Det europeiska kalifatet. Vilken roll vill vi själva spela i det framtida Sverige?

 

Många tror nog att den muslimska drömmen att förvandla det kristna Europa till ett muslimskt kalifat förutsätter att en majoritet av befolkningen blir eller är muslimer. Så förhåller det sig inte, tvärtom är detta inte ens önskvärt.

I muslimska predikningar framhålls ofta den spanska, moriska tiden när muslimerna hade erövrat större delen av Iberiska halvön (711– 1492 e.Kr.) som den ideala samhällsformen. Under 800 år lyckades muslimerna hålla Spanien i ett fast grepp, ända tills katolikerna återtog landet med våld. Hur såg det då ut i Spanien under denna tid? Den som vill studera detta på ett lättfattligt sätt kan gärna läsa Herman Lindqvists utmärkta bok Historien om Spanien.  Där kan vi lära oss att av den muslimska styrande klassen utgjorde araberna endast c:a 50.000 individer av en befolkning som totalt omfattade 4 miljoner invånare. Därutöver tillkom några hundra tusen muslimska berber, totalt c:a 10 % av befolkningen var muslimer. Hur kunde detta vara möjligt?

 

Organisationen av Spanien baserades på ett styrande toppskikt av muslimer, som innehade alla väsentliga funktioner, särskilt de militära, för att kunna kontrollera samhället. Till deras hjälp kom en stor andel judar, c:a 5 % av befolkningen, som besatte tjänster i skiktet under muslimerna och i många fall hade funnits på plats ända sedan romartiden. Dessa skötte den praktiska förvaltningen och administration, handel, ekonomi och vetenskap m.m. och bildade en perfekt symbios med de styrande muslimska krigsherrarna och guvernörerna. De religiösa skillnaderna mellan muslimer och judar var under denna period relativt små, koranen hade hämtat mycket av sitt innehåll från de judiska skrifterna och båda var Abrahamitiska religioner med en enda gud – till skillnad från kristendomen som hävdade tre gudomligheter, Fadern, Sonen och Den heliga Anden. Att Spanien fick en blomstringstid under denna period kan nog i första hand tillskrivas judarna, inte muslimerna, som var betydligt mer erfarna inom konst, arkitektur och vetenskap.

När katolikerna lyckades återta Spanien efter de 800 åren var den första åtgärden att krossa denna symbios genom att utvisa de judar som vägrade konvertera till kristendomen, det skulle medföra att en stor del av Spaniens judar spreds över det övriga Europa, främst via Konstantinopel och vidare till det Östeuropa som låg norr därom. Det nya landet Khazarien norr om Svarta Havet fick till och med judiskt styre. Det stora inslaget av judar i Östeuropa ända fram till andra världskriget har delvis denna bakgrund. Spanien hade haft den största europeiska populationen av judar. De kallades sefardiska judar.

 

När de muslimska arméerna landsattes på Iberiska halvön under 700-talets första decennium, var deras styrkeförhållande betydligt understigande de befintliga västgotiska. Efter en seger i ett inledande fältslag mötte muslimerna inget större motstånd, utan kunde snabbt besätta huvudparten av Spaniens provinser. En förklaring kan vara att kunskapen om denna nya religion var bristfällig, till det yttre var skillnaden mot det judiska, som man sedan länge varit vana vid, ganska liten. Kanske hade inte heller de existerande småkungarna uppfört sig särskilt exemplariskt.

