När spåren i sanden slätas ut… del 2.

I föregående avsnitt kunde vi läsa om hur 70-talets oljekris bäddade för en acceptans i Europa av ökande invandring från arabländerna, allt i syfte att sprida islam till vår del av världen. En kärnfråga i förhandlingarna blev Palestinafrågan, där Västeuropas stöd gav Arafat råg i ryggen att kräva ett utplånande av Israel. Hur kunde denna fråga bli så viktig för arabvärlden att de religiösa motsättningarna mellan ett judiskt land med idag drygt 8 miljoner invånare sågs som ett hot mot en islamisk population om motsvarande mer än 300 miljoner invånare? Eller handlar det egentligen inte om religion utan om ett svårartat mindervärdeskomplex och rädsla att förlora kontrollen?

Krigen mot Israel visade arabländerna vilken betydelse oljeexporten hade för övriga världen och att en strypt export faktiskt kunde användas för att förhandla fram ett nödvändigt stöd från Västeuropa, mot den judiska etableringen i det som man uppfattade som en homogen arabvärld, det före detta Ottomanska riket. Genom en effektiv spridning av islam till Västeuropa skulle man kunna få ett permanent inflytande där som motpol mot det judiska, allt på judarnas egentliga hemmaplan. Att använda Palestina som moraliskt slagträ var dessutom enda möjligheten att få gehör hos FN och Västvärlden för den folkrättsliga aspekten, när den militära strategin hade misslyckats. Att vägra erkänna Israel var därför en nödvändighet för att vinna tid. Händelserna under 70-talet gav, de militära förlusterna till trots, ett gyllene tillfälle att slå tillbaks genom arabvärldens främsta vapen – den muslimska befolkningsexplosionen!

Att de europeiska länderna var lockade av exportmöjligheterna till arabvärlden kan vi förstå. Sällan uppstår en köpare på marknaden med så mycket likvida medel och samtidigt så stort behov av att köpa. Handeln, eller bättre uttryckt, överföringen till arabländerna av varor och teknik har under de följande 30 åren uppgått till astronomiska belopp, med tonvikt på byggnad och infrastruktur. En omfattande del av exporten har gällt vapenindustrin och såväl civil som militär flygindustri. Tekniköverföring av kärnkraft har vi sett i Iran, allt i enlighet med överenskommelserna inom EAD under 70-talet. De enorma oljeintäkterna verkade också i motsatt riktning, genom direkta investeringar i Europas näringsliv av det kapital som inte behövdes för konsumtion inom de egna länderna. Vi ser sällan sammanfattningar av storleken på detta kapital, men jag är övertygad om att de flesta skulle bli chockade om siffrorna visades öppet.

                                               

Denna medvetna orientering av arabländerna mot Europa hade det dubbla syftet att försvåra för och straffa USA för stödet av Israel och samtidigt injicera arabiskt oljekapital i Europa som förberedelse för ökat arabiskt inflytande inom Eurabia-projektet. En nyfiken nationalekonom skulle lämpligen kunna försöka mäta omfattningen av det industrikapital i Europa som styrs av judiska intressen mot motsvarande som styrs av arabiska. Denna balansbräda ändrar tveklöst lutning för varje år som går, vilket också är avsikten, sett ur arabisk synvinkel. Inte att undra över då att Margot Wallström får en örfil av arabförbundet när hon inte förstår att mänskliga rättigheter saknar relevans i denna ekvation. Man kan också undra över om inte den amerikanska regeringens påhittade klimatalarmism har som främsta syfte att underminera arabländernas ökande ekonomiska inflytande genom att försvåra försäljningen och användningen av fossila bränslen, arabvärldens enda handelsvara.

USA:s enda möjlighet att återta kontrollen är nu att genom FN accelerera bildandet av en världsregering, styrd av det judiska kapitalet, som i sin tur kan styra EU – som i sin tur kan styra de arabiska intressena genom Eurabia. Till sin förskräckelse ser man då att de arabiska intressena växer snabbt även inom FN, genom arabförbundets växande allians av muslimska stater. De 57 staterna har redan 30 % av rösterna i FN. Hur USA skall tackla detta återstår att se. Israels överlevnad är beroende av USA:s agerande i fortsättningen.

