När spåren i sanden suddas ut….del 4. Avslutning.

En huvudfråga för de länder som tar emot invandrare från muslimska länder är i vilken utsträckning dessa kan inordnas i våra samhällen och därmed fås att bli produktiva medborgare med ambitionen att bidra till samhällets kostnader och serviceutbud. För att detta skall lyckas måste invandrarna acceptera vårt existerande rättssystem och moraliska värderingar. Problemet är att människor som levt hela sitt hittillsvarande liv i länder med muslimskt styre saknar flexibiliteten att över en natt kasta sin tidigare uppfostran i sjön och anamma ett för dem främmande samhällssystem. Det finns säkert invandrare som ser positivt på att slippa en religiös tvångströja och kunna leva ett friare liv, men de flesta är under lång tid beroende av sina medhavda värderingar. Den viktigaste frågan i detta sammanhang är synen på Sharialagen, grundstenen för alla muslimska länders rättssystem. Frågan undviks i alla konventioner inom EU och EAD genom att kalla islam en kultur, som skall uppfattas som fristående från värdländernas statsskick. Så är det dock inte. Inom FN anser de 56 muslimska stater som tillhör OIC (Organization of Islamic Conference) att endast Sharialagen är slutligt bindande och också överordnad över FN:s internationella konventioner. Sharialagen är instiftad av Allah och kan inte ersättas av lagar upprättade av människor. Hur hanterar man ett sådant ställningstagande i internationellt samarbete? Det är naturligtvis omöjligt och FN har stora problem med att formulera alla undantag för staterna inom OIC. Den förre FN-kommissionären David Littman uttryckte saken ”Islamismen växer sig allt starkare inom FN”. Detta kan vara värt att tänka på för den som vill se FN som en framtida världsregering.

                                              

Även USA står under press för acceptans av sharialag. Som konsekvens har nu Alabama som första stat infört totalförbud för ”lagar” med annat ursprung än den amerikanska konstitutionen.

Det stora officiella erkännandet av grunderna för Eurabia kom genom beslutet i Europaparlamentet 1991, “Parliamentary Assembly of the Council of Europé / forty-third Ordinary Session / Recommendation 1162 / ON THE CONTRIBUTION OF THE ISLAMIC CIVILISATION TO EUROPEAN CULTURE”.

Det mesta av det vi ser hända I Europa idag kan härledas till besluten 1991 i rekommendation 1162. Man hyllar den islamiska civilisationens bidrag till europeisk kultur (?), kräver ökad information om islams värden genom press, tv-media och litteratur, historierevisionism m.m. och kräver spridning av och kunskaper i det arabiska språket. Mottagarländerna skall se till att muslimska behov relaterade till deras tro kan tillgodoses, som helgdagar, bönerum, klädedräkt och mat. I en artikel framför man den obegripliga förhoppningen att beslutet skall bidra till demokratiseringen av den islamiska världen och till att göra de olika formerna av islam kompatibla med det europeiska samhället. Idag vet de flesta européer att demokrati och islam är varandras motsatser, eller som Erdogan uttryckt det ”det finns bara en islam”, hur den ser ut går att läsa om i Koranen. De statsbärande inslagen i islam som sharialagen nämns inte med ett ord i texterna. Fanns inte Koranen översatt till europeiska språk före 1991?

I december 2004 hölls en konferens i Kairo inom ramen för EAD med stöd av Europarådet i syfte att revidera europeiska historieböcker och eliminera negativa attityder rörande den arabisk-islamiska kulturen.

I mars 2005 hölls Arabförbundets möte i Alger, där spanske premiärministern Zapatero presenterade bildandet av Alliance of Civilizations (AOC) för ekonomiskt och politiskt samförstånd, FN uppmanades att bilda en grupp för att utveckla projektet.

