska och militära källor om ett militärt hot från Ryssland, Kina och andra länder med annorlunda politiska system än det västliga med dess svårt belastade historiska bakgrund. Inte ens de senaste 70 årens västliga historiska bakgrund ingår i bilden avdemokratiernas meriter av strävan efter fredlig samexistens i enlighet med den numera ständiga hänvisningen till ”den internationella regelstyrda ordningen”, vilken i praktiken har ersatt den av FN-staterna formulerade och antagna internationell rätten.
I den outtalade bilden av militär, ekonomisk och politisk västlig världsdominans ingår en bakgrund av bl a två världskrig och över tvåhundra militära ingripanden från väst under de senaste hundra åren. Särskilt intressanta i detta sammanhang är USAs militära ingripanden i andra länder, oftast bortom två oceaner. Från 1945 till 1990 gjordes 130 militära ingripanden av USA i andra länder, t ex för att störta misshagliga regeringar och/eller inrätta cirka 800 militära baser. Från 1990 till 2018 gjorde USA ytterligare 130 militära ingripanden i andra länder. Ett exempel: I Irans direkta 11 grannländer har USA 36 militärbaser, därutöver 10 i närbelägna länder. Efter 1945 har USA ockuperat 13 öar och ögrupper, bl a för baser och kärnvapentester. Minst en halv miljon öbor har fördrivits till flyktingläger, bl a i Bolivia. USA och dess allierade fällde 2001-2019 325,980 bomber och missiler över främst Irak, Syrien, Afghanistan och Jemen.
Dessa siffror härstammar från oberoende samhällsforskare bl a i USA, England, Indien och Sverige. Det är svårt att föreställa sig att de i det aktuella avtalet samverkande parterna från USA och Sverige skulle vara helt omedvetna om dessa sakförhållanden.
Det kan därför ifrågasättas om det finns något militärt säkerhetsbehov i förhållande till icke-västliga stater som Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea och andra. Även dessa stater omfattar traditionellt militärt säkerhetstänkande med samma idé om avskräckning som omfattas av väst och därav framkallad kapprustning och ökad osäkerhet. Men deras inblandning i andra staters angelägenheter utgör endast bråkdelar av de västliga demokratiernas. I praktiken råder djungelns lag, där väststaterna sedan länge dominerar.
Det i avtalet inte uttalade men klart underförstådda hotet mot huvuddelen av Europa utgörs av Ryssland, en relativt fattig stat med en i sammanhanget liten befolkning av 145 miljoner,att jämföra med Natos/EU:s cirka 800 miljoner på tre kontinenter och med en uppbyggd materiell resurs mångfaldigt större än Rysslands. Natochefen Jens Stoltenberg har medgivit att Rysslands pågående krig mot Ukraina, vilket i likhet med flera USA/Natokrig bryter mot FN-stadgan, provocerades fram av Natos försök att införliva Ukraina, vilket av Ryssland uppfattades som ett dödligt hot. Natomissiler från Ukraina kunde inom 5-8 minuter nå Moskva utan förvarning. Krigets uttalade syfte är att förhindra Ukrainas införlivande i Nato.
Det är alltså inte Nato och EU som ska känna sig hotade utan Ryssland, som är i färd med att återhämta sig på alla plan efter Sovjetunionens upplösning 1991 och drygt ett decennium av kaos därefter.
Ett uppseendeväckande dokument om USAs militära och politiska planer mot Ryssland levererades av stiftelsen Rand Corporation, en Washingtonbaserad tankesmedja med nära anknytning och förslagsrätt till USAs militära centrum Pentagon. Dokumentets titel är avslöjande: “Project for Overextending and Unbalancing Russia trough Cost-Imposing Options” (Dokument nr RB–10014-A) Dess sex huvudavdelningar beskriver hur Rysslands resurser och förmågor skall utmanas och försvagas ekonomiskt, geopolitiskt, ideologiskt och informationstekniskt, via luft- och rymdbaserade åtgärder, marint samt land- och multidomänbaserat.