Att näringslivet jublar över utvecklingen inom Eurabia är lätt att förstå. Men hur påverkas vi vanliga människor, som skall möta mångkulturen på gator och torg? Arabvärldens bytesvaluta är, som vi sett, spridningen av islam genom acceptans i Europa och migration av muslimer till det nya hemlandet Eurabia. Att detta inte kan baseras på frivillighet i ett Europa som har sina grunder i ett tusenårigt system av nationalstater med invanda karaktärsskillnader har våra statschefer förstått. I Maastricht-fördraget för EU: s utveckling 1992 (TEU) fastlades tre huvudområden för EU-ländernas inordning:

1. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (CFSP).
2. Samarbete inom rättssystem och gränsfrågor, vilket här innebär asyl- och immigrationsfrågor (JHA).
3. Samordning av medlemsstaternas policy inom området ekonomi och handelsrelationer med länder utanför EU.

CFSP innebär att länderna gradvis överlåter sin utrikespolitik till de gemensamma besluten inom EU, detsamma gäller gemensam brottsbekämpning och polisbevakning. Konflikterna här blir främst kopplade till EU:s expansionspolitik (Ukraina, Turkiet) och NATO relativt en EU-armé. Skall arabländerna också ingå i ett framtida NATO i likhet med Turkiet? Hur reagerar då Ryssland?

JHA har redan ställts på sin spets genom de nytillkomnas f.d. öststaternas motvilja mot muslimsk invandring, man har nog av sina egna problem och ser inte samma fördelar som Västeuropas sedan länge etablerade industri. Att dessa länder ofta ligger som första ankomstland för invandring från Mellanöstern underlättar inte precis deras situation.

EAD och arablobbyn genom PAEAC (Parliamentary Association for Euro-Arab Cooperation) har ända sedan EEC: s dagar arbetat framgångsrikt med att påverka Europas politiska, mediala och utbildningsrelaterade system. Detta arbete kan sammanfattas i det nu gällande begreppet Politisk Korrekthet , med långtgående censur vid universitet, befintlig och ny litteratur och medias totala anpassning till en migrationsvänlig agenda.

Vad man idag måste fråga sig är vad som skiljer dröm från verklighet. Samarbete och integration kan ses som en vacker tanke, men är den genomförbar i verkligheten? Själva grundtanken utgår från att ett fredligt, muslimskt rike skall samverka med ett fredligt kristet motsvarande till en sammansmält, kulturellt blomstrande lyckorike. Idag har vi ett allt tydligare facit. Påven Johannes Paulus vision om gemensamma mässor för både kristna, muslimer och judar ter sig allt mer orealistiska och grundade på en fundamental okunskap, eller möjligen blindhet, om och för verkligheten. Krigen rasar i arabvärlden just genom religiösa motsättningar. Den ekonomiska aspekten kan man gott säga har lyckats, vårt näringsliv har haft stor nytta av det enorma uppbyggnadsbehovet i arabvärlden och motinvesteringarna i vår industri har varit efterlängtade. Men den religiösa aspekten, har vi egentligen någon inblick i konsekvenserna av den delen av byteshandeln? Vad skall vi egentligen betala tillbaks med? Vad blir konsekvenserna för vårt samhälle av att konfronteras med en ny och för oss främmande religion som islam? Vi skall i kommande avsnitt ge oss in på detta minerade område, dels därför att det påverkar vårt vanliga liv mer än företagens ekonomiska framgångar, dels därför att våra barn och barnbarn kommer att växa upp i detta nya samhälle. Vi är åtminstone skyldiga dem att göra en analys av deras framtidsutsikter. Jag skall göra det tillsammans med mina mer pålästa författare Bat Ye’or och Walter Laqueur.

Peter Krabbe