I november 2005 hölls på Palma de Mallorca ett möte inom AOC, organiserat av Zapatero och Erdogan för att fördjupa relationerna mellan Västvärlden och Arabisk-muslimska länder. FN:s generalsekreterare Koffi Annan lanserade sin plan för att upprätta ”The World Parliament” i FN:s regi.

I februari 2006 höll AOC ett möte tillsammans med FN i Doha i syfte att cesurera skolböckerna från allt material som kan anses som nedsättande om religion och kultur inom islam.

Bat Ye’or skrev sin bok 2006, sedan dess har utvecklingen accelererat i ett närmast hysteriskt tempo. Ingen förnuftig människa tror idag att alla immigranter är krigsflyktingar. Invandringen består minst av kvinnor och barn och mest av unga män. Dessa unga män är de som bäst hade behövts för att bygga upp sina krigsskadade hemländer. Om deras uppgift är av en annan art, exempelvis som lojala företrädare för mullornas Jihad enligt 1974 års deklarationer, lär vi få veta under det kommande decenniet. Om de istället skulle se möjligheterna i en demokrati istället för att leva under sharia blir nog de styrande i deras muslimska ursprungsländer grymt besvikna. För att undvika detta sätter man ett starkt kollektivt tryck på sina invandrare, bl.a. genom att bilda ”sharia patrols” som patrullerar gator och torg för att kontrollera efterlevnaden av det muslimska regelverket. Det skall dock mycket till för att ta steget ut från islam när man vet att det är förknippat med ett konkret dödshot.

Man kan koka ner mina fyra hittillsvarande artiklar till följande sammanfattning:

• Planerna för dagens migration från muslimska länder började ta form redan under 1970-talets första år, de misslyckade anfallskrigen mot Israel fick arabvärlden att inse att man behövde en nära allians med Europa för att kunna driva Palestinafrågan.
• Med stöd av en socialistisk majoritet i Europa kunde Arabvärlden få gehör för ett bildande av Palestina. Israel skulle tvingas tillbaks till sin omfattning 1948, trots att de ockuperade områdena var en följd av arabländernas förlorade anfallskrig mot Israel, i syfte att utplåna landet.
• Oljekrisen som följde på krigshandlingarna blev orsaken till att Europa, mot löfte att få sina oljeleveranser garanterade och ett privilegierat handelsutbyte, accepterade en spridning av islam till Europa. Västs teknologi byttes mot en ideologi som ingen tog på allvar.
• Ett genomgripande samarbete, i praktiken en union av samma slag som planerades för EU, skulle inkludera även Arabländerna och hela Medelhavsområdet. Pådrivande var Frankrike, som varit den ledande kolonialmakten i Medelhavsområdet. Uppgiften tilldelades den nybildade EAD (Euro-Arab Dialogue).
• Med hjälp av kolonialistisk hybris tog Västeuropa för sig av affärsmöjligheterna i Mellanöstern. Vem behövde bry sig om att några procent muslimer sökte sig till Europa?
• Europa chockas när islam visar sitt rätta ansikte och kräver att ingångna avtal om spridningen av sin religion skall infrias. Mellanöstern sätts i brand när Jihad skall genomföras och oönskade religioner skall rensas ut. Först nu inser västmakterna att demokrati inte är kompatibelt med islam.
• En folkvandring påbörjas från de muslimska länderna till Europa. Med sig i bagaget har man Sharialagen. Begreppet kultur får en ny innebörd. Vem är krigsflykting och vem vill bara söka lyckan i en bättre utvecklad ekonomi?
• En miljon muslimer om året skall nu under överskådlig tid vandra till Europa för att införa muslimska seder och bruk till ett Europa, som står handlingsförlamat och totalt oförstående. Med hjälp av höga födelsetal och västerländsk välfärd beräknas muslimerna vara i majoritet i Europa om 30 år. Muslimerna är unga, ursprungsbefolkningen gammal.
• Alla folkvalda politiker från Olof Palme och framåt – vad har ni egentligen ställt till med?

Peter Krabbe