Dessa planer ses idag tillämpade bl a i Natos expansion med missilinstallationer vid Rysslands gränser, i den omfattande sanktionspolitiken mot Ryssland, sprängningen av Nordstreamledningarna för att förhindra fortsatt lönsamt energisamarbete mellan Ryssland och Tyskland, spelet i Ishavsregionen och uppsägning av avtalen om kärnvapenbegränsning.
Det kan påpekas att deras samarbete kring Nordstreamsprängningen gav Norge och USA möjlighet att sälja flytande naturgas till Tyskland till skyhöga kostnader.
SLUTSATSER AV STUDIET AV INGRESSEN
Det underskrivna avtalet, DCA, mellan Sverige och USA vilar inte på en verklig säkerhetssituation. Dess till synes självklara hotbild och de samarbetsåtgärder som planeras syftar inte till ökad säkerhet och fredlig utveckling utan utgör ett stort steg i utvecklingen av en omfattande militär och civil strategi mot Ryssland. Detta kommer i sin förlängning att leda till yttersta osäkerhet och risk för storskalig militär konfrontation, där Sverige kommer att bli ett tidigt mål för vedergällningsaktioner från ett tillbakaträngt Ryssland. Och avståndet mellan våra två länder handlar om 7-8 minuters missilfärd från eller till Sankt Petersburg. I ett sannolikt stundande framprovocerat krisläge kommer det bli mycket svårt att i en hast förverkliga förmildrande samtal och medling. Alltså en allvarligt fördjupad och handikappande förlust av svensk suveränitet.
En särskild anledning till att avvisa avtalet i sin helhet utgör den falskhet med vilken västvärldens föregivna fredlighet utformas i strama formella till synes oklanderliga avtalspunkter. Sveriges folk vilseleds att anta en panikskapande propagandabild och godkänna USAs militära arrangemang på sjutton militärt bärande platser i landet, vilket som förstärkning av Natomedlemskapet kommer att ytterligare försvaga Sveriges förmåga till egna självständiga beslut. Ingressens ovan angivna 2 sista punkter ålägger Sveriges folk att med mycket stora belopp sponsra etablering och drift av anläggningar och personal och vidsträckt utbyggnad av civil och militär infrastruktur utanför dessa sjutton områden.
AVTALETS TRETTIO ARTIKLAR
Detaljerna av Sveriges åtaganden specificeras i avtalets trettio artiklar.
Här följer några synpunkter på vissa av dessa artiklar.
Artikel 1.
I punkt 1 hävdas att avtalet sker i överensstämmelse med folkrätten, vilket hade varit giltigt om avtalet vilat på korrekta förutsättningar om säkerhet och fred. Som vi visat ovan är så inte fallet.
I punkt 2 anges att verksamheterna ska bedrivas i full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive lagring av vissa vapen på svenskt territorium. Detta skrivs i vetskap om att USA ofta deklarerat att dess styrkor aldrig anger vad slags vapen man medför. Därmed faller hela punkten som tomt prat. En försvårande omständighet är att Sveriges statsminister redan förklarat att man kan behöva acceptera även kärnvapen på svenskt territorium.
Artikel 3.
I punkt 1 garanteras full förfoganderätt för USAs styrkor, anhöriga och leverantörer över överenskomna anläggningar för bl a manövrar, transitering, hämtning av luftfartyg, utplacering av styrkor, beredskapsoperationer, bygg- och anläggningsarbeten…Vissa anläggningar får endast USAs styrkor tillgång till och antyder karaktären av ockupation.
I punkt 3 ges USAs styrkor rätt att använda privat mark och privataanläggningar som vägar, hamnar och flygplatser, vägar, allmän mark utanför de överenskomna anläggningarna. Kostnader i samband härmed betalas av svenska skattebetalare. Samtidigt militariseras det svenska samhället.
I punkt 5 meddelas att Sverige ska bekosta utrustning av överenskomna anläggningar utan hyresavgifter eller andra kostnader för USAs styrkor. Sveriges skattebetalare står för fiolerna.
I punkt 7 och 8 hänvisas kostnader för bygg och utvecklingskostnader till separata avtal…
I punkt 10 ska Sveriges skattebetalare ordna med olika tillstånd som kan underlätta USAs styrkors arbete.
