Ett förändrat politiskt landskap…

Eftersom Medborgerlig Samling (MED) håller sin riksstämma kommande helg, låter jag min son Mons få tillfälle att ge sin syn på pågående förändringar i det politiska landskapet. Mons kommer att sitta i riksdagen efter valet om MED klarar 4%-gränsen. Mons Krabbe:

Annie Lööfs ställningstagande för regeringens invandringsproposition är ett av många tecken på en större utveckling, som inte bara sker i Sverige, utan i Europa som helhet. Processen har pågått en längre tid, men har blivit allt mer påtaglig det senaste året. Denna utveckling är ett skifte från vänster/höger som den primära konfliktlinjen i politiken, till en ny som delar upp Europas politiska spelplan utefter var partierna står gällande två huvudfrågor:

• 1) Partier som ser storskalig migration som något som har ett egenvärde, att kulturellt blandade samhällen är mer eftersträvansvärda än kulturellt homogena. De anser att de negativa konsekvenserna när det gäller utanförskap, etno-religiösa konfliktsituationer och kriminalitet är små tillfälliga olägenheter, vars negativa konsekvenser är ett rimligt pris för att uppnå huvud målet – ett mångkulturellt samhälle. Motståndarna ser ingen vinning i migration som medel att bryta upp kulturellt homogena samhällen. Istället kan dessa begränsningsförespråkare vilja se ett värde i migration för att fylla arbetskraftsbehov, eller för att ge skydd till särskilt utsatta grupper under kontrollerade former och inte i syfte att ändra på de bärande principerna för mottagarlandet.
• 2) Partier som vill se en påskyndad politisk globalisering står mot dem som anser att den politiska makten utövas bättre i mindre politiska enheter. Politisk globalisering innebär en stadig förskjutning av den politiska makten från nationella och subnationella enheter till allt större politiska sammanslutningar. Först till kontinentala enheter som EU, och i förlängningen till en tänkt global myndighet eller världsregering. Man ser nationer som onödiga hinder på vägen mot global enighet. De som motsätter sig denna utveckling ser i processen en demokratisk urholkning, där besluten fattas längre och längre bort från medborgarens insyn Lokala förutsättningar och synsätt tas allt mindre hänsyn till i denna politiska centraliseringsprocess.

I grund och botten så är dessa två frågor knutna till varandra. För dem som vill se politisk globalisering, där gränserna mellan nationalstaterna rivs ner, är det givetvis också fördelaktigt med en massiv migration in till den rika och tidigare så nationalistiskt sinnade världen i syfte att underminera själva förutsättningen för den oberoende staten: ett samhälle med konsensus runt de bärande principerna.

 

Från att dessa två frågor knappt har varit kontroversiella i relationerna mellan höger och vänster, så ser vi nu inledningen av ett skifte i politiken. Detta skifte kommer innebära en fullständig omkastning av allianserna. Från att ha varit underordnade, både för politiker och väljare, är de nu på väg att istället inta en avgörande roll.

Eftersom de etablerade partierna hittills har haft en sådan ”rörande” samsyn i värdet av massiv migration och politisk globalisering, så är det naturligt att det har bildats folkliga oppositionella rörelser i takt med att de negativa konsekvenserna har blivit allt mer påtagliga. Eftersom de partier som har växt fram ur denna opposition, har syftat till att direkt tolka folkviljan, så har de fördömts som ”populistiska”. De etablerade partierna föredrar ett synsätt där de ska stå fria att ”vägleda” folket på den rätta vägen. Bakom det föraktfulla öknamnet ”populist” ligger i grunden en oro för att folket ska störa den politiska agenda, som de politiska eliterna har varit överens sedan 70-talet.

När det nu dyker upp anti-migrations- och anti-globaliseringspartier på arenan så har tillvägagångssättet i Europa varit att 1) Ignorera så länge som möjligt och utesluta dessa från allt samarbete. 2) Bilda samlingsregeringar över blockgränser. Typexemplet på denna reaktion är Österrike, där socialdemokrater och kristdemokrater sedan decennier samregerade landet. Signalen var tydlig: vänster eller högerpolitik är helt underordnat migration- och globaliseringsfrågorna. Denna österrikiska modell har anammats även i Tyskland där samma två partier nyligen återigen har ingått en stor koalition som en konsekvens av Alternativ för Tysklands framgångar.

