I huvudet på en gammal gubbe, del 2

I föregående avsnitt har vi sett på mångkulturalismens bakgrund och dess egentliga beroende av religionstillhörigheten. Låt oss därför penetrera religionsbegreppet lite och se om det får oss att förstå utvecklingen i vårt land bättre!

Av jordens 7 miljarder invånare kan bara c:a 1 miljard anses vara sekulära, i avsaknad av en Gud med rätt att styra deras tillvaro. De flesta av dessa finns i tvångsmässigt sekulariserade länder som Kina, som ersatt gudomen med en politisk styrning. Många av oss i västvärlden ser oss nog som sekulära, trots att våra liv genom de kristna värderingarna och vår uppfostran i mångt och mycket följer den 1000-åriga tradition vi lärt oss leva med. Förnuftsmässigt kan vi ifrågasätta de fantasifulla skapelseberättelserna och mycket annat som verkar ologiskt i bibeln och prästernas predikningar. Ändå skaver osäkerheten – men tänk om….. Är det inte tryggast att ha en fot i båda lägren?

För en betydande majoritet med sämre levnadsvillkor än vad vi har är beslutet enkelt. Religionen behövs för att kunna hålla hoppet vid liv om ett bättre och annorlunda liv, i andra religioner som islam hotar man med dödsstraff för att lämna den religion som man är född till. Ändå svindlar tanken. 85 % av mänskligheten tror på en Gud både som upphovet till mänskligheten och som den som styr deras framtid. Har inte de senaste 200 årens vetenskapliga framsteg haft större genomslag än så?

I mitt stilla sinne undrar jag varför inte uppemot 10.000 observationer av UFO:n gett upphov till en alternativ religion som förmår matcha de svårtolkade och knapphändiga informationerna om två människors förehavande, Jesus och Mohammeds, för 1500- 2000 år sedan? Med den tidens förmåga att nedteckna, arkivera och mångfaldiga deras budskap kan man inte ens med bästa vilja i världen påstå att bevisen för deras berättelsers riktighet är övertygande, om man bortser från den rena trosaspekten.

Kanske är det så att människans behov av en inre vän, en tröstare och uppmuntrare i en bister verklighet är så stor att vi väljer bort ifrågasättandet till förmån för den falska trygghet vi får istället. Att världens religioner ständigt växer vad gäller utövare kan ses både som ett utslag av en växande befolkning och en växande otrygghet i världen genom utsattheten för krig, svält och kampen för livsutrymme. Är vi då på fel väg?

Om vi stället fokuserar på vårt eget lilla land innebär invandringspolitiken som vår regering beslutat om över våra huvuden att invandring från muslimska länder prioriteras. På global nivå omfattar de sekulära 15 %, de kristna 33 % och muslimerna 20 % av befolkningen. Där kan det kännas betryggande att nästan halva befolkningen tillhör ett kulturmönster som är välbekant för oss, men blir det så i Sverige? En aktiv kyrka och en levande kristenhet utgör ett svårforcerat hinder för en invandrande islam, så som förhållandet är i exempelvis Sydamerika. I Sverige lär dock de utövande kristna inte utgöra mer än 5 % av församlingen, medan motsvarande för islam är 60 %. Vi får då en påverkansfaktor som är betydligt större än det numerära antalet muslimer i samhället.

I Sverige är dessutom det lagstadgade och mentala åtskiljandet av kyrka och stat fullt genomfört, så när som på kyrkans rätt att inkräva kyrkoskatt via skattesedeln. De politiker och tjänstemän som har dubbla positioner har normalt vett att skilja sina kyrkliga åtaganden från statsapparatens intressen. Så är inte alltid fallet inom islam, där stat och religion aldrig har varit separerade. I en tid då även det politiska inflytandet från en religion som islam ständigt ökar på grund av demagogiska förändringar och politisk styrning i övrigt, finns det anledning att tänka efter. Vart är vi på väg?

Det torde vara fullt bekant för de flesta i vårt land att just islam genom sin starka koppling till för oss avvikande levnadsmönster tenderar att prägla vårt samhälle i större grad än vad som är motiverat genom de troendes antal. Krav på särbehandling genom en religionsrelaterad syn på halalslakt och otillåtna matvaror, mannens prioriterade ställning i samhället, könsstympning, mångäktenskap, giftermål och sexuella relationer med i våra ögon minderåriga, hedersrelaterade brott, offentliga religionssymboler som heltäckande klädedräkt och övergrepp på västerländska kvinnor i ”uppfostrande” syfte är exempel på handlingar som i vårt eget kulturmönster antingen faller under strafflagen eller är segregerande och inte kan ses som varande under skydd av en oantastlig religion. Dessa friktioner blir allt mer frekventa i Sverige och plågar hela vårt samhällssystem. Är det verkligen hatpropaganda att påtala och analysera olikheterna i de levnadsmönster som regeringen har valt att låta oss konfrontera? Kan vi över huvud taget få ett fungerande samhälle utan att diskutera dessa för oss uppenbara problem i syfte att finna lösningar som även ger oss själva livsrum? Förvisso begås brott även av etniska svenskar, men dessa är mycket sällan religionsrelaterade.

För många av oss har själva orsaken till den ökande invandringen genom religionskrigen i Mellanöstern blivit en väckarklocka. Den obarmhärtiga mediaexponeringen har visat oss kulturmönster i religionens namn som vi inte ens i vår vildaste fantasi trodde fanns eller var möjliga för en mänsklig varelse att utföra. Avrättningar genom halshuggning eller bränning, våldtäkter och styckning av gravida kvinnor, hängningar och massmord av oliktänkande, allt motiverat av den sanna religionens seger genom utplåning av alla andra förekommande uttolkare av vem som är den ende guden. Hatpredikningar med hot om utplåning även av västerlandet och oss själva som kristna eller sekulära demonstreras i konfliktområdet genom kyrkobränning och massmord på oliktänkande. Har vi några garantier för att de flyktingar som kommer till Sverige verkligen tar avstånd från denna våldsfilosofi?