Artikel 4.
I fyra punkter beskrivs hur USAs styrkor ska lagra krigsmateriel och vapen till vilka de själva har exklusivt tillträde. För övrigt vet vi ju att sanningsenliga uppgifter om typ av vapen inte kommer att ges.
Artikel 6.I tre punkter garanterar Sverige skydd för USAs styrkor, beviljar styrkorna rätt att försvara sig inom eller i närheten av upplåtna anläggningar och bevara kontinuiteten av verksamheterna. Här får skattebetalarna ännu en nota.
Artikel 7.
Här avsäger sig Sverige rätten att kontrollera pass eller visa för in- och utresor för USAs militära och civila personal. Inte heller fårSverige registrera eller kontrollera under avtalet förekommande utlänningar.
Artikel 9.
USAs registreringsskyltar för fordon gäller i Sverige, som kostnadsfritt ska utfärda handlingar som krävs för fordonsfärd inom Sverige. Dessutom ska militära registreringsskyltar tillhandahållas gratis. Samma friheter för körkort gäller i Artikel 10.
Artikel 11.
I punkt 1 beviljas USAs styrkor obegränsad rätt att med luftfartyg, fartyg och fordon resa in till och ut från Sverige samt inom svenskt territorium utan att bordas eller kontrolleras utan USAs samtycke.
I punkt 2 och 3 ges full frihet för luftfartyg att flyga över, lufttanka, landa och starta på svenskt territorium utan att betala några avgifter. Även fartyg befrias från hamnavgifter m m.
Sammantaget ger dessa punkter bilden av en ockupationsmakts alla fri- och rättigheter på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Här och annorstädes görs inga reservationer för den miljöförstöring som USAs militära verksamheter medför. Dessa bidrar starkt till de klimatproblem Sverige har att lösa. Varje utsläpp idag måste kompenseras i morgon.
Ett oroande exempel är de brandsläckningsövningar som både Sveriges och USAs militär fritt genomför med inslag av de stabila ämnen som har namnet PFAS och redan sprids i vårt dricksvatten för permanent inlagring i våra kroppsvävnader.
Ett enda av USAs moderna attackflygplan förbrukar 1340 gallons flygbränsle per timma, alltså 5000 liter/flygtimme eller 88 liter per minut. De svenska Jasplanen lär dra 25-30 liter per minut flygtid. Stridsvagnar drar drygt 50 liter diesel per mil i terräng och något lägre på landsväg, som å andra sidan förstörs av deras larvfötter. Exemplen kan mångfaldigas.
All denna tillkommande miljö- och klimatpåverkan är givetvis orimlig och borde i sig redan omintetgöra DCA-avtalet. Fram till artikel 12 framstår redan bilden av en svensk kapitulation – mot bättre vetande!
Artikel 12.Denna famösa artikel kommenterades redan i inledningsavsnittet (sid 2). Avtalsförhandlarna vill beröva Sveriges folk dess suveräna jurisdiktion i det egna landet! Varje övergrepp begånget av USAs personal gentemot svenska medborgare eller svensk egendom skall handhas av USAs rättsväsende, i mån av dess intresse… Artikelns punkter 3, 4, 5 och 6 och artikel 13 måste, i ljuset av punkt 1 i artikel 12, betraktas som blå dunster avsedda att förvilla kritiska läsare.
Artikel 15 bekräftar innehållet i artikel 12.
Artikel 14.
USAs militärpolis tilldelas rätten att ingripa även i närområdet till de sjutton baser som avtalet huvudsakligen sägs gälla. Kringliggande samhällen ska således få vänja sig vid USAs polisiära närvaro i sin vardag. Med erfarenheter från långvarig medierapportering om USAs polisiära praxis av dödligt våld torde detta arrangemang dagligen komma att oroa dessa svenska samhällen. Är detta godtagbart?
Artiklarna 16, 17, 18, 19, 20, 21 och 22behandlar USAs skatteförmåner gällande bland annat import, export, tullar, service och egna frimärken. Liksom tidigare faller det på Sveriges skattebetalare att bjuda. Sammantagna är alla dessa och tidigare förmåner uppseendeväckande i en tid då Sveriges regering inte förmår upprätthålla ens stommen i den svenska sjukvården, som drabbas av besparingar och neddragningar i mångmiljardklassen.
