Kan fascismens generaler rädda demokratierna – igen?

Rasist, fascist, nazist. Vi känner alla igen slagorden från våra gator och torg. Men hur många förstår egentligen vad de skriker om? Vilket system lever vi under idag? Det känns tryggt att hävda att det är demokrati, ingenting annat. Men kanske är det inte hela sanningen?

Låt oss gå tillbaks lite i historiens irrgångar. För två hundra år sedan fanns inte dessa begrepp. Man levde i en aristokratism, de få privilegierades makt över flertalet. Den var ursprungligen feodal, dvs baserad på landinnehav, men kom under 1800-talet att istället kallas korporationism – baserad på storföretagens framväxt. Ordet kommer från engelska corporations och är mer än någonsin aktuellt än idag genom de framväxande företagsmonopolen som avses utgöra stommen i New World Order (NWO).

Avsikten med denna aristokratism är att även ett modernt samhälle skall kunna styras av de ekonomiskt mäktigaste i ett land, med hjälp av sina finansiella möjligheter kan man styra lagstiftning, domstolar, polis, militär och samhällets administrativa toppositioner. Mutor och korruption blir ett effektivt verktyg. Demokratin i betydelsen folkets val av funktionärer som arbetar i folkets intresse blir därmed en motsats till aristokratismen. När de, som vi tror, demokratiska valen börjar bli manipulerade därför att folkets vilja blir ett hot mot aristokratismen, går vi över till en ren diktatur. Den kan vi aldrig komma ur med mindre än med hjälpen från en folklig, väpnad resning.

Det paradoxala är att en sådan ”folklig” resning lätt får ett annat ansikte, något som vi lärt oss av den ryska revolutionen som genomfördes för att införa kommunismen, först i Ryssland och därefter även i övriga Europa. Den finansierades av judiska bankirer i USA under ledning av Jacob Schiff (ursprungligen från Frankfurt), familjen Warburg (ursprungligen från Hamburg) och Kuhn och Loeb. Marx, Engels och Trotskij svarade för ideologierna. Knappast någon idag tror att det var en folklig demokrati som eftersträvades. Lenin och Stalin övertygade snabbt omvärlden att detta var en socialistisk diktatur, ingenting annat. Aristokratismen levde vidare men med nya aktörer vid köttgrytorna.

Hotet från denna socialistiska diktatur spred sig snabbt över Europa under parollen den internationella kommunismens seger över kapitalet (som man tacksamt tog emot under bordet). Europa var sargat efter första världskriget och tillfället väl valt. Tyskland blev det första målet, 1918 proklamerade den judiske kommunisten Kurt Eisner en kommunistisk republik i Bayern men blev mördad av de tyska frikårerna året efter. I norra Tyskland härjade Spartacus-rörelsen med samma syfte. I Finland försökte kommunisterna ta makten 1918 i det följande inbördeskriget, men förlorade. I Ungern försökte kommunisten Bela Kun detsamma 1919, men förlorade också. Sverige drabbades av de s.k. Junikravallerna 1919, men lågan släcktes snabbt. I Italien krossade Mussolini kommunisterna i sitt maktövertagande och etablerade en aristokratismens diktatur som mothåll mot socialismen. I Tyskland går Hitler in i det socialdemokratiska partiet, men märker snabbt att det styrs av judiska kommunister och bildar därför sitt eget parti, det tyska arbetarpartiet som sedan skulle få namnet det Nationalsocialistiska Partiet.

I Portugal följer Salazar Mussolinis exempel och tar makten 1926. Tio år senare gör general Franco i Spanien samma sak och stoppar kommunisternas utbredning genom inbördeskriget. Hans styre skulle bestå ända till år 1975. Då avslutades även det grekiska militärstyret efter sju år.

Dagens ungdomar som skriker fascist på gatorna förstår inte bakgrunden. Utan dessa militärregimer, vars syfte var att förena kyrka, kungamakt och ordningsmakt i kampen mot den sovjetiska kommunismens utbredning i Europa, hade vi alla levt bakom samma järnridå som istället nu lamslog hela Östeuropa under kommunismens bojor fram till Sovjets sammanbrott. Man kan med fog fråga sig vilket som hade varit bäst för oss alla? Mitt val är i alla fall klart, även om den motverkande fascismen innebar stort lidande och övergrepp mot en ibland, dock inte alltid, oskyldig civilbefolkning.

Skillnaden mellan nazismen och det vi föraktfullt kallar fascismen är att Hitler lade till rasaspekten i sin ideologi. Fascismen handlade om att bibehålla en fungerande relation mellan rika och fattiga inom nationsgränserna, man höll sig till sin egen spelplan. Detta ansåg inte Hitler vara möjligt eftersom han såg den internationella judiska bolsjevismen som sin huvudfiende. Hoten från öster blev allt större med ett allt mäktigare Sovjet. Folkmorden i Ukraina (Holodomor med uppemot tio miljoner döda) visade att man menade allvar i Moskva. Inom Tysklands gränser levde c:a 500.000 judar, i öster med centrum i Polen uppgick den judiska populationen till ytterligare 6 miljoner människor, främst fördelade på Ryssland och Polen. Stalins ambition blev att i likhet med Hitler köra ut judarna och minska deras inflytande i Sovjet. De hade avsikten att dela på Polen i detta syfte, men litade inte på varandra. Utvandringen till det nytillkomna Palestina hade påbörjats, men motarbetades av engelsmännen. Man ville inte skapa konflikter med araberna i det känsliga läget efter kriget. USA blev alternativet för de flyende judarna. Antalet judar i Sovjet minskade från 3 miljoner under 1930-talet till knappt 250.000 år 2002. Det berodde inte på nazismen utan på den sovjetiska kommunismen.

Jag skriver denna artikel för att påminna om att händelser i historien är betydligt mer komplicerade än vad många tror. Vår inbillade demokrati håller på att försvinna. Den är inte ens ett normaltillstånd. Sedan kommunismen uppfanns under mitten av 1800-talet och sattes i funktion efter förra sekelskiftet har en motståndsvåg svept över Europa i syfte att stoppa den. De som vill rättfärdiga kommunismen har skapat ordet fascism som ett skällsord för en rörelse som var absolut nödvändig för att rädda vår frihet. Idag är vi på väg mot en ny form av kommunism, kallad NWO, utan att vi förstår hur och varför. Svaret finns i vår historia.

I Frankrike ligger demokratin i sina dödsryckningar genom Macrons försök att införa NWO. Folket vädjar till sina generaler – ingrip och rädda vår demokrati. Kommer de att göra det? Vad gör i så fall kollegorna i NATO? Merkel och Macron mumlar om sin europeiska polisstyrka och drömmen om en EU-arme´ som skall garantera NWO:s fortsatta vandring mot den ultimata diktaturen…

 

Peter Krabbe