I västerlandet och inte minst i Sverige har istället antisemitismen fått ett nytt ansikte. Muslimers ofta framförda hat mot judar framställs mot bakgrund av Israels agerande i Palestina, men har i själva verket en bakgrund ända tillbaks till biblisk tid. Hitlers samröre med islamistiska företrädare under andra världskriget i syfte att utrota judar har inte tidigare belysts i någon nämnvärd omfattning, eftersom Hitlers genomförande av förintelsen i Europa överskuggat händelserna i Mellanöstern. I själva verket är islams ambitioner att utrota judendomen, en återkommande retorik i Mellanöstern. Detta besvärande faktum för de svenska vänsterpartierna, som inte längre finner trovärdighet för sitt utmålande av högerpartierna som antisemiterna i samhället, skapar bekymmer för den muslimfokuserade invandringen. Hitler är sedan länge död, men islam lever och frodas.

Är vår regering över huvud taget medveten om vilka risker man utsätter ursprungsbefolkningen för genom importen av så många företrädare för aggressiva religioner? Hur naiv får man lov att vara när man försöker kalla religionsblandning för mångkultur? Innebär mottagandet av flyktingar från krigshärdar med nödvändighet att dessa skall bli permanenta medborgare i Sverige istället för att utgå ifrån förutsättningen att dessa bör återvända till sina ursprungsländer när förhållandena normaliserats? Låt oss se på vad som egentligen händer i Mellanöstern.

Kanske förstår vi inte hur komplex en religion som islam är, vi ser den som en enda rörelse och behandlar dess företrädare därefter. I själva verket är religionskriget i Mellanöstern en kamp mellan olika islamistiska fraktioner och folkgrupper. Sunnimuslimer, shiter, wahabister,  kurder och olika rörelser även inom de olika fraktionerna slåss med vapen i hand om kontrollen över territoriet och oljekällorna, som är kassakistan för fortsatt hävdande av den egna religionstolkningen. Alla är muslimer. Sekundärt drabbade är yasidierna och de kristna genom kopterna, assyrianerna och syrianerna samt judarna i Israel. De mest aggressiva är IS och Al-Qaida som båda tillhör Sunnimuslimerna. Genom att religionen är statsbärande innebär framgångar i religionskriget också att sittande regeringar är hotade, så utgör exempelvis IS ett hot mot wahabisterna i Saudiarabien, trots att dessa också är Sunnimuslimer.

Till Sverige kommer flyktingar från alla delar av Mellanöstern och från alla dessa religiösa fraktioner. Ett vanligt skäl är att man vill undvika att tvångsrekryteras till den ena eller andra armén, vilket är gott i och för sig. Men räcker det för att vi skall slippa samma religiösa maktstrider och motsättningar i Sverige? Eller är det bara en tidsfråga innan vi har gatustrider mellan sunni och shia i våra städer? När får vi våldshandlingar från de fraktioner som vill störta demokratin och införa kalifatet? Alla dessa grupperingar ligger nu och pyr i vissa förorter, Sveriges nya No-Go-zoner, där i första hand separeringen mellan det muslimska samhället och vårt kristna kommer att ske, i andra hand separeringen mellan olika invandrargrupper när antalet blivit tillräckligt. Vi måste fråga oss om vi klarar av en integration mot denna bakgrund och om det alls finns ett intresse från flyktingarna att bli integrerade.

Vi kommer att bli plågsamt medvetna om vad begreppet mångkultur innebär i praktiken. Är man då extremist om man vill mana till en viss försiktighet, om man befarar att den naivitet som präglar den svenska invandringspolitiken utgör ett reellt hot inte bara mot vår välfärd, utan också mot den relativt våldsbefriade tillvaro vi har haft de senaste 200 åren? Kanske har vi vant oss vid att krigsrelaterat våld är något som vi bara behöver ha som upprörande inslag i TV-rutan, att ondgöra oss över en stund för att sedan snabbt glömma när vi sätter oss vid vårt välfyllda middagsbord och avnjuter vår välfärd.

Slutligen måste man fråga sig varför religionerna fortsätter att växa både numerärt och i makthänseende i en värld som ju ändå präglas av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Att ett välutvecklat samhälle som vårt eget tar stryk av att invandrare med en lägre kunskapsnivå istället tar med sig sin religiositet hit och därmed urholkar vår sekulära syn på kunskapssamhället är knappast förvånande. Är detta ett tillfälligt problem som löser sig efter en gedigen svensk skolutbildning, eller kommer våra skolor istället att få rätta sig efter vad religionen kan tolerera som kunskapsbas för att inte bli ifrågasatt? Denna dragkamp har vi ännu inte sett resultatet av, den fasthet som slåss för kunskapssamhällets överlevnad gentemot religionens krav på att få vara ifred vacklar betänkligt. Även där har våra politiker mycket att lära, ansvaret vilar tungt på dem som låter en stor del av nyanlända ungdomar leva kvar i okunskapens mörker på grund av religiös särbehandling.

Mångkultur existerar inte i sin sanna bemärkelse. Istället är det religionernas kulturmönster som avspeglar sig i samvaron mellan människor. Så länge som religioner av alla de slag betraktas som oantastliga och oföränderliga kommer ingen mångkultur att kunna förmå människorna att utbyta tankar och värderingar i en fri omloppsbana, något som är absolut nödvändigt för att en maktbefriad integration skall kunna ske i ett modernt samhälle.

Peter Krabbe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: