Kommer Europa att bli globalismens slagfält för tredje gången?

I den romerska mytologin öppnar Aurora varje morgon österns portar med sina rosenfingrar så att solens vagn kan komma fram. Men österns portar har nu gått i baklås och solens vagn motas av stridsvagnar när den vill passera gränsen mot väst. Aurora måste vara mycket bekymrad.

Med viss förvåning ser man, så här i spåren efter NATO:s krigsövningar och Zapads motreaktion på den ryska sidan, att NATO:s arméfordon fortfarande far omkring som skottspolar i Tyskland i någon form av tjurrusningar mot den ryska gränsen. Att det är The 2nd Armored Brigade Combat Team, som med vajande amerikanska fanor i bästa Vilda Västern-stil far kors och tvärs över Tyskland och Polen förvånar mindre. En förundrad civilbefolkning ser tyst på när Stars and Stripes dundrar förbi på det civila vägnätet. Har kriget brutit ut?

Nja, kanske inte än, men för Pentagon vore det en våt dröm. Eller som den amerikanske professorn vid Brown University, Vladimir Golstein, uttrycker det: NATO will continue moving eastward, no matter what! För USA är ett krig mot Ryssland bara kattens lek med råttan, även om råttan har vassa tänder. Med sin tiodubbelt starkare krigsmakt tror man att man kan skrämma sin potentiella fiende till underkastelse. I den Kalle Anka-inspirerade värld Pentagon lever i utgår man ifrån att Ryssland hellre ger upp än använder kärnvapen för sitt försvar. Vill vi ännu en gång upplåta europeisk mark som slagfält för att USA skall kunna fullborda sin globalistiska agenda med världskontroll genom att använda de europeiska NATO-medlemmar som hamnat under den amerikanska stövelklacken som offerlamm? Har vi inte lärt oss läxan bättre?

Den långsamma maktkamp som Golstein tror på går ut på att USA vill skrämma Ryssland till militär upprustning för att, i likhet med scenariot under det kalla kriget, knäcka Rysslands ekonomi genom skenande militärutgifter, samtidigt som man kan pumpa fram nya feta anslag ur kongressen till den egna vapenindustrin. Två flugor i en smäll. Att Putin är klok nog att vidhålla att Ryssland istället skall nedrusta för att få kapital till den civila uppbyggnaden av Ryssland, tycks gå Pentagons öron förbi. Att Putin därutöver vinner världens sympatier som en fredsälskande nation ger ett förtroendekapital som säkert är värt lika mycket.

Jag lägger gärna till en annan aspekt till Golsteins analys, nämligen de pågående attitydförändringarna i de tidigare Warzawapaktsländerna, som nu är på väg att omvärdera sin inställning till såväl EU som NATO.

USA:s flaggviftande i ett Östeuropa, som genom sin starka nationskänsla är allergiskt mot intrång av främmande makter, ger samma dåliga vibbar som de tidigare röda fanorna. Den genom de nationella valen i Österrike, Ungern, Tjeckien och Polen framväxande oppositionen mot globalismen kommer definitivt att sätta käppar i hjulen för de framryckande amerikanarna i lika hög grad som tidigare för de sovjetiska trupperna. Soros har gjort Deep State en björntjänst när han försöker riva hindren för fri invandring från MENA-länderna, historiska urfiender till dessa randstater. Svaren kommer nu på bordet i snabb takt, de nationella valen i nämnda länder visar entydigt att man fått nog av både oönskad invandring och amerikansk globalism. Nationellt inriktade partier tar över och sossar och kommunister åker ut med badvattnet.

Det skulle inte förvåna mig om Östeuropa snart lämnar EU i samlad tropp och fördjupar sina förbindelser med ett ekonomiskt växande Eurasia istället. Detta vore ett klokt drag och en läxa för ett Västeuropa som inte vill inse verkligheten.

Jag ser USA:s rundturer i Östeuropa med sina bepansrade, flaggviftande militärfordon som ett meddelande till ett revolterande öst: Ni slipper aldrig ut ur NATO! Med eller utan EU.

Förhoppningsvis inser Sverige och Finland att NATO är en råttfälla som man bör hålla sig på avstånd ifrån, oavsett vilka ostar som ligger där. Vägen ut är svår, för att inte säga omöjlig. Om EU skulle få en ledning värd namnet vore det klokaste att bilda en egen försvarsallians som kan försvara Europas intressen, istället för att bli en del av en global världsarmé med nationellt förtryck som specialitet. En sådan allians måste inse att Europa räcker, vi måste lära oss att bejaka vårt eget kulturområde och lämna andra i fred för sin egen respektive utveckling. Handelsutbyte är ett bättre alternativ än vapenskrammel. Utvecklingen i Katalonien och nu senast i Lombardiet visar att om kakan blir för stor så spricker den sönder.

Ett avtal från 1997 begränsar omfattningen av NATO:s, som det heter, stationära trupper på europeisk mark. När man nu dubblerar militären i omfattning kallar man istället de tillkommande trupperna mobila och låter dem köra runt i östra Europa, det blir den egna befolkningen som skall känna skräck och otrygghet genom att aldrig kunna veta när det är övning eller allvar.

När NATO nu genom amerikanska och brittiska trupper i strid mot detta ingångna avtal ökar sin militära närvaro i Tyskland och Polen hotar man i själva verket EU:s egna medlemsstater mer än Ryssland. Det faktum att varken USA eller det brittiska samväldet avses tillhöra EU skapar en egendomlig situation, där främmande staters militär obekymrat dundrar omkring på vägnätet i östra EU, allt inför befolkningens förundrade ögon. Vid vägkanten muttras det ” vad i h-e har ni här att göra” och vibbarna från andra världskriget känns igen. Fast varken nazister eller ryssar finns att se någonstans, bara en ockupationsarmé med röd-vit-blåa fanor. Det kanske hade varit klädsamt att hissa EU:s flagga istället på stridsvagnarna? Kommer ett militärt NATO-styre att ersätta ett sönderfallande EU? Frågan blir allt mer berättigad.

Och hur ser det ut i Sverige? Har de amerikanska missilerna på Öland plockats ner och transporterats bort efter Aurora eller fattas det fortfarande några skruvar?

Peter Krabbe