Artikel 27.
Här talas om Sveriges skyldigheter att värna USA-personalens miljö, hälsa och säkerhet, kontroll av gränsöverskridande transporter m m. Som vanligt krockar dessa åtaganden med USA-militärens rätt att flyga och fara utan kontroller av något slag. Vet den högra handen vad den andra vill?
Artikel 28 och 29 utgör endast fortsättning på alla tidigare angivna befrielser från avgifter som USAs krigsmakt åtnjuter, om avtalet skulle förverkligas.
Artikel 30 fastställer avtalets tänkta giltighetstid till tio år, men med den omedelbara reservationen att detta kan ändras genom skriftlig överenskommelse mellan parterna, liksom vad gäller den ej redovisade Bilaga A. Vad är då dagens presenterade och närmast kuppartade avtalsförslag värt?
SLUTANMÄRKNING
Svenska politiker, militära uppdragsforskare och militära ledning är av tradition starkt knutna till USAs militära politik och ingripanden. Alla svenska högre militärer har genomgått månader långa utbildningar i USA, där sannolikt mycket av USAs speciella värderingar ingår. Då och då framskymtar i offentligheten den mytologiska uppfattningen att USA är en speciell stat med gudagivna särskilda rättigheter i förhållande till andra stater – ”exceptionalism”. Bland sådana rättigheter finns användningen av lögn, förtigande och förnekande när detta passar USAs syften. Uttalanden från tankesmedjor som Atlantic Council och Rand Corporation anammas direkt och respektfullt av Sveriges politiska och militära ledare, vilka i förekommande offentliga TV-samtal i sin tur förtiger allt som kan tala för en viss förståelse av ryska och kinesiska synpunkter, förslag och deklarationer.
I västliga media presenteras en förenklad och förvrängd bild bland annat av Ukrainakonflikten. Ryssland har från 2008 och framåt hävdat att den europeiska säkerhetsordningen visserligen ger rätt till varje stat att organisera sin egen säkerhet men att avtalen också stadgar att detta inte får ske på en annan stats bekostnad av ökad osäkerhet. Här slirar västs politiker, militär och media totalt på sanningen om upptakten till kris och krig från februari 2014. Flera oberoende forskare och välkända undersökande journalister, som Seymour Hearst, Robert Parry och John Pilger, har övertygande blottlagt de verkliga händelseförloppen. Maidanmassakern i Kiev har av professor Ivan Katchanovski vid universitetet i Ottawa bevisats gjord av den lokala extremhögern. Massakern och dess fortsättning i den av USA finansierade och ledda statskuppen i Kiev och det efterföljande åttaåriga inbördeskriget riktat mot de rysktalande delarna av befolkningen beskrivs i Sverige som ryskt manipulerande inför en avsedd erövring av hela Ukraina. Minskavtalen hävdas ha slutits mellan Ryssland och Ukraina och inte som de faktiska interna ukrainska avtal som hjälpts fram av Ryssland. Överhuvudtaget beskrivs hela skeendet som rysk aggression i syfte att återupprätta det upplösta Sovjetunionen.
För detta finns inget sakligt stöd, endast intressestyrda propagandabilder syftande till att rättfärdiga fortsatt Natoexpansion och EU-inflytande. Det av Rand Corporation tecknade projektet att utmatta Ryssland för att i förlängningen underordna det de västliga maktanspråken ger en otvetydig skriftlig detaljbild av västliga syften och kan avläsas i det faktiska agerandet.
Ovanstående beskrivning av verkligheten avvisas av europeiska och USA-amerikanska ledare som farliga förvillelser inom den internationella fredsrörelsen och avfärdas offentligt och utan sakargument som ”ryskt narrativ”, vilket lydigt återges av media utan ifrågasättande. Via falska s k utredningar i auktoritär anda ifrågasätts och beskärs det traditionella statliga stödet till fredsrörelsen.
