Fabianismen, del 3. Invandring, olja och religion skapar den nya mångkulturen. Men vem vill ha den?

The Socialist league och The Arab league – förenade i brödraskap. Fast några änglar fanns där nog inte…

Den Fabianska och därmed också socialistiska inställningen till invandring var under det första halvseklet avvisande. Man såg invandring generellt som ett hot mot de egna arbetsplatserna, både genom ökad konkurrens och genom den låga utbildningsnivån hos invandrarna. Ändå var trycket stort mot Storbritannien genom de många kolonierna. Det av många upplevda hotet av en lägre levnadsstandard genom de pågående frigörelseprocesserna fick många att lämna sina länder, den brittiska kronan hade ändå stått som garant för lag och ordning och en fungerande samhällsstruktur i kolonierna.

Situationen ändrades efter andra världskriget genom Labourregeringen Attlees Brittish Nationality Act 1948, som öppnade för ökad invandring. Först på 1960-talet blev problemen påtagliga, rasproblem och inkomstklyftor krävde införandet av en Race Relations Act som fick uppgiften att arbeta med ett växande relationsproblem. I dokumentet A Policy for Equality 1983 lade Fabianerna fram ett program i syfte att ” ändra styrkeförhållandet mellan vita och svarta människor” till förmån för de färgade invandrarna.

Labourregeringarna Blair och Brown genomförde under perioden 1997- 2010 aktivt ett intensifierat program för att ”förändra det brittiska samhället”. Avsikten formulerades något kryptiskt som ”att maximera regeringens sociala och ekonomiska syften”. Det visade sig snart att starka invandrargrupper från Indien, Pakistan och Afrika inte hade några avsikter att sugas upp av den brittiska kulturen. Den politiska inriktningen ändrades därför snabbt till att omdana samhället till ett mångkulturellt, där varje kultur skulle ha rätt att existera oinskränkt på sina egna förutsättningar.

En sådan statsinitierad mångkulturalism kan aldrig genomföras utan omvälvande inskränkningar för ursprungsbefolkningen. Ett genomgående tema har därför varit att få ursprungsbefolkningen att inse att den egna kulturen inte längre skall vara dominerande i det tidigare egna landet, ”a change of the ethnic and racial make-up of British society. ”

Alla förstår säkert att motivet för mångkulturen är att bryta ner de privilegierade nationernas etniska skyddsmurar för att på sikt utplåna nationsgränserna helt. Detta är globalismens sanna agenda och dess genomförande kan bara ske med finanskartellens medverkan. Rockefellers fonder finns som ett ständigt spöke bakom dessa kontakter, som också omfattar stora delar av det brittiska näringslivet med chokladtillverkaren Cadbury i spetsen. Genom att upprätta ”välgörenhetsfonder” kan man gödsla civilsamhällets organisationer. En typisk representant för finanskartellen är Peter Sutherland med höga positioner i British Petroleum, Goldman Sachs, EU och FN samt LSE och Bilderberggruppen. När Tony Blair fick avgå som premiärminister tilldelades han pensionsposten som ”rådgivare” åt bankirfirman J P Morgan, ett mönster som vi känner igen från Sverige genom Bildt och Reinfeldt, som båda nu avlönas av finanskartellen som tack för förräderiet mot det svenska folket.

Låt oss nu istället gå vidare till det som oroar oss mest, islamiseringen av Europa.

Genom det brittiska imperiets omfattning hade Fabianerna tidigt goda kontakter med inflytelserika islamister utanför Europa. De muslimska ländernas växande ekonomiska och politiska inflytande gjorde nära relationer nödvändiga, både för att säkra oljeleveranser från muslimska producenter och för att säkra återinvestering av köpeskillingen för oljan i det brittiska näringslivet. Rothschilds (Royal Dutch Shell), Rockefellers (Standard Oil) och det mot Iran orienterade British Petroleum hade inte råd att tolerera någon form av ovänskap med sina muslimska leverantörer. Både de brittiska och holländska kungahusen var storägare i oljebolagen, så störningar kunde få oanade konsekvenser även politiskt.

Samtidigt var de Fabianska socialisterna imponerade av, som man uttryckte det, “the perfect brotherhood and equality before God,” i islam och den revolutionära anda som man såg i deras religion. Genom sitt motsatsförhållande till kristendomen bedömdes islam lämpligt för att underminera det västerländska samhället och dess civilisation. Den brittiske ministern för Indien Sydney Olivier skrev 1926  “No one with a close acquaintance with Indian affairs will be prepared to deny that on the whole there is a predominant bias in British officialism in favour of the Moslem community, partly on the ground of closer sympathy but more largely as a make-weight against Hindu nationalism”. Man såg alltså islam som en internationell och global rörelse i motsats till hindu som en nationell och därmed förkastlig motsvarande. Redan ett decennium tidigare deklarerade premiärministern Herbert Asquith “One of [the government’s] fundamental traditions is to be a friend of Islam and Muslums and to defend the Islamic Khalifate even if it was a Khalifate of conquest as the Turkish Khalifate …”

Lord Rothschild, dåvarande ordförande för LSE, initierade redan 1910 en fond för byggande av moskéer i London. Denna verksamhet har fram till idag utvecklats till projektet att bygga det största muslimska komplexet i västvärlden i Whitechapel i London.

Från 50-talet och vidare fram till 70-talet fanns det planer för en arabiskinfluerad socialism i arabvärlden under Fabianernas inflytande. Motsvarigheter till västerländska organisationer uppstod genom the Arab League (1945), the Council of Arab Economic Unity (1957), the Arab Common Market (1964). Man var generellt inställda på ett fredligt samarbete.

Vändpunkten kom under 70-talet efter konflikterna mellan Israel och arabländerna i spåren av 6-dagarskriget. Med växande ekonomiska muskler kom också kraven på oberoende och respekt för en arabisk och muslimsk identitet. Arabvärlden skulle nu gå sin egen värld och främja de muslimska värdena, övriga världen skulle istället underordna sig islam i kraft av kontrollen över den för västvärlden nödvändiga oljan. 1973 utfärdade oljestaterna genom OPEC ett oljeembargo mot västvärlden som straff för stödet till Israel i den pågående konflikten. Resultatet blev ett femdubblat pris för oljan som skakade västvärldens industri i sina grundvalar och tvingade oljekonsumenterna till förhandlingsbordet. Men nu låg inte bara oljepriset på dagordningen!

Mer om detta i nästa avsnitt.

Peter Krabbe