Detta är dock en, i väljarnas ögon, svårsmält utveckling. Alla politiska frågor i efterkrigstidens Europa har tidigare avgjorts ur perspektivet vänster mot höger. Väljarna kan knappast tolka denna sammansmältning av de båda halvornas eliter som något annat än en urholkning av demokratin, särskilt som uppgörelserna partierna emellan görs efter valet.

 

I en situation där målen för klasskampen redan var avgjorda till arbetstagarnas fördel, fanns det lite utrymme för den ekonomiska argumentationen mellan vänster och höger. Den kamp som vi ser i partiledardebatterna är sällan mycket mer än politisk posering. Ett skådespel för att inbilla väljarna att det faktiskt finns avgörande skillnader kvar mellan partierna i denna och anknutna frågor. Marginella höjningar eller sänkningar av skattetryck eller vinster i välfärden är frågor som vänster mot höger har stridit om under efterkrigstiden.

Faktum är att vänster/höger frågorna har, för de politiska eliterna, blivit helt irrelevanta i relation till frågan om migration och globalism och socialdemokrater såväl som liberaler drömmer tårögt om en utopisk framtid där alla kulturer och religioner kan samexistera utan friktioner och vill försöka nå denna oavsett offren på vägen.

Aldrig har detta faktum blivit mer tydligt i Sverige än när Decemberöverenskommelsen (DÖ) ingicks mellan Stefan Löfven och Alliansen. Alliansen såg hellre att en vänsterallians styrde landet än att behöva lyssna på ett parti som hade en annan syn på migration.

 

I Österrike insåg högerpartiet ÖVP att detta i längden bara kunde innebära att den nationalistiskt sinnade och migrationsfientliga oppositionen till samlingsregeringen, som ändå i grund och botten hade mer gemensamt med högersidan, på sikt skulle stärkas. Väljare som, ändå vill ha en riktig högerpolitik, accepterar inte samlingsregeringar med vänsterblocket. Båda sidorna har närmat sig mitten, särskilt högern som helhet, som har blivit mer socialliberalt och format av vänsterns världsbild. Kanske en ofrånkomlig konsekvens med en generation av politiker i ledningen, som har genomgått ett skolsystem genomsyrat av vänsterideologi?

Det österrikiska högerpartiet insåg att man behövde bryta sig loss från vänsterns förödande omfamning. Andra konservativa runt om i Europa har också så småningom börjat förstå att med dagens liberaler, med dess ofta socialliberala lutning, delade de konservativa inte längre samsyn. Den nya sprickan går rakt igenom det tidigare högerblocket. Konservativa, om än inte alltid självuttalade sådana, har i Sverige kommit att blandas med socialliberaler i framförallt två borgerliga partier; moderaterna och centern. Ett lågmält inbördeskrig rasar i dessa partier och inte minst jag själv undrar när den konflikten ska bryta ut på riktigt. I takt med att denna insikt sprider sig så kommer väljarna flytta runt så att mer naturliga politiska enheter bildas, som är mer ideologiskt samstämmiga internt.

 

Högern kommer sannolikt att delas upp i två delar, var på sin sida av den nya konfliktlinjen knuten till migration och globalism. På samma sätt har egentligen socialdemokratin redan, i mina ögon, delats upp, eftersom jag ser SD som en nationalistisk version av det gamla socialdemokratiska partiet. D.v.s. ett parti som har en socialdemokratisk vision av samhället, men som är ekonomiskt pragmatiskt visavi landets industri.

Liberaler vill se en värld utan gränser, då de inbillar sig att man kan skapa en global befolkning som är homogen vad gäller värderingar och därmed konfliktfri. Man bortser ifrån konflikterna som uppstår när man ska försöka foga samman grupper vars värderingar istället är framknådade genom århundraden, formade av särskilda historiska skeenden, kulturella attityder och geografiska särförutsättningar. Socialisterna ställer upp på detta och tillfogar en tro på att denna sammansmältning leder till rättvisa mellan jordens folkgrupper.