Vår slutliga bedömning av det aktuella DCA-avtalet måste sammantaget bli att hela processen utgör en förljugen låstsaslek med allas vår säkerhet i vågskålen. Det är ett farligt spel att med falska argument utmana en eller två av världens kärnvapenmakter. DCA-avtalet får inte förverkligas!
Det finns slutligen ett aktuellt större sammanhang att beakta och begrunda.
Sveriges regering och riksdag ansluter landet till Nato, och oannonserade förhandlingar vill plötsligt kuppartat upplåta landet till USAs krigsmakt. Detta sker i ett läge där västliga maktanspråk ifrågasätts av en majoritet av världens länder, t ex via uteblivet stöd till sanktionspolitiken mot Ryssland och bildandet av nya ekonomiska sammanslutningar som Sidenvägarna (Belt & Road Initiative) och BRICS-samarbetet, totalt med minst hundrafemtio länder anslutna. Den uteblivna debatten om detta vittnar om en västlig oförmåga att lyssna och att frigöra sig från gamla koloniala föreställningar om evig västlig makt över världen.
Stocken, på Orust den 11 mars 2024
Erni & Ola Friholt, för Fredsrörelsen på Orust,
Fotnot: I sin kommentar till det nyvunna Natomedlemskapet sade Sveriges statsminister Kristersson att Sverige fullt ut godkänner Natos kärnvapendoktrin. Detta torde då också gälla det här aktuella avtalet benämnt DCA.
Så var det då klart! Nu är vi för evigt räddade undan den ryska björnen och kan sova lugnt i all framtid. USA och alla dess lakejer vakar över oss och ser till att vi aldrig mer hamnar i en krigssituation. NATO är ju starkast i världen och ingen VÅGAR hota eller anfalla ett Nato-land.
Eller är det inte så, trots att vår eminente och kloka statsminister försäkrar oss att det är just så det är?
Nja. Om man inte gärna sätter sig i en bil med en blind vid ratten bör man nog inte heller sätta sig i sin röda stuga med Kristersson som hustomte. Riskerna att bilen krockar och att huset brinner ner är nog ungefär lika stora. Så om Kristersson är klok eller INTE KLOK lär visa sig inom kort.
Så varför jublar då samfällt både våra politiker, media och mannen på gatan? Har de alla missuppfattat något eller är det så enkelt att det är JAG som inte är klok?
Kanske det. Men jag kan ändå skissera vad som ligger närmast. Vi har tre faser framför oss.
Den första innebär ett hybridkrig mot Ryssland som främst kommer att drabba de nytillkomna länder i alliansen som på ett avgörande sätt nu förändrar maktbalansen i världen, nämligen Sverige och Finland. Hybridkrig är inte ett krig som utkämpas mellan två krigsmakter, utan en långtgående mobbning av civilbefolkningen i vårt land. Sinnrika sabotage av vår industri och civilsamhället genom strömavbrott, dataintrång, raderade bankkonton och betalningsrutiner, havererade telefonväxlar och utslagna sjukhus och myndigheter. Vi kommer aldrig att kunna bevisa vem som ligger bakom, men kommer att få höra ” Ryssland närstående organisationer” som misstänkta. Det passar ju dessutom bra eftersom vår infrastruktur redan ligger en generation efter många utvecklingsländer och vi får nu någon att skylla på även när orsaken är vår egen oförmåga. Dessutom ger det våra ”vänner” chansen att bygga om och ”utveckla” våra databaserade nätverk så att de blir mer anpassade till en styrning från våra egna imperiebyggare.
Den andra fasen innebär att vi blir delaktiga i en ekonomisk krigföring, som inte heller berör våra krigsmakter mer än marginellt. Vi blir solidariskt tvingade att omfatta alla beslut som tas i Washington rörande import- och exportförbud till den enda delen av världen som kommer att fortsätta att utvecklas. Sanktioner och restriktioner enligt långa listor kommer att avgöra vad vi får köpa och sälja, äta eller dricka. Våra affärer kommer att tömmas på varor från ”den förbjudna världen” i öster, trots att det ändå är där som solen går upp, även fortsättningsvis. Länder som Ryssland och Kina med tillväxt 5-10 % kommer att skratta högt när vi konstaterar negativa tal för vår egen del. Är det så svårt att förstå att dessa länder inte längre behöver oss, de klarar sig bättre själva?
Den tredje fasen får vi hoppas dröjer lite till, men då är vi framme vid det militära krig som NATO hoppas på. Försvarsorganisationen går till anfall. Ingenting annat räcker för att knäcka ”de asiatiska skurkarna”, de måste utplånas med hjälp av bomber och granater istället. Men det räcker inte med soldater och stridsvagnar i ett för världen avgörande krig, alla vet ju att Putin kommer att använda kärnvapen eller hur? Men alla vet kanske inte att den främsta amerikanska krigsdoktrinen är ”first strike”? Den som slår till först med kärnvapen vinner kriget, snabbt och enkelt. Därför måste NATO vara först med att avfyra sina kärnvapenmissiler, innan ryssarna hinner lyfta ett finger. Turligt nog ligger USA på betryggande avstånd på andra sidan jordklotet, men Östersjöområdet med sina köpta jubelidioter inser naturligtvis att detta är nödvändigt för solidariteten inom NATO – vi hjälper varandra och Sverige har ju fått vara ifred i två hundra år nu, så visst är det vår tur att rädda världen? Vi vet ju att vi blir hyllade och ihågkomna för vårt mod, även om vårt f.d. land ligger i ruiner och våra kroppar blivit till aska, så var vi ju ändå hjältar. För ryssarna hade redan lyft ett finger, det låg redan på avtryckaren.
Skall vi avsluta med att vara tydliga? Sverige har just skrivit under sin egen dödsdom. Det finns ingen som helst tvekan om detta. När USA har fyllt norra Finland och Norge med kärnvapenmissiler riktade mot Murmansk, som är Rysslands livlina norrut, täppt till låset till Östersjön och Kaliningrad genom att spärra Öresund och de danska Bälten för rysk fartygstrafik och spärrat inloppet till Svarta Havet och Sevastopol med Turkiets hjälp så återstår bara för Ryssland att slå till mot dessa tre projekt och det blir inte med konventionella vapen, det kan jag lova. Norden kommer inte att existera längre, hur mycket vi än ropar efter NATO. Ryssland har ändå en bakdörr mot Stilla Havet, det kommer USA att få erfara. Denna gången är det vi själva som bygger en järnridå mot öster, men vi kommer att få fingrarna i kläm…
Så bilden av vår Kristersson när han skakar hand med en av världens ledande sionister i Washington är förvisso historisk, men kanske inte på det sätt som ni tror…
För tio år sedan skrev jag mycket om klimatet – naturligtvis i protest mot den växande klimathysterin, som jag både då och nu anser är ett stort bedrägeri. En av mina referenser då var den norsk-danske klimatforskaren (med inriktning på polarforskning) professor Ole Humlum. Ole mötte kompakta protester från etablissemanget och blev utkörd från den norska vetenskapsakademin, hans forskning passade inte in i de politiska agendor som då växte sig allt starkare. Idag driver han istället sin webbsida Climate4You, där han levererar den mest kompletta databanken för tillgängliga mätningar.
Den som vill ha fakta om klimatet hittar det där. Ole kommenterar inte längre utan låter fakta tala för sig själv. Därför hjälper jag nu till lite grann, det var länge sedan sist.
Vad vi ser på bilderna ovan är överst jordens utseende under istiden, den visar vilka områden som då låg under istäcket. Att Skandinavien försvann under detsamma vet de flesta idag, men kanske inte hur helhetsbilden såg ut.
Där under ser vi en bild av sommartemperaturerna och nederst detsamma för vintern, i detta fall uppdaterat till januari 2024. Om man vill se en tendens jämför man det senaste året med ett genomsnitt för föregående tio år. Det ger ett hum om vart utvecklingen är på väg, relaterat till dagens debatt.
