Den fria rörligheten hotar inte bara Israel, utan hela vår västerländska kultur.

Israels premiärminister Netanyahu kommenterade nyligen arabländernas försök att driva ut judarna ur Israel genom krav på fri rörlighet för de araber som omger landet. Fallet Israel är intressant även ur ett europeiskt perspektiv. Den globalism som, paradoxalt nog, förespråkas av de judiska oligarkerna i USA innebär fri rörlighet över nationsgränserna i syfte att blanda folkgrupper och vad man kallar skilda kulturer. Detta är vad som nu sker i både Västeuropa och USA med ett förskräckande resultat. När en av de ”kulturer” som skall blandas in i de samhällen som har en tusenårig homogen sammansättning består av muslimer, besatta av att sprida sin egen religion över världen, kan resultatet bara bli totalt kaos.

Även FN försöker genom sin Agenda 2030 övertyga Israel om det lämpliga i att öppna sina gränser mot omgivande muslimska områden. Fri rörlighet ger fredlig samexistens menar de hjärntvättade tjänstemännen i FN-skrapan, samtidigt som Netanyahu tålmodigt försöker förklara att den stora skillnaden ligger i att muslimerna i Israels grannländer svurit på att utrota judarna från jordens yta. Öppnar man sin dörr när någon står utanför med en revolver riktad mot ens huvud? Knappast. Rent matematiskt skulle judarna bli en minoritet i sitt eget land på några månader om araberna tilläts bosätta sig fritt i området. Till skillnad från de omgivande grannländerna är Israel en verklig, inte bara skenbar demokrati, där man snabbt genom valförfarandet skulle kunna applicera den omvända lagstiftningen, att göra judarnas situation i det egna landet omöjlig.

Ändå har Israel en generös inställning mot araberna i landet. Av en befolkning om 8 miljoner människor utgör mer än 1,5 miljoner muslimer. Att säkerhetsproblemen är betydande vet alla som kan läsa en tidning. Israel är därmed mer likt Sverige än vad man skulle kunna tro. Förvisso är andelen muslimer ännu så länge större än i Sverige, men vi närmar oss samma siffror. Muslimernas hat mot judar är också större än motsvarande mot våra kristna och vi behöver inte föra samma kamp om heliga platser som israelerna, men det är ändå tankeväckande att globalismens apostlar genom att i praktiken upphäva nationsgränser är beredda att offra sitt eget kärnland på globalismens altare. De judiska oligarkerna framställer sig gärna som sekulära, i själva verket har de dollarsedlarna som helig skrift. De kommer inte att lyfta ett finger för att rädda Israel undan globalismens garn.

Det senkomna uppvaknande som både Juncker och Tusk visar upp efter Brexit kan möjligen inge lite hopp för den majoritet av jordens befolkning som värnar om sina egna folkgrupper, territorier och rätt att få leva i fred inom sina egna instiftade nationsgränser. Håller globalismen på att gå in i väggen? Finns det en väg tillbaks? Ja, kanske kan alla modiga engelsmän och östeuropéer som är trötta på fascistisk toppstyrning ge oss hoppet åter. Men först skall vi rensa upp i vårt eget politikerträsk och rösta bort den enpartiregering som ligger och pyr inför nästa val.

Peter Krabbe