Mer klarsynta personer inser dock att denna planerade sammansmältning endast leder till att de som är numerärt överlägsna kommer att påtvinga dem som är färre sina vanor och sin kultur. Det blir en ofrivillig assimilering in i de numerärt starka gruppernas kultur. Ingenting pekar idag på att de bästa och sundaste värderingarna kommer att bli vägledande i ett sådant samhälle. Istället blir det långsiktiga resultatet att den numerärt krympande västvärldens värderingar, som har tjänat våra samhällen så väl, kommer att få ge vika i en process av politisk globalisering. Vi ser redan nu, på båda sidor av Atlanten, hur värden som demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet steg för steg nedgraderas.

Den unga ÖVP-ledaren Sebastian Kurz har insett att högerkonservativas naturliga allierade är de partier som vänder sig mot massmigration och globalisering. Så småningom kommer högern i Tyskland att komma till samma slutsats och sedan en tid tillbaka mullrar det bakom Merkel. Nästa ledare för CDU kommer sannolikt bilda allians med Alternativ för Tyskland (AfD). I Danmark, som dock aldrig har plågats av vår oförmåga att diskutera det obekväma, har högern redan regerat med stöd av den nationalistiska DF och i Norge regerar högern just nu med Fremskrittspartiet.

I Sverige, däremot har låsningen varit total. När Kinberg-Batra föreslog en dialog med SD så fick hon gå. Idag är DÖ i högsta grad en levande företeelse. Låsningen kan dock inte bestå på obestämd tid. Detta förstår alla! Annie Lööfs steg för steg av närmande till socialdemokraterna är en yttring av en ny trend från kontinenten.

 

I upptakten till Frankrikes presidentval 2017 såg det länge ut som om högerpartiet (Republikanerna) skulle bli den säkra vinnaren. Eftersom dess ledare Francois Fillon förde en politik som lutade lite åt nationalisternas (Front National) och öppnade för en normalisering av den politiska diskursen i landet, såg det ut som om Frankrike skulle bli ännu ett land där högerkonservativa tog över genom att finna sin väg tillbaka till vad som borde vara riktig högerpolitik. En politisk skandal gjorde dock slut på hans kampanj och därmed skapades ett stort tomrum på arenan. In trädde Emmanuel Macron med sin nya rörelse, En Marche. I en situation där höger och vänster inte lägre kan behålla konsensus om migration och globalism, och där konservativa allt mer glider över mot de nationalistiska partiernas sida så återstod för Macron att samla alla de krafter som var för migration/globalism under ett tak. I det patriotiska Frankrike är det lätt att lägga en dimridå av nationalism även över detta, genom det koloniala arvet från MENA-länderna!

En Marche var en sammanslagning av landets socialdemokratiska och liberala krafter. Liberalerna kände uppenbarligen tidens vindar, och ville distansera sig från de konservativa som gick åt andra hållet. Snabbt blev En Marche en modell för Europas migrations/globalism-förespråkare.

Nicola Sturgeon försökte referera till Macron i Storbritannien med sina rop på en allians mellan Labour, Liberals och SNP. Här i Sverige har Annie Lööf fattat vinken, när hon nu styr Centerpartiet på rak kurs mot vad som ser ut att bli en allians mellan C, S och MP. Det återstår bara att se om moderaterna vaknar upp till denna verklighet? Man missade helt när stora delar av Europas högerkonservativa valde bort massmigration, mångkultur och politisk globalism. Nu står man handlingsförlamade när C lämnar alliansen och istället lägger grunden för att kunna regera med sossarna efter valet. Varför ser man inte att ett naturligt högerkonservativt partis position bör vara till försvar för bevarandet av de värderingar som har gjort västerlandet starkt?

Eftersom man inte har velat ta ställning, så har ett nytt högerkonservativt parti dykt upp på den politiska arenan, nämligen Medborgerlig Samling (MED). MED representerar den höger (konservativa, liberalkonservativa och klassisk liberala) som säger nej till massmigration och överföring av mer suveränitet till övernationella organ. Eftersom moderaterna inte följer med i den generella utvecklingen för högerkonservativa i Europa så har MED dykt upp som ett alternativ och kan ta plats som det första borgerliga partiet som är villigt att samverka med partier som har samsyn rörande en begränsning av invandringen.

Mons Krabbe