Vad jag vill visa är då likheten mellan istäckets utbredning under istiden och nuvarande tendens, i stort sett samma områden är föremål för nedkylning idag och vi kan lätt dra slutsatsen att vi är på väg mot en ny istid. Då pratar jag om en kommande period om kanske 100 år, men med en tydlig och entydig tendens. Nyligen hörde jag en PK-forskare nämna att vi kommer att få ett svalare klimat om hundra år. Verkligen ett understatement! Vi kommer att få en ny istid då som kan beräknas till minst 100.000 år.
Det som är märkligt är att media maler oupphörligt om ”varmaste månaden” hittills, utan att reagera för – eller förstå – att globala medelvärden saknar all relevans för vår del av jorden. Detta visar kartorna ovan med all tydlighet. Det kan vara varmare än någonsin i Mellanöstern – där skall det vara varmt – samtidigt som det är kallare än någonsin i vårt eget Skandinavien. Behöver vi påskynda vårt eget självmord genom att stoppa den lilla och behövliga uppvärmning vi får genom våra CO2-förhöjande utsläpp bara för att andra delar av världen skall minska den uppvärmning de själva förorsakar genom egna utsläpp? Se istället våra utsläpp som något positivt, de skjuter vår egen kommande istid några decennier framåt i tiden. Den CO2 vi släpper ut behövs här, men inte där. Jag kan garantera att utsläpp från våra stålverk i Norrland INTE påverkar klimatet i Mellanöstern eller Afrika. Vår CO2 behövs för att våra skogar skall kunna växa och ge oss syre tillbaks.
För övrigt kan jag bara beklaga de av våra barn och barnbarn som väljer att fortsatt bo kvar i en region som saknar framtid. Eller som turisterna trodde förr – med isbjörnar på Stockholms gator.
Kan någon ta till sig det faktum att klimatagendan handlar om politik, inget annat?
Stor uppmärksamhet världen runt har Tucker Carlsons intervju med Putin den 8 februari 2024 fått. Under två timmar har Putin försökt förklara för den del av världen som främst styrs av USA och EU varför kriget om Ukraina uppstod och hur det skall kunna avslutas. Tittarsiffrorna lär redan överstiga 100 miljoner människor, som alla undrat varför det pågår ett krig i Ukraina.
Fick de då svar på sina frågor och går vi därmed mot ett avslut av kriget, eller det motsatta?
Först och främst kan vi konstatera att det mest revolutionerande i sammanhanget är att en amerikansk toppjournalist ger sig på att resa till Moskva för denna intervju samt att Putin beviljar den. Tucker lär få betala ett högt pris för detta i sitt hemland, där all positiv förståelse för Rysslands agerande betraktas som landsförräderi. I ett land (påstådd demokrati) där till och med en president riskerar att krossas under en okontrollerbar maktapparat lär inte heller den ende journalist i USA som vågar redovisa motsidans åsikter i all välmening komma undan oskadd. Vad som väntar Tucker Carlson återstår att se, i bästa fall klarar han sig tills Trump återigen kan kontrollera denna förödande maktapparat.
Putin inledde med en halvtimmas historisk betraktelse för att förklara för de historielösa amerikanarna hur de senaste tusen åren utvecklats på en kontinent där sådan historia existerar och spelar roll i människors medvetande. Ukrainas roll i denna historia är grundorsaken till att det finns en konflikt idag, hur etnicitet och nationella känslor kombinerat med kulturmönster och språk formar och upplöser gränser och nationsbegrepp.
Därefter lade Putin fokus på upplösningen av Sovjetunionen och de händelser i anslutning till det – förräderiet från NATO-staterna att inte hålla ingångna avtal om NATO:s expansion och istället rubba en rådande maktbalans genom att i princip omringa hela Ryssland med missilramper och militärbaser. Putin ställer sig frågan vad avsikten var med detta. Givetvis vet han det bättre än vi men väljer att vara diplomatisk och överlämna till västsidans representanter att lämna svaret. Denna fråga får då Tucker överlämna till sin president att besvara, vilket han inte kommer att kunna.
Hur skulle man kunna förklara inför åhörarnas öron att det handlar om ett försök av det judiska etablissemanget/ sittande finansmakt att genom NWO skapa en globalism som lägger världens styre under en hatt, nämligen deras egna svarta huvudprydnader. Att Ryssland inte har rätt att existera som nation eftersom all makt skall ligga under judendomen och styras från Jerusalem?
