Eufori eller panik?

Efter FN:s antagande av 2030 Agenda under förra veckan jublar tjänstemännen och politikerna i regeringen, medan den kritiska delen av landets befolkning håller på att gripas av panik inför globaliseringen och ett tänkbart avskaffande av den svenska demokratin. Av Löfvéns reaktioner att döma skulle man kunna tro att FN är underställt Sverige. SvD konstaterade redan 2013 att Sverige är FN:s jultomte. Bakgrunden är att vi betalar 8 miljarder om året till världsorganisationen (2,5 miljarder enligt regeringens hemsida) och därmed är FN:s största bidragsgivare per capita. Detta är 25 gånger mer per invånare än genomsnittet 4 dollar för övriga världen, inklusive industriländerna.

Förvisso är Reinfeldt och Löfvén lika goda kålsupare i sammanhanget, bidragen har betalats ut under lång tid till en organisation som vältrar sig i omkostnader och förmåner för de utvalda. Många andra länder struntar i att betala sina räkningar till FN, som därför dras med ständiga underskott. Men kanske får Sverige (socialdemokraterna, miljöpartisterna och vänsterpartisterna) en ledande roll i FN istället? Jan Eliasson har redan bäddat. Vi vanliga svenska medborgare undrar nog vem som har fört fram Sverige till denna ”enastående” position i världspolitiken. Förhandlingsarbetet i syfte att omvandla Sverige i enlighet med Agendan har letts av Michael Hjelmåker, kansliråd på Utrikesdepartementet, och Kajsa B. Olofsgård, Sveriges ambassadör med ansvar för Agenda 2030, personer som säkert alla känner till? Inte? Nåväl, oroa er inte, det fortsatta arbetet skall ledas av 37-årige civilministern Ardalan Shekarabi , invandrad från Iran, och den 70-åriga framtidsministern Kristina Persson, med personliga erfarenheter av migration och clairvoyance.

Hjelmåker från UD och Olofsgård, ambassadör för 2030 Agenda. Foto Jacob Zetterman, Dagen.

Mycket aktivt i processen kring 2030 Agenda i Sverige är den för de flesta okända organisationen CONCORD, som är en sammanslutning av ett stort antal politiskt korrekta hjälporganisationer i riktning vänster och kyrklighet, av sig själva kallade civilsamhället. Organisationen skall tillsammans med regeringen ingå i en nationell kommitté för hållbar utveckling. Detta vänstertunga maskineri har bistått i FN-arbetet och kommer också att vara drivande i förvandlingen av Sverige. Inser Alliansen kraften i denna politiska rörelse, som helt verkar vid sidan om den folkvalda representationen? Inser man att decemberöverenskommelsen släpper dessa krafter fria i en riktning som tenderar att bli oåterkallelig? Eller är man i själva verket en integrerad del i processen?

”De nya utvecklingsmålen (2030 Agenda) ska vara universella, vilket betyder att alla länder, inklusive Sverige, ska implementera målen i politiken och i samhället. Detta kan göras exempelvis genom att stimulera migration mellan länder, underlätta yrkeslegitimation för invandrare ….Största utmaningen är kanske att införliva de globala målen in i myndigheters och lokalsamhällets utvecklingsstrategier”.(swedishwaterhouse.se).

Den stora frågan är då – vem är Sverige i detta sammanhang? En minoritetsregering på vänsterkanten tillsammans med ”civilsamhället” eller en folkvald riksdag, representativ för dagens nyvaknade intresse för pågående tysta revolution? Är inte ett nyval motiverat mot bakgrund av en planerad total omvandling av vårt samhälle?

Hållbar utveckling är det nya modeordet för de kommande åren. Så kallas FN:s agenda och så kommer allt annat i samhället också att kallas. Ett komiskt exempel är när en företrädare för Max restauranger på ett seminarium vittnade: ”Hållbarhetschefen på Max Hamburgerrestauranger, Pär Larshans, berättade om hållbarhetsarbetet på Max, drivet av att ägarnas vision att vara ett hållbart företag i ett hållbart samhälle.” (swedishwaterhouse.se).

Med sedvanlig förkortningsteknik kan man kanske kalla detta HÅLLUT, det kommer snart något annat. Alternativt har vi redan förlorat kontrollen och har inget annat val än att följa med.

Peter Krabbe