Men vad hände då med den spanska ursprungsbefolkningen, de övriga närmare 85 % av befolkningen, varav en tiondedel tillhörde den tidigare maktgrupperingen, kristna västgoter? Ett fungerande samhälle behöver inte bara en elit, utan kräver också en fysiskt arbetande befolkning, arbetare, jordbrukare och lydiga soldater. En pikant detalj i Lindqvists berättelse handlar om denna västgotiska ursprungsbefolkning, som till stor del bestod av invandrande folkgrupper från Skandinavien. Tilläggas kan att särskilt herulerna, som utvandrat från nuvarande sydöstra Sverige ingick som ett viktigt och fruktat krigarfolk. Som legosoldater för romarna bidrog dessa sydsvenskar till att föra kristendomen både till Spanien och tillbaks till Skandinavien, när man började sin återflyttning till främst Blekinge under 500-talet. Inslaget av blonda, blåögda spanjorer var påtagligt under lång tid. Detta kan verkligen ge oss en tankeställare, när historien nu börjar upprepa sig genom den muslimska invandringen till Sverige och övriga delar av det kristna Europa.

Bilden: blonda västgoter förs bort i fångenskap av en muslimsk vakt efter erövringen av Iberiska halvön. Alfonso X:s bok ”Las Cantigas”/ El Escorial.

 

Mitt syfte med denna berättelse är att visa att den som tror att det behövs 51 % muslimer i Sverige för att vi skall kunna bli ett muslimskt kalifat istället för ett kristet land, kan räkna med att snart få uppleva samma situation som den spanska ursprungsbefolkningen fick för mer än tusen år sedan. Den vill också visa att muslimer inte ser sig själva som den arbetande underklassen utan tvärtom som den styrande och dominerande härskarklassen. I detta avseende har mycket lite förändrats under de senaste seklerna. Kanske någon känner igen attityderna hos många nyanlända muslimer. Att vi utan knot skall betala för ett liv utan förpliktelser är bara en naturlig fortsättning på den skatt, Jizya, som icke-muslimer alltid fått betala i muslimska länder för att få tillstånd att existera där. Att våra politiker i ett sådant läge gör allt för att erbjuda muslimer platser i kommunstyrelser, riksdag och regering kan nog uppfattas som ett märkligt ställningstagande om man känner till denna historiska bakgrund. Att det muslimska kalifatet inte har mycket gemensamt med vad vi kallar demokrati behöver jag nog inte utveckla vidare.  Mångmiljonstäder som London och Rotterdam har redan muslimska borgmästare, hade inte Kaplan tvingats retirera hade vi nog också haft en muslimsk statsministerkandidat i en nära framtid. Muslimska Brödraskapet byggde under Obamas tid upp en mycket nära relation till Vita Husets befattningshavare, men har nu genom Trump fått ta ett steg tillbaks. Trenden är dock tydlig, vår eftergivenhet att erbjuda medinflytande kan få en ände med förskräckelse. Det är därför ofta värdefullt att lyssna på vad historia har att berätta!

 

Det har alltid förvånat mig att en religion som islam inte kan diskuteras utan att rasistbegreppet kommer fram. Det jag framför i denna berättelse är historiska fakta och den enda olikhet mellan människor som jag betonar är deras syn på den religion som de anser sig ha sin identitet i. Att en sådan syn kan vara minst sagt varierande är knappast okänt för flertalet och hur människor som inte ens erkänner förekomsten av olika raser ändå frossar i ett epitet som rasist är svårförklarligt. Däremot är den makthierarki som i flertalet fall följer av religioner som islam, judendomen och även kristendomen uppenbarligen näst intill omöjlig att utrota. När påven predikar fredlig samexistens med gemensamma gudshus är det inte många som tar det på allvar, så ser knappast verkligheten ut. Istället handlar det om religionernas outtröttliga kamp om makten över folket, en kamp som vi under de senaste hundra åren lyckats begränsa men nu åter riskerar att förlora vår frihet under. I islams fall är det stora flertalet politiker också högt uppsatta inom sina muslimska församlingar. Det är där vi måste se hotet mot både vår frihet och vår demokrati, inte i deras eventuella rastillhörighet.

 

Peter Krabbe

Lästips:
Herman Lindqvist / Historien om Spanien
Uno Röndahl / Herulerna – det bortglömda folket