Deep State och Jihad – ett skrämmande äktenskap. Del 6. Avslutning.

I detta avslutande avsnitt skall vi se på de senaste decennierna, där bl.a. den s.k. Arabiska våren fått en framträdande plats i media. Var detta verkligen en demokratirörelse av västerländsk modell? Naturligtvis inte, demokrati finns inte ens som en teoretisk företeelse i ett samhälle med teokrati och sharialag som riktlinjer för samhällssystemet. Istället har vi svaret om vi fortsätter tråden från föregående artiklar.

Inte mycket hade förändrats i handlingsprogrammet för de av CIA organiserade ”färgrevolutionerna” i Centralasien och behovet för Deep State att destabilisera även arabvärlden var akut. Statschefer som Saddam Hussein, Bashar al-Assad, Muammar Gaddafi och Hosni Mubarak hade börjat gå sin egen väg och närmade sig Ryssland allt mer. Detta hotade USAs intressen av att kontrollera världens oljeproduktion, samtidigt som Israel riskerade att förlora inflytande i regionen.

Som trogen partner hade USA fortfarande Muslimska Brödraskapet, som hade blivit allt mer hemtamt i Washington och Vita Huset. Dess representanter behandlades som diplomater med fulla rättigheter att röra sig fritt i USA och Barack Obama som president var en tacksam måltavla för den muslimska uppvaktningen, som också omfamnades av Hillary Clinton och hennes CFR-styrda utrikesdepartement.

Att störta de statschefer som stod i vägen för USA blev därför nödvändigt och i syfte att hitta en etikett som passade världsopinionen skapades begreppet den arabiska våren – nu skulle demokratin blomma!  Aktörerna blev desamma som tidigare – CIA genom de amerikanska ambassaderna tillsammans med Muslimska Brödraskapet och de statskontrollerade NGO:er som varit med tidigare, NED och Soros Open Society. Även Erdogan i Turkiet skulle avsättas och ersättas med den i USA stationerade konkurrenten Fethullah Gülen, vars hjälp man redan hade haft stor nytta av i Centralasien.

Det första problemet uppstod direkt när Egyptens Mubarak hade störtats och ersatts med Muslimska Brödraskapets Mohamed Mursi. För USA helt oväntat gick Saudiarabien, som med oro såg på brödraskapets växande makt, in och finansierade en motkupp som satte nuvarande al-Sisi vid makten. Mursi internerades och dömdes till ett dödsstraff som dock aldrig verkställdes, brödraskapet fick därmed sin hittills största motgång och måste pausa sina offensiva planer. Al-Sisi skulle istället komma att stå för religionsfrihet och värnandet om de kristna grupperingarna, i syfte att bryta beroendet av USA beslöt man dessutom att köpa betydande vapenförstärkningar från Ryssland istället. Därmed ritade man en linje i sanden som USA inte vågat gå över.

I november 2013 togs bakom stängda dörrar under ett möte med Atlantic Council’s  Energy Summit i Istanbul beslutet att ge klartecken för IS att gå in i Irak och Syrien, under namnet ISIS (Islamic State in Iraq and Syria). Atlantic Council är den ledande tankesmedjan bakom USAs och NATOs utrikespolitik. Dessförinnan hade IS manskap tränats i månader på hemliga militärbaser i Turkiet, Jordanien och Libyen av den amerikanska underrättelsetjänsten i samarbete med israeliska Mossad. Samordnare för operationerna var dåvarande amerikanske ambassadören i Turkiet, Francis Riccardione. Ledare på fältet var Abu Bakr al-Baghdadi, som ansåg sig härstamma från profeten Mohammed. Parallellt med ISIS fanns Al- Qaeda under Abu Musab al-Zarqawi, också under kontroll av CIA. Det primära syftet nu var att störta Assad i Syrien, vilket man inte lyckats med tidigare.

Den som följt medias rapportering om gasattacker, missilanfall och omotiverade ”räddningar” av rebeller från av Syrien med Rysslands hjälp återtagna områden bör ha denna bakgrund klar för sig. USA inte bara stödjer ISIS härjningar, man är i själva verket ISIS. Denna för många svårsmälta sanning är bakgrunden till att kriget i Syrien aldrig upphör. USA vägrar erkänna att Ryssland har kört CIA på porten i Syrien och försöker desperat behålla motståndsfickor i diverse byar och städer av ”humanitära” skäl. Istället för att evakuera civilbefolkning undan bombningarna evakuerar man sina rebeller från al Qaeda och ISIS.

Det är idag uppenbart att USAs politik i Mellanöstern har havererat totalt. Ju mer man tror sig vinna genom oprovocerade attacker, desto mer förlorar man genom att Ryssland inte bara ingriper militärt, utan också tar hem den moraliska segern inför världsopinionen. När USA exporterar vapen exporterar Ryssland istället livsmedel, hela Egyptens import av vete levereras av Ryssland. Även Saudiarabien börjar ifrågasätta sitt beroende av USA. När saudierna vill sälja en större aktiepost i Aramco, det ursprungligen tillsammans med USA bildade oljebolaget, är det Ryssland som blir ny partner, inte USA.

Iran är en nagel i ögat på USA och, inte minst, Israel. Tack vare Rysslands allt starkare position och utlovade stöd till Iran vågar man inte gå till anfall i dagsläget. Detta skapar också interna konflikter mellan USA och Israel, något som bl.a. lett till Israels försök att etablera sig med militärbaser i Georgien. Man tror sig kunna avfyra robotar mot regeringskvarteren i Teheran därifrån. Även detta projekt har undanröjts genom Rysslands insatser.

Hur skall man då sammanfatta dagsläget och vilken väg kommer Trump att välja i fortsättningen? Man kan utan problem diagnosticera Deep State i USA som rena dårhuset. Drömmarna om The American Century, New World Order och Full Spectrum Dominance har sitt ursprung i maktgalna sionistiska oligarkers sjuka hjärnor och förlorar för var dag alltmer kontakten med verkligheten. Det är min uppfattning att Trump är medveten om detta och försiktigt försöker lotsa in sitt land på en annan kurs. Han har dock starka krafter i sitt eget etablissemang emot sig och balanserar på slak lina. Ett land som under så lång tid har haft sin krigsindustri som främsta födkrok har en lång väg att gå innan man ställt om sin produktion till en fredsekonomi. Vi kan bara hoppas att han lyckas med detta.

Till dess får vi i EU fokusera på att motverka effekterna av den galna politik vi läst om i dessa artiklar, först när man inser att invandring och islamisering inte är tillfälligheter utan en medveten politik för att försvaga och skapa kaos i våra egna länder, kan man sätta in motåtgärder och isolera upphovsmännen från våra ekonomier. Att denna politik drivs av länder som vi alltid uppfattat som våra vänner gör det svårare, men desto mer nödvändigt, att inse realiteter och agera därefter. Även ett framgångsrikt Europa kommer att stå i vägen för ett USA som kämpar mot undergången. När vi söker samarbete med det ekonomiskt växande Asien istället är vi definitivt i riskzonen. USA måste därför utrota sin pesthärd Deep State och ansluta sig till ett fredligt samarbete med övriga världen. Klarar Trump detta?

Och våra egna politiker? När kommer man att inse att vi redan har en kärna av vältränade Jihad-krigare på plats i våra länder, med goda möjligheter att gå till aktion? Inser man att även om CIA skulle avveckla sitt inflytande så är denna islamistiska rörelse numera självgående och omöjlig att stoppa genom fredliga diskussioner? När skall man inse att Muslimska brödraskapet inte har demokrati utan sharialag som mål och att det är dags att hindra denna rörelse, inte hjälpa, från att få positioner i regering och riksdag? När skall man inse att George Soros genom sin finansiering av invandringen till Europa fortsätter samma agenda än idag på samma sätt som under de decennier denna artikelserie beskriver?  Kanske kan vi ännu få partiledare och förvirrade NATO-anhängare att förstå vad som händer i världspolitiken och agera därefter, för folket skall ju ta över makten i höstens val med nya krafter, eller hur?

Jag är den förste att beklaga att det är dags att se på USA med nya ögon. Ända sedan min barndom på 50-talet är jag uppfostrad att se på Amerika som Världens räddare och Marshal-planen som grunden för Europas nya framtid. Min far, officeren, fick lyckligtvis dö med denna bild på näthinnan. Sedan dess har vårt nya informationssamhälle hjälpt till med att lyfta ögonlocken på många av oss, det vi nu kan se är en skrämmande verklighet som inte ens har sin motsvarighet i litteraturen. Jag tycker uppriktigt synd om det amerikanska folket, som har låsts fast i ett system som de omöjligen kan påverka. Dagens USA är inte deras produkt. Varför det har blivit så skall vi se mer på i kommande artiklar.

Peter Krabbe