När spåren i sanden slätas ut…. Del 1.

När man ställs inför dagens problem med en invandring utan eftertanke, regeringens vägran att inse problemets omfattning och det eskalerande våldet i vårt tidigare relativt fridfulla samhälle, undrar man ibland varför ingen förutsåg detta. Den simulerade förvåningen hos våra politiker, samma politiker som under decennier lagt grunden för dagens händelser, rimmar illa med det faktum att utvecklingen faktiskt är en självklarhet, sett mot bakgrund av den långa men dolda planering som föregått den. I själva verket handlar det om en högst medveten omvandling av vår del av världen, som pågått under närmare 40 år utan att vi vanliga väljare ansetts behöva bry våra små hjärnor med denna ommöblering av jordklotet. Detta är demokratins stora svarta hål.

Jag skall i några avsnitt göra en återblick tillsammans med den egyptiskfödda författarinnan Bat Ye’or och den amerikanske historikern Walter Laqueur och deras respektive böcker Eurabia och The last days of Europe, skrämmande titlar på ett genomarbetat material omfattande mer än 500 sidor, skrivna av personer med en inblick som de flesta av oss aldrig ens kommer i närheten av.

Vår tillbakablick börjar under 1970-talet med en arabisk hybris, som förde fram till krigen mot Israel genom de syriska och egyptiska angreppen, händelser som i sin tur utlöste västvärldens värsta oljekris genom uteblivna leveranser och i slutänden ett fyrdubblat oljepris. Västvärlden gick på knä och många länder gick in i en recession. Trots militära förluster inleddes ett arabiskt uppvaknande och en ökad medvetenhet om arabvärldens möjligheter att påverka världsekonomin genom tillgången på den eftertraktade oljan. Detta medförde också en religiös, muslimsk väckelse och tankarna på en global jihad väcktes.

EU:s dåvarande företrädare EEC insåg nödvändigheten i att närma sig de arabiska intressena för att stabilisera världsekonomin och medverkade till bildandet av organisationen EAD (Euro-Arab Dialogue). Drivande i Europa var främst Frankrike. En av huvudpunkterna var stödet för bildandet av staten Palestina, vilket än idag är en kontroversiell fråga genom det finansiella biståndet som inte minst Sverige fortfarande står för. PLO fick en stark position, främst tack vare Europas positiva inställning.

Redan 1974 hade arabländerna genom EAD fastställt tre viktiga huvudmål för arabländerna:

  1. Uppnå ekonomisk och industriell likvärdighet med västländerna genom överföring av modern teknologi från väst, särskilt militär- och kärnkraftsteknologi.
  2. Införandet till Europa genom migration av en stor muslimsk befolkning, som skulle omfattas av värdlandets alla politiska, kulturella, sociala och religiösa rättigheter.
  3. Påverkan på de europeiska länderna i syfte att öka den arabiska islamismens inflytande över politik, kultur och religion genom en invandrad befolkning som skulle bli politiskt och kulturellt trogen sina ursprungsländer.

Att Frankrike har Europas största muslimska befolkning förvånar därför inte. Inte heller de beslut som Sveriges riksdag 1975 tog under Palmes tid om att öka invandringen under förevändningen att mångkultur var något positivt och eftersträvansvärt. Motiven i den nya svenska lagen stämmer väl med EAD: s program ovan. I gengäld fick man lugn och ro i världsekonomin och någon religiös jihad såg man inte mycket av, bortsett från PLO:s terroraktioner som man lika väl kunde se som en politisk frihetskamp, sanktionerad av de europeiska staterna. EAD skulle bli det främsta medlet för att genomföra detta program under de följande decennierna. Man bildade europeiska Islamic Centers som svarade för uppföljningen på plats i Europa, påhejade av Europas politiska ledare, intellektuella och aktivister. De ökande spänningarna skylldes på Israel och USA. Ingen reagerade ens när generalsekreteraren för den Islamiska Konferensen (Lahore 1974), al-Tohami, talade för en Islamisk Stat som skulle sprida det muslimska budskapet i icke-muslimska länder.

Det är påfallande hur väl de europeiska länderna, särskilt Sverige, följt överenskommelserna ovan inom EAD. Arabförbundet drog sig inte för direkta hot om uteblivna oljeleveranser om inte en samsyn nåddes, både vad gällde Palestinafrågan – som också fick försiktigt stöd inom FN och genom dess resolutioner – och frågan om spridning av islam, även om den senare bearbetades under offentlig tystnad. Situationen komplicerades av Sovjets ökande inflytande i arabvärlden kontra USA:s stöd av Israels rättigheter. Europa framstod därför som den naturliga samarbetspartnern för arabländerna och Frankrike ansågs lämpligt för ledarrollen. Att dagens terrorattacker riktas mot just Frankrike i första hand är ingen tillfällighet, det franska folkets ökande motstånd mot den pågående islamiseringen väcker frustration i den muslimska världen. Det är samtidigt svårt att förstå att de muslimska länderna inte skulle kunna inse att det finns en gräns för förföljelsen av kristna och den hets mot västvärldens demokrati som predikas i moskéer och på gator och torg i europeiska huvudstäder.