Putins intelligenta och diplomatiska svar blev istället att världen – likt människans två hjärnhalvor med olika uppgifter – behöver en maktbalans för att kunna fungera på bästa sätt. Detta gäller både för människan och för världen som helhet. Så fungerar också ett lyckat äktenskap (min kommentar).
Till sist kom man till diskussionens kärna – vad hände egentligen med Ukraina under tiden från Sovjets fall till krigsutbrottet 2022? Putin redogjorde för alla turer med upproret 2008, skiften av presidenter – lagliga och olagliga, Minskavtalet som skulle skapa ordning men bara var en skenmanöver från Tyskland och Frankrike, de lokala krigen 2014-15 och till sist den ukrainska mobiliseringen som föregick Rysslands intåg 2022. Gränsen var då nådd för Ryssland genom att alla delar av Minskavtalet hade totalt ignorerats och de ryska populationerna i sydöstra Ukraina varken hade fått den självständighet som stipulerades i Minskavtalet, eller fått sina rättigheter som exempelvis att få behålla sitt ryska språk, beaktade. Putin betonade på frågan att CIA var i högsta grad inblandade i detta scenario.
Han var ändå diplomatisk nog att inte nämna den roll som den judisk-amerikanska biträdande utrikesministern Viktoria Nuland, född av från Ukraina utvandrade judiska föräldrar, spelade i händelseutvecklingen redan 2008. Han kommenterade inte heller varken Zelenskys judiska ursprung eller de judiska ukrainska oligarkernas roll som finansiärer och uppviglare i Atlantic Council i syfte att bereda väg för NATO.
I den avslutande diskussionen berördes frågan om framtida fredsförhandlingar och Putin fick frågan om han hade övervägt att kontakta Biden i frågan. Frågan var mycket provocerande eftersom Putin inte gärna ville säga rakt ut att ett samtal med denna förvirrade och totalt hjälplösa president vore helt meningslöst, men antydde ändå att en konstruktiv motpart i USA ligger i ett annat lager, USA styrs inte av sin president utan av vad vi kallar Deep State. Detta med en underförstådd adress till Trump som utlovat en konstruktiv dialog när han återfått det ämbete som han borde haft redan för tre år sedan. Vi vet alla att med Trump kvar vid makten hade kriget i Ukraina aldrig brutit ut.
Putin försökte också få amerikanarna att förstå att världen ser inte likadan ut som för tjugo år sedan. Både Rysslands och Kinas ekonomiska utveckling har förändrat den ekonomiska maktbalansen på ett sätt som USA med sin gigantiska upplåning borde ha respekt för och väga in i sitt handlande. BRICS tar över allt mer av den internationella handeln och judarna borde omgruppera och inrätta sig efter detta (min kommentar). Istället rustar de för utökade krig och nya konflikter. Putin konstaterar att USA agerar väldigt långt ifrån sitt eget territorium och borde inse sin begränsning.
Min egen bedömning är att Putin inte levererar något nytt i sak, allt är välkänt för oss som följer politik på nära håll. Däremot har Tucker möjligen med denna intervju fått många amerikaner att förstå varför kriget pågår och att det aldrig kan ta slut om inte USA med allierade slutar att leverera vapen till de stackars ukrainare som därmed går en säker död till mötes. Risken är att de som hade behövt lyssna på detta ändå aldrig kommer att göra det. Det gäller även våra egna politiker och duon Uffe/Pålle, som riskerar att dra in oss i ett krig som ingen önskar.
Om ingen i NATO/USA/EU regerar på Putins budskap visar det MED ALL TYDLIGHET att deras primära intresse inte är att skapa fred utan att istället starta ett nytt världskrig – som enda möjlighet att underkuva en värld som nu lämnar västvärlden långt, långt efter i den ekonomiska kapplöpningen. Detta är skandalöst och jag hoppas att de kommande valen nationellt och till EU sopar ut detta dregel en gång för alla.
Peter Krabbe 