                                            arafat

Arafat som företrädare för Palestina blev den stora vinnaren på oljeländernas ”byteshandel” med Västeuropa. Konflikten med Israel blev en bricka i spelet för ökad migration av muslimer.

Europa var inte nödbedda vad gällde att byta feta entreprenadkontrakt i arabvärlden parat med säkrade oljeleveranser mot ett accepterande av spridningen av islam i västvärlden och ett ställningstagande för Palestina, vilket samtidigt blev ett ställningstagande mot Israel. I kraven ingick att Israel skulle dra sig tillbaks till 1948 års gränser, något som var uteslutet för israelerna mot bakgrund av att Palestina vägrade erkänna Israels existensberättigande. Under EAD: s konferens i Amsterdam 1975 framförde Saudiarabiens representant Ibrahim Obaid åsikten att ” tillsammans och som jämlikar, skall européerna och araberna verka för en strategi av mellanstatligt beroende, i syfte att utrota det israeliska problemet”.

70-talet innebar samtidigt en allt starkare ställning för det judiska kapitalet, som på goda grunder såg ett allvarligt hot mot den efter andra världskriget återupprättade judiska hemvisten i Israel. Den judiske oligarken Soros, som vi skall återkomma till, hade då flyttat till USA och förenat sig med den judiska penningaristokratin där, vars inflytande på världsekonomin blev en käpp i hjulet på EAD:s planer för ett Palestina, som skulle uppstå på Israels bekostnad. USA:s dåvarande president Jimmy Carter förhandlade i överläggningar i Camp David i USA 1978 fram en separatfred mellan Israel och Egypten, vilket minskade trycket mot Israel.

I ett för händelseutvecklingen mycket lägligt påveval utsågs 1978 polacken Johannes Paulus II till ny påve. Johannes Paulus tog ställning för ett närmande mellan kristendom, judendom och islam och hade ett starkt engagemang för socialism, men mot kommunism. Mot bakgrund av sina erfarenheter från förintelsen av judar under andra världskriget blev han politiskt aktiv på ett sätt som man inte tidigare sett från påvestolen, den polska frihetskampen genom Solidaritet lär ha fått betydande ekonomiskt stöd genom Vatikanens bank, Banco Ambrosiano, som gick i konkurs under början av 80-talet med en kvarts miljard i förluster för Vatikanen som följd. Johannes Paulus besökte 1979, som den första påven, Vita Huset för ett möte med Carter. Under Johannes Paulus tid som påve, fram till 2005, växte religionens inflytande över politiken på ett sätt som inte kan förbises. Hans företrädare, Johannes Paulus I, mördades sannolikt redan efter 33 dagar som påve. Orsaken var troligen hans ”internrevision” av svindlerierna inom Banco Ambrosiano, men man kan inte heller bortse från att hans mycket traditionalistiska inriktning passade dåligt mot de dagsaktuella politiska förändringarna.

Den officiella motivationen för en ökad invandring från muslimska länder var redan då vad man hävdade var fördelar med mångkultur, i själva verket var det bara ett sätt att minska spänningarna mellan de skilda religionerna i syfte att garantera fortsatt fri handel och säkrade oljeleveranser. De planer som upprättades för invandring genom Sveriges riksdag under följande decennier var främst tänkta för flyktingar från ett förutspått sammanfallande Sovjetunionen. Palmes hat mot USA gjorde det dock enkelt att fokusera Sveriges socialister på den mer brännande arab- och Palestinafrågan istället.

EEC:s planer för Palestina blev därför en angelägenhet av högsta dignitet för den svenska regeringen, trots PLO:s och Arafats hårdnackade vägran att erkänna även Israels rätt att existera. Med dessa lagda grundstenar skall vi i kommande artiklar se vad som händer under de följande decennierna och därmed kanske lite bättre komma att förstå dagens situation!

Peter Krabbe

 

 

 

 

 

6 Responses to När spåren i sanden slätas ut…. Del 1.

  1. tomas skriver:

    ”Islam gehört unzweifelhaft zu Deutschland” Angela Merkel 30jun2015

    ”Wir schaffen das” Angela Merkel 31aug2015

    ”Multikulti bleibt eine Lebenslüge” Angela Merkel 14dec2015

  2. Karin skriver:

    Tack Peter Krabbe, för att du med fakta och kunskap, rätar ut så många frågetecken och gör världen begriplig!
    Ser fram mot fortsättningen av din serie.

  3. Göran skriver:

    Vem gick vidare i ”Idol”? Tack Peter för att du är en av de få personer i detta land som använder de resurser som den mänskliga hjärnan har till att förkovra dig och delar med dig av dina kunskaper!

  4. Katinka Glahd skriver:

    Väntar med andäktig ödmjukhet på avsnitt nr 2.Ett Gott Slut och Ett Gott Nytt År till Dig och Din familj.

  5. Pingback: Mörkad materia om migration - Närtalat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: